Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ladda ur’

Uppdaterat inlägg:


Igår kväll
kände jag mig inte bara som ett lik utan två… Tom och död.

Två lik = Tofflan igår kväll


Jag började faktiskt skriva det här inlägget igår också,
jag brukar göra så att jag skriver några inlägg kvällen före och tidsinställer publicering. Men igår kväll var jag just ett lik… Eller två, dårå. Det började med att jag hade packat ihop för dagen efter två eftermiddagsmöten på raken – full av intryck. Som tur var slängde jag ett öga ut genom fönstret och fann att man asfalterade en grop på väg ut från parkeringen. Så det blev bara att häcka kvar här på jobbet en stund till.

Hemma i New Village väntade jordens största strykhög. Jag gillar att stryka, men nu har jag väldigt ont i fötterna eftersom jag försöker stå och jobba så mycket och ofta jag kan. Du kan ju bara föreställa dig påfrestningen på mina stackars 42:or som ska bära upp denna tjockis-lekamen… Vid halvåtta-tiden var jag färdig med strykningen och innan dess hade jag skrattat gott åt Klaras vykort och skrivit några rader om det. Till middag blev det rostade mackor med whiskymarmelad och ost. Mjölken tog slut och det börjar sina överhuvudtaget i kyl och frys, så jag måste försöka handla. Men det blir inte förrän fredag, för i kväll ska jag på teater i Förorten och jag åker direkt från jobbet.

Den här marmeladen är smaksatt med whisky och smakar mums!


En del av oss är kvällsmänniskor,
andra morgonmänniskor. Jag tillhör den senare kategorin. Det innebär att det är tomt och mörkt när jag kommer till jobbet. Jag jobbar på ett universitet och de flesta universitetsmänniskor är typiska kvällsmänniskor. Det noterar jag bland annat på mängden mejl som är författade och avsända kvällen före… Mejl är alltid det första jag läser och besvarar på morgonen när jag kommer. Det tycker jag är jätteviktigt och jag kan inte acceptera att folk har lång svarstid på mejl eller aldrig nånsin svarar. Man kan åtminstone svara att man återkommer och ungefär när, ifall det är en fråga som behöver besvaras.

Jag undrar om detta med kvälls- och morgonmänniskor är något vi föds som. I morse läste jag en intressant artikel i lokalblaskan om skrikande barn som inte vill sova. Enligt BVC-sköterskan som intervjuas i artikeln är skrik ett budskap för nånting, ofta uppmärksamhet. Det finns olika sorters skrik, till exempel när barnet är trött eller hungrigt. Det är ju inte alltid ett skrikande betyder att barnet behöver tröst och närhet, men jag kan inte hjälpa att reagera över barn som skriker i en halvtimma, trekvart utan att nån vuxen bryr sig. Jag har sett fantastiska (!..) exempel på vuxna som ignorerar sitt långskrikande barn genom att antingen vistas utanför hemmet eller i rum långt bort från den skrikande ungen. Personligen fattar jag inte hur föräldrar till långskrikande barn står ut med ljudnivån när omgivningen inte gör det… Och detta upprepas kväll, efter kväll. Jag tycker att det daltas rätt ofta och för mycket med barn och jag menar inte med dessa rader att en förälder borde rusa till sin unge så fort den piper. Men för mig är vissa fall solklara fall av uppmärksamhetstörst. Vilken tur att jag inte är förälder för då behöver jag inte bry mig, bara stoppa in öronproppar och glo på nåt textat på TV eller försöka läsa eller skriva. Det senare är inte alltid så lätt, barnaskrik kan vara otroligt genomträngande. Och så börjar det om på morgonen vid sextiden. Då har jag emellertid lättare att hantera det eftersom jag ju är… morgonmänniska. På nåt sätt kan jag stänga av öronen utan hjälpmedel tidigt på dan… Dessutom vet jag att jag inom nån timma ska åka till min tysta arbetsplats.

BVC-sköterskan i artikeln ger några råd som förhoppningsvis kan vara till nytta för en del föräldrar:

[…] De allra flesta bebisar skriker en stund på kvällen. Man måste tänka att gråten har en funktion. Barn behöver ladda ur för att komma till ro, kanske är det ren stresshantering. Försök acceptera att barnet gråter, håll det nära, prata lugnande och låt barnet bli tryggt av din doft. […]

Read Full Post »

Idag är det verkligen det tristaste av trist väder. Det är grått och regnigt och man har inte lust att göra nånting. Att sen en del människor runt omkring mig bara är elaka har jag svårt att ta tigande. En dag lär jag krevera och då kanske nån vaknar. Försent.

Så vad gör man för att lyfta humöret en sån här dag? Jo, man låter sig bli körd. Övningskörd. Idag var det premiär för Slaktar-Pojken bakom ratten. Snälla mormor har ju sett till att Johan får ett startpaket vid bilskolan. Och nu skulle han och jag ge oss ut själva för att testa att starta, stanna, bromsa, kika under huven och lite.

När jag övningskörde med min pappa var vi som hund och katt. En gång blev vi så osams att vi inte pratade med varandra på tre (3) dar. Och då ska du veta, att jag verkligen älskade min pappa! Men han kunde göra mig gaaalen! För det första var det åtskilliga gånger när jag bara fick övningsköra runt kvarteret med honom – på ettans växel! För det andra satt han hela tiden och hade handen på handbromsen. Jag var så uppretad! 

Med Johan var jag lugn, för jag vet att Johan är en lugn person i sig. Men det klart att det var pirrigt för oss båda idag. Sen har jag dessutom inte nån stor bil och det var knappt att han fick plats bakom ratten med sina långa ben.

Jag har aldrig varit med om att nån får en bil i rullning vid första försöket. Det fick Johan. Så nu är jag helt övertygad om att det där körkortet, det får han utan problem. Men det klart att han måste plugga och träna och övningsköra! Helt klart går jag handledarutbildning med Johan, för nu känns det som om han vill ta körkort. Johan får högsta Clark Kent-betyg för dagens övning!


Fästmön
och jag åkte och handlade
på eftermiddagen. Vi har pratat lite om vad vi ska packa ner i våra väskor. Jag ser verkligen fram emot de här dagarna och även om det finns en och annan som försöker sätta käppar stora som påkar i hjulet på olika sätt tänker jag inte låta det hända. Vi har inget avbeställningsskydd heller, så nu är det bara att dra!

Hemma i New Village var det lika trist som i Förorten vädermässigt. Jag har telefonerat med mamma och för sjuttifjärde gången kommit överens om när hon ska ringa för att gratta mig.

Sen har jag nästan grinat över mobilen. Igår innan jag åkte till Himlen laddade jag batteriet. Jag använde inte mobilen särskilt mycket igår, men mitt i natten började den pipa och ladda ur. Satte den på laddning bara för att upptäcka att den redan på förmiddagen hade börjat ticka ner batterimässigt. Därför letade jag fram ett av de gamla batterierna och laddade upp det. Jag har alltså tre gamla batterier, men de funkar för det mesta bra. Det känns som om det är nånting i mobilen som drar ur batteriet. Tyvärr har jag inte råd eller möjlighet att köpa en ny mobil, men jag avvaktar och vill gärna hoppas och tro att jag kanske kan få en tjänstemobil om jag blir kvar efter juli.

Dä ä gött mä körv!


Söndagmiddag idag blir kokt kycklingkorv
med bröd och räksallad. Förträffliga ICA Solen hade extrapris på kycklingkorven så jag köpte två paket till priset för ett och ett halvt. Till middagen blir det läsning av lokalblaskan. Den känns ovanligt tjock i dag, så det måste vara mycket reklamskit i den.

Read Full Post »

Blev jag ilsken igår på nyårsaftons kväll, eller, när min tejpade mobil bestämde sig för att lägga av?! Svar: JA! 👿 Mobilen laddade upp sig – och sen laddade den ner sig, så att säga. Batteriet bara la av. Hela mobilen är för övrigt glapp lite här och var… Redan efter ett par månader började den avge ett irriterande vibrerande ljud när man pratar i den. Det är ett av skälen till att jag använder blåtand, för då slipper jag oljudet. Ett annat skäl är att blåtand är väldigt praktiskt, för då har man ju händerna fria.


En sån här har jag, nu i två exemplar.


I höstas kom jag över
en likadan mobil, tack vare en snäll person! Tanken har varit att jag ska byta ut min tejpade mot den andra. Min mobil är ju fyra och ett halvt år, den andra ungefär tre år, så något bättre borde den ju vara. Jag minns så väl när jag köpte den. Jag skulle få inhandla en ny tjänstemobil och tog bilen till den affär min dåvarande arbetsgivare hade avtal med. Med mig hade jag en rekvisition och en önskelista på vad jag ville att min nya mobil skulle fixa.

Ett av kraven var en bra kamera. Och är det nåt jag inte har blivit besviken på så är det den här telefonens kamera! Den är så bra! Alla foton som jag har tagit själv och lagt ut här på bloggen är tagna med min älskade mobilkamera! Den är så bra att jag faktiskt inte vill byta mobil, trots att jag inser att det snart är tvunget…

Men jag var ganska svettig när jag åkte tillbaka till jobbet, för den här mobilen var dyr. Jättedyr. Den kostade 8 500 kronor år 2007. Samtidigt tänkte jag att om chefen blir arg betalar jag mobilen själv, så kan jobbet stå för abonnemanget, kanske. Men chefen blev inte arg utan sa att jag

[…] var värd det bästa! […]

(Det var på den tiden jag var chefens gullegris.)

Igår blev det ju liiite panik. Jag ville skicka nyårshälsningar per sms, framför allt till ”barnen” och Fästmön.  Men till sist kom jag på att jag ju kunde testa att byta batteriet mot det som satt i utbytesmobilen, numera reservdelsmobilen. En annan trasig grej på min mobil är bakstycket som har glappat och som jag har varit tvungen att tejpa fast. Jag tror, ärligt talat, att detta glapp har gjort att mobilen inte riktigt vill ladda ordentligt. Eller att batteriet helt enkelt laddar ur för fort. Så jag bytte även bakstycket och satte mobilen på försöksladdning. Batteriet var helt tomt, så det tog ganska lång tid att ladda. Under tiden ramlade det in en massa sms, så jag sprang mellan TV-fåtöljen och sovrummet där jag hade mobilen på laddning. Till sist blev den uppladdad! Och vet du, den har hållit laddningen och inte sjunkit en pinne sen dess!

Jag är så glad, så glad, för en ny mobil har jag verkligen inte möjlighet att köpa just nu. En sån som jag får inte ta den på avbetalning heller, trots att jag inte har några betalningsanmärkningar. Men jag har ju inget jobb… Och som arbetssökande är man utestängd från många såna här möjligheter – på gott och ont. Det klart att det är bra att man inte kan förköpa sig när man inte har nån inkomst, men en mobil är på nåt sätt en tingest man förväntas ha när man söker jobb – liksom en dator och numera också en skrivare. Det är inte klokt vad samhället förutsätter att vi arbetssökande ska ha tillgång till elektronikprylar! Men så är det.

Nu slipper jag emellertid göra nåt panikköp – jag håller helt enkelt andan och hoppas att mobilen funkar ett tag till. Den är sååå skön att hålla i igen, ingen vass tejp på baksidan som skaver i handen och ser ful ut.  Lycka! Sen kan ni andra leka med era ajfånar och spela spel och sånt – jag har en fungerande mobil igen och jag kan fota med den!..

Read Full Post »

Varning! Det här inlägget innehåller en del kiss- och bajsfissnack och avrundas med lite menserier. Usch, alltså!

                                                                                                                                                                 Nu kan jag ärligt säga att jag har gått från ap-trött till as-trött… Efter jobbet åkte jag, gasen i botten för jag var seeen, till frissan för att få barret klippt. Nu har jag snygg frisyr – till i morgon bitti. Då ser det väl ut som Arne, Frälsishatt eller Galne Professorn-frisyr – okärt barn har många namn… Skönt var det som vanligt att lägga huvudet i M:s kompetenta händer. Det var mycket rörigt innanför håret…

Telefonen ringde när jag kom hem och just hade tagit av mig ytterkläderna. Det var fru Engelwinge och vi pratade tills Marias telefon hade laddat ur… Sen höll jag på att kissa på mig, men hann i tid innanför dörren med en inramad ängel (med e och enkel-v) som fiser på…


Den här ängeln sitter på Domkyrkan och fisar inte. I alla fall inte vad jag vet…

                                                                                                                                                               Hann knappt spola så ringde telefonen igen. Mamma. Hon var nog lite… eftertänksam vad gäller samtalet tidigare på dan. Nu blev det ett betydligt mer givande samtal och jag tyckte att hon både lyssnade och hängde med.

Klockan 20.30 kunde jag äntligen slå mig ner vid köksbordet med min middag – cornflakes med mjölk och rostat bröd idag igen.  Dessförinnan hade jag utfört ett skrivuppdrag och bloggat.

Hann lagom diska och så knöla ner mig i favoritfåtöljen, slå på TV:n och stereon (börjar jag bli lomhörd eller är ljudet väldigt dåligt på SvT ibland???) och glo på det åttonde avsnittet av Bron. Nu återstår endast två avsnitt och det har blivit riktigt spännande. Saga Polis var knäppare än vanligt. Särskilt en scen minns jag från kvällens avsnitt. Hon bestämmer sig för att delta i kollegornas fikarast där de småpratar. Saga försöker delta och säger:

Jag fick mens i morse.

GAH! Jag måste erkänna att hon påminner lite om mig – även om jag inte skulle säga detta på nån fikarast till mina jobbarkompisar. Jag skriver ju bara om lingonveckor på min blogg, så hela internet kan läsa… 😳

För övrigt är lingonveckan fortfarande här och går i morgon in på sin tionde dag. Jag har inte förlorat så mycket blod, men ändå för mycket med tanke på mina skitblodvärden. Antagligen är det därför jag är otroligt glömsk och har en fruktansvärd huvudvärk. En värk som dundrar bakom pannan trots två omgångar Ipren idag.

Nej, det är dags att lägga sig och sova bort det som gör ont och det as-trötta. I morgon är en ny dag – och på kvällen ska jag städa. Det knastrar under Tofflans tofflor och det gillar jag inte! 😦

Det värsta är att jag sitter och tänker och våndas över en dundertabbe jag har gjort på jobbet idag!.. Misstänker starkt att den har med min bloddefektglömska att göra…


Även en Toffla kan fela…

Read Full Post »

« Newer Posts