Distingsfrusna

Ett fruset inlägg.

---

 

Nej, det slutar inte snöa. Det snöar och snöar och snöar, det blåser, det yr och det är kallt. Ändå trotsade vi vädrets makter och bussade in till stan idag. Fästmön hade ett par ärenden och jag tog ensam en senare buss ner och så möttes vi – på vår gamla mötesplats Kafferummet Storken. Det var där vi brukade ses i början när vi hade träffats på mina luncher och Annas lediga dar. Vi fick till och med det bord i den nedsuttna soffhörna vi brukade sitta vid. Nostalgi…

Efter förmiddagskaffet blåste vi runt hörnet för ytterligare Anna-ärende. Jag fick vara smakråd i en kostsam, men behövd fråga. Träffade en gammal bekanting som brukade stirra mig djupt in i ögonen en gång i tiden. Nu kändes jag inte igen.

Dagens huvudattraktion för min del var Distingsmarknaden. Ja, Anna ville ju också gå dit, men hade, som jag nämnt ovan, andra ärenden också. Det var om möjligt ännu kallare, blåsigare och snöigare vid Vaksala torg. Dessutom var det snorhalt. Stackars alla marknadsgubbar och -gummor som stod i skitvädret och försökte få nåt sålt. Jag slog på stort och köpte en påse marknadsgodis, det var allt.

Vi halkade in på Kvarnen för att värma oss en stund. Där finns en trevlig och trång liten bok- och pappershandel som jag brukar titta in i när jag har vägarna förbi. Idag hade vi vägarna förbi. Jag såg en del roliga titlar, men handlade inget. Det är kul att bara titta. Och så fick jag sån lust att

hjälpa till.

Jag ville så gärna föreslå följande:

En liten hörna med puffande för SvT:s program Deckarna för att lyfta fram författarna (kanske en per vecka i samband med att just den deckarförfattaren ska presenteras i programmet) och deras böcker.

Men jag jobbar ju inte där heller.

Annas klocka visade mycket, fast den gick en timme i före. Vi hade därmed tur och fick äta till dagens lunch-pris på Luckan. Dit brukar jag gå när jag har varit hos M och klippt mig. Vi träffade M inne på Kvarnen. Alltså kunde vi med gott samvete gå till Luckan.

På Luckan drabbades jag ånyo av den där känslan av att vilja

hjälpa till.

Jag ville föreslå följande:

1. En marknadsmeny, typ nåt med renkött eller sånt som säljs på marknaden,med ett par, tre fasta rätter inklusive dryck till bra pris under de två dagar det är Distingsmarknad.
2. Sudda bort rätter ur Dagens lunch-menyn från whiteboarden när maten har tagit slut (så slipper ni besvikna lunchgäster).
3. Skäll inte ut en köttleverantör i mobilen när du står bakom disken. Alla gäster vill nämligen inte höra hur arg du är.
4. Säg gärna nåt trevligt som ”Välkommen!” när det kommer in lunchgäster och visa hur man gör. Bli inte sur för att en gäst frågar.

Men jag jobbar ju inte där.

Jag åt vegetarisk pizza. Den var supergod – som vanligt. Men trots allt mitt gedigna underhudsfett var jag riktigt frusen under de fyra minuter vi stod och väntade på bussen hem. Anna också. Påsen med marknadsgodis hade spruckit – av kylan, säkert.

Mörkret sänker sig nu över New Village. Jag laddar mobilen och ska ladda mig själv inför morgondagen. Dokument och utskrifter är framtagna. Nu får det bli en dusch, tror jag, så att jag får upp värmen!

Här kan du se några bilder från vår dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ute (totalt) på marknaden

Fästmön och jag stack neråt Vaksala torg vid 13.30-tiden för att kolla in årets Distingsmarknad. Det är därför jag sitter här vid datorn nu och tuggar på sötsliskigt godis.

Vi lyckades faktiskt få en parkeringsplats hyfsat nära och det var tur! Det är nämligen SNORHALT ute och verkligen INTE sandat överallt. Vaksala torg var som en enda knögglig isbana… Skitdåligt! Detta fick till följd att vi halkade fram mellan stånden. Stånden, för resten, var det ingen ordning på. De stod lite här och var, ingen symmetri eller planering för fem öre. Nej, man skulle ha låtit Kickorna planera det hela så hade det blivit så bra så.

Det fanns emellertid en hel del att titta på. Både i stånden och sånt som gick på två ben. Som vanligt var vi snyggast och alla andra såg inte kloka ut. Fast värst var nog Sofia, hon såg plastig ut och dessutom var hon skamligt billig…

Sofia – plastig och skamligt billig.

                                                                                                                                                        Att det var sexhundranionde gången det hölls Distingsmarknad här märktes tydligt på en del… original. Man får verkligen träningsvärk i öronen när man går förbi vissa knallar…

Men faktum är att vi ändå njöt av den typiska marknadsdoften av brända mandlar trots att vi frös och jag var yr. Det var som om hela jorden snurrade – vilket den ju gör, men jag vet inte om gemene man känner av det..? – och det kan INTE ha berott på Llaphroaig-fudgen vi provsmakade. Alltså duuuu… Nåt godare har inte JAG smakat på de senaste elva åren, typ! Naturligtvis handlade vi lite sån fudge och killen vi köpte av sa glatt när vi gick:

Vi ses i morrn!

Var vi så uppenbara?..

Vi storfyndade också strumpor – 14 par för 100 pix, så vi tog sju par var. Nu klarar vi oss ett tag…

Annas lite mer färgglada par till vänster, mina i gråskala till höger.

                                                                                                                                                     Efter diverse provsmakningar blev det läge för nåt med lite mer substans och sen var ju Kickorna kaffesugna också. Vi traskade över gatan till Kvarnen, en av Uppsalas otaliga gallerior. Där bjöd Anna på briemackor och hett kaffe innan vi traskade in och ut i några affärer, bland annat Oil & Vinegar, en härlig presentaffär, och Kvarnen Bok & Papper, en sån där hederlig gammal bok- och pappershandel som man kan flanera runt i i evighet amen. Kvarnen-besöket avslutades med att jag lämnade in mammas och mitt Lotto – för att upptäcka att vi faktiskt vunnit hela 25 kronor i lördags!

Så halkade vi tillbaka till Clark Kent* för vidare färd till Annas jobb där en irriterande unge försökte springa i vägen för Clark. Ingen skada skedd, dock, men man undrar om barn får lära sig nån form av trafikvett nånstans, hemma eller i skolan… Det tror jag inte.

Lite trist att komma hem till en mörk lägenhet, men Minsta Prinsessan kom samtidigt och hälsade som den väluppfostrade lilla flicka hon är. Fast det blev ju inte mindre trist när jag satte mig vid datorn och upptäckte att ytterligare ett nej på ett jobb hade trillat in i mejlboxen. Därför tycker jag att jag kan trösta mig med marknadsgodis, för jag orkar inte gråta idag. Jag orkar bara inte.

                                                                                                                                                         *Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »