Flickan som älskade Tom Gordon

Ett inlägg om en bok.

---

 

Den lilla boken Flickan som älskade Tom Gordon är en Stephen King-bok som jag inte visste existerade förrän jag fick den i december. Men redan 1999, när den här boken kom ut, hade författaren skrivit över 30 böcker, översatts till 33 språk och sålt fler än 100 miljoner exemplar av sina böcker. Vad dessa siffror är idag har jag ingen aning om. Däremot vet jag att han är en skräckmästare av rang. Tack, Agneta, för boken!

Trisha McFarland är nio år den lördagen hon beger sig ut på en vandring med sin nyskilda mamma och brodern Pete. Där vägen blir till ett Y viker Trisha av för att kissa. Plötsligt är hon vilse i skogen. Läsaren får följa lilla Trischas kamp för att överleva. Hon har sin blåa Red Sox-tröja, sin träningströja med 36 Gordon på ryggen, sin keps och sin ryggsäck med matsäck för en dags utflykt. Hennes enda kontakt med världen utanför skogen är en freestyleradio. (Detta var före mobiltelefonernas utbredande och mp3-spelarnas intåg – och uttåg.) Hon låtsas att baseballspelaren Tom Gordon är med henne i skogen och skyddar henne. Men frågan är om han kan skydda henne från den där varelsen som finns där och som bland annat har slaktat rådjur…

Stephen King är verkligen en mästare på att bygga upp kusliga stämningar. Enligt bokens omslag ska detta vara en thriller. Det tycker jag inte riktigt stämmer, men visst är det en väldigt otäck historia. Tänk att gå vilse i skogen och dessutom bara vara nio år… Om jag skulle genrebestämma boken skulle jag kalla den en skräcknovell.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Medan mörkret faller

Ett inlägg om en bok.

---

 

Medan mörkret har fallit och december månad har inletts har jag läst en riktigt ruggig bok. En bok som bland annat utspelar sig här i Uppsala för nästan på dagen 80 år sen (den avslutas den 8 december 1934). Arkeologen Anna Lihammer debuterade skönlitterärt under året med Medan mörkret faller. Och alldeles nyligen blev boken tilldelad Årets debutpris av Svenska Deckarakademin. Förlaget Historiska Media hade hela två böcker nominerade när årets bästa kriminalromaner skulle utses. (Den andra boken var ju Tyskt rekviem.)

Det är 1934. Nassarna har tagit makten i Tyskland. Det begynnande mörkret faller även i Sverige och i Uppsala. I Anatomiska institutionens källare påträffas nämligen en framstående akademiker. En väldigt död och mördad sådan. Kroppen hittas i ett likkar och har konstiga hål i huvudet. Utsedd att leda utredningen blir polisen Carl Hell från Stockholm, eftersom fallet känns lite för… delikat för Uppsalapolisen. Carl Hell har ett förflutet i Uppsala, som läsaren anar här och var under de dagar utredningen pågår…

 

[…] Uppsala var dessutom ingen plats som han längtade efter att besöka igen. Någonsin, egentligen. Särskilt inte tillsammans med dem. Kunde han komma undan Uppsala tänkte han i alla fall göra sitt bästa för att slippa dem.
‘De är idioter allihopa’, sa Carl. […]

Nej, Carl Hell har inga höga tankar om vare sig Uppsala eller sina manliga kollegor. Därför tar han med sig polissystern Maria Gustavsson till Uppsala. Maria Gustavsson, som är radikal och synnerligen intresserad av en viss läkare. En viss kvinnlig läkare.

Det är spännande att se hur författaren blandar in verkliga händelser i sin fiktiva berättelse. Hon lyckas verkligen få till en mörk och skrämmande skildring. Det är inte utan att jag tycker att Mohamed Omars novell Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet och den här boken påminner om varandra! Inte nog med att handlingarna i båda böckerna utspelar sig i Uppsala och kring Gustavianum. Båda verken innehåller ruskiga mord där gift bland annat är inblandat. Men Anna Lihammers bok innehåller också flera HBTQ-teman, som ska visa sig ha en viss poäng i handlingen.

Anna Lihammer kan verkligen bygga upp en kuslig stämning och samtidigt få med kusliga fakta om samtiden, kring rasbiologer, steriliseringslagen och synen på psykisk sjukdom, till vilken homosexualitet för övrigt räknades. Ganska snart gissar jag i vilket sällskap mördaren finns, men jag klarar inte av att lista ut exakt vem det är. Detta, tillsammans med att jag tycker att det är extra roligt att Uppsala får en prominent plats i berättelsen, (även om det ju handlar om väldigt obehagliga seriemord och tämligen fruktansvärd människosyn) ger många pluspoäng!

Toffelomdömet blir det högsta! Och Tofflan vill gärna läsa mer om Carl Hell och Maria Gustavsson!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet

Ett inlägg om en novell.

---

 

Nä, nån stor fan av noveller är jag icke. Däremot gillar jag ruskiga berättelser, deckare, psykologiska thrillers och sån litteratur som är på gränsen till det övernaturliga, det spöklika. Och så gillar jag Uppsala, där jag bor sen 32 år tillbaka. Jag hade därför höga förväntningar när jag, efter en del leveransproblem, slet upp Mohamed Omars gotiska Uppsalanovell med den långa titeln Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet ur kuvertet.

Genast kastas jag in i en mystisk tillvaro, där tiden tycks glida mellan dåtida gaslyktor och nutida iPhones, med dimman som fond. Inne i Gustavianum hittar vi professor Frans Stenberg och hans assistent Henning. Professorn är av en udda sort – som väl många professorer är? Henning tycker att han är lite lik Clark Kent. Men mest utmärkande för professorn är nog den röda fezen han bär då och då.

Det knackar på dörren och in stiger en kyrkoherde med ett dödsbud. Hon ber professorn granska ”fallet”. För utan tvivel är den döde mördad: hans huvud saknas.

Mohamed Omar, som vanligen skriver lyrik, kan sannerligen konsten att bygga upp en kuslig stämning. Persongalleriet lånar drag av såväl levande som döda Uppsalaprofiler – författaren själv tillhör den förra sorten. Det får mig att fnissa förtjust.

Men sen då? Är det spännande? Ja, det är det. Fast som den vana deckarläsare jag är listar jag förstås ut i förväg vem mördaren är. Jag hade gärna sett en lite längre berättelse, faktiskt, just för att dra ut på såväl stämning som spänning.

Omslaget, signerat Olov Redmalm, är otroligt snyggt och ypperligt passande till den här boken. Språket är vackert och böljande, lite som ett musikstycke. Tyvärr stör jag mig på alltför många korrekturfel. De 22 1/2 sidorna inlaga hade vunnit på att korrekturläsas bättre! En och annan språklig miss hakar jag också upp mig på, samtidigt som jag gillar Mohamed Omars lekfulla uttryck som

[…] den där sjuka, sliskfuktiga dimman! […]

Det var riktigt härligt att läsa den här novellen, utgiven på Aguéli förlag, en mörk novemberkväll. För endast 30 kronor plus porto kan den för övrigt bli din – mer information hittar du här! Kanske en liten julklapp..?

Toffelomdömet blir högt!

Här kan du läsa vad jag skrev om Mohamed Omars lyrikbok Skymning öfver Upsala!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En orolig grav

Ett inlägg om en bok.

---

 

För ett par år sen gjorde jag Elly Griffiths bekantskap – i bokform. Författaren, som skriver om arkeologen Ruth Galloway. Det handlade till en början om nyfikenhet i samband med ett ställe där jag har bott (Brighton) och ett ställe där en del av min släkt kommer ifrån (Norfolk). Och naturligtvis om min förkärlek för deckare och intresse för historia. Nu har jag plötsligt läst den femte boken i serien, En orolig grav.

Den här gången får Ruth ett dödsbud – en gammal studiekamrat, Dan, har blivit innebränd. Dagen därpå kommer ett brev från sagde kamrat. Dan skriver att han har gjort en sensationell arkeologisk upptäckt och behöver Ruths hjälp eftersom hon är benexpert. Ruth får en inbjudan från universitetet i Blackpool att undersöka Dans fynd och tar med sig Cathbad och dottern Kate. Fast hon får också anonyma, hotfulla sms. Och Dans död är ingen olycka – hans ytterdörr var låst. Från utsidan…

Spännande och mystiskt är det som vanligt. Den här gången finns även ett par HBTQ-trådar invävda i historien. Stämningen är kuslig, även om man både som Ruth och läsare letar naturliga förklaringar. Men kanske är detta inte den mest kusliga boken i serien. För mest av allt är det trivsamt och historiskt.

Toffelomdömet blir inte det högsta, men högt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den grå

En helg i maj förra året var vännen FEM här och hälsade på. Vi tittade in på Röda Rummet, ett av stans bästa bokantikvariat. Jag minns inte om jag hittade nån bok till mig själv, men jag hittade en billig pocketdeckare till Fästmön: Björn Hellbergs Den grå. Nu har jag lånat den och läst.

Annas exemplar av Den grå är äldre och, mycket mer passande, grått.

Den här gången gör polisen Sten Wall och hans kollegor bekantskap med ett gäng satanister. Bland annat korsfäster de katter, nåt som polisen får ett anonymt tips om. När två lik hittas – ett av en yngre dam, det andra en äldre man – med bockfötter i pannan blir förstås satanisterna misstänkta. Men är det verkligen så enkelt?

Liksom så ofta bygger Björn Hellberg upp en bra spänning och en kuslig stämning. Men slutet känns ihopsnörpt och alltför enkelt.

Det blir inte mer än medelbetyg den här gången!

Livet är kort.

Read Full Post »

Inte önskvärd

Ja rubriken skulle kunna vara titel på flera saker för tillfället, men i det här inlägget handlar det om Björn Hellbergs deckare Inte önskvärd, lånad av Fästmön och alldeles nyss utläst.

Sten Wall klarar upp mord i Staden igen.

Den här gången blir en ung mopedist ihjälkörd. Nästan samtidigt försvinner en ung kille spårlöst. Och så är det nån som utsätts för anonyma hot. Polisen Sten Wall har mycket att jobba med den här senhösten…

Böckerna om polisen Sten Wall i Staden är trivsamma och inte överläskiga. Den här är inget undantag. Björn Hellberg bygger upp en ganska kuslig stämning. Det sker mord och det är mycket passion i den här boken. Men Sten Wall reder förstås ut allt.

Inte högsta betyg, men näst högsta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Första decemberdagen

Idag är det den första decemberdagen. Den första dagen i årets sista månad. Jag kan inte hjälpa det, men jag tänker på de förhoppningar jag hade efter sommaren. Jag tänkte att den här hösten, den blir den bästa på länge. Och på sätt och vis blev den det. Men om 30 dagar är förhoppningarna grusade och jag balanserar redan på räcket.

Årets första decembermorgon var ett par grader på plus. Lite kylig, alltså med den nordliga vinden som blåste igenom frisyren. Himlen var vackert rosa och L, som agerade mottagningskommitté när jag kom till jobbet i morse, menade att det är snö på gång. Jorå, rosa himmel brukar betyda det…

Den första decemberdagens morgonhimmel 2011. 

                                                                                                                                                               L bjöd för övrigt på smaskigt morgonfika med tre sorters mjuka kakor, varav en helt nykomponerad – av misstag. Samtliga tre var alldeles för goda för att vara nyttiga, men jag var ju bara tvungen att smaka en bit av dem alla. Jag magrar väl sen när jag har slutat här.

Jag har ägnat morgonen åt att inventera trycksaksförrådet och skriva en förteckning. Vidare har jag rensat en hylla med tidskriftssamlare och fördelat lämpligt antal ex trycksaker i var och en samt märkt dem, förstås. Så har jag justerat lite text, mejlat några rader hit och dit, granskat några webbsidor och några intranätsidor. I eftermiddag blir det blankettpyssel med S. Tiden rinner ut. Vi slutar båda två vid årsskiftet, men för S:s del innebär det att den 20 december är sista arbetsdagen, för min del är det den 21 december.

Det blev en tur ut på lunchen för att äta kycklingspett och läsa Sankta Psyko, min bok på gång. Det är en märklig bok. Det händer inte mycket i den, men stämningen är kuslig. Lite som mitt liv… Det känns som om det har börjat växa mossa på mig. Jag tappar ord igen och jag glömmer saker om jag inte antecknar ordentligt. Häromdan kom jag inte på ordet för blomman julstjärna…

Mossigt!..

                                                                                                                                                                 Fästmön messade på lunchen att jag hade låst in henne rejält i morse – med båda låsen. Hon trodde att jag hade glömt bort henne, men i själva verket ville jag ju spara henne för mig själv… Moahahahahaaaaaa….

Read Full Post »