Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)

Ett inlägg om en bok.

---

 

Nån tipsade mig här på bloggen en gång om Anneli Jordahls lilla bok med den långa titeln Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). I slutet av februari fyndade jag boken för tio kronor på Myrorna inne i stan. Nu har jag läst den sorgliga historien.

Boken är baserad delvis på existerande brev, men uppdiktad av författaren och fiktiv. Ändå går det inte att låta bli att tänka att den kanske var precis så här, kärlekshistorian mellan Ellen Key och godsägaren Urban von Feilitzen. Boken börjar medan Ellen är lärarinna i Stockholm och Urban bor med sin fru och fyra barn på ett gods utanför Linköping. Urban blev kritiker och essäist och kallade sig då Robinson. I den här romanen blir den 15 år yngre Ellen hans platoniska kärlek, men också hans mentor.

Det är en sorglig histora. Ellen är den eviga fröken, medan Urban är fången i ett kärlekslöst äktenskap. Skilsmässa var naturligtvis inte att tänka på under den här tiden. Ellens kärlek är stark och kvävande. Han är inte fri, han vill, men kan inte vara med Ellen. Hoppets låga tänds många gånger – och släcks bryskt.

De träffades inte så ofta, men de skrev alltså brev till varandra. Enligt efterskriften är boken inspirerad av brevväxlingen, men Ellen Key brände sina brev till Urban von Feilitzen och bara ett fåtal finns bevarade på Kungliga Biblioteket. Av Urban von Feilitzens brev till Ellen Key finns 76 bevarade.

Toffelomdömet blir högt. Berättelsen är så trovärdig, även slutet på Strand. Storstadskvinnor kan fortfarande ansöka om att få bo på Strand ett par veckor om sommaren. Kanske ansöker jag till nästa sommar…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Biblioteken försvinner!

Vi svenskar lånar allt färre böcker. Och det innebär att våra bibliotek försvinner. Statistik från KB visar att vart femte bibliotek har försvunnit de senaste 15 åren.

En bild från mitt hemmabibliotek.

 

Bibliotekslagen säger att varje kommun ska ha ett folkbibliotek. Men det är filialerna som försvinner. Och skälet är som sagt att vi lånar för lite. Om trenden fortsätter lär vart tredje bibliotek försvinna till år 2020.

Det enda som ökar är intresset för att låna e-böcker. Men e-böcker är dyra för biblioteken. De måste nämligen betala 20 pix till förlaget varje gång de lånar ut en e-bok. Detta förstår jag inte riktigt. Nån sorts STIM-peng fast för böcker???

Som exempel ges en viss fotbollsspelares bok (en bok som jag personligen är ointresserad av att läsa). Pappersupplagan har lånats ut 250 gånger i Stockholm, medan e-boken har lånats ut ungefär 1 600 gånger…

Personligen går jag aldrig på biblioteket och lånar böcker. Jag sökte jobb där i våras, men min examen med litteraturvetenskap som huvudämne i kombination med mina erfarenheter som kommunikatör räckte inte (det var ett informatörsvikariat kombinerat med en biblioteksassistenttjänst).  Då fick jag ju liksom ännu mindre lust att gå dit och låna, långsint som jag är. Och ärligt talat är jag en sån som helst vill äga en bok, där har jag svårt att göra avkall. Är det nåt jag skulle unna mig även när tiderna blir riktigt hårda, så är det varken mat eller kläder utan böcker. Och de ska vara av papper. Jag vill känna och dofta!

Hur gör du??? Lånar du böcker på biblioteket???

Read Full Post »

Journalist hittade Kerstin Thorvalls sista önskan

En av våra kvällsblaskor basunerar ut på löpsedeln att man hittat författaren Kerstin Thorvalls sista önskan i ett kuvert, bland diverse handlingar på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Det var en journalist på Svenska Dagbladet, Karin Thunberg, som fann svaret när hon gjorde research.

Karin Thunberg hittade ett brunt kuvert den andra dagen hon satt på KB. På kuvertet stod textat att det var

Till barnen när jag är död

Kuvertet var inte öppnat och efter en viss vånda öppnar inte heller Karin Thunberg det. Klokt och omtänksamt lämnade hon det till de efterlevande.

Karin Thunberg försöker få grepp om Kerstin Thorvall, som nu varit död i ungefär ett år. Sönerna hade lämnat in allt material de hade hittat hos sin mamma, men ingen fann det här kuvertet förrän nu.

Kerstin Thorvall levde ett spännande liv, kontroversiellt många gånger. Ett yrkesliv som inleddes som modetecknare, fortsatte med romanförfattande. Ett liv som mamma, mansslukerska och långt in i ålderdomen debattör. Ensam. Och in i döden en sista hemlighet, ett slutet kuvert med en önskan. Skriven på den internationella kvinnodagen den 8 mars 1983. Ett brev om kärlek till barnen och texten hon vill ha på sin gravsten:

Hon var en människa som ville säga som det var och hon lärde sig aldrig att inte alla ville veta det.

Vilken otroligt spännande människa! *antecknar på måste-läsa-lappen* Och jag kan ju inte låta bli att undra vad Karin Thunberg skriver framöver, mer än artikeln med länk ovan…

Read Full Post »