Ett berömmande inlägg.
Mormor och jag fotade av pappa. Mormor kunde vara en riktig hoppetossa har jag hört. Jag minns inte så mycket, hon gick bort så tidigt.
Det har faktiskt varit – och är! – en hel del bra på TV. Det glädjer mig lite att mina 519 kronor i kvartalet ändå går till nåt lite vettigt. Jag kan väl inte säga att jag har jublat över en massa reprisfilmer över julen och mellandagarna. Nä, det jag har jublat över mycket är dokumentärserien om Astrid Lindgren. Igår kväll såg vi det andra avsnittet och det tredje och sista går på nyårsdagen.
I de två första delarna om Astrid har det kommit fram flera saker som jag inte visste, bland annat om Astrids make och om en kvinna som var mycket förälskad i Astrid. Mamma sitter ju och tittar i min soffa och hon muttrar och hummar och har åsikter. Hon berättade bland annat att mormor sa att
Den där Astrid, ho könne inte gå som fölk – ho sprang å skötta jämt!
En riktig Pippi, med andra ord, konstaterar jag i mitt stilla sinne och ler för mig själv. Sen har jag hört andra säga om min mormor att hon minsann också var en hoppetossa. Och att mormor var väldigt bra på att prata mycket. Fast det man ska komma ihåg var att mormor och Astrid visserligen bodde grannar och gick i samma skolan, men det skilde fyra år på dem. Själv minns jag inte så mycket av min mormor. Hon gick bort ungefär sju år efter att bilden togs. På bilden är hon lika gammal som jag är nu. En sak minns jag i alla fall och det är mormors varma och trygga famn. Det syns väl också att jag trivs på bilden?
I kväll klockan 22 kommer en kontrast till Astrid. Då visas sjätte och sista delen av norska Ögonvittnet. Den serien har varit ruskigt bra! Spännande, otäck och framför allt väldigt realistisk. Nu får vi upplösningen klockan 22 och det ser jag fram emot.
Lite lustigt, förresten, att båda serierna har HBTQ-teman. Det visar ju att såna som jag har funnits både då och nu…
Ett sanningens ord i min fortune cookie i kväll.
I övrigt skrattar jag lite i skägget (ja, jag har ett och annat strå) åt somliga som anser att ett eget rum är det viktigaste i hela världen. Visserligen skrev Virginia Woolf en essä om det också, men det är ju 85 år sen. Virginia Wolf var dessutom en duktig författare och inte nån diversehandlare från Jordbro. Sen tänker jag på de hemlösa som inte önskar sig annat än tak över huvudena, det vill säga nånstans att sova inomhus. Allting är visst relativt. Jag kan knappast tro att det beror på viktighet. Det kanske handlar om att man, precis som barn gör, tjatar hål i huvudet tills man får det man vill. Och det är säkert väldigt skönt för alla inblandade, inte minst för dem som slipper höra tjatet… Kunglig blir man inte för det. Det krävs lite annat då.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 