Och Niklas Lundengård gör det igen! (väcker uppmärksamhet, alltså)

Ett uppmärksammat inlägg.

---

 

Jag tyckte nog att jag kände igen namnet. Niklas Lundengård. Jag skrev om honom här på bloggen för fem år sen. Då handlade det om hans utseende, närmare bestämt hans hår. (Länken till hans blogg i inlägget fungerar inte.) Då, för fem år sen, letade Niklas Lundengård en arbetsgivare som inte tvingade honom att klippa sig. Sen fick han uppenbarligen jobb. Eller enligt Radio Uppland hade han jobb även 2010, på ICA Maxi i Stenhagen här i Uppsala.

Vad gjorde han den här gången då? Jo, han sa efter elva år upp sig – via kundradion i affären. Han filmade även sin uppsägning. Många visningar har det blivit på YouTube och över 15 000 har lajkat inslaget på Fejan.

Nog har vi väl alla känt för att göra nåt liknande på våra arbetsplatser. Men frågan är om det var smart..?  Titta och bedöm själv! Jag tycker att det var… ovanligt. Och lite modigt.

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att utmana sina rädslor: Ett besök på IKEA

Ett inlägg om dagens IKEA-besök.

Nej då. SÅ jäkla rädd är jag inte. Men jag är inte så förtjust i att besöka Uppsalas relativt nya, stora IKEA-komplex. Jag hittar inte. Jag vimsar runt bland turkosa och hemskmönstrade saker. Det luktar… dun..? (enligt Fästmön).

Och där finns barn. Barn i mängder. Horder! Samtliga skriker. Inte en enda unge kan använda normal samtalston idag. När de inte får som de vill illtjuter de. Detta är väl i och för sig en klassiker, men… Om jag hade skrikit och illtjutit som dagens barn hade jag blivit utvisad av min mamma eller pappa. Så är det bara.

Själva turen idag hade flera olika syften. Ett av mina var att leta efter en hushållspryl, en vitlökspress. Den jag har har jag ägt sen 1980 och den är väldigt utsliten nu. Själva delen man lägger vitlöken i är liksom tilltryckt och passar dåligt i pressen. IKEA saluförde ett par varianter och jag ville se IRL om det kunde vara nåt som fick följa med hem.

För att komma till hushålls- och småprylarna måste man gå igenom hela varuhuset. Genvägarna hittar jag ännu inte i detta komplex. Därför kikade vi på lite annat under vägen. Både jag och Anna tycker att jag behöver en ny TV-och-stereo-och-DVD-möbel. Det kanske det blir i framtiden. Till dess nöjde jag mig med att beskåda dessa slangar.

Snacka om slang…

Vi var tvungna att passera barngrejorna. Det var jobbigt och tålamodskrävande, så jag fick stanna och fota denna söta uggla. Den var helt tyst, jag lovar!

Helt tyst uggla. Jag ville krama den!

Efter dessa traumatiska upplevelser nådde vi fram till kafeterian. Jag bjöd gentilt på kaffe och kanelbullar, till det facila priset om tio kronor – tillsammans! DET är det bästa med IKEA, det vill säga billigt fika och goda kanelbullar!!!

Men ack, ve och fasa! Vi lyckades parkera våra rumpor vid ett bord i värsta katastrofzonen. Här var det fullt av ungar i alla möjliga åldrar. Alla skrek de och sprang omkring eller satt nertryckta i barnstolar och skrek. En unge gallskrek för att h*n inte fick sitta på en barstol. Ja, BARstol!.. Anna tyckte att h*n var söt. Jag såg bara nåt rött, skrynkligt och ilsket ansikte. Inget sött med det alls! Det var så fantastiskt fruktansvärt att vi faktiskt skrattade… Först på vägen ut hittade vi pensionärshörnan där vi borde ha suttit.

Kanelbullar och kaffe på IKEA – endast tio kronor för två personer!

Barn var emellertid inte de enda som skrek. Där finns en sorts kundradio som då och då vrålar ut meddelanden om olika erbjudanden. Värst var ett där en tillgjord ung kvinna blabbade om presentkort. HEMSKT! Vidare fick jag veta att jag kunde få hjälp vid utgången av kassavärdar. Kassavärdar… Maj gadd, jag har lärt mig ett nytt ord idag!

Medan Anna skötte sitt, skötte jag mitt. Två fynd gjorde jag idag: dels en vitlökspress, som tänkt, dels en skoförvaring, som inte tänkt. Men den var i alla fall svart och inte turkos eller hemskmönstrad…

Livet är kort.

Read Full Post »