Slappt språk

Jorå, jag hittade en (1) intressant artikel i dagens lokalblaska. Artikeln är signerad Lisa Irenius, snart den enda på tidningen som jag tycker kan skriva – dels hitta intressanta ämnen, dels formulera sig väl. Ärligt talat undrar jag hur länge hon blir kvar på blaskan. En vacker dag kommer nån och NAPPAR henne till ett betydligt mer spännande uppdrag. Tror jag, dårå.

Lisa Irenius artikel bär titeln Slappt språk blir självmål och finns – hör och häpna! – redan utlagd på nätet. Det är bra, det, får då kan du egentligen sluta läsa det här blogginlägget och läsa Lisas artikel i stället.

Här läses böcker! Detta är en bild från mitt eget hem.

I artikeln kopplar Lisa Irenius samman de fakta att det skrivs sämre, det läses färre böcker och det hatas mer på nätet. Och så berättar hon om tidningens ambition att korrläsa och ändra i läsarkommentarer – för ett antal år sen. Det låter inte klokt i mina öron och det är skönt att veta att journalisterna på lokalblaskan ägnar sig åt annat. Men de borde ägna en liten stund åt att korra sina egna alster, tycker jag. För dessa journalister är ju att anse som proffs, medan vi bloggare och läsare blott är amatörer.

Hur som helst, Lisa Irenius undrar om inte innehåll och vår förmåga att formulera oss hänger ihop. Hon refererar till de mindre rumsrena tillmälen en viss annan kulturredaktör har fått (förskräckligt, enligt min uppfattning, men denna redaktör är inte ensam om att få såna ord kastade på sig). Och så funderar hon över det här inte helt enkla fenomenet att kommunicera…

[…] Men jag undrar om inte allt hänger ihop. Om vi inte kan kommunicera ordentligt och väl formulera våra åsikter sjunker ofrånkomligen nivån på samtalet. I språket är form och innehåll intimt förenade. Se bara de utbredda särskrivningarna. Kan en patient med ryggont ha fullt förtroende för en ”sjuk gymnast”? […] 

Roligt i sammanhanget att hon tar upp just särskrivningar, som jag tycker är ett av de större språkliga irritationsmomenten i dagens texter generellt sett. En del skräckexempel visar jag upp i denna, modesta (!) blogg. Jag undrar varför just detta med särskrivningar har blivit så stort och tänker att det KAN ha att göra med influenser från framför allt engelskan och amerikanskan, där man oftare än i svenskan särskriver ord. Så det behöver inte enbart handla om att vi läser för lite böcker. Eller så har det att göra med att vi läser för lite böcker PÅ SVENSKA..?

Vidare tar hon upp synen på bokläsandet. Att det i vissa kretsar rynkas på näsan åt bättre litteratur. Eller är det inte tvärtom?

[…] Att läsa ”finlitteratur” kan rentav avfärdas som elitism. Men jag skulle vilja påstå att det är precis tvärtom. Det är elitistiskt att inte ha ambitionen att var och en – oavsett bakgrund – ska ha tillgång till kvalitativ kultur. Alla i samhället bör ges möjligheten att ta del av avancerade resonemang, uttrycka sig väl och få tillgång till det offentliga samtalet. Det handlar om att kunna delta till fullo i demokratin och dess diskussioner, ja även på nätet. […]

Tänkvärt som fan, om jag får uttrycka mig på lätt svenska. Men jag skulle också vilja lägga till en sak som jag tycker glöms bort lite. Att kunna formulera sig grundläggande väl i skrift handlar visst om att stava rätt, att hantera grammatiken korrekt etc och utan input blir det ingen bra output. Ett steg längre går man när man har greppet om språket och därmed kan softa lite och göra det… slappt… Bara för att man kan. Man behärskar det. Som på den här bloggen, till exempel, där jag väljer att skriva ganska nära talspråket. Nu är detta inte skryt, jag behärskar inte svenska språket till fullo och jag hävdar inte att jag är ett proffs på språket. Jag är blott en bloggare, som så många andra… En del avlönas till och med av såväl lokalblaska som andra medier.

Men för att överhuvudtaget kunna softa till språket måste man ju ha tillgång till just det Lisa Irenius påpekar: kvalitativ kultur. Har du inte språket kan det bli riktigt jävla illa – du kan inte delta på rätt sätt i demokratin.

Livet är kort. 

Read Full Post »

Första advent – med korvar???

Så tände jag ändå det där första adventsljuset idag. Nyss. Medan jag drack ännu lite mer kaffe och läste en trist lokalblaska (prenumerationen blir inte förlängd). Jag blev förbannad när jag läser en krönika skriven av en av kulturredaktörerna där h*n menar att det ges ut för mycket böcker. Så mycket böcker att kulturredaktionerna inte har folk till att recensera alla böcker som hoppfullt kommer till dem. Men stackars er, då! Stackars, stackars er som har jobb! Med den inställningen tycker jag inte att du ska jobba kvar.

Min adventsstake i köket ser ut som om jag har satt korvar i den. Därför lämnar jag den inte med nåt ljus brinnande – jag vill ju inte ha grillad korv. Några puckon jag känner till lämnar så gott som varje kväll levande ljus obevakade i köket. Det tycker jag bara är skitdumt, speciellt om man har småbarn. Men det kanske är nåt man ångrar? Att man har småbarn, vill säga..?

Det är terracottafärgade ljus i staken, men det ser ut som korvar.

                                                                                                                                                             Idag är det skyltsöndag. Klockan 18 visar lokalblaskan sitt jättefyrverkeri mitt i stan. Massor av pengar går upp i rök. Regnet bara öser ner. Jag skiter i skyltsöndag och jättefyrverkeri och ska stolpa över till Tokerian för att inhandla fikabröd till kvällen och julklappsetiketter. Har ju börjat slå in skiten en del klappar, men kan inte slå in alla för då hinner jag glömma vem som ska få vad.

Nej fy te rackarns, regnet bara öser ner och jag gråter inuti. Jag smörjer min onda axel med Ipren gel, den känns bättre av och till. Synd det, annars hade jag kunnat sjukanmäla mig i morgon. Jag vet inte hur jag ska klara av morgondagens övning.

Read Full Post »

Babel med annorlunda skrivknep och lysande mästerverk i exil

Torsdagens Babel kikade bland annat på författare i exil, sjukdomar och förstås, riktigt bra litteratur.

Siri Hustvedt var huvudpersonen i första inslaget. Denna spännande människa som skrivit om sin migrän, bloggat i New York Times och som skrivit konstnärliga romaner om livet. Intresset för det mänskliga psyket går genom hennes produktion som en röd tråd. I studion berättade Siri Hustvedt först hur man uttalar hennes namn – hon har ju skandinaviskt påbrå. Sånt är viktigt! Att kunna uttala författares namn korrekt, alltså. Sen blev det lite för mycket snack om krämpor för min del. Men helt klart är människan intressant! Och lite kul var det när synestesti nämndes, nåt jag har bloggat om. The summer without men heter hennes senaste roman.

Varför skrivs så många bra böcker av människor i exil? Denna intressanta fråga debatterades på engelska i studion av författaren Theodor Kallifatides, Rakel Chukri, kulturredaktör på Sydsvenska Dagbladet och Siri Hustvetdt. Theodor Kallifatides är den som har levt längst av alla – men också levt längst i exil. Siri Hustvedt menade att hon växt upp med en dubbel bild av verkligheten. Rakel Chukri hävdade att exil är en existentiell fråga – man kan leva i exil även i sin familj eller i ett land där man har tillåtelse att skriva HUR och VAD man vill – men man kan ändå inte förmå sig…

Så fick tittarna ett författarporträtt sig till livs. Poeten Nelly Sachs flydde från Tyskland till Sverige under andra världskriget (1940) – tillsammans med sin mamma och en resväska. 1966 fick hon Nobelpriset i litteratur. I höst är hon aktuell i och med en ny biografi om henne, Flykt och förvandling. Samtidigt nyöversätts hennes texter och så blir det även en utställning över detta författareöde.

Flykt och förvandling, en spännande biografi om en spännande poet, Nelly Sachs.

                                                                                                                                                            Åter i studion hade Siri Hustvedt ersatts av författaren Maria Zennström, som enligt egen utsago präglats av sin ryska mammas exil. Rakel Chukri tog upp att det som kan skapa mästerverk i exil är det helvete man lever med. Theodor Kallifatides sekonderade med främlingskapet i ett annat land, att det ställs andra och hårdare krav på invandrade författare – författarskapen tas inte emot som svenskars. Men svenska språket är mer melodiöst än det grekiska, hävdade Theodor Kallifatides.

Beate Grimsrud och Bengt Ohlsson pratade i nästa inslag om att byta språk. Båda författarna skriver på söder i Stockholm och båda har nyligen gett ut böcker på andra språk än hemspråk, Beate Grimsrud från norska till svenska, Bengt Ohlsson från svenska till engelska. Båda böckerna har också översatts till författarnas respektive hemspråk… norska och svenska.

En dåre fri skrevs på svenska.

                                                                                                                                                  Veckans boktips, böcker som får dig att känna dig hemma, blev:
Siri Hustvedt: David Copperfield av Charles Dickens
Maria Zennström: Malte Laurids Brigge av Rainer Maria Rilke
Theodor Kallifatides: Samlade publicerade dikter av Konstantin Kavafis

I nästa program är det säsongsavslutning!

Read Full Post »