Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kultur’

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett härligt inlägg.


 

 Mycket folk runt Anna Nilsson Spets

Vi var inte ensamma på Anna Nilsson Spets boksläpp…

Å, vad det är roligt att göra saker som man inte gör så ofta. Åker på boksläpp i Enköping, till exempel. I värsta dimman. Vi kröp dit och vi tog myrsteg hem med Clark Kent*, men sköj var det. Framför allt var det kul att se att så många hade hittat till biblioteket i Sveriges närmaste stad för att vara med om Anna Nilsson Spets boksläpp av Änglarnas tårar. I kväll såg författaren för övrigt boken i tryckt form för första gången.

Nä, vi var inte ensamma på bibblan. Massor av folk bland hyllorna och Sunes band spelade både bosnisk och svensk folkmusik. Medryckande även när det verkade som om musikanterna spelade olika låtar. Fast bäst av allt var det att få krama om ”Sylten” som jag inte hade sett på ett decennium – eller mer… Och så fick jag ett signerat exemplar av boken som naturligtvis ska recenseras på en blogg nära dig så småningom. TACK, Anna!

Vita elefanten grundande vi med lekamlig thailändsk spis före den kulturella. Mystisk förrätt, rikliga portioner, fräscha grönsaker och friterade bananer med både glass och grädde. Fästmön bjöd på maten, TACK! Jag hoppas vi hinner bli hungriga till i morgon kväll när vi ska äta julbord på Odinsborg

 

Här kommer några bilder från vår trevliga kväll:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

*Clark Kent = min lille bilman som inte gnisslade idag

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tipsande inlägg.


 

Igår upptäckte jag en rolig grej på webben bland alla eländes elände-nyheter. Här i Uppsala gick för övrigt ett bomblarm i ett av stans sydliga bostadsområden. Tack och lov visade sig ”bomben” vara en attrapp… Men läskigt var det…

Dorian Gray

Den här filmen ska jag se framöver.

Fast nu skulle jag ju tipsa om nåt kul och ett sätt att fly verkligheten en stund. Under en månad, med start från igår, bjuder lokalblaskan på film varje dag. Alltså, du sitter hemma vid datorn och tittar. Igår kunde man se Timmarna och idag visas How to marry a billionaire. Det finns filmer för alla smaker, men tyvärr inte så mycket skräck: det mest spännande som visas är Dorian Gray (som jag inte har sett som film, bara läst som bok.)

Du behöver inte vara prenumerant för att titta på filmerna. Det enda som krävs är att du registrerar dig på webbplatsen unt.se Registreringen har med rättigheterna att visa film att göra och ska inte användas till nånting annat, enligt Daniel Fixelius, försäljnings- och marknadschef på Upsala Nya Tidning. Och på unt.se/kultur-noje kan du läsa recensioner av filmerna som visas.

Kul grej som säkert lockar många, tycker jag som älskar gratis! Fast idag tänker jag förstås inte titta, för då visas ju en komedi.

Här är listan över alla filmer som visas:

  • Timmarna (visades den 4 november)
  • How to marry a billionaire (visas idag)
  • Thank you for smoking
  • Bobby
  • Bel Ami
  • Perfekt Opposites
  • Evening
  • Jack & Jill vs The world
  • Mellan vägggarna
  • Charm school
  • American splendor
  • Stormbreaker
  • Nice guy Johnyy
  • A som I Akeelah
  • Me and you and everyone we know
  • Holy rollers
  • Jag och min syster
  • Closing the ring
  • Me and Orson Welles
  • The future
  • Touchback
  • Crazy in love
  • How to be
  • Shattered glass
  • The walker
  • Fjärilen i glaskupan
  • From time to time
  • Dorian Gray
  • Upside of anger
  • Tristan & Isolde
  • Hotel Rwanda

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Doktor Nasser har ingen bilMin drömresa gick länge till Egypten. Jag drömde om pyramider och folkmyller på marknader, precis så där som man ser i filmer baserade på Agatha Christie-deckare och liknande. Kanske var det därför jag sparade Tina Thunanders bok Doktor Nasser har ingen bil. Kairo i omvälvningens tid till sist av de de tre Augustnominerade böcker jag fick för recension. Doktor Nasser är nominerad i klassen Årets svenska fackbok.

Några pyramider ser jag inte tillstymmelse av i den här boken. Journalisten Tina Thunander har skrivit en bok om revolutionernas och krigens Kairo. Doktor Nasser blir hennes lärare i arabiska, ett extraknäck han har för att klara ekonomin. För trots att han har läkarpraktik har doktor Nasser inte de rätta kontakterna, nåt som bland annat gör att han inte äger en bil. Eftersom lärarens resor till språkstudenten tog två timmar enkel väg, beslutade Tina Thunander att de skulle träffas på andra ställen och ha lektion i stället. Just därför får hon följa med och se ställen hon annars inte skulle ha besökt. Boken börjar i december 2011 och epilogen är skriven i juni i år.

Eftersom jag inte har möjlighet att resa utanför Sveriges gränser är det alltid spännande att läsa böcker om andras resor. Men jag hade nog inte själv valt just den här boken. Det är ju inte nån turistguide, precis. I stället tas jag med på en resa in i en kultur som är väldigt främmande och annorlunda jämfört med den jag lever i här. Mot slutet av boken skriver författaren bland annat detta, som jag tycker visar på den största skillnaden mellan där och här:

[…] Även den som aldrig hört en bomb tidigare, känner igen ljudet när den detonerar. En kort hård knall, fönsterrutor som skallrar. Ända ner under täcket kände jag hur hela världen för ett kort ögonblick skakade, rusade sedan upp, drog undan gardinen och såg ett svampformat gråsvart mol som växte på himlen, bortom Tahrirtorget. […]

Hela boken handlar om krig, revolution och politik. Som en röd tråd är också bilen som doktor Nasser inte har. Bilen, som är en symbol för framgång och goda inkomster. På ett ställe i boken beskrivs en grupp unga män som på eget initiativ kontrollerar folks väskor så att de inte för in vapen på torget. Och så frågorna om vad den främmande besökaren tycker om revolutionen och islam. Det är verkligen inga trevliga och tillrättalagda turistbeskrivningar.

En del roligare passager finns emellertid också i boken, dess huvudteman till trots. Jag blir till exempel mycket förtjust i beskrivningen av hur städningen går till hos doktor Nassers moster och morbror och vad som händer om man en sån dag kommer oanmäld på besök. Intressanta är också kontrasterna mellan yttersta fattigdom och smartphonesurfade och Facebookande.

Boken är välskriven och ger initierade beskrivningar av ett Kairo som inte är turisternas. Den innehåller lite för många korrekturfel. Formgivningen är enkel, men snygg: det är mjuka pärmar med flikar för bokmärkning. Fast jag hade, som sagt, inte valt att läsa den själv.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett jobbigt inlägg.


 

he Upside of Your Dark SideHäromdan läste jag en intressant artikel i Dagens Nyheter. Artikeln handlar om boken The Upside of Your Dark Side (Fördelarna med din mörka sida). I boken hävdar författarna Todd Kashdan och Robert Biswas-Diener att man i stället för att trycka ner negativa sidor i jobbet ska visa upp hela sitt känsloregister – på ett lämpligt sätt, förstås.

För ungefär 30 år sen kom idén om att man bara ska vara positiv på jobbet. Alltså, genom att vara positiv och glad anställd får man också positiva kunder. Detta sätt att arbeta kallas emotional labor. Denna teori, som det faktiskt är, lutar sig mot fakta som säger att glada arbetare är mer sällan sjukskrivna, har högre löner, säger inte upp sig och, bäst av allt: attraherar de bästa kunderna. Det låter väl ganska logiskt, eller..?

Men författarna till denna nya bok vill förändra teorierna i emotional labor en hel del. De hävdar att det inte bara är de positiva känsloyttringarna som ska vara regler på jobbet. Eftersom det är ledningen och cheferna som bestämmer dessa regler blir de anställdas agerande ett spel. Man bryr sig inte heller om vad de anställda egentligen känner, tycker och tänker – de ska bara spela med i spelet och låtsas att allt är bra. Kashdan och Biswas-Diener hävdar att man trycker ner sina verkliga känslor och att detta i sin tur leder till emotionell utmattning.

[…] Att undertrycka till exempel skeptikerna eller de negativa känslorna på en arbetsplats kan i stället göda en kultur där man hugger varandra i ryggen, skvallrar och baktalar varandra vid kaffeautomaterna. […]

Författarna råder i stället cheferna att vara

känslomässigt viga.

Det handlar om att se på världen ur andra människors perspektiv, egentligen. Att vara ärlig, men att också lyhörd. Författarna skriver bland annat:

[…] Om en kund oroar sig för att hur han eller hon ska vara klädd på en jobbintervju så försöker inte en sådan chef bara muntra upp personen, utan hyser medlidande och visar förståelse för känslorna så länge som det behövs för att lösa problemet […]

Själv kan jag bara nicka och hålla med. Jag jobbade i många år inom en organisation där det inte var tillåtet att visa några andra känslor än positiva känslor. Det blev ganska svårt eftersom avdelningen där jag arbetade ofta hade kontakter med allmänhet som antingen hade behov av nåt de inte fått, var i trångmål på nåt sätt eller arga och upprörda för att de eller deras anhöriga inte fått den hjälp de hade behövt. Hur trovärdigt blir det i såna lägen att skratta och flamsa och bara vara positiv? Är inte medkänsla, empati och lyhördhet bättre i stundens allvar? DET är än mer logiskt! Tycker jag, dårå…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett kulturellt och lite politiskt inlägg, gubevars!


 

I morgon är det lördag. Fredagen har bjudit på lite regn, men i morgon ska det vara fint väder, har jag bestämt. Fästmön och jag ska nämligen traska runt på Gamla kyrkogården i centrala Uppsala på eftermiddagen i en guidad vandring. Vandringen börjar klockan 14 och tar ungefär en timme. Jag är mycket spänd och förväntansfull och betalar gärna 50 spänn för det hela. (Naturligtvis kommer en recension senare, på en blogg nära dig!)

Gravhögar mot blå himmel

Gravarna i Gamla Uppsala kan man titta på helt gratis.


Men en annan kulturell begivenhet
här i stan som jag gärna hade passat på att kika på är Henry Diltz fotoutställning ”Backstage Legend” av kända rockikoner. Utställningen visas sen den 30 september och fram till den 12 oktober på Uppsala Konsert & Kongress. Men se 100 spänn betalar jag inte!!! Fotografiska museet i Stockholm kan jag tänka mig att betala hundringen och lite därtill, men det är ju ett helt HUS i flera våningar med fotoutställningar. Här handlar det om en våning (okänt hur stort antal bilder som visas). Vill man lyssna på ett föredrag av fotografen får man betala ytterligare. Nej, Uppsala Internationella Gitarrfestival, sponsrad av Uppsala kommun och den organisation som har huvudansvar för länsinvånarnas hälso- och sjukvård, det här är skamligt! Ni serverar kultur för eliten som kan betala.

Jag säger inte att kultur ska vara ”billigt”. Jag fattar att även kulturpersonligheter måste få en inkomst. Men att ta så mycket betalt för en enda utställning och dessutom kräva extra betalt för föreläsningen – nej, det stänger ute mig och många andra. Vi, som visserligen är kulturellt intresserade, men fattiga.

Den nya statsministern har redan lovat fria inträden till statliga museer. Jag har hört en del sura röster som undrar över detta och varifrån pengarna ska tas. Jag själv tycker att det är helt rätt med gratis inträden. Det lockar folk från sina datorer och från sociala medier, där de annars bara sitter och tycker en massa (<== inklusive mig själv), och ut på berikande upplevelser!

Och BTW, jag röstade inte på nåt parti som hade ordet -demokraterna i sitt partinamn, ifall du undrar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett undrande inlägg.


Sitter och läser lite tidningar
på nätet innan jag fortsätter städa mitt hem. Halkar då in hos Magdalena Ribbings, min husgudinna, spalt hos Dagens Nyheter och frustar. Av skratt.

En läsare undrar om det verkligen är gott uppförande att ta sig i skrevet. Frågeställaren förstår inte varför vissa människor gör så och undrar vidare:

Kan man säga till folk som gör så att dom är löjliga?

Magdalena Ribbing svarar, sval som en skål med filmjölk:

Vi får väl vara tacksamma så länge artisterna tar sig själva i skrevet på scenen och inte någon annan. Men visst ser det ytterst egendomligt ut. Precis detta slags gester hör till sådant som många föräldrar försöker förklara för sina barn att de ska låta bli. I en hel del kulturer förekommer att män även i sociala sammanhang håller en hand över sina könsorgan – kanhända en markering av manlighet, att skydda det finaste de anser att de har?  Men skrevgreppet ingår trots detta inte i det som du (och jag) kallar gott uppförande. Det är ett icke accepterat beteende i stora delar av världen, åtminstone i offentliga situationer där man förväntar sig att betraktas som professionell. Vem har sett en statschef, läkare, präst, lärare i arbete stå med en hand över gylfen och kommunicera med andra? […]

Nu tycker förmodligen många att detta är larviga ”regler” som i nutid gärna kan glömmas bort. Men oavsett detta ser den som håller en hand på sina könsorgan i andras närvaro ut som om sagda organ kliar, är till besvär, kalsongerna för trånga, paniken nära. […] 

Nej, man kan inte säga till andra att de ska låta bli att göra sådant som de förmodligen gör mer eller mindre omedvetet, näs- och öronpetande i synnerhet. Så hur äckligt sådant än må te sig för andra måste man stå ut med att människor uppför sig olika, och inte alltid fattar att det de gör påverkar andras syn på dem.

Skrevgreppet tror jag är avsiktligt. Det ingår som jag har förstått det i koreografin till en del sångnummer. Artisterna eller koreografen hoppas kanske att det ska ge intrycket av oemotståndlig kättja. Eller vad det kan vara. För mig – och för dig och vi är inte ensamma, ser jag av frågorna till spalten – ser det enbart pinsamt ut.

Läs hela svaret här!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en rätt bra dag.


Idag har det varit
en riktigt bra arbetsdag – förutom slutet. Men det irritationsmoment som kom mot slutet tänker jag inte låta ta över och lägga sordin på mitt goda humör. Samtidigt nämner jag det, trots att det var en sån bagatell. Det visar att jag fortfarande är rädd att misslyckas, att inte räcka till, att tro att jag ”bara” gör fel…

Det känns som om jag har flutit på fläsket i princip hela dan. Jag hade fullt upp att göra, jag fixade allt utan några större problem och jag åstadkom många bra förberedelser inför kommande dagar. Sen kan väl även jag i mitt stilla sinne tycka att vissa människor borde ha bättre koll på sina egna saker än jag. Men det sa jag inte, det tänkte jag bara. Och så hjälpte jag till.

Vågor

Har liksom flutit idag.


Det har varit väldigt
divergerande ämnen, kan man lugnt säga. En del kultur, en del barn och unga, nån del äldre och så lite finskt och samiskt. Ja, man kan ju inte säga annat än att det är varierat, mitt nuvarande jobb, samtidigt som jag så gott som enbart jobbar med en enda kommunikationskanal idag.

två kakor

Belöning på lunchen.


När halva dan hade gått
gav jag mig en belöning i form av två kakor till kaffet på lunchen. Kurre har ju, tack och lov, ersatt clementinerna med småkakor igen. Mycket godare och bättre, tycker jag, som avskyr att skala citrusfrukter.

Eftermiddagen gick i flygande fläng den också. Lite smått motigare, men jag fick rätsida på det mesta. Det mesta, sa jag. Tills det blev lite kollision mot slutet av dan på grund av att jag får samma uppdrag från två håll – i rummet. Det blir liksom ett håll för mycket och det tar tid för mig att repetera saker och ting och att argumentera två gånger. Tid, som jag skulle ha kunnat ägna åt jobb i stället. Så! Nu är den lilla missnöjesprylen för dagen tillfälligt ställt åt sidan. Och nej. Jag tänker inte prioritera om och utföra nån ändring i morgon. Jag hinner helt enkelt inte.

När jag landade hemma i New Village hade Fästmön gjort en underbart god skaldjurspasta. Jag brukar ju inte äta två mål mat om dan, men idag blev det ett undantag. Det var så gott! Man lär sig att uppskatta hemlagad mat så mycket mer när sån mat så sällan serveras.

Skaldjurspasta

Underbar skaldjurspasta.


Två jobb ligger i pipeline
för att bli sökta, men jag är för trött för att skriva ansökningar i kväll. I helgen sökte jag ytterligare två. Inte vet jag hur många gånger jag orkar skriva ansökningar, men skam den som ger sig. Nån gång borde det vara min tur att få ett fast jobb. Jag fick för övrigt åter igen nej på ett jobb som jag åtminstone borde ha fått komma på intervju för. Det svider, men det är ingenting jag kan göra nåt åt. Det är bara att spotta i nävarna och ta nya tag. För om jag slutar försöka kan jag ju aldrig få nån möjlighet.

Det blir nog en stunds läsning i min bok på gång, en julklapp från Anna. En bok av Sara Lövestam, en bok jag höll på att missa! Sara Lövestam ska du lägga på minnet, det är en begåvad tjej som skriver skitbra böcker.

Nu en surfrunda, sen lite läsning och så kanske nåt att slöglo på från bästefåtöljen. Jag har anmält intresse för ett skrivjobb med ett väldigt passande ämne, så jag hoppas att jag får det! Men nu flyter jag nog inte mer idag, nu fläskar jag bara.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om anor och gener.


Det finns människor
som menar att jag är rasist. Hur skulle jag kunna vara det, jag med mina anor och uppblandade gener? För jag är nästan bara lite svensk, även om jag är född i Sverige och alltid har varit svensk medborgare.

Sen jag var runt fem år har traditionen varit att jag har fått julstrumpa från Tomten. Detta införde min farfar, som var till hälften svensk, till hälften engelsk. Den ursprungliga strumpan finns faktiskt kvar och i natt hade Tomten varit på besök och lämnat den utanför min sovrumsdörr. Tänk, en strumpa som är +50 år – och fortfarande så… fräsch…

 Julstrumpa

En fräsch +50-åring!


I min familj
försvenskade vi den engelska strump-traditionen genom att Tomten kom med strumpan natten till julafton och inte den följande natten. Och strumpan brukade innehålla några småpaket, nånting jag kunde roa mig med medan jag väntade att Tomten skulle återvända till julaftons kväll.

Förra året fick jag ingen julstrumpa, för jag hade väl varit elakare än vanligt då. Eller nej. Jag var sjuk och firade (!) jul ensam, nyopererad. I år fick jag fyra paket i min julstrumpa!

Julklappar

Fyra klappar i julstrumpan.


Fina klappar fick jag
– nånting ätbart, nånting väldoftande, nånting användbart och nånting som kan göra mig rik.

Innehåll i klapparna

Användbart och väldoft, gott och nånting som kan göra mig rik.


Strax före klockan elva
bänkade vi oss framför TV:n. Då är det dags för nästa kultur i min familj – den finska. Vi tittar alltid på julfredens utlysande från Åbo. För min pappa är född i Helsingfors, Finland, av en finsk mamma (min farmor) och en pappa som var svensk medborgare (min farfar), men som också alltså var till hälften engelsk).

Julfred i Åbo

Julfreden utlystes även i år i Åbo.


Fram till trettonhelgen
är julfred nu utlyst och man ska hålla sig i skinnet och inte bråka. Det här blir svårt – för somliga…

Efter Maamme och Björneborgarnas marsch trippade jag ut i köket för att koka ägg som ska bli till smaskiga ägghalvor – utan majonnäs – på vårt julbord i kväll. Och tänk… till och med i min kastrull blandas kulturerna… Eller färgerna, i det här fallet. Ett par blekvita, några ljusbruna i olika nyanser…

Ägg

Flera färger i äggkastrullen.


Låt oss nu hålla julfreden och med milda sinnen fira julhelgen 2013. En riktigt god jul önskar jag dig som läser mina ord här på bloggen.


Livet är kort. Det finns andra färger än vitt.

Read Full Post »

Ett inlägg om en roman.


Det börjar hos en frissa
och slutar hos samma frissa. Göran Borg blir klippt hos Salong Cissi. Det som händer däremellan är en smått fantastisk och väldigt rolig historia. Jag har just läst Mikael Bergstrands Delhis vackraste händer, ett fynd från en av stans antikvariat (inbunden, fint skick, 90 pix). Men vem 17 tipsade mig om denna bok? Jag vill tacka!

Dehlis vackraste händer

Dehlis vackraste händer är både rolig och allvarlig.


Göran Borg är medelålders
och gillar mest att surfa på en fotbollsblogg. Exhustrun Mia finns rätt ofta i hans tankar, de vuxna barnen träffar han sällan. En dag blir han utköpt från sitt jobb på Kommunikatörerna. Göran är en ganska bitter man. Han isolerar sig tills en av killkompisarna avslöjar hur det ligger till och övertalar Göran att följa med till Indien. Efter en svår diarré träffar han Yogi och sen är Göran fast i Indien.

Boken skildrar en småfet medelålders mans yttre och inre resa, kan man säga. Berättelsen är väldigt rolig, men också allvarsam. Mötet med Indien och kulturen där är kärleksfullt beskrivet. Och när kärleken, i form av en vacker, väldigt gift kvinna drabbar huvudpersonen genomgår han en stor förändring.

Mikael Bergstrand är journalist liksom sin huvudperson Göran Borg. Han har varit stationerad i Indien och bland annat jobbat där som reseledare. Tidigare har han skrivit deckare. Det här är hans första utvecklingsroman, reseroman, pikaresk… Bokens genre är ganska svårbestämd. Men den är bra! Boken är välskriven, jag skrattar åt såväl fyndiga formuleringar som alla punktlistor. Vissa passager skulle ha kunnat varit skrivna av mig – de berättar nästan en del av min historia.

Självklart blir det högsta Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »