Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kryckor’

Onsdag. På svenska Odens dag, på tyska ungefär mittiveckan. Ingen dag, bara Mittwoch. Min dag är fullspäckad idag. Hur kunde den bli det?

Morgonen ska inledas med att skriva en artikel/nyhet till externwebben. Jag gjorde en intervju igår med en spännande professor och det ska bli kul att försöka sätta samman ord till en text kring det h*n pratade om. Vidare försöker jag få till ett arbetsmöte kring en trycksaksmall som vi ska ta fram tillsammans med en extern inblandad. Mycket efterfrågat, kanske inte världens mest viktiga arbete för en del, men för andra! Känner mig som en spindel som försöker få till det så att alla ska bli nöjda.

Som en spindel – fast inte i en boutique, dock…


Framåt lunch
har jag en lunchdejt och vi ska sen gå på ett gemensamt möte som jag hoppas leder till nånting bra.

Efter det ska jag ta mig in till stan för att få min häl röntgad. Jag började äta den antiinflammatoriska medicinen igår kväll och har alltså tagit två tabletter hittills, en i morse också. Och faktum är att jag nästan vågar hoppas på en liten, liten förbättring! Jag tänker att jag inte kan börja springa med en gång – förresten, en Toffla springer ALDRIG, det tillhör inte min image – men att kunna gå i korridorerna på jobbet utan att få jätteont och att kunna gå och äta lunch är mina två kortsiktiga mål. Långpromenader finns visst på önskelistan, men att kunna gå lite grann mer normalt och inte alltför långa sträckor i vardagen har prio ett. Efter röntgen ska jag ringa för att få en telefontid med doktorn nån vecka senare där jag ska få veta vad som syntes på röntgen och hur den fortsatta behandlingen blir. Medicinen ska jag äta i två veckor och jag har bunkrat upp med extra magmedicin ifall det behövs. Vill ju inte riskera att fontänspy på jobbet, liksom…

Kanske hinner jag ett snabbt ärende in till banken idag också, det beror på eventuella väntetider på röntgen. Klockan 17 har jag en klipptid, så gissningsvis åker jag inte tillbaka ut till jobbet igen. Det beror lite på hur fort det går på stan. Det finns både för- och nackdelar att jobba utanför stan, mest fördelar, tycker jag. Man går till exempel inte shoppar på lunchar bara för att man har lust med det. I stället äter man (jag gör det i vanliga fall, när jag inte kryckar) lunch till ett vettigt pris, mellan 60 och 75 kronor. Jag törs inte tänka på vad en lunch på stan kostar idag…

Fästmön ska på läkarbesök på förmiddagen och sen ska hon in till jobbet lite tidigare idag för att jobba ända till klockan 21. Jorå, vi ses lite då och då. Sporadiskt…

Igår läste jag också om att kommunalpolitikerna ska försvåra, som jag ser det, för oss bilister att åka in till stan. Detta till förmån för cyklister och kollektivtrafik. Fast nu är det ju så att cykel och buss inte passar alla – i alla lägen. Det är verkligen inte det lättaste att varken cykla eller åka överfulla bussar med två kryckor, till exempel… Som jag ser det lär centrumhandeln minska sina intäkter ännu mer om förslaget går igenom. Inte konstigt att folk hellre handlar på stormarknader som ligger utanför stan! Man slipper trassla runt på omvägar eftersom det är enkelriktat här och var – hur mycket sämre är inte det för miljön..? Dessutom är det gratis parkering…

En glad nyhet har jag noterat och det är att min favorit Sarah Dawn Finer blir årets julvärd i Sveriges Television! Sarah Dawn Finer gör ett sånt sympatiskt intryck – förutom att hon har en fantastisk sångröst (men nu tror jag inte att hon kanske ska sjunga så mycket i rutan – fast vem vet..?) Hennes morfar är förresten lite halvkändis här i stan på Sjukstugan i Backen, av alla ställen.


Livet är kort. Och fullt av märkliga sammanträffanden.

Read Full Post »

Jamen det var väl en jädrans häl till att krångla! Idag har den gjort ont typ hela eftermiddagen. Värkt. Jag har knappt kunnat gå ens på kryckor för det har känts som om nån sticker en kniv rakt upp i foten. Men no worries… Jag VET att hälsporre går över, förr eller senare. Vanligen. Bara det att jag är en synnerligen otålig patient. Och jag gillar inte när jag hindras i min framfart i livet. Det funkar liksom inte att gå med två kryckor när man ska göra andra saker samtidigt med sina händer och armar. Idiotiskt att vi människor bara föddes med två var.

Eftermiddagen segade sig fram eftersom jag hade ont. Men den slutade med en kul och intressant intervju med en professor på institution 1 och ett par samtal som kan leda till nåt att göra framöver för en person i familjen som är värd det.

Jag åkte till ICA Heidan och kryckade mig in med en krycka för att hämta ett bokpaket. Tre härliga böcker blev mina idag! Jag beställer alltid från Bokus och det funkar bra, med gratis frakt och allt. Visserligen tar den kostnadsfria frakten lite längre tid, fast det gör inte så mycket. Den som väntar på nåt gott Men en sak är faktiskt jobbigt med Bokus! Det är, att varje gång man handlar därifrån, får man reklam från dem i inboxen minst en gång om dan, ibland två. Reklamförsändelserna liksom ökar. Och jag är inte ett dugg sugen på att handla där på ett tag, nu har jag så jag klarar mig.

Dessa tre blev mina idag!


Sen stapplade jag in
på apoteket för att hämta ut den antiinflammatoriska medicinen för hälen. Kom ut med en hel jävla kasse därifrån och svor över hur dyrt det är med mediciner. Tills jag faktiskt insåg att de tre böckerna ovan var typ 50 spänn dyrare…

Hemma i New Village stökade nån i mitt kök. Jag tror bestämt att det var Hjälpsamme Herrn! Fästmön bjöd på härlig thaisoppa med nyskalade räkor, sockerärtor och purjolök. Till detta vitlöksbaguette. Mums!

Sen var verkligen Hjälpsamme Herrn framme och gick ut med ett helt gäng soppåsar medan Halta Lotta betalade en räkning och ringde sin mamma.

Hjälpsamme Herrn i grå mjukisbrax istoppade i ullstrumporna. Till detta luftiga gympadojor. Kryckorna till höger i bild är mina. Eller en är det, den andra har jag lånat av Mie.


Vi skulle glo på
andra delen av Arne Dahl – jag har skrivit här om första delen. Men återigen fick Hjälpsamme Herrn slita fram eftersom Dum-Tofflan inte kunde få sitt headset till Ajfånen att fungera.

Hjälpsamme Herrn undrade:

Har du satt i sladden ordentligt?

Jag svarade, förnärmat:

Så klart jag har. Jag har tryckt och tryckt. Men kan inte du testa på din Ajfån, så får vi se om det är fel på headsetet eller mobilen?

Anna provade i sin mobil och det funkade förstås hur bra som helst. Sen skulle jag prova på min igen – och det funkade inte.

Men du har ju inte satt i sladden ordentligt, det var ju det jag sa!

utbrast Hjälpsamme Herrn.

Så jag tryckte till lite – och ur öronpropparna dånade Bandit Rock från gratisappen jag laddade ner idag inför att kanalen från och med den 1 december inte ska sändas här i Uppsala.

Vilken tur att jag är tillsammans med bland andra Hjälpsamme Herrn, som verkar vara inte bara kock och sopgubbe utan också tekniskt geni!

Nåt geni är jag nämligen inte, det är bara att konstatera! Idag åkte jag på däng igen i Wordfeud… Detta till trots fick jag ett mejl på kvällskvisten där jag i stället för att vara elev på torsdag eftermiddag ska vara behjälplig… som lärare i undervisningen på kursen! Det gör jag så gärna så! Jag kan ganska mycket om verktyget och dessutom har väl även jag lite Hjälpsamme Herrn i mig.


Livet är kort.

Read Full Post »

Det kändes lite helgigt att slänga in bilen i garaget efter jobbet och ta bussen tillsammans med Fästmön in till stan! För så blir det ibland att våra ”helger” infaller en måndag. Anna var ledig, inte jag, förstås, men det är sällan vi är lediga samtidigt.

Det primära syftet med stadsbesöket – ja, det ska stavas med d i den här betydelsen! – var ett biobesök. Vi ville se nya Bondfilmen Skyfall. Vi tycker båda att James Bondfilmerna kan vara ganska underhållande, men det klart att kvaliteten varierar, bland annat med en del skådespelare. Tyvärr är det sällan vi går på bio. Det handlar inte bara om att vi inte så ofta är lediga samtidigt och/eller orkar gå på bio. Det kostar ju en hel del ocksp… Men nu fanns det gott om biopresentkort i min ägo, dels från födelsedagen, dels från en namntävling som jag vann på jobbet. Kvällens filmföreställning var till minne av K som gav ett presentkort på 300 kronor till min 50-årsdag.

Tack, vännen K! Vår biokväll var till minne av dig!


Eftersom jag har svårt
att få tilll det med bricklunch numera – ständigt antalet armar som inte räcker till både kryckor och lunchbricka – blir det en macka vid datorn. Och då är jag för det mesta ganska hungrig på kvällen. Vi gick först och köpte våra biljetter och fortsatte sen till en närbelägen Kinakrog för middag.

Anna var också hungrig.


Vi hade som sagt
lämnat bilen hemma och tog bussen in till stan. Därför kunde jag ta en starköl till maten. Men påverkad som i fredags blev jag INTE! Det vore ju lite läskigt med tanke på kryckor och stadsbesök…

Eftersom vi inte hade så mycket tid – föreställningen började klockan 19 och att gå tar numera lite längre tid för mig – valde vi buffé. Som vanligt var det ganska fräsch mat och som vanligt åt vi nog för mycket båda två. Att magarna jobbade blev vi medvetna om i biosalongen när de pep och mullrade om vartannat. Så vi kunde i alla fall skratta åt det, lite så där halvhysteriskt.

Fräsch buffé!


Mer om filmen
kommer i ett separat inlägg senare idag! Men vi hade en fin kväll på stan och i biomörkret!

Nu är min förmiddagsrast snart slut. Morgonen är solig och kall, det var fyra minusgrader när jag åkte hemifrån. Idag sitter jag i min fina, fina kontor på högsta våningen i huset eftersom jag jobbar för institution 1 (alltid på tisdagar). Idag väntar ett förmiddagsmöte. Vidare ska jag prata trycksak med en doktorand och så fortsätta jobba med institutionens forskningssidor på webben. Dagen avslutas med en sen intervju med en av professorerna angående lysande kursutvärderingar!

Idag var det fruset i rabatterna.


Jag hoppas inemellanåt
kunna avsluta ett parti Wordfeud som jag har haft igång sen helgen. Alla spel jag har spelat i helgen har jag förlorat, jag är verkligen usel. Men jag tycker att det är roligt i alla fall och det är faktiskt inte viktigt för mig att vinna. Eftersom jag spelar på tjänstemobilen spelar jag helst där det finns ett nät jag kan koppla upp mig mot trådlöst och gratis – hemma har jag tyvärr inte det, så jag får begränsa mig till ett eller två partier hemifrån/vecka. På jobbet har jag förstås inte så mycket tid att spela, men raster går ju alltid att använda – och toabesök… 😳 (Jag tvättar och spritar händerna – och har särskilt sprit för Ajfånens skärm!!!) Hos Anna kan jag koppla upp mig mot hennes nät och spela gratis också.

Efter jobbet idag ska jag stanna till vid apoteket och hämta ut medicin mot häleländet. I morgon eftermiddag blir det röntgen, jag vill inte gå idag eftersom tisdag är den enda dan i veckan jag jobbar för institution 1.

Vad händer hos dig idag???


Livet är kort.

Read Full Post »

Dagen började i ljus. Inte heller var det särskilt kallt, men det blåser. Vi var båda ganska trötta i morse. Stackars Fästmön, som jobbat tre långa kvällspass på raken, fick inte sovmorgon idag. I stället samåkte vi för att hon skulle lämna prov. Jag fortsatte förstås till jobbet.

Ibland samåker vi.


Dagen har inletts
med ett stormöte och fortsatt med mejlerier hit och dit, lite webbjobb med mera. Äntligen är foldern också på väg till tryck.

Jag har ringt till den enda organisation jag skänker pengar – Läkare utan gränser – och lämnat en minnesgåva till en kär, bortgången vän. Det känns så… futtigt… Jag frågar mig själv varje dag varför jag inte ringde och undrade hur det var. Men vi har liksom alla så mycket att göra att vi glömmer bort andra. Mitt sms kom två dagar försent. Det går inte att ändra på, men det plågar mig och irriterar mig att jag, om nån, inte kunde fatta att… livet är kort… Jag kommer och tar ett sista farväl i alla fall, tillsammans med en vän. Det känns bra att just vi två gör det tillsammans.

Vidare har jag pratat med en person om möjligheten till en praktikplats för en stark och frisk ung man som behöver komma ut och jobba. Det verkar inte helt kört, men kan ta sin lilla tid.

Idag är det skrivbordslunch som gäller, för klockan 13 ska jag vara hos doktorn. Jag hoppas kunna få nånting smärtstillande för hälen. För övrigt är jag duktig vad gäller hälen, jag gör mina övningar, jag stretchar och tänjer och jag stapplar fram på två kryckor. Ja, inte inomhus hemma, dårå, men på jobbet. Det är väldigt irriterande att krycka fram på jobbet. Vattenflaskan kan jag fylla och trycka ner i jeansens bakficka, men det går ju inte med cappuccinomuggen. Så då fuskar jag och använder bara en krycka.

Till kvällen ska vi se Skyfall. Det blir till sätt och vis också till minne av min bortgångna vän eftersom jag bland annat fick ett biopresentkort av henne när jag fyllde år i april. Det är bara så ledsamt att jag inte kan berätta för henne sen efteråt vad jag tyckte om filmen! Men jag är övertygad om att hon hör och ser mer än somliga tror.

Skyfall – till minne av en kär vän.


Vi tar en bit Kinamat
före filmen, för idag blev det som sagt bara macka till lunch. Anna skulle vara fastande i morse, så hon behöver säkert nåt rejält att tugga på också. Hon låter förresten hälsa att hon är mycket upprörd för att jag glömde en av hennes karaktärer/alter egon: Hedvig. Så här får du en bonusbild:

Hedvig, strax efter att  jag hade stannat bilen för att asgarva.


Glöm inte bort att skratta, min vän! 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ibland står jag bara inte ut – varken med företeelser eller vissa människor. Idag stod jag mest inte ut med min skröpliga lekamen. Har du försökt handla med två kryckor? Då vet du att det är rätt omöjligt eftersom armarna inte räcker till att hantera fler saker än två – kryckorna.

Min lunch idag var ganska torftig och intogs efter strykning och telefonsamtal med mamma. (Ja, jag  behövde fylla på sockerdepåerna efter detta.)

Kexchoklad, lokalblaskans bostadsbilaga och vatten – en ganska torftig lunch.


Så därför fick jag för mig
att åka till en kvarterskrog och käka pizza. Det är inte direkt min kvarterskrog, men en friskfotad person promenerar sträckan Toffelhemmet – Kvarterskrogen på 20 minuter. Jag tog bilen.

Men innan jag kom ut till bilen noterade jag att det låg nåt i min postbox. Jag stapplade fram – och blev skitbesviken och förbannad! Först var det en lapp där jag uppmanades att bli vän på Fejan med en jävla förskola. Förskola! Sen var det ett kuvert från det här skiten:

Postkodlotteriet som aldrig ger sig. 


Sen flera år tillbaka
returnerar jag all skit – och det är inte lite! – som jag får från Postkodlotteriet. Jag stryker ett kryssöver mitt namn och mina adressuppgifter och så skriver på nånting som innehåller

Åter avsändaren!

och så lägger jag det på en gul brevlåda nästa gång jag passerar en. Men mitt budskap verkar inte gå hem och jag tänker inte slösa bort ett telefonsamtal eller mejl igen på dem, för det hjälper ju uppenbarligen inte heller. HUR FAN SKA MAN FÅ POSTKODLOTTERIET ATT FATTA ATT MAN INTE VILL HA MER SKRÄP FRÅN DEM???

Kvällens returnerade kuvert. Ja jag vet, jag skriver skitfult, men det står: ” Åter avsändaren. Sluta skicka er skit till mig!”


I vanliga fall
brukar jag ha en skarp men hövlig ton på kuvertet. Jag brukar skriva

Ej beställt material.

Men nu orkar jag inte vara hövlig längre, utan provar att vara arg och otrevlig. Vete fan om det hjälper, Postkodlotteriet är ju lika envist som jag. Tänk att år ut och år in skicka grejor till en människa som varje gång returnerar dem… Då är man jävligt envis. Eller bara korkad…

Såå… jag var på rätt dåligt humör när jag anlände till Nån Annans Kvarterskrog. Precis utanför dörren stod två puckon och rökte. Det ena puckot hejade på mig, jag hejade tillbaka. Nån ansats för att hjälpa mig att öppna dörren gjorde puckot inte, det hade ju fullt sjå att hålla i sin giftpinne.

Jag stapplade in och satte mig. Ganska fullt på stället. Jag tänkte att de har ju bra mat här, varför ta en pizza? När servitrisen såg att jag hade satt mig ner vid ett bord kom hon fram och frågade:

Ska du äta här?

Jag svarade:

Jaa…

Men jag tänkte svara:

Nej, jag ska gyttjebrottas.

Hon sa:

Då går jag efter menyn.

Jag tänkte:

Ja gör det, du jobbar ju här.

Tre sekunder efter att hon hade lämnat mitt bord kommer ett av röktrollen fram till mitt bord, rätt dragen och säger:

Får jag spå dig?

Alltså… vid det laget var jag explosiv. Men som den alltmer behärskade Toffla jag ändå är svarade jag, tydligt och klart:

Nej tack, jag vill vara ifred!

Varpå puckot morrade:

Så jävla sur man kan vara då...

Men puckot lommade iväg, tack och lov. Annars hade jag gjort det. Fast jag hade ju inte lommat, jag hade stapplat.

Under hela den halvtimme jag var där och åt min lax med pommes och drack mineralvatten – längre tid stod jag inte ut – sprang detta pucko som en osalig ande mellan olika bord och störde ätande gäster. Däremellan var puckot ute och sög i sig giftig luft. Det hade varit ganska skönt om nån ur personalen lite fint hade försökt be puckot att sätta sig ner, men icke. Personalen kanske inte jobbade där, vad vet jag.

Jag stod inte ut med att be om notan och sitta och vänta på att den skulle anlända med servitrisen, utan jag gick fram till kassan för att betala. När jag hade lämnat min peng bad jag att få 50 kronor tillbaka. Fick det och skulle stoppa ner den när servitrisen med förbryllad min gav mig en tjuga och sa…

Men… du ska ju ha 70 kronor tillbaka..?

Inte vet jag om hon tror att alla människor med funktionshinder är dumma i huvet eller inte kan räkna… Jag svarade matt:

Det var ju dricks…

Sen kryckade jag ut och åkte hem i min tysta, fridfulla boning dit ingen rök sipprar in och inga puckon kommer över tröskeln – mer än jag själv… Och jag står knappt ut med mig själv just nu.

Jag undrar om jag har PMS…


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag var så himla slut igår kväll att jag inte orkade skriva några inlägg för tidsinställd publicering. Därför tar jag mina raster i anspråk till bloggande i stället. För det är liiite svårt att hämta kaffe när man går med två kryckor. Det känns inte bra att stoppa ner kaffemuggen med vätskeinnehåll i jobbväskan, nämligen. Att gå och äta lunch utan att först tvinga nån att agera assistent känner jag inte för idag. Det var ju så mycket folk och så rörigt igår och då kan det vara knepigt även för en assistent att ta sig fram med två brickor. Det skrivna ordet i stället för kaffe och mat, alltså! Men var lugn, jag svälter inte ihjäl! Magen ser ut som en öltunna just nu, eller som Obelix, ungefär…

Min mage är som Obelix, fast jeansen sitter inte i armhålorna utan nedanför magen. Hundens roll i sammanhanget är oklar, den är säkert bara en linslus.


Det har gått bra
att strutta omkring på kryckor, men det gör baske mig inte mindre ont. Sen är det, som sagt, lite opraktiskt också eftersom jag inte har bläckfiskarmar utan bara två ganska vanliga. Men vänta bara! Snart kommer ett gnäll-inlägg om blåsor i händerna! Jag känner mig själv…

Dagen började med ett gapflabb i badrummet åt morgonfrisyren. Alltså jag vet inte vad jag håller på med om nätterna! Snedseglat, såg det ut som… I morse vaknade jag för övrigt halv fem och det var inte roligt när harpan på Ajfånen inte trillrar igång förrän 6.10. Men jag låg och funderade lite, svarade på ett par kommentarer på bloggen och HEPP! så hörde jag att kaffet var klart. Det är helt suveränt med timer till perkolatorn på morgnarna, det har jag kört med sen 1980-talet!

Snedseglarfriysr med uppståndelse och platthet i… annorlunda kombination. Kort sagt: jag inte bara snackar skit, enligt nån, enligt mig själv ser jag ut som skit också.


När jag anlände till jobbet
hade skeppet kapsejsat och frisyren antagit ett mer neutralt utseende. Klockan åtta hade jag en utbildning och tekniken krånglade som 17. Det slutade med att eleven fick sitta vid min dator och jobba, allt medan jag i varannan mening skrek

Klicka inte på publicera! Klicka INTE på publicera!

Efter denna märkliga upplevelse (eleven såg mycket trött ut efter utbildningen, jag kan nu lägga till hes till min bank av åkommor) var det dags att svara på lite mejl kring bland annat projektsidor på webben. Jag försöker också köpa grafisk form av en mall, det ser mycket lovande, men dyrt ut. Kanske skulle jag kunna göra det själv, men nu ska jag ju inte jobba som varken grafiker eller formgivare, så…

I eftermiddag ska jag skriva lite nyheter med anledning av en helikopterleverans idag. Snälle C har lovat ta en bild eftersom det är lite knepigt att klara av rent praktiskt – två kryckor och en kamera, men bara två armar = omöjligt.

I morse var det mer än sju grader kallt. Enligt Ajfån-appen är det tre grader plus ute. Mellan wellpapprullarna i fönstret (man tager vad man haver så att man kan se vad som står på datorskärmen trots solljus) noterar jag att solen skiner för fullt. Det vore skönt med en promenad, men jag har alltför ont.

Efter jobbet ska jag handla på Tokerian och det blir en intressant upplevelse. Eller nej, det blir det inte. Kryckorna får stanna kvar i bilen och jag får göra som mamma när hon storhandlar – hänga på varuvagnen. Det slog mig alldeles nyss via min observanta Fästmö att jag blir mer och mer lik mamma:

  • jag hänger på varuvagnen
  • jag rapar och skyller på bråcket på matstrupen
  • jag pratar skit
  • jag är rätt ilsk rent generellt
  • jag är allmänt DAAAN!

Att vara daaan är en östgötsk företeelse som jag nog måste blogga om!

Den hjärtegoa L har jag haft mejlkontakt med under förmiddagen och L vill överraska oss kulinariskt i efterskott på förlovningsdagen. Tills vidare skjuter vi det på framtiden eftersom det är som det är med hälsan, men en lunch ska vi försöka få till snart. Vi jobbar ju inom samma fakultet, så det borde ju inte vara så knepigt. Om armarna räcker till, vill säga… I dagsläget är just armar en bristvara.

Nu ska jag ta en liten inomhuspromenad denna lunch. Jag ska gå på toa och där ska jag… inte berätta mer. Jag sparar nämligen en del av skitsnacket för en intern publik.

När jag har hämtat hem Anna från jobbet i kväll, nån gång runt 21.30, blir det ost, kex och rödvin. Vad blir det för fredagsmiddag hemma hos dig???


Livet är kort

Read Full Post »

Den här dagen har det varit möten precis hela tiden. Först när jag kom hem kunde jag gå på toaletten – då hade jag behövt gå sen tolvtiden… Men var lugn, ingen olycka skedde.

På förmiddagen hade jag en ganska lång dragning för prefekten på institution 2 om kommunikationsarbete rent allmänt och vad jag kan erbjuda. Han antecknade – och vet du, han skriver så fint! Han har en sån otroligt vacker handstil att jag blir grön av avund!

E och jag gick… nej, E gick och jag försökte gå normalt till nya lunchstället sen. Där var det packat med folk och en lång kö. Men vi stod ut. Lite svårt att just stå för mig, men från och med i morgon ska jag ju ha två kryckor att luta mig mot. Den pajiga hälen värkte och gjorde ont och jag kände mig inte riktigt med i skallen. Sus och brus, liksom. Passade på att vila blicken på en underskön hylla med många orangefina paket!

Många orangefina paket.


Det blev en trevlig lunchstund
även om E var väldigt trött. För tillfället är E ensam med två barn, mak*n är utomlands på tjänsteresa. Kvällen innan h*n skulle resa upptäcktes det att plånboken var borta… H*n hade tappat den på bussen och som tur var fanns den inlämnad! Men man kan ju undra lite varför Hittegodset, eller vad nu UL:s avdelning för detta heter, inte kontaktade ägaren  – legitimation etc fanns ju i plånboken. Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att det tappas så vaaansinnigt många plånböcker på bussen att det skulle bli otroooligt jobbigt för personalen att ringa ägarna. Det hade varit en helt annan sak om det var typ halsdukar, menar jag.

Tillbaka på jobbet igen var det dags för nästa möte. Lika viktigt och intressant som förmiddagens möte! Och hur det nu kom sig blev jag medbjuden på go-fika till min gamla avdelning. Där hade det festats rejält, noterade jag…

Glas, glas, glas…


Det visade sig
att jag råkade hamna i en avtackningsfika! En före detta kollega till mig har fått nytt jobb (ett jobb som även jag har sökt, men inte hört nånting från arbetsgivaren – as usual). Jag tror att det blir jättebra för ex-kollegan att få prova på nåt nytt! En fin knapp fick h*n av fru Chef2 också…

Synnerligen passande…


M bjöd på vinbärspaj
och äppelpaj och det serverades riktigt bryggkaffe. Ååå, så gott! Jag skrattade lite på vägen hem när jag hamnade bakom den här bilen med den passande bokstavskombinationen i registreringsnumret…

En PAJ-bil.


Men innan jag åkte hem
väntade jag på telefonsamtal från min läkarmottagning. Klockan 15.30 skulle nån ringa därifrån. Klockan 16 kom samtalet. Den här gången pratade vi mest häl och jag har fått en läkartid på måndag eftermiddag, för nu behöver jag nåt smärtstillande samt även kortisonsalva. Sköterskan förstod att jag hade fått eksem, en typisk stressreaktion. Jag har inte heller idag fått nåt besked och detta pratade vi också om en stund.

Jag hade precis kommit hem och tryckt på min fasta telefon när den ringde från skyddat nummer.

Jaha, då var det Stor Bokstav på provsvaret…

for det genast genom hjärnan.

Men det var det inte! Det var en synnerligen god vän som ringde för att ge mig lite goda råd, peppning och erbjuda diverse tjänster.

Jag har gjort förmiddagsmacka till i morgon. Den ätes efter jag har hållit i en one-to-one-kurs för en forskare om personlig hemsida. Men faktum är att jag är lite hungrig i skrivande stund. Dessvärre hinner jag nog inte äta nånting, för jag ska strax ge mig iväg och plocka upp vännen Mie från gymmet för vidare färd till hennes hem där en krycka väntar på mig.

Vilka snälla, snälla människor det finns!

Jag hoppas att Fästmön orkar telefonera en stund med mig när jag kommer hem! Det känns inte så kul att ha förlovningsdag på varsitt håll, men vi ska ju fira lite nästa vecka, efter hennes maratonjobbarhelg…


Livet är kort.

Read Full Post »

Onsdag och då kan nästan inget stoppa Tofflan från att ta sig till Thaistället för veckans mest kulinariska lunch – kycklingspett med ris och en fantastisk jordnötssås! Nere i entrén mötte jag E som kom och balanserade på såväl kryckor som en låda med sin avhandling. Runt omkring var det fullt av FRISKA människor, men ingen lyfte ett finger för att hjälpa E. Jag la min bok och mina solbrillor på golvet och så tog jag lådan ända in i hissen. Armstyrkan är det inget fel på. Däremot torde det ha varit en syn med en med kryckor och en som haltade svårt, kånkades på en låda…

Idag skiner solen lite och jag hade som sagt gett mig fan den på att promenera till Thaistället. När jag inte har ont i hälen tar det mig tio minuter, ungefär, att gå dit. Nu tar det minst 20. Jag hade rejält ont när jag kom fram. Stannade då och då för att vila foten – och ta en och annan bild. Det blåste friska och kyliga vindar, så det var skönt med handskar.

Ett orange litet träd fastnade i Ajfånens kamera.


På Thaistället
träffade jag N från fakulteten och N frågade om hälen. N är en sån där spring-person och eftersom hälsporre är en typisk löparskada var intresset genuint. Fast för min del är det ju ingen löparskada utan en förslitning – i kombination med övervikt (jag skulle helt klart INTE slå en pensionär…) och extremt korta hälsenor.

Dagen har avlöpt bra, jag har fått mycket gjort. Foldern är levererad till grafikern, i sekunden efteråt hade beställaren upptäckt ett korr-fel och det kom ett argt mejl… Det hade ju varit HIMLA bra om just den beställaren nån gång är på sitt arbete så att vi till exempel kan motläsa korrektur… Men det ordnar sig med det, foldern ska inte tryckas den här veckan, för beställaren har inte bestämt upplaga och är dessutom bortrest.

Startsidan har fått sig en rejäl omgång. Jag har lagt in nya texter och länkar, en karta samt en jättefin bild. Nu ska den bara godkännas av prefekten innan den publiceras. Och så väntar en undersida på att en studierektor ska göra den.

I morgon förmiddag ska jag berätta för prefekt 2 om mitt arbete med kommunikation på institution 1 och vad det arbetet har resulterat i. Jag hoppas få göra nånting liknande på institution 2, nämligen. Efter lunch kommer fakultetskommunikatören och intervjuar prefekt 2 och hans deputy och mig angående institutionens kommunikationsarbete generellt.

Här fotar jag en lustig spegel på vägen till lunchstället.


Och så är det Fästmöns och min
fjärde förlovningsdag i morgon! Eksemen på fingret där min förlovningsring sitter blossade upp igår igen, så jag smörjer och smörjer och smörjer med kortisonsalva. Dessutom läste jag nånstans att man inte ska tvätta händerna med tvål och vatten utan sprita sig i stället, så det gör jag efter toabesök på jobbet, i alla fall.

Nålar i hälen, en tur till BRF:s brevlåda med ett omdöme om fönsterbytet samt en tur till soprummet är min eftermiddag och kväll. Och så TV-programmet Stalkers, som sagt, icke att förglömma!


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Det är farligt att vistas på sjukhus! Jag läser i Dagens Nyheter på nätet om en patient som avled  på väg ut från sjukhuset.

Patienten träffades av en dörr som öppnades med automatöppnare av en person som var på väg in. Dörren gick inåt, på patienten, som alltså var på väg ut, varpå patienten föll, slog i huvudet i en receptionsdisk och föll i golvet. Patienten förlorade medvetandet och avled senare trots snabb vård.

Danderyds sjukhus, där den tragiska händelsen utspelade sig, Lex Maria-anmälde det hela. Dessutom har man nu låtit sätta in ett fönster i den aktuella dörren så att inpasserande och utpasserande ska se om det står nån på andra sidan.

Sitter man i en sån här hinner man inte skutta undan från automatdörrar som flyger upp… 


Ja, automatdörrar må vara bra
i vissa sammanhang, men just när de slås upp inåt kan de vara livsfarliga. Jag har själv upplevt detta på nära håll när jag arbetade på en av stans inrättningar för omsorg om personer med funktionsnedsättning. En sak var väl om en person utan funktionsnedsättning stod utanför när dörren flög upp – de flesta av oss kunde hoppa undan. Lite svårare för den som har kryckor eller sitter i rullstol… Inte en chans att sätta sig i säkerhet. Hur tänkte man, liksom? Inte alls, skulle jag vilja säga…

Read Full Post »

« Newer Posts