Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘krycka’

Igår när jag kom hem från jobbet låg det ett brev i postboxen. Det var post jag hade väntat på länge. Post jag hade våndats över, post som jag ibland kände att det var rätt skönt att inte ha fått, ibland kände förtvivlan över att inte ha fått…

Post jag hade väntat på.


Innehållet var emellertid
av det braiga slaget, så därför hade Fästmön och jag två skäl att fira igår kväll – torsdagens förlovningsjubileum också!

Jag plockade fram bajsostar i rumstemperatur och luftade ett av mina Amaroneviner, sköljde druvor, dukade fram. Haltade omkring… Bajsostarna bestod av en synnerligen mogen gorgonzola, en cambozola, en brie och en gräddpikant med vitlök och paprika. Men vinet… Vilken dryck!!!

Amarone Classico från Valpolicella, förstås. 


Den här amaronen
var extremt fyllig och kryddig i smaken. En del skulle kanske inte dricka den till starka och krämiga ostar, men jag gillar kombinationen fyllig-kryddig-stark-krämig.

Medan jag väntade på att Anna skulle jobba färdigt ringde den snälla Hortellskan och gladdes med mig i luren över beskedet. Och när jag sen hade hämtat hem Anna och vi slog oss ner vid vår fredagsmiddag, skålade vännen Rippe med oss per sms. Det är inte alla som kan glädjas med andra, men dessa två kan och jag sparar detta i mitt hjärta!!!

Efter ett halvt glas vin kände jag mig påverkad. Jag tror att det var massor av spänningar som släppte. Det var länge sen jag kände mig just påverkad och jag brukar inte gilla det. Igår var det helt OK. Jag hade även en förhoppning om att smärtan i hälen skulle lindras under påverkan av alkoholen, men dessvärre inte. Hälen gjorde fullkomligt jätteont igår kväll – trots att jag hade varit duktig och struttat omkring på kryckor mest hela dan… Anna kände sig också snabbt påverkad och kanske var det för att ingen av oss hade ätit så mycket under dan. Jag hade inte ätit sen tio-tiden och då en macka, bara. Men det var fin stämning och vi behövde nog båda slappna av. Fryntlige Herrn tittade förbi och var osedvanligt fryntlig…

Fryntlige Herrn 2012.


Idag vaknade jag
med skallebank. Tänk, bakis efter två glas vin… Nåja, jag är trött och spänd i hela kroppen. Hälen är hyfsad, men jag känner av muskler jag inte visste att jag hade – det är väl kryckandet. Jag har stapplat runt med dammsugaren ett varv och strax ringer väl mamma. Jag ringde ju henne igår kväll förstås för att berätta och jag tror att hon egentligen nånstans hade förstått, men inte riktigt ville acceptera – såsom hon alltid har varit och gjort. Men självklart var hon lättad! Nu fortsätter emellertid väntan på operationstid. Jag har stått i kö i sen den 25 september och med tanke på hur ineffektivt Sjukstugan i Backen sköts lär jag få vänta. Det som känns bättre nu när jag har fått Beskedet är att jag troligen inte kommer att dö medan jag väntar. Alltid något!

Den här dan är en sån där mörk dag när lamporna måste vara tända hela dan. Men för mig finns det nu lite ljus i mörkret, ett inre ljus. Det är jag tacksam för.


Livet är kort.

Read Full Post »

Jo jag var ju rätt nedstämd igår på seneftermiddagen när jag kom hem. De fyra akupunktursessionerna har inte gjort nån som helst nytta. Nån annan smärtlindring har jag inte fått. Husläkarmottagningen hade inte tid att ta emot mig tidigare i höstas när jag ringde utan hänvisade mig direkt till sjukgymnasten. Nu måste jag ringa mottagningen IGEN och stå med mössan i hand för att höra om jag kan få nånting som tar udden av den värsta smärtan. Närå, jag tänker visst inte springa nåt maraton, men jag vill kunna gå utan att det gör alltför ont, till exempel till närmaste lunchstället på jobbet eller Tokerian.

Tårarna sprutade medan jag skurade i våtutrymmena hemmavid. Det finns inget bättre än att skura och städa när nånting gör så ont att man gråter! Jag skrev ett riktigt gnällinlägg och se! Framåt aftonen hörde Mie av sig och erbjöd mig en kompis till min krycka! Vilka snälla människor det finns!

Jag satt och softade lite vid datorn när det plingade på dörren. Utanför stod Lucille (som egentligen heter nånting helt annat) med den felande dynan till min samling köksstolar. Mina stolar var nämligen på kalas i helgen – de brukar vara det ibland. Självklart var jag tvungen att fråga om kalaset. Det bar sig inte bättre än att Lucille kom in och slog sig ner och berättade hur gräsliga barn kan vara. (Som om jag inte visste det…) Stackars familj! Till och med storasyskonet reagerade på ljudnivån.

Jag ringde mamma för det var tre dar sen. Det blev tjat om julen IGEN och jag bröt nästan ihop. Det är bara snack om hur ensam hon är och blir, men jag blir väl också ensam i jul om jag är nyopererad? Inte orkar jag åka nånstans, jag vill väl bara ligga och ta det lugnt? Så berättade jag om hälen och att jag behöver två kryckor. Mamma förstår inte att jag nästan inte kan gå ibland. Hon liksom vill inte förstå, känns det som. Så jag sa att om hon ringer hit nån gång får hon låta många signaler gå fram eftersom jag inte kan springa efter telefonen.

Så la vi på och jag la telefonen ute i köket och satte mig i arbetsrummet igen. Naturligtvis ringde det. Det var… mamma igen. Som berättade om sina bananflugor och sin städtjejs tips och så vidare.

Men det har du ju redan berättat…

sa jag.

Har jag?

svarade hon.

Ja, det går ju inte att bli irriterad, men hälen är ond och när vi hade lagt på igen kom det några tårar igen. Inte för att det är synd om mig utan för att det gör så ont att gå.

TV-serien Stalker hade premiär igår kväll och jag måste säga att det var skrämmande att höra och se hur dessa förföljare beter sig. Påminner till viss del om somliga som förföljer mig på olika sätt. Jag är både rädd och förbannad, men det var skönt att få bekräftat att dessa människor är väldigt sjuka. Samtidigt är det inte roligt att ha galningar efter sig. Vem vet när spärrarna släpper..?

Idag är det Fästmöns och min förlovningsdag. Vi ska fira den i nästa vecka, men det klart att jag tänker och längtar! Och tycker att det är väldigt irriterande att jag har fått eksem av förlovningsringen…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Nej det blev inga nålar i hälen idag. Jag och Nål-Janne diskuterade fram och tillbaka. Uppenbarligen hjälper inte akupunktur och jag behöver få nån annan smärtlindring. Enligt min sjukgymnast lär husläkaren ordinera paracetamol och ibuprofen i kombo, nånting som min mage inte accepterar. Men, i morgon lär jag få ringa mottagningen och höra om det finns nån annan form av medicinsk hjälp jag kan få.

Jag är så less på de begränsningar som smärtan i hälen ger mig – jag har ju liksom lite andra, svårare åkommor att tampas med. Som det är nu kan jag inte ens ta en promenad för att rensa skallen från jobbiga funderingar och oro. Hälen gör för ont.

Sjukgymnasten sa att jag behöver gå på kryckor. Två, kryckor, alltså. Detta för att jag ska kunna minska belastningen på den onda hälen, men ändå sluta gå på tå med ena foten – eftersom det kan ge inflammation på annat ställe på benet.

Jag äger en krycka. Han tyckte att jag skulle kontakta min förra arbetsgivare och be att få låna en till.

Aldrig i livet!

var mitt svar.

Så därför undrar jag om det är nån som har en simpel, jävla krycka att låna ut så jag får ihop till det stöd jag behöver för att avlasta hälen. Typ en kompis till den på bilden här intill. Jag lovar att lämna tillbaka den när skiten är över – för det går över, det har i alla fall sjukgymnasten sagt.

Jag ser inte fram emot att krycka fram på jobbet, för om jag ska vara kvar måste visa att jag är pigg och alert. Hur pigg och alert ser man ut att vara när man går på kryckor? Inte nåt.

Eftersom jag kom hem lite tidigare idag passade jag på att gå till soprummet samt till BRF-brevlådan, en promenad på normalt högst 15 minuter. Det tog mig en halvtimma. Jag gick inte på tårna, jag belastade hela foten. Efter tre steg kändes det som om den där kniven kördes rakt upp i foten igen – för varje steg jag tog med vänsterfoten. Joru, jag kan lova att det kom ett antal tårar, men det var nog ingen som såg, för det skymmer ute.

Nåt besked av annan art har inte kommit idag heller, inte via snigelpost, i alla fall. Jag kom på att man nog endast har mitt gamla mobilnummer, men jag har den laddad fast på ljudlöst hemma och kollar av den varje kväll. Hittills är det bara säljare som har ringt – så himla skönt att inte behöva svara! Framför allt inte på såna säljare som vill sälja pensionsförsäkringar till mig, det känns som ett stort jävla hån som läget är.

Nu ska jag gå och skrubba badrummet och duschrummet/toan. Det tar inte bort smärtan, besvikelsen, frustrationen eller tårarna, men det blir i alla fall rent.


Livet är kort.

Read Full Post »

Det var rena natta när jag tittade ut genom fönstret när harpan på Ajfånen väckte mig tio över sex. Jag stack ut näsan genom balledörren* och såg tunna, vita flingor dansa ner. Det var som ett isregn. Önskar jag hade kunnat foto, men som du vet är jag rätt besviken på Ajfånens kamera, så jag försökte inte ens. Strax under nollan var det – och så lär det förbli resten av veckan. Tänkte kolla dammen på jobbets innegård då och då för att se när den klär sig i vinterskrud. Än så länge är det inte ett spår av is.

Inte frusen än!


Igår kväll hämtade jag Fästmön
från jobbet – för att jag var så pussugen! Tro inte att jag gör det för att vara snäll, jag är otroligt självisk. Kanske lite snäll, ändå, för det var blött och kyligt att ta bussen hem skulle ta ganska lång stund för henne. Hon är min guldkant på tillvaron och såna ska man vara rädd om.

Idag jobbar jag en trappa upp, på institution 1. Det är roliga dagar, även om jag inte estimerar att byta kontor. Jag tycker att det är jobbigt att släpa papper och prylar, men jag slipper i alla fall bära dator eftersom jag har en hyfsat fungerande lap top där uppe. Den har Explorer och e-postprogram och Officepaketet, så jag kan arbeta hjälpligt, i alla fall. De större programmen, som Photoshop och InDesign är alltför tunga för den lilla datorn att jobba i, de går med nöd och näppe att öppna.

Kryckan stod lutad mot ytterdörren hemma idag, men den får stå kvar. Jag orkar inte släpa omkring med den också, det räcker med papper, prylar och trådlöst tangentbord som ska forslas en trappa upp. Hälen är inte värre än värst nu på morgonen, vi får se hur den är framåt eftermiddagen. Däremot har jag fått tillbaka mitt eksem på fingret, så det smordes direkt efter morgontvätten med ett tjockt lager kortisonsalva av receptbelagd sort. Just nu kliar och svider det som 17 och är allmänt rött och ilsket.

Dags att stjälpa i sig yoghurten och sätta fart till jobbet nu! Idag väntar institutionsmöte och så ska jag fortsätta jobba med forskningssidorna på webben för institution 1. På fredag får jag namn på kontaktpersoner så att jag kan gå vidare.


*balledörren = balkongdörren


Livet är kort.

Read Full Post »

Den tyska pippin blev superb igår! Lergrytan, som den tillagades i, gör fågeln så saftig och fin. I grytan la jag kantareller, vitlöksklyftor och två stora gula lökar. Jag hade tänkt slå över lite rödvin, men det glömde jag bort.

En bild på en gammal pippi.


En grönsallad serverade jag till,
inget ris igår,  och så den heta, kalla såsen. Vi smockade i oss i princip allt. Jag tror att Fästmön gillade anrättningen också, för det blev inga rester kvar till nån matlåda idag.

Kallhet sås.


Den största hemligheten
bakom den här kycklingen är nog kryddningen. En av specialkryddorna jag använder är berberi, även kallad etiopisk peppar. Nu börjar min krydda ta slut, men jag ska höra på jobbet om jag kan få hjälp att införskaffa lite mer. Vi har ju forskare som då och då åker ner och köper äkta vara. Den berberi jag har nu fick jag av en före detta kollega och den är förstås också äkta. Annars tror jag att det går att få tag i berberi även i Sverige.

Kvällen fortsatte med en titt på årets första avsnitt av Så mycket bättre. Tänk, de enda två jag kände igen direkt var Magnus Uggla och Sylvia Vrethammar. Börjar jag bli gammal, eller..? Fast å andra sidan kände jag inte alls igen Pugh Rogefelt, vars dag det var i premiäravsnittet. Bästa framträdandet tyckte jag miss Li gjorde. Hon hade valt Här kommer natten och hennes version kändes riktigt så där ångestladdad – precis som både hon och jag tycker att låten är. Olle Ljungström begriper jag mig inte på och han gjorde inget större intryck på mig med sin version av Dinga linga Lena. Maja Ivarsson anspelade för mycket på sex och jag tyckte hon förstörde den fina låten (Mitt bästa för dig). Darin gjorde en urhäftig version av Stockholm. Magnus Uggla inledde och gjorde Vandrar i ett regn på ett rätt OK sätt. Sylvia Vrethammar avslutade med Små lätta moln som… helt klart var annorlunda än Pughs version…

Sen grävde i våra godisbunkar och spelade ett parti Wordfeud – jag fick storstryk.

Det var ingen bra dag igår rent fysiskt. Den inleddes med en rejäl blödning, fortsatte med en häl som kändes som om den hade en kniv uppkörd rakt upp i den under 24 timmar samt en sträckning i ryggen – som jag fick när jag dammvippade! Jag har kryckan intill mig för säkerhets skull, för jag har svårt att resa på mig ibland och svårt att gå. Dagens utmaning blir att stappla över till Tokerian och kompletteringshandla till middagen – italiensk pastasås for grown ups.

I morse var det ganska annorlunda ute mot igår. För det första var det över sju grader kallt när Anna och jag huttrade ut för att åka till hennes jobb.

Sju grader kallt. Ja, jag behöver tanka.


Igår morse
var ju himlen kolsvart när vi åkte…

Igår morse. En bild på himlen och mitt i, en stjärna.


I morse
var det betydligt ljusare! Det kändes som om det var rena förmiddagen…

Samma himmel som igår morse, men en timme ljusare tack vare vintertiden.


Det här med vintertid och sommartid
begriper jag inte riktigt vitsen med. Eftersom det bara handlar om en timma hit eller dit borde vi kunna skita i det, helt enkelt. För vad fyller det för funktion mer än att det är lite ljusare nån vecka till på morgnarna innan det kolsvarta tar över igen? Och att det blir ljusare kvällar under nån veckas tid på våren? Sen är det ju ljusa kvällar jämt ett tag över sommaren.

Det kyliga gillar jag emellertid inte. Det kan vara vackert att se på, men det står väl inte på förrän det kommer snö och blir skithalt ute. Nej, det gillar jag inte – mer än att fota. Här några frusna löv som har samlats för att kura ihop sig i en av groparna Dalkarlarnas containrar lämnade efter sig på våra gräsmattor…

Frusna löv som kurar samman i en grop i gräset.


Himlen är i skrivande stund
blå och molnfri, temperaturen har stigit till -2,6 grader och jag kunde nyss resa mig utan krycka. Hur mår du idag, då???


Livet är kort.

Read Full Post »

Fästmön hade ju smugit ut till bussen igår morse, men hämta henne fick jag i alla fall! Vi stannade till på ICA Heidan på hemvägen för att inhandla druvor som vi skulle ha till middag. Jag vann 21 spänn på Lotto och blev så till mig att jag höll på att glömma mina solbrillor!.. Närå, jag blev mest irriterad på killen i kassan för han höll på med tusen saker samtidigt och jag fick säga att jag skulle förlänga mitt Lotto två gånger och dessutom be om vinstskvittot för det hade han kastat.

När vi kom hem blev Anna lite trött och tog en nap.

Anna tog en nap.


Under tiden
försökte jag skratta tyst åt Berit Hård, men det gick inte. Tittade i stället på mina roliga strumpor. Då skrattade jag ännu mer.

Roliga strumpor.


Middagen lagade nästan sig själv.
Vi skulle äta kex och ost och dricka Copertino till samt snaska druvor. Det var bara att lufta vinet och ostarna en stund, skölja druvorna, plocka i mer kex i burken och sen ställa fram. Vi åt framför filmen, för i köket är det väldigt omysigt nu när vi inte kan sitta i kökssoffan. Sen åt vi lite av mitt goda godis – jag hade ju köpt lite mer än Anna, så jag hade kvar. Anna tvingade i sig ett par bitar också, konstigt nog med tanke på att hon tycker att mitt godis är så äckligt…

Sov gjorde jag hela natten sen. Häenl höll sig ganska lugn under söndagen, men det berodde nog på att jag höll mig lugn rent generellt. Jag bara skruvade ner lite fästen och tog ner en enda gardinstång. Idag på förmiddagen är det tänkt att jag ska få lite kunskap om en viss trädgård vi har här på jobbet. Jag funderar på att strunta i det eftersom detta innebär att jag måste gå. Kryckan lämnade jag hemma, den tar jag bara i nödfall.

I morse noterade jag att Fredens Hus på Slottet inviger en ny utställning i kväll. Utställningen handlar om Folke Bernadotte. Fredens hus är ett riktigt fint museum som dessutom har gratis inträde! Detta hus tycker jag att du ska besöka om du är i Uppsala! Utställningen om Folke Bernadotte ska jag definitivt gå och titta på, dock inte i kväll eftersom jag näppeligen klarar att promenera uppför slottsbacken. Fredens Hus har en mängd intressanta utställningar, bland annat en om Dag Hammarskjöld. Lokalblaskan kanske ska skicka dit den som skrev nedanstående bildtext i dagens tidning. Visserligen är namnen Hammar och Hammarskjöld väldigt lika, men ändå… Den senare har ju varit död sen 1961…

Dag Hammarskjöld är i själva verkat mannen till höger i bild, KG Hammar till vänster. Skitdåligt, UNT!


För övrigt noterade jag
i morgonens blad att man haft en bajsfontän i Helsingfors. Dessutom var den, enligt rubriksättaren, oönskad. Tacka f*n för det, vem vill ha en bajsfontän, liksom? Möjligen Bajsugglan, men jag tror att inte ens hon skulle vilja råka ut för detta…

Tänk, en bajsfontän som var oönskad! Men, när är en bajsfontän egentligen önskad..?


Har du orkat läsa så här långt
önskar jag dig en skön måndag och en bra start på arbetsveckan. För mig väntar eventuellt en trädgårdstur, som sagt samt en intervju i eftermiddag. Jag ska få veta mer om ett förarlöst flygplan som spanar på saker och ting som växer…


Livet är kort.

Read Full Post »

Den kära, mest älskade Fästmön smög upp i morse och tassade ut till bussen, den som bara kör henne halva sträckan till jobbet från mig. (Den stackarn – Anna alltså, inte bussjäveln! – har dessutom en blåsa på ena foten!) Jag vaknade tjugo i sju av att det var alldeles för tyst i mitt hem (dock inte under mig…). Kryckade mig ur sängen tjugo i sju och fann att den lilla fågeln var utflugen! Jag hade fått sovmorgon av Anna, som tyckte synd om mig, tror jag. Igår kväll fick jag nämligen ta fram kryckan eftersom jag nästan inte kunde gå. Och vilken tur att jag lyckades somna om! Sov ända till halv nio idag…

Den kära, mest älskade Anna! Här på besök i kyrkan.


Jag fick känna lite söndagsfrid idag,
trots att somliga i huset tittade på TV på inte särskilt låg volym under mitt sovrum före klockan sju. Men när jag klev upp och grep mig an dagens verk blev jag efter en stund ackompanjerad av kyrkklockor. Medan jag tog ner en gardinstång och skruvade ner hållare till gardinstänger på de resterande tre fönstren ding-dongade det utanför. Och det var ganska fridfullt.

Kryckan åkte som sagt fram igår kväll. Då hade jag dels jävligt ont och dels svårt att gå. Det var i princip omöjligt för mig att resa mig utan krycka. Det brukar inte vara så svårt att gå inomhus utan krycka, för det finns alltid nåt att hålla sig i. Igår kväll gick det inte alls att gå utan krycka heller. HATAR! Men foten har fått vila under natten och även om jag behöver kryckan för att ta mig ur sängen och upp ur stolar, kan jag halta utan den inomhus i alla fall idag. Jag ska försöka att inte belasta foten så mycket, men samtidigt stelnar jag till om jag inte rör på mig och då gör det ännu mer ont sen, när jag ska försöka röra på mig.

Dagens agenda innehåller inte så mycket, tack och lov. Jag ska stryka några jeans, det är allt. Vattnat mina 42 krukväxter gjorde jag i samband med att jag tog bort fönsterremsor och gardiner idag. Fasen, så full tvättkorgen är! Jag ska nog tvätta nån maskin så tvättkorgen rymmer lite mer tvätt. Till en del fönster har jag rena gardiner till i linneskåpet att sätta upp sen, men sorgebarnet är sovrummet. Jag har haft ett par rätt fula blåa gardiner där. De matchar färgen på tapeterna, men de har rosor på sig. Rosor! Nej, det är inte jag! Kanske borde jag passa på att inhandla nya gardiner till sovrummet nu när jag ska få nya fönster. Men sist jag gjorde det köpte jag ett par som visade sig vara duvblålila i dagsljus. De passade bara som tillfällig och ful nödlösning som solskydd på jobbet…

Ful nödlösning på jobbet ett tag.


Nej, jag är ingen gardinmänniska.
När jag var gift – bevare oss väl! – tog min dåvarande svärmor hand om den biten. Det var ganska bekvämt, även om vi inte hade samma smak alla gånger. Efter skilsmässan följde en period av anti-gardiner-stil i mitt hem. Sen blev jag vuxlig och försökte. Med varierande resultat.

Ärligt talat är jag inte nån som är duktig på det husliga – det tror jag att såväl Anna som mina X:or skriver under på! Visst gillar jag att ha snyggt omkring mig hemma och visst gillar jag att äta gott – bara jag slipper fixa till det själv. Jag kan ta hand om städningen i stället, minus disken, förstås… Anna var så söt igår och tog hand om disken efter maten – trots att hon hade jobbat 7 – 16. Men jag lagade i gengäld maten – och sen kunde jag inte stå på foten…

Det är ganska läskigt, men jag vet att alkohol brukar hjälpa mot värk. Vi drack var sin starköl igår och två glas vin. Det gjorde inte nån som helst skillnad igår – jag hade jätteont. Hälen värkte för första gången, den värkte rejält. På torsdag ska jag tillbaka till Nål-Janne, så jag får beklaga mig då ordentligt och höra om jag kan göra nåt annat på hemmaplan för smärtlindring än att ha hälen på en kylklamp. Testade det igår och då ilade det bara ännu mer.

Nej, nu ska jag läsa lite lokalblaska, inta frukost och stryka jeans – i den ordningen. Dagens middag behöver inte förberedas – vi ska äta ost och kex och dricka var sitt glas vin. Igen. Oj så fulla vi blir – NOT! (Jag hatar att vara full och tappa kontrollen, så jag är aldrig full nu för tiden.)

Vad ska du göra idag???


Livet är kort.

Read Full Post »

Det var ett tag sen jag träffade faster E, men idag blev det äntligen av! Denna unga dam som fyllde 95 vårar förra månaden. På vägen upp i hissen, med mammas rollator, fann jag nästan en mycket god väns inre rum… (Mamma gick två trappor upp med krycka, hon pallar inte hiss.)

Hissen var ett inre rum, på sätt och vis.


Och faster E var sig lik
om än lite smalare än sist. Vintern har tagit ut sin rätt, det är väl så att aptiten avtar med ålder och säsong. Men som vanligt, knivskarp hjärna!

Hörapparat och gåstav, men den här tjejen är sig lik!  


Men… ingen av damerna kom ihåg
hur mycket mamma var skyldig för en julblomma till en gemensam bekant… Harkel…

Mamma letar i sin väska, undras om hon vet efter vad…

Det skiljer 18 bast på dessa två, men ibland undrar man vem som är yngst. Jag tycker i alla fall att det är jättekul att mamma har en faster kvar i livet, en faster som är så alert! Tyvärr hade fasters dotter, mammas kusin K, och hennes man haft en tuff period med vak och ett dödsfall i familjen, så vi sågs inte.

Tjejerna.


Faster E bjöd på hembakade kakor
och en äpplepaj som var…

diviiine…

Så jag var ganska mätt när jag lämnade dem efter två timmar för att ta mig ner till Motormuseet och träffa vännen FEM. Jag gick längs med vattnet och vinden var nordlig som igår, men solen gjorde tappra försök att få sin vilja igenom!

Solen ville få sin vilja igenom…


Det var många som åt middag
på Motormuseet, men FEM var nyäten och jag nyfikad så det blev var sin cappuccino. Den var jättestark och min kopp fick därför två sockerbitar i sig.

Cappuccinon krävde två sockerbitar.


FEM är MYYYCKET* äldre än jag,
så jag frågade henne om man överlevde efter 50. Det gjorde man, lovade hon. Och kolla, visst ser hon fräsch och ung ut, Soffans morsa?!

FEM är inte bara Soffans morsa utan också morsa till J och D och sambo till A.


Efter det starka cappuccinot
och efter alla frågetecken hade blivit uträtade till utropstecken tog vi en promenad för att se hur järnvägsbygget gick. Vi passerade flera vackra hus vid kanalen – och den här häftiga dörren. Jag undrar vad det finns för rum innanför…

Häftig dörr, eller hur?!


Vägen till FEM och A:s hus
var plötsligt blockerad av kravallstaket. Joråserru, här byggs för ett järnvägsspår till.

Här ska järnvägen gå i dubbla spår över kanalen, men när det blir färdigt vet ingen. Färdigdatumet har flyttats fram tre gånger, eller nåt…


Sen vände vi tillbaka till stan
där FEM hade parkerat bilen vid parkeringen nära Göta Kanalbolags hus. Jag skulle vända åt mammas. Men vi ses redan nästa månad, i maj, för då vill FEM komma och hälsa på en helg i Uppsala. En kanonidé! 

Göta Kanalbolags hus står kvar nere i hamnen.


I morgon vänder jag och Clark Kent** hemåt.
På tisdag väntar jobbet på mig och på onsdag, Fästmöns födelsedag, ska jag dra min kommunikationsplan… På onsdag kväll blir det middag i Förorten, jag hoppas både Anna och jag kan fira den kvällen!!!

Slutligen, för dig som har firat påsk med alkohol och ska köra bil i morgon, här hittar du en bra räknare för när alkoholen går ur kroppen!


*myyycket = lite mer än fyra månader

**Clark Kent = min trogne, lille bilman 

Read Full Post »

Varning för snuskiga grönsaker!!!


Det blev taxi och krycka till Restaurang Maestro
i afton, för det var för kallt och halt för att mamma skulle kunna rolla fram. Vi var väldigt hungriga vid ankomsten och inledde med en förrätt bestående av vitlöksbröd.


En stor förrätt som vi delade på! Två vitlöksbröd var samt aioli och svarta oliver.


Vi delade på en förrätt, alltså.
Det var rikligt med bröd, aioli och svarta oliver ändå!


Förrätten var riklig!


Sen blev det dags för huvudrätt. 
Jag skulle förstås krångla till det och bad om en rätt som inte fanns på menyn! Det blev pasta med kycklingfilé och kantarellsås för min del. Mamma tog oxfilé.


Min pasta med kycklingfilé och kantarellsås var suveränt god!


Jag tror att mamma var nöjd med sitt matval också!
Kocken kom ut efter ett tag och frågade om det smakade bra. Det var både trevligt och vänligt och han var inte alls påträngande. Däremot var en av serveringstjejerna lite för snabb och ryckte nästan förrättstallriken ur händerna på mamma som fortfarande åt. Den andra serveringstjejen var enligt mamma

behaglig.

Och det är ett gott betyg, det!

Mamma drack Schweppes Russian till maten, jag tog en liten flaska öl till förrätten och ett glas italienskt rött till huvudrätten. Ett fylligt vin som ändå inte var tungt.


Det blev ett glas italienskt rött för min del till maten.


Som vanligt var det inte många gäster,
men några bord var upptagna. Atmosfären var lugn och trivsam. Bara min tomat var lite… snuskig..? Eller vad tycker du att den ser ut som? Bilden är dålig, men jag fotade utan blixt.


Min tomat var lite… snuskig.


Trots att vi blev otroligt mätta
var vi ändå sugna på dessert. Mamma tog glass och jag valde frusen björnbärscheesecake. Tyvärr smakade den gammalt, men bären var fräscha och riktigt goda!


Den frusna björnbärscheesecaken smakade gammalt, men bären var fräscha.


Totalt sett får Maestro högt betyg för mat och service.
Dock inte högsta betyg! Det som drar ner är den förrättsryckande serveringstjejen och cheesecaken som smakade gammalt. Notan för kalaset landade på humana 698 kronor. Helt OK för två som åt trerätters och en som intog lite alkohol.

Read Full Post »

Bara för Inna och för alla andra turkos-förvirrade själar. Här kommer några glimtar från ett smakfullt och sniggt inrett hem – i orange, såklart!

Kökshanddukar ska naturligtvis vara i orange.


Kökshanddukar ska naturligtvis vara i orange. Men det där emellan, i gult som är så fult, det måste ha slunkit igenom kvalitetskontrollen.

                                                                                                                                                            Vi tar en titt på Tofflans skrivbord. Här sitter hon till exempel med sin ekonomi och gråter försöker räkna ut vad hon kan dra ner på. Anteckningspappret är förstås – orange.


Ekonomiska anteckningar blir så mycket roligare – på orange lappar!  (Nåja…)

                                                                                                                                                          En titt ute i hallen visar att man handlar från ett apotek med orange påsar, förstås.


Mediciner från ett apotek med orange påsar, förstås!

                                                                                                                                                       När man känner sig lite… ehum… politisk… eller stolt eller så, viftar man med en regnbågsflagga i det här hemmet. Gärna så att fältet med orange syns ordentligt.


Regnbågsflaggan har ett orange fält som är mycket prominent i det här hemmet. Kryckan slår man turkosklädda tanter med.

                                                                                                                                                    Slutligen, när man blir bombarderad av okvädningsord från sina så kallade vänner om sin favoritfärg, ber man Madonnan om hjälp. Madonnan är förstås… orange.


Den orangea Madonnan hjälper förstås mot vänner som inte har nån smak.

                                                                                                                                                         Nu är det väl baske mig minst TIO – noll, eller hur??? 😆

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »