Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kronisk sjukdom’

Idag är allt som vanligt igen. Friden varade knappt ett dygn, nu vaknar man åter tidigt som tusan av stoj och skratt och hostningar och jag vet inte vad. Nej, jag vet! Jag skulle gärna bo i ett hus i skogen, mycket hellre det än att vakna till oljud varje ledig morgon, så gott som. Mycket hellre i enslighet än att en besökare glor på mig och mamma, uppifrån och ner, nerifrån och upp, med elaka och illvilliga ögon, utan att skämmas för sin nyfikenhet.

Jag börjar fundera på om jag inte är två personer i alla fall. Ibland känner jag mig from som ett lamm, ibland har jag så mycket ilska och ledsenhet inuti att jag blir ond och elak. Men det är inte lätt att bita ihop när man har en besökare som har bjudit hit sig själv i över tre veckor. Jag saknar min ensamhet!!!

Dessutom saknar jag förstås Fästmön. Vi har ju knappt träffats på ett par veckor, bara nåt kort möte. Det är inte roligt att fira jul på var sitt håll, det samma blir det ju med nyår. Om jag lever nästa år vill jag ha det på ett annat sätt och då tänker jag vara bestämd och säga att

Jag vill bestämma vad jag ska göra och var jag ska vara för en gångs skull!

Men jag har ingen aning om var jag är nästa år. Det kan vara kallt på parkbänkarna.

Kallt lät det som om det var i natt i alla fall! Det blåste som 17 och ett tag trodde jag att taket skulle blåsa av. Tänk vilken traumatisk upplevelse för alla grannar som hatar mig att få se mig naken i min säng!

Media har förstås ridit på stormen i dess dubbla bemärkelse. Idag är det ju stora hemvändardan och det är redan, strax efter klockan nio, totalkaos vad gäller tågavgångarna, enligt Dagens Nyheter. Läget är akut även på vägarna, dundrar Aftonbladet. Jag tänker på alla stackare som måste sova utomhus. Gör inte du?


Kan ju vara kyligt att behöva sova här…

                                                                                                                                                               För media tycks den här julen ha varit händelselös annars. Inte en enda kändis som har dött kring jul som man kan skriva om, endast drottning Elizabeths man prins Philip blev hastigt sjuk och fick hjärtopereras. I Aftonbladet har Andreas Lundstedt bekänt att han vissa dar inte har velat leva. Nej, det är tufft att ha en kronisk sjukdom och få äta massor av mediciner varje dag… Och så har Lasse Åberg berättat att han blev mobbad som barn. Men den artikeln får bara den som betalar läsa. (Vem vill, liksom???) Nej, det är synd om alla våra kändisar! Trots det, ingen av dem har dött i jul, vilket förstås ställer till det för media, men väl är tur för dem själva…

Men hör och häpna, nånting har inträffat! En man har hittats mördad i Uppsala. Media är redan på och Svenskan så gott som toppar med nyheten, baserad på ett pressmeddelande.

Nej, idag tänker jag nog skippa promenaden och ägna mig åt att läsa böcker och försöka stilla min inre. Det planeras en familjesammankomst till slutet av veckan och den ser jag fram emot. Äntligen nåt kul!

Read Full Post »

En rubrik på Dagens Nyheters hemsida fångar mitt intresse: Downs syndrom på väg bort i Danmark.  Intresserad vill jag läsa hur detta kan komma sig, om man har hittat en lösning på kromosomgåtan eller ett botemedel. Sen kommer jag alldeles av mig. För skälet till att det föds allt färre barn med Downs syndrom i Danmark – från år 2031 enligt beräkningarna inte enda barn – är att det görs aborter av dessa foster när det genom fosterdiagnostik upptäcks att de har Downs syndrom.


Dvärgen Toker, Dopey, är tecknad som en man med Downs syndrom. Vad jag förstår hade han ett bra liv, även om det bara var i sagans värld.

                                                                                                                                                            Danmark började tillåta kontroller från år 2004. Antalet barn födda med Downs syndrom har sen dess sjunkit med 13 procent. Men vad blir nästa steg? Att man aborterar foster med kroniska sjukdomar som diabetes och MS? Frågan debatteras sedan 2009 i Danmarks etiska råd. Och det är ingen enkel fråga, med ett enkelt svar. Klart man inte vill ha ett barn som är mycket sjukt, men var går gränsen? Ett barn som föds med Downs syndrom kan ha ett bra liv, det kan ett barn som föds med en kronisk sjukdom som diabetes också ha. Men hur svårt sjuk ska ett foster vara för att abort ska vara OK? Ska vi BARA tillåta hundra procent friska barn att födas? DET tycker jag känns rätt… sjukt… Vad tycker du???

Read Full Post »

Idag kom den andra artikeln i lokalblaskans serie Utförsäkrade artikeln ligger nu ute på hemsidan! Det handlar om att få stöd så man ökar sina chanser att kunna börja jobba igen. Först extra stöd, sen kanske arbetsträning.

Många drabbas av diffusa och stressrelaterade symtom, har det visat sig. För att tala klarspråk handlar det om psykisk ohälsa. Många blir passiva och isolerade – nåt som inte underlättar återgång till arbete.

Här i Uppsala län har 59 personer deltagit i en studie. Gemensamt för dem alla är att de varit sjukskrivna i genomsnitt sju år med just diffusa och stressrelaterade symtom. Ett gäng myndigheter var inblandade i projektet och samarbetade kring varje deltagare. Alla deltagare fick en handlingsplan och erbjöds bland annat praktik. Man fokuserade på det friska hos var och en. Och efter ett år hade 40 av deltagarna kommit ut i arbetslivet eller börjat arbetsträna eller studera.

I ett annat projekt i länet deltar 200 kvinnor som är utförsäkrade eller på väg att bli det. De får bland annat hjälp med en viss sorts kognitiv beteendeterapi.

Som långtidsarbetslös får man

  • en minst sagt torftig handlingsplan som går ut på att man ska RINGA kundtjänst, inte sin handläggare, varannan månad och rapportera om sitt jobbsökeri.
  • ingen praktikplats så länge man har a-kassa.
  • ingen hjälp att ta sig ut ur isolering och passivitet genom arbetsträning.
  • ingen kognitiv beteendeterapi när man börjar få diffusa symtom eller stressymtom.

Nu vill jag verkligen inte spela ut sjuka och arbetslösa mot varandra, men jag vidhåller att det verkligt sjuka är att tvinga ut svårt sjuka, kanske i kroniska sjukdomar eller sjukdomar som förvärras med tiden, i arbetslivet, medan fullt friska går sysslolösa. Fullt friska som inget heller vill än att arbeta.

En utvärdering visar att 70 procent av alla som deltar i Arbetsförmedlingens jobb- och utvecklingsgaranti lämnar programmet innan fas tre, det vill säga där man hamnar efter 450 dagar. Och de som blir kvar är personer med funktionshinder, personer med många perioder av arbetslöshet genom åren och äldre (det står så i TT-artikeln), det vill säga personer som är 50 år eller äldre. Dessa tre grupper tvingas att söka socialbidrag. Som de då kanske inte får.

Framtid? Vilken framtid? Nej, det blir väl Fyrisån. Jag tror inte det finns några lediga parkbänkar.

Read Full Post »

Stackars älsklingen har blivit sämre igen. Febern är tillbaka och det låter som om hon pratar med en hink över huvet. Ensam och ynklig lät hon dessutom, så jag har erbjudit henne hämtning hit så att hon kan ligga i mitt sovrum och vara sjuk. Inte så bra att vara ensam med feber när man dessutom har en kronisk sjukdom som påverkas, nämligen. Vi får se hur det blir, när jag pratade med henne vid lunchtid var det inte så piggt.


Älsklingen är sjuk igen och ensam.

                                                                                                                                                         En annons orsakade en del huvudbry idag, men genom lite mejlande ordnade sig det hela. Det är mänskligt att fela, fast den som känner mig vet att korrekturfel – i ANDRAS texter – är det hårt straff på.

Sen kom ett brev där en specifikation efterlystes (det handlade om min otroligt höga ersättning…). Eftersom jag inte har tillgång till nån kopiator fick jag scanna in pappret och som tur var gick det att skicka in via e-post. När ska det vara färdigt med alla papper och blanketter hit och dit, egentligen? Jag får bara huvudvärk, för några pengar får jag ju inte. Eller jo, jag får ju LITE GRANN – och sen tar man tillbaka LITE av det där LITE GRANN, antagligen för att jag inte ska känna mig stenrik…

Hann precis gå ett varv med dammsugaren innan det var dags att åka iväg med mamma till frissan. Nu är jag hemma en stund eftersom det är så dyrt att parkera där, men jag ska strax åka igen.

Vi får se hur många vi blir till kvällen… Två eller tre. Jag blir lite orolig när Anna är ensam, men samtidigt fattar jag om hon vill vara det när hon inte mår bra.

Read Full Post »

Redan innan svininfluensehysterien bröt ut förra året var jag skeptisk. Skeptisk mot vaccinering, mot massvaccinering. Och alla märkliga regler och framför allt, konstig information.

Det började med en debatt redan på sommaren om huruvida vaccinet skulle vara gratis eller inte. Politikerna i riksdagshuset ville INTE betala för gemene mans vaccin. I augusti började man diskutera hur farlig svininfluensan var egentligen och om det verkligen var nödvändigt att vaccinera sig. Så småningom kom vaccinet. Och först ut var den enda av Socialstyrelsen prioriterade gruppen, den svårt sjuka gruppen… vårdpersonal..? Men..? Politikerna på riksnivå började ge med sig och bestämde sig för att ge lite ”fickpengar” till länens vaccin.

Men så dröjde vaccinet och det dröjde med information om vaccinet. En person avled och nu började allmänheten bli orolig. Men var var informationen? När vaccinet väl kom köade folk flera kvarter för att få ”en spik i armen”. Då skedde det märkliga att man i vårt län införde en förunderlig gräddfil av personer som gick före i vaccinationskön: politiker och ”nyckelpersoner” bland dem som arbetar administrativt med vård i vårt län. Jag trodde inte det var sant när jag läste om det, men det var det. Folk vaccinerade sig till exempel av det skälet att de har småbarn. Men hallå! Är småbarn en svår och/eller kronisk sjukdom? För en sån prioritering – att de med vissa svåra och/eller kroniska sjukdomar skulle få vaccin först – vore ju den rimliga – när man nu insåg att vaccinet inte skulle räcka. Efter en del debatt i lokal media gjordes en omprövning av det lokala beslutet, men då var det ju massor av de tidigare prioriterade, typ småbarnsföräldrar, som hade hunnit få vaccin…


Gräddfil har jag i matlagningen. Andra typer av gräddfiler avskyr jag.

                                                                                                                                                       Sen insåg man plötsligt att man kanske skulle informera allmänheten om vaccinationen. För kanske var det så att de allra flesta, inklusive mig själv, ganska snabbt insåg att man faktiskt inte behövde ta vaccinet. Är man normalt sett fullt frisk för övrigt, så… I vart fall kom märkliga annonser i stort format. Själv blev jag bara förvirrad när jag läste. Och när jag, som omfattades av gruppen ”alla”, fick möjlighet att vaccinera mig var det inte särskilt svårt att avstå. Vaccinet tog ju slut då, dessutom. (Och gräddfilen till vaccinet kunde inte utredas på grund av lagen om kommunalt självstyre. Men gräddfilen BLEV ändå anmäld.)


Okejrå, jag ÄR rädd för nålar, men varför ska en fullt frisk Toffla vaccinera sig när det finns människor med svåra och/eller kroniska sjukdomar som bättre behövde vaccinet?!

                                                                                                                                                           Efter allt detta ståhej kring nåt som mig veterligen aldrig blev nån pandemi (och jag vägrar att tro att detta beror på att man vaccinerade sig, jag känner faktiskt ingen som vaccinerade sig förutom mamma och Fästmön, båda med kroniska sjukdomar) blir jag därför beklämd när jag läser några föräldrars insändare i Svenska Dagbladet. Ett gäng föräldrar, som lät vaccinera sina barn. Barn, som nu drabbats av narkolepsi – en livslång plåga. Hos Läkemedelsverket finns ett femtiotal anmälningar om narkolepsi som biverkning till vaccinet. Föräldrarna, som känner sig lurade av informationen – eller ska vi nu inte enas om att det var desinformation? – kring vaccinationerna och kräver att staten som ansvarig ser till att barnen får hjälp. Problemet är tyvärr att några biverkningar räknade man inte med och därför kan föräldrarna/barnen inte heller räkna med skadestånd för livslångt elände. Kan de räkna med annan hjälp, tro???

Personligen är jag glad att jag inte vaccinerade mig. Jag är trött ändå, men av andra orsaker. Och myndigheters dumheter, gräddfiler och diverse annat krångel gör mig inte direkt piggare…

Read Full Post »

Jag läser förstummad en kort artikel på lokalblaskans hemsida, en artikel full av korrekturfel (har skribenten varit oerhört rörd när h*n skrev artikeln?), om en ung kvinna som avlidit i misär. Det står inte så mycket mer än att kvinnan haft en kronisk sjukdom och en funktionsnedsättning. Endast 22 år gammal ung avled hon i början av året. I misär. I MISÄR! FÖR H*****E! År 2010!.. Kvinnans mamma larmade ” redan för några år sen”, och nu har hon gjort en JO-anmälan. Bland annat tycks det vara brister vad gäller kvinnans kontaktperson.

Man tror inte att detta är sant. Inte här och inte nu. Men en 22-årig kvinna har avlidit i misär. JO ska utreda Uppsala kommuns ansvar. Ansvar. En ung kvinna som avlidit i misär.

Utredningar ger inte liv tillbaka. Jag ger en svart bak, som inte heller ger liv tillbaka. Kan inte tilldela Uppsala kommun den eftersom ärendet ska utredas. Men tills vidare får de inblandade en svart bak och framför allt kommunen och kontaktpersonen. Såg ingen nåt i tid? Varför gjorde ingen nåt? Varför fick inte mamman gehör för sitt larm ” redan för några år sen”?


En svart bak till alla som var med och lät en 22-årig kvinna dö i misär.

                                                                                                                                                              För den unga kvinnan är det egentligen oväsentligt vems skulden är. Men det får inte hända igen. Det får inte ske att en 22-årig kvinna dör i misär. Inte igen.

Read Full Post »

Det var faktiskt vännen Jerry som först sa smeknamnet på veckans ”lyftare”. Han kallade honom Rubinen och JA! Micael är verkligen en ädelsten bland bloggarna jag följer!


Micael är verkligen en rubin!

                                                                                                                                               Micael jobbar på en ort i ett yrke där han träffar ungdomar som inte direkt har fötts med silverskedar i munnen. Och trots att han själv har en vad jag förstår tämligen kronisk sjukdom och flera andra åkommor är jag alldeles övertygad om att han orkar att möta och bemöta dessa unga med den allra största respekt. Jag minns ett inlägg han skrev på sin förra blogg om en kille som så uppenbarligen sökte kontakt att han började prata om Micaels skägg! Micael var vid det tillfället ganska dålig, men ändå tog han av sin tid och ork och gav en stund till denna uppmärksamhetssökande unge man.

Som med andra riktiga vänner delar vi inte alltid åsikter, men i diskussioner är Micael alltid respektfull trots att han kan vässa till sin ton. Genom det han skriver noterar man ett lysande intellekt och en klokhet och självinsikt och en ödmjukhet som människor besitter! Läs till exempel vad han skriver om Lärande och om Pride

Read Full Post »

« Newer Posts