Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘krönika’

Ett uttråkat inlägg.


 

Nyklippt

Mest trött på mig själv.

Jag har nog, precis som rubriken säger, världens tråkigaste liv just nu. Och det är bara jag själv som kan förändra det, det är jag fullt medveten om. Men hur lätt är det när det innebär kontakt med andra människor? Jag är så trött på människor generellt sett just nu – ingen nämnd, ingen glömd. Trött på folk som bara hör av sig när de vill (ha) nåt, på folk som gapar och skriker, på människor som inte hör av sig trots överenskommelse, trött på pratmakare och på tigare… Men mest av allt är jag trött på mig själv. Det är mig det är fel på, inte ”alla andra”.

Igår kväll kunde jag sitta ett tag på ballen* och läsa och äta min middag. Sen fick några grannar gäster och jag klarade inte av deras sorl. Gick in och såg med ett öga på Mr Selfridge, ett på Twitter. Jaa, jag är rätt trött på Mr Selfridge och Twitter också, just nu. Mr Selfridge är så jäkla rättskaffens och hederlig att jag nästan spyr. Och på Twitter visar folk upp sina fantastiska liv, barn, husdjur, resor de företar sig, böcker de skriver… Kram, kram och gullegull. När jag skickar upp nån bild till Twitter är det på en bok nån annan har skrivit, en starköl, en skål ostbågar eller en tallrik mat. Hur spännande är inte det..? (<== ironi).

Gediget arbete

En skylt från ett annat och trevligt arbetsliv där man fick vara som man ville, bara man gjorde sitt jobb.

I morse vaknade jag att grannarna bredvid möblerade om i sina köksskåp. Det var i alla fall vad det lät som. Utanför sovrumsfönstret skrattade en skata mycket irriterande. Inne i sovrummet stod luften stilla. Det gick inte att ligga kvar. Jag var uppe vid sjutiden. Sista sovmorgonen på ett tag, för i morgon startar en full arbetsvecka som jag ska genomlida. Det är svårt att göra ett bra jobb när man inte bryr sig längre.

Dagarna tickar ner och tanken var att jag skulle ägna helgen åt att söka nytt jobb. Men motståndet är hårt och svårt. Jag har kommit till en skiljeväg även i detta sammanhang. Varför söka jobb som har med kommunikation att göra när jag har så svårt för människor..? OK, det skrivna ordet, fine. Men inte får man bara jobba med sånt? Samtidigt läser jag till exempel så många krönikor som är skitdåliga – och ändå får skribenterna bra betalt för dem! Kanske för att de ”har ett namn”, det vill säga är kända. Jag är ju bara jag.

Två trisslotter

Anna skrapade fram en storvinst – i drömmen.

Att jag har världens tråkigaste liv insåg jag när jag vaknade från en dröm. Jag drömde att min älskling hade vunnit 100 000 på en Trisslott och kunde unna sig en ny iPhone. Tror inte att det var en sanndröm, dessvärre. Vi går för övrigt omkring på var sitt håll och längtar. Jämt och samt. I alla fall gör jag det. Men just nu är jag inget trevligt sällskap. Dessutom måste jag idag verkligen ägna några timmar åt att söka jobb. Annars är Annas sällskap det enda jag står ut med just nu. För hon förstår mig, hon fattar hur det känns utan att jag behöver veckla in mig i några förklaringar.

Hela kroppen, känns det som, är en enda stor värk även idag. Till och med en fingerled envisas med att värka, trots att jag trodde att det skulle gå över på nån dag. Himlen är blå, solen skiner, livet är en gåva… Varför är jag så svart i sinnet? Så trött på människor? Så envist mässande att jag har världens tråkigaste liv? OK, det är en massa ”saker” som fattas i mitt liv, men jag har jobb tre veckor till och jag har tills vidare tak över huvudet. Det finns kärlek i mitt liv och jag har en mamma som fyller 79 år nästa månad. Det är jag tacksam för.

Men jag vill åstadkomma nåt som bara är jag också. Åtta kapitel på min bok är skrivna. Jag orkar inte skriva mer just nu. Det gör för ont. För det handlar om livet före världens tråkigaste liv…


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett citerande inlägg.


 

Dagens citat ger lite perspektiv på saker och ting. Saker som vi kanske… hånar…

[…] Men för den som kommer från ett land där människor gått i strid för nationen, är nationaldagen mer än en ledig fredag att åka till IKEA på. […]

Citatet kommer från  Alice Teodorescus krönika Det är mest utlandsfödda som firar 6 juni ur tidningen Dagens Samhälle. Man kan säga att vissa av oss fick en del att tänka på.

 


Livet är kort.

 

Read Full Post »

Ett inlägg om en dom som avkunnas idag.


För några år sen
gick en ganska populär dokusåpa på TV3, Sjukhuset. Jag följde den när den gick på vardagskvällar, eftersom jag då var anställd inom organisationen som visades upp i TV. Min dåvarande chef tittade inte på den, h*n tyckte inte att det var viktigt.

Viktigt eller ej, det gick som det gick: några anhöriga till en patient hann avlida innan avsnittet där h*n medverkade visades i TV. Fem veckor efter personens bortgång visades avsnittet där h*n var med, nånting som förstås chockade de anhöriga. I inslaget som sändes syns inte patientens ansikte. Men kroppen syns och rösten hörs. Följden blev att de anhöriga stämde organisationen som medverkade i dåkusopan och begärde ett skadestånd på 375 000 kronor.

Produktionsbolaget har hävdat att det fått godkännande av patienten, som sen alltså avled. Vidare har det även funnits informationslappar i Sjukstugan i Backens lokaler. Dessa lappar har i sig inneburit ett godkännande eftersom patienterna ju har kunnat läsa dem och därpå  meddelat om de inte vill medverka i inspelningen av TV-programmet när de har varit patienter på sjukhuset. De anhöriga hävdar att de inte har godkänt nånting alls.

Omoraliskt eller inte, men spontant känner jag ju att det borde ha funnits vettiga rutiner kring en sån här medverkan. Patienterna befinner sig i en utsatt situation, de är sårbara. Och som anhörig skulle jag inte vilja vara med om chockupplevelsen att höra eller se delar av min närstående på TV efter att denn* har avlidit. Enligt Karin Andersson, som har skrivit en vass och bra krönika om det hela i lokalblaskan har den ansvariga organisationen inte tagit sitt ansvar. Dessutom tycker jag att det låter som om uttalat sig väldigt bedrövligt i ärendet. Karin Andersson skriver:

Att sedan hävda att de sörjande “kunde ha stängt av”, att mannen “kunde ha sagt nej” på grund av att man satt upp lappar på väggarna eller att det blir skattebetalarna som får punga upp om landstinget skulle förlora i rätten (Aftonbladet 26/11)… 

Nej, återigen får man skämmas för att Sjukstugan i Backen och dess organisation inte tar sitt ansvar. Om några av direktörerna avstod delar från sina skyhöga löner räcker det gott och väl till att betala det lilla skadestånd de anhöriga har begärt.

Tills Sjukstugan i Backen backar och tar sitt ansvar äger de min feta, svarta bak.

Svart bak

Sjukstugan i Backen får en svart bak av Tofflan tills Sjukstugan backar och tar sitt ansvar.


Livet är kort.

Read Full Post »

Sociala medier kontra journalistik, eller..?

Ett inlägg om debatten kring sociala medier och journalistik.


Det tycks pågå
en del diskussioner kring vad som är bäst, viktigast och riktigast. Hos lokalblaskan har skribenten John Sjögren knackat ner en krönika med anledning av Alex Schulmans föreställning ”Älska mig” som gavs i Uppsala igår. Ja det är alltså inte nån recension. John Sjögren tar i stället tillfället i akt att skriva om sociala medier och det som hägrar där…

[…] vår tids folksjukdom – bekräftelsebehovet. […]

Han förnekar inte att sociala medier har blivit viktiga kommunikationskanaler (fast han kallar dem kommunikationsmedel). Samtidigt menar han att sociala medierna har

[…] blivit något av en jagets självhävdelsearena. De sociala medierna har blivit det verktyg med vilket vi bygger bilden av oss själva, skapar vår virtuella identitet och ständigt statusuppdaterar vår persona. […]

Han anser att

[…] Detta självbespeglande jag är en del i en större historisk utvecklingslinje. […]

Sen brakar han på i en lång harang om utvecklingen och synen på det egna jaget genom tiderna, filosofi, postmodernismen och håhå jaja innan han drämmer till med

[…] Nu i den digitala dataåldern kan man alltså, på internet och sociala medier, se ett nytt jag växa fram – personan, det ytliga och självbespeglande jaget. […] 

Och så snor han ihop sin krönika i slutet med att hävda att man inte kan älska en persona utan på sin höjd, genom att trycka på en knapp, gilla, den. Slutklämmen är fantastisk:

[…] Det tycks kort sagt som om det samtida jagets största utmaning är att inte bli en Narcissus, att inte drunkna i sin egen spegelbild.

Alltså jag fattar inte riktigt vad John Sjögren vill säga med den här krönikan. Jag tycker att den är svamlig och osammanhängande. En sorts… myck-tyckning inför en pjäs som handlar om bekräftelsebehov. Om nu sociala medier vore nåt så… enkelt… Det kan jag inte hålla med om.

Ofta gillar journalister att nypa till framför allt oss bloggare. Vi är inga riktiga journalister, är deras, enligt dem själva, legitima skäl till att slå på oss. Vi kan inte gräva, vi kan inte skriva journalistiskt och jag vet inte vad jag har läst på lite olika håll. Vad gäller John Sjögren är jag osäker på om han är utbildad journalist. På LinkedIn kallar han sig kulturskribent. Det är jag också fast på Uppsalanyheter.se och jag har ingen journalisthögskola på i mitt CV.

För mig är just skillnaden att bloggare har vem som helst rätten att kalla sig som driver och skriver en blogg. Sen kan det vara en bra blogg eller en mindre bra blogg. Bloggen i sig kan handla om ett särskilt ämne eller kanske bara vara personlig. Eller en blandning av flera kategorier.

En journalist, däremot, har en utbildning för att skriva. Då borde det inte bli typ såna här missar som nedan. För jag tror, precis som en som kommenterade mitt inlägg med bilden igår, att journalisten verkligen TROR att det heter som det står i texten:

Lyckstolpe

Eh… lyckstolpe? (Skärmdumpen är från Expressens webbplats igår.)


Ytterligare en person
på lokalblaskan, Björn Lövenlid, tar sig för att skriva om sociala medier igår. (Anar jag en sammansvärjning eller är det nyhetstorka på kultursidan eller vad?) Ingressen ger en vink om tonen i krönikan:

Därför borde ryggdunkande Facebookare möta gnällande journalister, skriver Björn Lövenlid. […]

Sen raljerar även han om narcissism (på Instagram), La Dolce Vita (på Facebook) och…

[…] På Twitter tävlar alla om att tycka samma sak samtidigt. Godaste människan vinner. […] 

De som skriver om roliga saker i sociala medier får uppmärksamhet, medan

[…] Deprimerande nyheter faller som döda fåglar från träden […]

Jag håller inte alls med! För det första, om det är nåt ställe där det kan råda väldigt hätsk debatt mellan motståndare i olika frågor så är det på Twitter! Och roliga saker får inte alls mer uppmärksamhet än tristare ämnen. När det gäller bloggar, till exempel, som Björn Lövenlid inte alls nämner, är deprimerande inlägg mer lästa än humoristiska. Det vet jag av egen erfarenhet. Människor ÄLSKAR andras olycka. En del bryr sig om, också…

Men skillnaden är att det i traditionella medier tas upp det Björn Lövenlid tycker är mycket viktigare, som krig, svält, olyckor och elände. Fast dessa ämnen tas också upp i sociala medier, kan jag upplysa Björn Lövenlid om. Eller har han missat det?

Han skriver:

[…] Vi journalister älskar att rapportera om sådant som bryter mönstret och förfärar. Många av oss ser det också som vår uppgift att peka ut missförhållanden. […]

Vet du, ibland kan jag bli så less på journalister som hävdar sig vara folkets röst och som säger sig ha till uppgift att informera allmänheten.

Allmänheten har rätt att få veta!

sägs det ibland som om det vore ett argument. Lägg av! Det enda medierna är ute efter är att sälja – tidningar, annonser etc. Tjäna pengar, alltså. Till skillnad från majoriteten av oss bloggare, dårå. Har vi tur kanske vi säljer nåt enstaka inlägg i månaden…

Björn Lövenlid rundar av sin krönika med att uttala att han önskar att de båda medievärldarna kunde mötas halvvägs. Eh… fast det är ju inte vad som står i ingressen. Där var det ju Facebookare som borde möta journalister, inte tvärtom. Inte nåt tal om att gå halva vägen var, inte.

Min åsikt är att båda behövs. Sociala medier går inte att stoppa undan genom att raljera att det bara är vanliga människor som skriver om ytliga saker, fotar sina barn, sin mat och helst är roliga.

Men… jag tycker att vi borde börja ställa högra krav på de så kallade journalisterna. Jag menar, har de inte gått nån kurs eller så för att få kalla sig journalister??? Det har ju inte vi bloggare gjort. Ändå kan många av oss både stava och skriva välformulerat om djupa ting… Märkligt…

För övrigt, Björn Lövenlid är, enligt sitt Twitterkonto

Kulturreporter, mediekrönikör, bostadskrönikör, musik- och filmkritiker samt egenföretagare i konfektionsbranschen. Jag är också vivör och lebeman. 

Där ser man! Jag är blott en Toffla, jag. Och bloggare. Och tant. Eller som det står på mitt Twitterkonto:

En rätt tjock tant som bloggar så fingrarna blöder. Eller fotar träd. Eller pussas med fästmön.

Och på bloggen:

En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.

Har jag förhävt mig nu och varit snudd på narcissistisk och vädrat mitt bekräftelsebehov..? Maj gadd…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg med anledning av en krönika om Metropolen Byhålan.


När jag gick på gymnasiet
i Metropolen Byhålan hade jag understundom en lärarvikarie som hette Per. Han var egentligen inte utbildad lärare, tror jag, inte då, i alla fall, utan moderat kommunalpolitiker, om jag inte missminner mig. Men hur som helst, under mitt andra läsår föddes Pers son Claes. Jag tror att det är hans son, vill säga. Claes de Faire, idag chefredaktör på Resumé, gubevars!

Claes de Faire är alltså lite kändis i mediekretsar. Och vad passar väl bättre än att låta en sån gästblogga på Framtidens Motala? Fast lite jobbigt blir det allt när titeln på Claes blogginlägg är

Ingen bryr sig om en svensk småstad idag

Eh… där satte nog en och annan motalian morgonkaffet/eftermiddagskaffet/kvällskaffet i vrångstrupen i onsdags. För Claes är inte nådig gentemot sin födelsestad… Den stad han lämnade för 15 år sen och för tio år sen slutade kalla hemma. Han säger att han ser på stan med en viss ömhet, men sen talar han om att han minsann noterar hur mycket sämre allt har blivit.

Inte är stan besöksanpassad heller. Han skriver bland annat (notera att stad egentligen är singular, men att Claes gör plural av Motala):

[…] Ibland får jag känslan av att ni är en stad som är glada för att Motala inte mer besöksanpassat, att det finns en stolthet i att staden inte är mer företagsvänlig eller att invånare inte ska kunna bo närmare vattnet än de gör. Hur ska man annars kunna förklara att Varamobaden är en av Sveriges bäst bevarade hemligheter och som har ett totalt omodernt och rent av undermåligt erbjudande till besökande? Eller att företag efter företag lämnar Motala och att kustremsan kring kommunen inte är mer bebyggd? […]

Claes de Faire fortsätter att vara rasande rak på sak när han i nästa stycke skriver att ingen saknar Varamobaden, att ingen oroar sig för om det finns jobb i stan eller inte och att ingen rikspolitiker bryr sig.

Hoppla, hoppla! Detta hade man nog inte förväntat sig att få läsa på Framtidens Motalas webbplats… Men Claes de Faire väjer inte, han brakar vidare i den snåriga terrängen (är det månne den obebyggda kustremsan kring kommunen?) och talar om för ansvarig(a) att det baske mig är dennes/deras (motalianernas? kommunalpolitikernas?) förbannade skyldighet att göra stan så attraktiv som möjligt. Fast misslyckandet är ju ett faktum och därför fortsätter Claes de Faire med att droppa ett antal goda råd.

Det må jag säga! Och vi som är födda och uppfostrade i stan som fick lära oss att inte tro att vi är nånting!  Motala = Jante, typ.

Men ytterligare ett faktum är att Claes de Faires råd inte är så tokiga alls. Så mitt råd till dig som bor där är att du ska läsa dem. Och se till att nån omsätter dem i praktiken!

Sen kan jag emellertid inte låta bli att tala om för Claes de Faire att när han blir lika gammal som jag kommer hans syn på Metropolen att mildras. Han kommer att se på stan genom softade brillor och understundom till och med sakna ställen där som barn han lekte. För precis som jag lär han upptäcka att när fan blir gammal blir han religiös…

En riktigt bra krönika, dock! Läs den här ifall du missade att klicka på länken ovan!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en förhoppningsvis inte ljusare, men lite bättre dag. Och om snälla människor.


Det var en riktig skitdag igår.
Man får ha såna har jag bestämt, för det är helt klart onaturligt att gå omkring och skratta med munnen de stunder den inte häver ur sig positivismer 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Genom gråt och tårar lär man sig också att uppskatta dagarna när det känns lite annorlunda. Dagar när man faktiskt kan skratta – en liten stund, i alla fall.

Det förlösande skrattet kom närmare midnatt igår. Jag tröstade mig med en chokladbit och Fästmön med nån liten sötsak också medan vi glodde på Ett herrans liv. Du vet den där färdigskrattade, brittiska komediserien om prästen Geraldine Granger som är lika hög som hon är bred. Igår var hon mediestjärna, vilket fick mig att skratta igenkännande. Inte för att jag själv är nån sån, utan för att jag har sett såna som tror sig vara stjärnor på mediehimlen ett antal gånger. Beteendet är inte unikt, men väldigt skrattframkallande. Så får du möjlighet, titta på prällen! She rocks!

Ett herrans liv

Herrens förlängda arm Geraldine Granger. (Bilden är lånad från TV4:s webbplats.)


Igår skred vi över
mitten på oktober redan. Jag har nu varit arbetssökande i över två och en halv månad. Det suger. Jag ägnar en mycket stor del av mina vardagar åt att leta och söka jobb. Responsen är inte resiprok, om man säger så. Som kommunikatör vill man gärna få respons – på nåt sätt. Framför allt vill man erhålla återkoppling. Tvärtemot vad somliga tror, vill jag faktiskt inte vara åldersfixerad. Men jag vill veta varför min breda bak min gedigna bakgrund med bred erfarenhet som kommunikatör inte räcker till. Om jag bara får veta vad som fattas kanske jag kan komplettera med nån utbildning eller så. Till exempel.

Bokprojektet ligger på is igen. Jag har väntat på att förlaget ska höra av sig post bokmässan. Nu har det gått så lång tid att min synopsis kanske inte föll på förlagsmänniskornas läppar trots allt. Och jag vägrar lägga ner en massa arbete på det som kanske inte blir annat än nåt nytt för byrålådan/usb-stickan!

Gårdagens namn i almanackan var Finn. Det såg jag först idag. Därför tog jag det som ett tecken och mycket riktigt hittade jag två verkligt intressanta tjänster att söka. Ingen av dem här i stan, men båda inom ett område i min kommunikatörsroll som ligger mig varmast om hjärtat – tillgänglighet för ”ALLA” i samhället till information.

Finn

Igår var det Finn, det tog jag som ett gott tecken för idag.


Och alldeles nyss damp
det ner en fin rekommendation på LinkedIn från en av mina före detta frilansare. Jag läser om mig själv:

Hon är skicklig på att skriva, oavsett om det är nyheter eller krönikor eller liknade. Hon är duktig på att skriva med målande och inlevelse i texter. Hon kan även skriva i klarspråk inom nyheter så att alla förstår vad det handlar om . 
Hon är en tidpresstålig och lojal människa.

TACK, B, för detta!

Som grädde på moset kom just ett samtal på mobilen om att det är blommor på väg till mig. Till mig! Men snälla människor vad jag blir rörd!!! Tack på förhand till ”den skyldige/a”!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg med inte så många ord, men några bilder.


Orden börjar bli för många nu.
Mamma pratar HELA TIDEN och jag blir trött. Jag ser när jag skriver detta att det låter elakt, men jag menar bara att jag blir trött. Verkligen!

Nåt annat jag är trött på redan är Almedalen. Ja, inte lilla Almedalen i sig utan Det Ståhejiga Almedalen. Om jag hade varit permanentboende där skulle jag ha blivit fullkomligt galen på alla nollåttor och deras polare! Jag funderar allvarligt på att tillfälligt avfölja vissa som hyperaktivt twittrar därifrån. Orka! Emanuel Karlsten har skrivit en alldeles lysande krönika om Almedalen. Och om det lilla livet, det nära. Det som egentligen är det viktiga. Läs den krönikan så förstår du på ett ungefär hur jag känner mig.

Shopping, restaurangbesök, promenad och framåt kvällen litet samtal med Fästmön. Orden och tankarna tryter, så jag lämnar dig några bilder i stället från vår dag.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan kollar in vad som händer i omvärlden genom medias ögon samt redan nu funderar på eventuell nyhetstorka.


Nyhetstorka.
Det är ett fenomen som inträffar på sommaren när alla journalister vill vara lediga. Samtidigt finns det ett antal alerta vikarier inne och jobbar. En del av dem är riktigt på! Sverige och världen stannar ju inte upp bara för att det blir sommar här. Men det skrivs färre nyheter, trots att fortfarande sker saker. Ett litet tips är därför att vässa pennan hålla datorn igång och formulera pressmeddelanden under sommaren också, för den som som jobbar med sådant. Chansen är större att media nappar på nånting som är i princip färdigskrivet.

Innebandyklubba med bollUppsala IBK lägger ner. VA? Jag tror inte att det jag läser är sant. Och visserligen handlar det om sport. Men… Uppsala innebandyklubb lägger ner sitt A-lag. Detta efter en succésäsong där man nästan hamnade i allsvenskan! Urtråkigt!!!

”Låt mig slippa er grillrök!” Margareta Petersson i Uppsala har skrivit en bra insändare i UppsalaTidningen. Insändaren har fått en kommentar av Maria som tycker att Margareta, som har nedsatt lungkapacitet, ska stänga sina fönster när folk runt omkring grillar. Jaa, i såna fall får man ju ha stängt hela sommaren eftersom det grillas så gott som varenda dag då. Det är för övrigt inte bara folk med uteplatser som betalar mycket för sina lägenheter. Vi som bor med balkong har i alla fall i min bostadsrättsförening högre månadsavgifter än de med uteplatser. Så… ska det vara så jävla svårt att antingen flytta grillen från under nåns balkong alternativt använda områdets murade grill där sådan finns???

Högre kostnad för Uppsala arena. Byggkostnaden för den planerade Gränbyarenan har ökat med 100 miljoner sen senaste beräkningen. Är det nån som är förvånad? Inte jag. Jag undrar hur många såna här byggen vi ska ha i Uppsala egentligen och om alla behövs. Det kan ju rimligen inte finnas marknad för det!!!

Miljöpartiet symbolS och MP större än allianspartierna. Det visar i alla fall DN/Ipsos senaste mätning. Även om det inte är val förrän hösten 2014 är det självklart intressanta prognoser. Eller oroväckande, beroende på var man står politiskt. Miljöpartiet har gått framåt mest. Partiet har nyligen deklarerat att man kan tänka sig att bilda regering med sossarna, men inte med vänstern. Eller moderaterna. Rörigt, som vanligt, skulle jag vilja säga…

Ännu ingen dömd för klarspråksbrott. Det är faktiskt ett lagbrott att skriva svårbegripligt – ifall den som skriver är en myndighet. Det finns en klarspråksparagraf i 2009 års språklag som säger att offentlig svenska ska vara vårdad, enkel och begriplig. Det handlar om att alla ska ha tillgång till informationen från det offentliga. Och används inte klarspråk borde det tänkas om. Eller straffas.

”Öppet brev till mannen som vill att jag ska dö.” HÄR snackar vi näthat! Elisabet Höglund skriver i sin senaste krönika om mannen som hotar och trakasserar henne.

arg_tantUL slutar med förtryckta tidtabeller. Förtryckta? Ja, alltså tryckta. Och skälet är att man tänker på miljön. I stället får man komponera sin tidtabell själv via internet. Och gamla mormor, som inte kan det här med datorer och internet, får ringa UL:s kundtjänst. Tror du hon gör det? Nej. Idiotiskt förslag! Minska upplagan, i stället!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan filosoferar över gamla, glömda ord, nåt som Lars Wittenstens krönika i lördagens lokalblaska triggade igång.


Det är få saker jag saknar
med att inte längre vara lokalblaskeprenumerant. Lars Wittenstens krönikor är dock en av dessa. Jag har alltid läst hans krönikor om vårt språk med stor behållning. Idag var jag uppe ett ärende på institution 1 och hittade en krönika signerad LW i lördagens tidning, en krönika jag inte kunde låta bli att söka upp på nätet.

penna
Ord…


Lars Wittensten skriver om gamla ord
och det nyväckta intresset för dessa. Han funderar om det går att väcka liv i ord som har fallit i glömska. Han är inte så övertygad om det, emellertid. Lars Wittensten har hittat en kul (tycker jag, alltså!) blogg, Glömda ord, som varje morgon publicerar ett nästan bortglömt ord. Läsaren uppmanas att använda ordet under dan på ett naturligt sätt. OK, jag tror väl kanske inte heller att detta kan väcka liv i bortglömda ord, men jag tycker att det är en kul och intressant grej – jag älskar ju ord! Min största fasa är att tappa mina ord, att glömma bort dem. Det var ett av skälen till att jag startade den här bloggen för fyra år sen (den 16 maj 2009). Alltså att jag ville försöka hålla kvar orden, minnas dem, fästa ner dem i inlägg så jag inte tappar eller glömmer bort dem. Problemet är bara att jag har skrivit så många ord sen den där dan för fyra år sen att jag inte minns alla bara för det

Bloggen Glömda ords syfte är alltså att värna om gamla ord så att de inte glöms bort. Intresset för gamla ord har ökat. Detta i sig innebär emellertid inte att det går att hitta praktiska användningar för dessa ord. Lars Wittensten skriver bland annat:

[…] Men känner ni någon som otvunget säger oomkullrunkelig tio gånger om året? […]

Svenska Akademien måste inför varje ny utgåva av sin ordlista rensa bland orden. År 2006 togs  5 500 ord bort för att ersättas av 10 500 nya. Men det betyder ju inte att de gamla orden för den skull slutar att existera, enligt Horace Engdahl.

Dagens glömda ord är för övrigt

berså

Det tycker jag inte är så väldigt glömt, jag använder det ganska ofta, åtminstone den här tiden på året. Tänk bara på att

Dricka saft i syrénbersån – om man nu hade nån… Berså, alltså… Saften skiter jag egentligen i…

Syrenlakan
Syrénpåslakan har jag däremot, men det passar inte riktigt att dricka saft i dem.


Livet är kort.

Read Full Post »

Uppdaterat inlägg!
Brit Stakston skriver också intressant om Twitter!


Tobias Brandel skriver ofta
intressanta krönikor i Svenska Dagbladet, under vinjetten Perspektiv. Den senaste handlar om sociala medier och den stora roll framför allt Twitter får i den kommande valrörelsen. Kanske blir Twitter till och med större än de traditionella opinionsmätningarna.

Skälet till att Tobias Brandel tror detta är de senaste sex veckornas Melodifestivalande. För även om han klassar Melodifestivalen som ytlig ger den oss kunskaper om hur sociala medier, främst Twitter, används. Han skriver bland annat:

[…] Flera unga it-företag har ägnat sig åt att med stor framgång förutspå vinnarna i SVT:s musiktävling genom att analysera data från Twitter, Facebook, Instagram, bloggar och andra sociala medier, som en sorts generalrepetition inför nästa års riksdags- och EU-val. […]

Sveriges Television köpte ett verktyg för att kolla av vad som skrevs om Melodifestivalen i sociala medier. Företaget som sålde verktyget hävdar att man prickade in åtta av tio vinnare i delfinalerna. Men naturligtvis räcker det inte att räkna hur många gånger en artist nämns. Man måste givetvis studera hur artisten nämns av folk som twittrar, facebookar och bloggar. Tobias Brandel skriver:

[…] Sean Banan exempelvis hade visserligen många (unga) supportrar på nätet, men också många motståndare. Medan vadslagningsfirmorna satte lägst odds på Amanda Fondell och Eddie Razaz i Melodifestivalens tredje delfinal, så kunde Notified efter fredagens genrep snabbt konstatera att de inte skulle gå vidare eftersom deras framträdande sågades på sociala medier. […]

De analysföretag som kollar in sociala medier är nu övertygade om att de också kan pricka in valresultaten, inte bara resultaten i Melodifestivalen. Opinionsföretagen, som är konkurrenter, hävdar motsatsen. Och man kan ju inte veta egentligen förrän det är dags. Det jag däremot är säker på är att man inte ska förakta sociala medier i sammanhanget. Jag tror att man visst kan spela en stor roll, inte minst därför att kanalerna i sig är så snabba. En viktig roll tror jag framför allt att Twitter får eftersom det, till skillnad från Facebook, är en helt öppen kanal. På Twitter kan man endast blockera vissa läsare, men de kan ändå läsa vad man skriver. På Facebook kan man låsa mer, om jag har förstått det hela rätt.

Intressant i sammanhanget är också, som Tobias Brandel skriver, att partiledarna för våra två största partier, Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfvén, inte twittrar. Vad det beror på kan man undra – är det ren ovilja eller okunskap? Tobias Brandel sneglar åt Det Stora Landet i Väst där partierna har hela staber som ägnar sig åt att analysera vad som sägs på sociala medier. Och jag är benägen att hålla med honom när han avslutar sin krönika med detta:

Men den som förstår sociala medier-data, lyssnar av vad som sägs och vem som driver frågorna – och agerar utifrån det – kommer att ha en fördel i nästa års val.


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »