Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kristillstånd’

På lunchen läste jag en intressant artikel om hat. Psykiatern, professorn och författaren Åsa Nilsonne var intervjuad i Dagens Nyheter. Åsa Nilsonne menar att hat är skrämmande. Vi blir rädda när vi inser att nån hatar oss. Ändå ägnar vi så mycket tid åt att hålla fast vid hatet, enligt Åsa Nilsonne. Nej, vi människor är inte särskilt logiska. Också självhat tycks vara vanligt. Genom att odla det trycker vi ner vår självkänsla, vi blir nedstämda, känner skam, kanske skadar oss själva – eller begår nåt brott.

För att kunna förändra hatet måste vi lära känna det, menar Åsa Nilsonne. Hjärnan spelar oss ofta spratt. Hon tar som exempel – vilket känns ganska aktuellt – politikern som försöker sko sig och uppfattningen, som många då får, är att alla politiker är ruttna. Eller att alla journalister gör vad som helst för ett scoop… Ibland behöver man bli påmind om att inte generalisera…

Ett annat steg i rätt riktning är att reda ut om hatet går att reparera. Går inte det handlar det om att acceptera, så man inte fastnar i ett livslångt ältande.  För egen del kan jag säga att jag först i år hamnat i acceptera-fasen vad gäller det tr. Jag har i princip tagit mig vidare själv, dock med ett starkt och tryggt stöd från framför allt Fästmön och mamma, de två som så gott som alltid stöttar mig – när jag gör modiga saker, vågade saker … och även mindre bra saker… Stödet från vänner – ingen nämnd, ingen glömd – har också varit en stor hjälp på vägen.

Hat handlar oftast om det förflutna. Att ta mindfulness till hjälp handlar om att försöka befinna sig i nuet. Det handlar om att träna sig att gå vidare. Träna sig att släppa gamla tankemönster.


Mindfulness handlar om att befinna sig i nuet.

                                                                                                                                                             Jag säger inte att det är lätt, för det är det inte. Jag säger inte heller att ett visst mått av ältande behövs. Ett tag. För att bli av med ”infektionen”. Men sen måste även tjurskallar som jag gå vidare och inse att det blev som det blev, livet, och vissa saker går inte att göra nåt åt.  Även om jag aldrig, aldrig säger ”tack” till DLF* för att jag försattes i ett flera år långt kristillstånd. Jag är inte redo att förlåta, men jag har varit redo att gå vidare ett tag nu. Och ju mer jag prövar mig, ju stadigare känner jag att jag står.

Ett varmt och innerligt TACK riktar jag i stället till alla er som, till skillnad från DLF, tror på mig! Ni är många fler och det borde säga mig en del rent logiskt…

                                                                                                                                                                              *DLF = Den Lille Fjanten, ett samlingsnamn för en grupp fega personer ur ett av mina gamla liv

Read Full Post »

I dagens lokalblaska läser jag en alldeles utmärkt formulerad och klarsynt insändare, signerad med namn, av en operationssjuksköterska. Lysande! Det känns endast liiite trist att det inte finns en bra personaltidning där de anställda internt kan diskutera och ventilera knasigheter på Sjukstugan i Backen. Och den personaltidning som nu läggs ner har varit Husbondens röst i så många år nu att det vara länge sen den hade trovärdighet. (Vem, för resten, skulle ha vågat skicka in en kritisk insändare dit utan att vara rädd för repressalier???) Mycket, mycket tråkigt slut för en tidning som i begynnelsen fick flera priser och utmärkelser för att den just INTE var Husbondens röst… Och kom inte dragandes med argumentet intranät, för se tillgång till datorer på arbetstid är få i den här verksamheten förunnat. I vart fall inte majoriteten av de anställda, de som jobbar på golvet.

Insändaren, som har fått en rubrik som är halvtöntig och som jag gissar är satt av tidningen, behandlar det stora antal avhopp av chefer inom Sjukstugan i Backen. Men den behandlar också det faktum att cheferna har fått komma till tals i lokalpressen om orsakerna till att de slutar. Insändarskribenten noterar två saker i dessa  nyheter (jag vet inte om jag skulle kalla detta nyheter, men insändarskribenten gör det):

  1. Chefernas klagomål över hur de har blivit behandlade
  2. Framställningen av dem som hjältar

Nu kommer insändarskribenten fram till ytterligare ett viktigta faktum, nämligen:

[…] Men då blundar man för att de här cheferna själva har varit delaktiga, mer eller mindre, i den process som lett till det kristillstånd […] nu befinner sig i. De har varit tysta hela vägen, men nu när deras ledarskap ifrågasätts vänder de kappan efter vinden och motsätter sig sjukhusledningens policy. […]

Insändarskribenten menar att de chefer som har hoppat av aldrig har lyssnat på sin personal när den har försökt påtala bristande resurser, stress, arbetsbelastning och fara för patientsäkerheten.

Och så den underbara slutklämmen:

[…] Nu har det bildats en ny grupp med syfte att få […] ur krisen. Och gissa vilka som ingår i denna grupp. Jo, samma gamla ”hjältar”. Man blir bara förbannad.

Detta, kära läsare, är skrivet av en riktig hjälte, en sån som arbetar på golvet och inte von oben! BRA rutet, NRD!!!

Read Full Post »