Vägen till Ann-Christine

Ett inlägg om en dokumentärfilm.

---

 

Prästen Åke var 57 år och levde ett vanligt liv som gift och far till tre, numera vuxna, döttrar. Men Åke levde också ett liv i lögner. För fem år sen exakt på dagen idag blev han Ann-Christine. Nu gick inte den förvandlingen helt enkelt och lätt på en dag, naturligtvis. I kväll satt jag som klistrad framför SvT2 som visade dokumentärfilmen Vägen till Ann-Christine.

Åke blev Ann-Christine. (Fotot är lånat från SvT:s webb.)

Det är faktiskt sant att jag satt som klistrad framför TV:n. Det här är en sån rörande historia om en sån modig person som har tagit tag i sitt liv och förändrat det så. Dessutom med risk att förlora både sin familj och sitt jobb. För en präst kan väl inte leva ostraffat öppet som transperson, eller? Jo, det går! Visst blev det förluster, men också vinster. Ann-Christine har bevisat att det är möjligt. Dessutom har hon varit en förebild för andra i samma situation. I den här dokumentärfilmen får vi nämligen inte bara höra Ann-Christine och Åke berätta utan även en annan person som också levt ett långt liv med känslan av att vara fel. En person som efter att fått vetskap om Ann-Christine nu sökt hjälp att komma tillrätta med sitt eget liv.

I filmens början får vi tittare träffa Åke. I nästa scen är det Ann-Christine som berättar. Vidare får vi höra vad såväl församlingsmedlemmar som biskopen tänker och tycker om det hela samt också en av Ann-Christines döttrar. En dotter, för vars lille son Ann-Christine ändå är morfar.

Om du bara läser den här texten jag skriver nu låter det säker mest förvirrande. Men att se och höra Ann-Christine berätta gör allt kristallklart och inte ett dugg konstigt! Ann-Christine är nämligen inte den där mediebilden av en transa. Hon är så naturlig och enkel och klok i sin kvinnlighet. Det är en väldigt fin och sevärd ny film av Helena Isaksson Baeck.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

Med detta sagt och sett är det verkligen inte så att vi har kommit långt här i Sverige med vår öppna på allas rätt att finnas till och synas. Eller för att citera Ann-Christine i filmen:

[…] Man ser inga transpersoner läsa nyheter i Rapport. […]

Missade du Vägen till Ann-Christine kan du se den här på SvT Play eller under morgondagen (måndagen den 3 augusti), när den går i repris i SvT2 klockan 16.05.

Du kan också läsa Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hitta rätt pryl

Ett inlägg om spådamer och hopp. Bland annat.

---

 

Kristallklart?

Jag vet inte hur det är med dig, men nånstans inuti finns det hos mig en tro på en annan värld. Eller det övernaturliga, som vissa skulle säga. Periodvis tycks det vara lite inne med synska personer och medier. En och annan TV-kanal sänder vissa kvällar nästan enbart såna program. Sånt sitter inte jag klistrad framför, jag har min egen tro. Jag har för övrigt en egen spådam i min bekantskapskrets. Och dessutom har jag lite egna gåvor.

Min personliga spådam, om jag nu får kalla henne det (hon vet själv vem hon är), gjorde en liten light-version av en spådom vid ett tillfälle när jag befann mig efter en kris fast på väg tillbaka. Och oavsett om det hon spådde var – eller blev! – sant eller inte, fick jag ändå ett visst… hopp av det hela och en tro på framtiden som jag inte hade haft på ett tag.

En av de egna gåvor jag har är att jag hittar försvunna saker. Det lustiga var att jag lyckades hitta en sak som hade försvunnit för min personliga spådam! Jag talade om exakt var saken fanns, i vilket rum i hemmet, i vilket skåp, på vilken hylla den låg. Så oss emellan kan man tala om tjänster och gentjänster – vi tog naturligtvis aldrig betalt för att vi hjälpte varandra. För övrigt tycker min personliga spådam att jag ska erbjuda mina tjänster att hitta saker professionellt och ta betalt för detta. Tyvärr tror jag inte att jag är tillräckligt bra, jag brukar hitta en grej i halvåret, ungefär.

Idag behöver man inte gå till nån spådam för att bli spådd. Du kan spå dig via nätet per telefon, dygnet runt, dessutom. Och få hjälp att hitta borttappade prylar, tyda drömmar och till och med få djurtolk. Fast då kostar det pengar, förstås. Ungefär en tjuga per minut.

Just nu skulle jag själv behöva lite vägledning vad gäller en kommande övning. Men om jag stannar upp och öppnar alla mina sinnen för intryck kommer ingenting till mig, tyvärr. För så är det med mig – jag kan aldrig hjälpa mig själv på ett sånt här sätt. Och det är nog rätt klokt, så att jag läser på ordentligt i stället inför övningen ifråga… Så kanske jag kristallklart hittar rätt pryl här i livet…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det var nån som ondgjorde sig över riddar Blåtand…

För ett tag sen berättade en av mina bloggvänner om nåt pucko som hade ondgjort sig över folk som använder blåtand till sina mobiler. Jag tillhör den kategorin människor – ja, inte den som ondgör sig över blåtandanvändare utan den som använder blåtand – och jag vill därför använda bloggen för att i min tur ondgöra mig över dumma människor. För jag kan inte inte kalla häcklare av blåtandanvändare nåt annat!

En sån här har jag i örat och då blinkar den oftast blått.

                                                                                                                                                             OK, jag kan hålla med om att det kanske ser fånigt ut att gå omkring med en grej i örat som kanske blinkar blått. Men det ser baske mig inte dummare ut än att gå omkring med ett par hörlurar i öronen.

Jag använder min blåtand eftersom det är ett glapp i min mobil som gör att ljudet i apparaten vibrerar. Med blåtanden låter det kristallklart. Men naturligtvis har jag andra skäl också! Säkerhet är ett av dem.

Fördelarna med blåtand är att du har händerna fria. Därför är en blåtand alldeles utmärkt att ha i örat när du kör bil, cyklar eller gör nåt annat som helst kräver båda händerna. Nästa år kan det komma en ny lag som förbjuder mobilanvändning bakom ratten – om man inte ringer med blåtand eller annat handsfreetillbehör i örat. Jag tycker att det vore en alldeles utmärkt lag. Blåtand i örat och två fria händer till bilkörning är betydligt säkrare än enhand om mobilen och en hand som ska sköta såväl ratt som blinkers och växelspak.

Så ondgör dig gärna, men jag kör med min blåtand! Själv kan du ju vingla runt på gatorna i ditt fordon och vara en trafikfara – om du nu tycker att det är smartare.

Read Full Post »