Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kriser’

Månpocketsläpp i september

Ett bokligt inlägg.


 

Snart är det september! Jag ser fram emot hösten, för ofta kommer det ut en massa bra böcker då. Dessutom känns det mer tillåtet att kura inomhus med god läsning.

Ett förlag som alltid ger ut bra böcker, oavsett årstid, i pocket är Månpocket. Idag trillade det in ett nyhetsbrev. Jag har glott, läst och gjort ett litet urval ur de Månpocketböcker som släpps i september:

BlickenBlicken av Åke Lasson
Den här boken handlar om livet på en kirurgavdelning i nutid i Sverige. I centrum för berättelsen står den unge läkaren Rickard Falck, som möter många utmaningar när han kommer till det stora universitetssjukhuset. Han har svårt att komma in i arbetsgemenskapen och känner sig ofta otillräcklig. Men det är i mötet med svårt sjuka patienter som Rickard ställs inför sitt allvarligaste prov: Hur berättar man för en människa att hon snart ska dö? Hur kan man ge hopp i hopplösa situationer? De drabbades blickar lämnar inte Rickard någon ro.
Att den här boken är realistisk tvivlar jag inte ett ögonblick på. Åke Lasson har nämligen arbetat som kirurg i 35 år. Nu har han också debuterat som författare.

 

LivslägenLivslägen av Julian Barnes
Boken handlar om livets olika tillstånd, om det som lyfter oss och det som får oss att falla. Och om att förena två saker eller två människor och sedan skilja dem åt.
Här blandar Julian Barnes essä, fiktion och egna minnen i tre texter som alla reflekterar varandra. Han skriver om fotografen och uppfinnaren Félix Nadar, som på 1800-talet kombinerade fotografi och ballongflygning och tog de första flygbilderna av jorden. Han berättar en uppdiktad historia om en kärleksrelation mellan skådespelerskan Sarah Bernhardt och den engelske resenären och äventyraren Fred Burnaby. Slutligen skildrar han naket och ärligt sorgen efter en älskad hustru som plötsligt rycktes bort.
Den här lilla boken, på endast 120 sidor, tror jag kan ge läsaren mycket!

 

Redan dödRedan död av Stephen Booth
En deckare måste självklart vara med! Den här boken är en psykologiskt spännande kriminalgåta, som utspelar sig i det dramatiska landskapet Peak District. Där samsas bedrägerier och hot med ond bråd död.
Ett envist regnoväder har lamslagit avkroken Edendale. I ett vattendrag som löper genom ett skogsparti hittas en död man. Han är naken och kläderna ligger prydligt hopvikta. Den döde är inte fyrtio år fyllda, ungkarl och plikttrogen tjänsteman på traktens försäkringsbolag.
Karriärsugna Diane Fry får i uppdrag att leda utredningen. Kollegan Ben Cooper är sjukskriven på obestämd tid. Han har nyligen förlorat sin fru i en mordbrand, men sorgearbetet har han skjutit på framtiden. Han är fast besluten att leta rätt på och sätta dit alla som kan ha varit inblandade i branden. Det blir en mycket riskabel jakt där såväl Coopers karriär som förnuft står på spel.

 

NödropNödrop av Lottie Knutson
För tio år sedan gick Lottie Knutson rakt genom TV-rutorna i ett vinterkallt och chockat Sverige. Flodvågskatastrofen drabbade många tusen svenskar på plats i Thailand och Sri Lanka och än fler påverkades indirekt. Nästan hela Sveriges befolkning berördes känslomässigt.
Som informationsdirektör på ett av de stora reseföretagen var det bland andra Lottie Knutsons uppgift att hantera den fruktansvärda situationen. Men redan före tsunamin hade hon yrkesmässig erfarenhet från massuppsägningar, Gottrörakatastrofen, halvfärdiga hotell och bussolyckor. Efter tsunamin följde svin- och fågelinfluensor, SARS och askmolnet som ställde till det för hundratusentals européer 2010.
I den här boken ger Lottie Knutson sin högst personliga bild av vad som hände bakom kulisserna, främst under tsunamin men också vid andra kriser. Hon möter människor, drar lärdomar och ger verktyg inför den dag läsaren hamnar i en kritisk situation. Vilka krafter sätter stora trauman igång? Hur reagerar myndigheter och politiker, och vad händer med dem som drabbats personligen? Vilka redskap kan man använda när man själv utsätts för hård press?
Det här verkar vara en riktigt intressant bok, särskilt för den som är intresserad av kriskommunikation!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Glädjen över den återkoppling jag fick sitter i! Jag har fått det efterfrågade materialet, såväl text som bilder och, ännu bättre, allt underlag ser verkligen bra ut. Under dagen ska jag jobba på att lägga in materialet på den nya startsidan som jag ska försöka få till.

Återkopplat! Eller i alla fall nån sorts kontakt, kanske inte via denna antenn, dock…


Men först måste jag fixa
en liten trycksak. Tyvärr kunde jag inte lägga in ändringarna själv. Det är som att det har gått troll i den där enkla foldern, för första gången jag skulle lägga in korrändringar vägrade min dator att kommunicera med nätet. Jag fick gå till grafikern och sitta bredvid, ungefär. Och nu när det var dags för andra och sista korr hittade min dator plötsligt inte fonten, så jag kunde inte göra några som helst ändringar i texten – inte ens radera. Därför blir det en promenad till grafikern idag igen. Tur att det inte är långt, bara fem minuters väg att gå. Hälen är för tillfället OK – jag tror att det är den hotande kryckan i hallen som skrämmer den lite till lydnad.

I eftermiddag ska jag till Nål-Janne för akupunktur. Vi får se hur hälen känns då, men jag ska säga att jag inte känner nån förbättring alls, utan snarare en försämring. Kanske kan de knipsa av häleländet åt mig när jag ändå ligger på operationsbordet för andra saker? Med tanke på alla köer och väntetider det är i vården här kan man väl vara lite rationell..?

I övrigt har jag fått annan, väldigt fin återkoppling på det jag skriver om här på bloggen. Det är sånt som gör att jag fortsätter ett tag till, även om jag är självisk nog att använda bloggen som kanal för att pysa om alien och andra förtretligheter eftersom jag inte har ekonomiska möjligheter att söka annan hjälp. Jag tycker att det är synnerligen intressant att de som har mest negativa åsikter om innehållet i min blogg inte själv(a) har bloggar. De verkar ju ha så otroligt många åsikter, varför inte skriva ner dem i en egen blogg? Varför surfa runt och föra fram sina åsikter via kommentarer i andras bloggar? Vore det inte bättre att ha en egen blogg för sånt? Jag förstår inte riktigt.  Men jag har ju hört många säga att det nog är människor som inte har det så bra med varken sig själva eller livet. En del tycks vara ganska ökända i cyberspace, dessutom. För egen del kan jag rekommendera bloggande, det har hjälpt mig genom ett antal kriser, det hjälper mig mentalt genom den jag är i just nu. Den kris där det inte finns tid för en massa tjafs, egentligen.

I kväll klockan 21 på TV3 är det premiär för ett program som heter Stalkers. I programmet utlovas hjälp till personer som vill bli av med sina förföljare. Jag överväger starkt att ta kontakt. Starkt.


Livet är kort. Sanden rinner genom timglaset.

Read Full Post »

Torsdag och dags för veckans höjdpunkter (öl) respektive källarvandringar (häl). Det är inte svårare än så här – enligt mig, vill säga:

Öl

Häl

Read Full Post »

I kväll gick näst sista delen av SvT:s dokumentärserie om livet efter bröllopet, Så levde de lyckliga. Jag tycker att det har varit en bra serie, även om vissa avsnitt har varit bättre än andra.

Barn igen, dårå…


Som vanligt
handlade det om barn. Och kriser. Johanna och Peter var med i en bröllopstidning. Hon designade smycket hon bar under vigseln. Han friade med en handduk under knäet eftersom han inte ville smutsa ner sina vita byxor. Men när de fick barn föddes den lilla flickan alldeles för tidigt…

Annika och Johan var paret som inte alls var ett par först. När de träffades var Johan nyseparerad, men Annika blev kär direkt i honom. Efter ett tag flyttade de ihop – fast de var inte ihop. Så träffade Johan en tjej. Och sen…

Lotta och Per träffades via nätet. Pers frieri var mycket genomtänkt och romantiskt. Men ett halvår efter vigseln kom krisen – tillsammans med arbetslösheten.

Det är fortfarande en bra serie, detta, men jag känner att varje avsnitt är lite likadant. Ett par träffas, de gifter sig, nån sorts kris uppstår och före eller efter den får de barn. Allas historier verkar sluta lyckligt och jag undrar om det är så i verkligheten. Samtidigt vore det kanske svårt att få par som det inte har gått så bra för att ställa upp i en TV-dokumentär.

Lite grann tycker jag att serien befäster gamla föreställningar om äktenskapet som grund och förutsättning för familj. Dessutom är det inte alla par som väljer att skaffa barn och det är lite tråkigt att inte fler såna par syns i serien.

Men jag gillar den här serien just därför att den visar upp ganska vanliga människor och att kriser kan drabba vem som helst, även vanliga dödliga.

Kvällens program får högt betyg, men inte högsta.

Read Full Post »

Halvvägs i TV-serien Så levde de lyckliga var det i kväll på SvT1. Tre par som varit gifta i sju år porträtterades. Och i det här avsnittet var det en del fokus på bonusbarn/bonusföräldraskap och diverse kriser.

Monica och Ylva hittade vita skor och bestämde sig för att gifta sig.


Ylva var gift
med sin ungdomskärlek i många år och fick två barn med honom. Men äktenskapet höll inte. Och strax därpå träffade hon Monica och blev kär. Allt verkade gå bra – tills Monica fick sin cancerdiagnos. Vita skor har dock en viss betydelse för parets äktenskap.

Maria och Sverre har fem barn – två är Marias och tre är Sverres med två olika kvinnor. Det var inte helt lätt att få ihop pusslet. Särskilt inte när Marias dotter fick stora problem i tonåren.

Lisa och Rubin är idrottare, hon från Sverige, han från New Zeeland. De har fått ett barn tillsammans, men har inte tid att laga mat – det gör Lisas mamma åt dem.

Ikväll var det inte alls nåt gnäll om barn, även om bonusföräldrarna tillstod att det inte alltid hade varit så lätt att inte vara den riktiga föräldern. Vad paret Lisa och Rubin gjorde i sammanhanget fattade jag inte riktigt, det var som om de inte hörde till den här delen av serien. Det drar ner kvällens betyg som landar på medel.

Read Full Post »

Igår kväll visade SvT andra delen av åtta i serien Så levde de lyckliga. Den här gången handlade det om otrohet och skilsmässa, bland annat. Eller om konsten att lyckas hålla ihop.

Teo och Sanna var ett av gårdagskvällens par som hade kämpat – och kämpar – för att hålla ihop. (Bilden är lånad från Sveriges Televisions hemsida.)


De tre paren
berättade om sina liv tillsammans och sina kriser. Pia och Krister träffades redan som tonåringar och har nu hållit ihop i nästan 50 år. De kom från två olika samhällsgrupper och fick tidigt lära sig att kämpa gemensamt mot omgivningen. De gifte sig utan släkt och familj närvarande. Idag är de pensionärer och har ett underbart liv tillsammans, fyllt av kärlek.

Teo och Sanna var ganska unga när de gifte sig. När de träffades – på jobbet –  var Teo gift på annat håll. Inget kunde hålla dem tillbaka, de var övertygade om att de funnit sitt livs kärlek, sin själsfrände. Ett år efter bröllopet var Sanna otrogen och de skildes. Men så en dag kontaktade Teo henne igen…

Kristina och Lennarts äktenskap kraschade på grund av alla tunga vardagsrutiner. De levde under betänketiden i den gemensamma bostaden och hade varannan vecka ansvar för de två barnen. När betänketiden var slut skildes de. Då insåg Kristina att hon älskade den nye Lennart…

Jag tycker att det här är en väldigt bra dokumentärserie. Den visar par som inte är det minsta konstiga, men som går igenom ganska vanliga kriser och glädjeämnen. Det finns hopp, på nåt sätt! Jag blir påmind om mitt eget kraschade äktenskap i vissa sekvenser. Det här med vardag och otrohet, den senare som gjorde så ont eftersom den pågick bakom min rygg i ett halvår. Idag när jag tänker på det och känner efter kan jag med ärlighet säga att jag inte känner nån saknad eller sorg. För vår kärlek var slut och då ska man inte leva tillsammans. Den kärlek som omger mig idag är verkligen mitt livs kärlek. Det har varit en lång väg som har gått i många kringelikrokar. Kanske för att jag ska lära mig nåt på kuppen..? Men målet är tydligt och närmar sig!..

Högsta betyg för del två!

Här kan du läsa vad jag skrev om den första delen!

Read Full Post »

När hugget kom hade ju E som sagt haft en del föraningar. Ändå blev hans förtvivlan gränslös. Han hade ju lagt ner så mycket kraft och arbete och ändå dög han inte. Hans förtvivlan kände inga gränser.

Katastrofen var som tidigare nämnts inte av ekonomisk art. Han hade i princip sin framtid tryggad i och med det generösa arvet. Men att bli avpolletterad på det viset han blev, gick över hans förstånd. Det gick så över förståndet att han trodde att han skulle bli komplett galen. Och visst blev han det, han blev galen av sorg. Och galen därför att han väntat med sitt Stora Avslöjande av humanitära skäl (han ville inte att oskyldiga skulle drabbas) – och så visades det honom själv inte ett uns nåd eller respekt.

Men kriserna skulle han klara, det var bara att detta sista hugg blev sista spiken i kistan. Strax före jul hade han varit hos läkare och undersökningar visade att han hade en långt framskriden cancer i buken. Kunde han då inte ha fått vara kvar fram till döden nalkades? Nej, ty D var den grymmaste människa någon av oss hade träffat i detta liv. Det var så oerhört grymt, hans agerande mot E. Och det var därför han nu skulle få lida och plågas långsamt – under MITT kommando…

Read Full Post »