Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘krevera’

Ett inlägg om framtid.


Snart är januari månad till ända.
Igår satt jag och svettades med mina räkningar. Ekonomin gick ihop den här månaden också, trots att min skattsedel ”råkat försvinna” på jobbet och man drog en för hög skatt på lönen jag fick igår. Svor lite i det tysta, för jag hade ett par semesterdagar i december och väntade på lite extra utdelning. Nu blev det extra lite utdelning i stället.

pengar

Hade förväntat mig extra utdelning, men det blev extra liten utdelning i stället.

 


Nåja, den som spar hon har.
Pengarna kommer med nästa lön i stället. Och nästa lön blir nog min sista på mitt nuvarande jobb. Jag ryckte ju in för att hålla webbplatserna vid liv. Min anställning är tidsbegränsad och de lite mer än tre månaderna har snart tagit slut.

Det ska annonseras ut en tjänst på jobbet, men det är inte klart hur den ska se ut eller vad den ska innehålla. Och tiden går. Jag har börjat se mig om efter andra jobb och såg ett intressant i morse, faktiskt. Men det är hos en arbetsgivare där jag har sökt massor av jobb och bara kommit på en enda intervju. Ser framför mig tuffa tider. Jag blir ju inte yngre, precis. Och varje stund jag står utanför arbetsmarknaden förlorar jag inte bara självkänsla utan också kompetens.

Jag är glad att min pappa inte är här och kan uppleva detta jag har gått och går igenom. Han skulle ha varit så arg att han hade kreverat. I stället har jag för första gången betalat räkningen för en hel årsskötsel av hans grav. Det är en märklig känsla. Mycket märklig. Räkningen ligger här bredvid och jag kan inte förmå mig att stoppa den i en pärm riktigt än. Jag måste ta in.


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg som jag kanske borde lösenskydda. Men det handlar om byråkrati och så här kan vi faktiskt inte ha det i Sverige.


Jag blir bara så ledsen
på byråkrat-Sverige idag! Trodde att vi hade kommit förbi gråtvånget och vidare, men icke. Lite förvånande, dock, att yngre personer är så otroligt genomsyrade av sjukdomen

byråkrati.

På onsdag i nästa vecka jobbar jag min sista dag. På torsdag måste jag gå till Arbetsförnedringen för att skriva in mig och anmäla mig som arbetssökande. Annars har jag inte ens chans att få a-kassa. A-kassa är inte heller nånting som bara ”ges” till den som skriver in sig hos Arbetsförnedringen. Nej, man måste ansöka om det. Det är ju en försäkring och alla vet vi ju att försäkringar är bra att ha. Men… de kommer ju alltid med förbehåll. Det som också suger en del med a-kassa är att den har karensdagar. Och hela tiden hotas du med att få den indragen. För det förutsätts att du försöker luras och tillskansa dig pengar utan att ha rätt till det. (Alltså, a-kassan idag är så låg att en ensamstående har svårt att klara sig ekonomiskt på den. Det handlar liksom inte om att försöka få miljoner, bara det jag tycker att man har rätt till när man står utan jobb. Man måste till exempel kunna betala sin hyra, för nånstans måste man ju bo.)

Guldpengar

Chokladpengar betalar inte hyran.


För att överhuvudtaget
kunna ansöka om a-kassa måste du ha ett arbetsgivarintyg. Detta ska skrivas på en särskild blankett från a-kassan, det går inte med ett vanligt intyg från arbetsgivaren. Du ska ha med dig intyget den första arbetslösa dan, den dan du måste anmäla dig hos Arbetsförnedringen för att överhuvudtaget kunna komma ifråga för a-kassa, då.

Men det går inte! Skälet är att personalavdelningen på mitt jobb vägrar skriva ut intyget före den 31 juli, och då först efter arbetsdagens slut. Sen ska det skickas med snigelpost hem till mig. Gissningsvis dyker det upp i min postbox runt onsdag eller torsdag veckan därpå. Det håller inte! Inte nog med att det är karensdagar för a-kassa, ett intyg ska försena en utbetalning ytterligare. Två veckors bortslösad tid. Sen ska man dag för dag pricka i sitt a-kassekort. I fyra veckor, om jag inte minns fel. Tidigast om sex veckor, snarare om två månader, skulle det KANSKE komma nån sorts inkomst till mig. Det håller INTE!

En person, vi kan kalla personen S, på personalavdelningen mejlade mig igår om mitt intyg, det jag bad om för fyra veckor sen, samma dag jag blev varslad. S skrev att h*n inte kan skicka intyget med post förrän tidigast den 1 augusti, alltså samma dag jag behöver ha intyget med mig till Arbetsförnedringen. Jag svarade då, via min tjänstemobil, och förklarade läget. I morse hittar jag ett nytt mejl, där S skriver att det bästa S i dagsläget kan erbjuda är ett arbetsgivarintyg till och med juni månad. Ifall jag sjukskriver mig nu. IFALL JAG SJUKSKRIVER MIG…  Det har jag ingen som helst tanke på! Jag är frisk och min intention är att jobba måndag, tisdag och onsdag nästa vecka, när min semester är slut.

Från sjuksängen 1

Nej, sjukare än så här tänker jag inte vara mina tre sista arbetsdagar.


Det är ganska omöjligt
att föra en vettig diskussion via e-post, särskilt när man som jag använder iPhonens minimala tangentbord. Så jag gjorde som förr i tiden – jag ringde! Och, hör och häpna, S svarade i sin telefon! Samtalet tog tre minuter. Det jag nu har lyckats utverka är att jag får komma och hämta mitt intyg, strax före klockan 16 på onsdag, den sista dan jag jobbar. Detta innebär att jag måste jobba över den dan. Ja, du läste rätt. Jag måste jobba över min sista arbetsdag!!! Varför? Jo, för att jag inte kan lämna ifrån mig mobil och dator innan jag har fått mitt intyg eftersom jag måste kunna nå S om nåt händer. Mitt passerkort måste jag lämna in före dess och då kommer jag inte in nånstans och kan ringa.

Datorn ska jag lämna i ett hus bredvid där S jobbar. Hoppas jag! Det jag hoppas är att det finns nån där som tar emot min dator. Jag har mejlat flera jag känner i huset, men alla är ju på semester. Datorn tillhör en av fakulteterna i huset, jag har alltså fått låna den sen den 1 februari 2012. Eftersom jag kanske, kanske ska jobba för sagda fakultet i framtiden, vill jag inte att nån ska försnilla min dator, som ju är inställd etc efter mina behov, så att säga.

Men igår blev jag riktigt, riktigt ledsen på ett annat mejl som jag läste via min tjänstemobil. (Vad är det för fel med att ringa?) Det var från min chef som undrade var pappret jag skulle skriva på och återsända till honom var. Det papper han skickat mig i ett rekommenderat brev den 24 juni. Jorå, jag fick brevet den 27 juni – jag var och hämtade det på postutlämningsstället direkt. Jag hade med mig ett kuvert, jag köpte frimärken, jag skrev min namnteckning på pappret, stoppade pappret i kuvertet, adresserade det till personalavdelningen (för det var det det stod att man skulle göra på pappret) och postade det. Torsdagen den 27 juni 2013. Kanske kunde chefen ha kollat lite med Personalavdelningen först, innan jag får ett insinuant mejl? Kanske hade samme chef kunnat varsla mig en annan dag än dagen före midsommarafton? Kanske… Nej, empati är en egenskap som inte alla människor har.

tårar

Jag blir så ledsen.


Ovanpå detta
har jag försökt hjälpa mamma på distans med en blankett från Pensionsmyndigheten. Men det gick inte att öppna blanketten i min webbläsare. Omkring detta pågår nu en mejlväxling mellan myndigheten och mig. Jag tycker att man ska skriva på webbplatsen att den enda webbläsare som funkar för den här sortens blanketter är Explorer – för så är det! Det är det enda jag vill. På myndigheten vill man att jag ska beskriva mitt problem etc etc. Som om jag inte vore datakunnig. Jag, som för höge farao har byggt liknande webbplatser själv!!! Jag, som dessutom har tyckt att just Premiepensionsmyndigheten har en bra och användarvänlig webbplats!.. Nu skickar myndigheten inte bara konstiga frågor, utan varje gång jag svarar kommer ett nytt mejl med ett ärendenummer… Det är så goddag yxskaft att jag kreverar nästintill!

ARG

Nej, jag är inte mindre arg idag. Men jag är ledsen också. Alla människor vill nämligen inte luras.


Och allt detta, kära läsare,
hamnar på ett eller annat sätt i min kommande bok! Så här kan vi nämligen inte ha det i Sverige. Jag vill för övrigt inte ägna mina dagar åt såna här skitsaker, jag vill arbeta.


Livet är kort.

Read Full Post »

I eftermiddags har vi påbörjat ett litet projekt kring information om källsortering på jobbet. Källsortering är verkligen nåt som kan leda till irritation. Eller som på min arbetsplats, till samarbete. Så småningom, i alla fall…

Varken elektronisk post eller snigelpost utan kompost.


Privat har jag källsorterat
i nästan tio år, tror jag. Jag tycker inte att det är särskilt svårt eller jobbigt, men jag blir förvånad när andra tycker det. Att sen irritera sig på sakfrågan, huruvida det lönar sig eller inte, eller gagnar miljön eller inte, är det ju egentligen ingen idé att ge sig in på. Min bostadsrättsförening bestämde för länge sen att vi ska källsortera. Styrelsens primära syfte var att få ner kostnaderna för sophanteringen. Jag är lite osäker på om det blev så, men jag känner mig i alla fall nöjd med att källsortera.

Hemma sorterar jag massor:

  • plastförpackningar
  • kompost
  • metall
  • pappersförpackningar
  • tidningar
  • färgat glas
  • ofärgat glas
  • batterier
  • glödlampor och lysrör
  • elektronikskrot
  • brännbart
  • grovsopor

På jobbet källsorterar vi inte lika mycket, men ändå

  • tidningar
  • papper
  • kompost
  • plastförpackningar
  • pappersförpackningar
  • brännbart

Det finns gott om plats för alla kärl eller hinkar eller vad vi nu har både hemma och på jobbet. Hemma har jag ett lock till komposthinken. Inte behöver jag gå till soprummet särskilt ofta heller, men när jag går blir det med flera påsar. På jobbet kommer det en snäll farbror och tömmer kärlen. Varken hemma eller på jobbet luktar det illa heller – om man inte har diskat ur vissa förpackningar dåligt. Så i soprummet kan det lukta rätt läbbigt.

Nej, för min del är det inget problem att källsortera. Jag är en sån som kan gå i taket som när det i morse låg ett bananskal i kärlet för plastförpackningar på jobbet. För det var väl ändå rätt klantigt ”sorterat”, eller hur? Men vi försöker samarbeta i stället för att irritera oss. Många kommer från länder där man inte alls källsorterar och då kan man ju inte bli arg om en sån person gör fel. Då får man samarbeta och informera i stället för att krevera.

Detta hör hemma i komposten och ingen annanstans!


Den information vi ska ta fram nu
ska ge massor av exempel i bild. För en del saker – dock inte bananskal – kan vara svåra att avgöra var man ska slänga när man källsorterar. Det handlar om sånt som hushållspapper, diskborstar, tuggummi, för att nämna några saker.

Källsorterar du hemma hos dig och på jobbet? Vad tycker du om det???


Livet är kort.

Read Full Post »

Eller nja… Särskilt spännande är det ju aldrig att åka till Stormarknaden, bara tålamodsprövande och KBT-tränande. Om man dessutom, som Fästmön och jag, ska in på ICA Kvantum – ha ha, jag höll på att skriva IVA (IntensivVårdsAvdelning) – och storhandla kan man krevera. Bokstavligt och faktiskt. Då kan det kännas liiite lugnande att lägga handen på… stora meloner…

Melonas gigantes, så att säga. Mitt dasslock* till vänster i bild.


På ICA Kvantum är det inte alls roligt.
Ingenting är kul. Det är väl en sak att jag inte längre hittar i själva Stormarknaden som hela tiden expanderar. På ICA Kvantum tror jag de har vissa Anti-Toffeldagar. Personalen tycks förvarnad om att Petite Moi är på väg dit – och då samlas man för att flytta runt på precis alla varor i hela jävla affären.

Det mest försvunna idag var familjelasagnen. Efter att ha linkat runt några varv med en häl som jag snart ber nån att hugga rakt av för den gör så ont hittade jag så paketet. Bland ketchup och senap. VA?! Lasagne är väl inte ketchup eller senap???

Jag blickade längtansfullt på Londonölet, men eftersom det bara är bebis-öl köpte jag det inte. Visste ju att jag hade var sin kall starköl i kylen hemma. Men snigg etikett var det!

London calling, kändes det som…


Vi hasade runt
och handlade jag vet inte vad, men till sist närmade vi oss kassorna. På vägen noterade jag denna chokladbit. Passar ju bra för oss som är skilda. Choklad är ju trösterikt. Inte för att jag behöver tröstas, tvärtom, men det finns ju en del som skulle behöva hjälp att gå vidare. Nej, nu ska jag inte gå över några gränser, så jag spyr inte upp mer galla. Jag bara strör lite salt i såren, för idag känner jag av mina egna sår så det räcker. Då är jag inte go att tas med. Det är därför jag har burit min Serial Bitch-tischa. Som varning, liksom.

Jag känner mig som en skild padda rätt ofta.


Totalt fick vi med oss sex påsar
samt en flaska rödvin till kvällen från Systemet (Så! Nu kan alla läsa öppettiderna till Systemet i Stormarknaden. För det ska väl handlas – i morgon är det ju fredag.) Jag köpte ostar som verkligen luktade skit. Hela bilen luktar därför skit, skit, SKIT nu. Men ost är jävligt gott och i afton ska vi mumsa.

Först åkte vi ut till Himlen med fem påsar och ytterligare tre påsar från gårdagens shopping. Jaa, somliga har väldigt många barn (fick jag ju inte skriva om) verkligen påssjuka!..

Fast du kanske minns de här sniggingarna från tidigare idag?

Skogens guld.


Jag kan meddela
att dessa är uppätna nu tillsammans med var sin omelett och rostat bröd. De var så fint plockade och rensade! Betänk, att de är plockade av en yngling som fyllde 80 bast i tisdags!!! Det tycker jag är häftigt! Grattis i efterskott, mammakusinen B:s man A!!!

Det har annars inte varit nån av mina bättre dagar idag. Känslor ligger på ytan och svallar och jag har inte mått så bra utan har haft ont lite här och var. Ska strax in i duschen och tvätta av mig eländet. En dusch och hårtvätt brukar nämligen hjälpa till viss del.


*Mitt dasslock = Toffelhanden


Livet är kort.

Read Full Post »

Den varmaste dan hittills tog vi en tur till kusten… Närå, vi åkte till mitt jobb. Mamma tittade på husets utsida och parkerade sig sen i entrén, medan jag åkte upp och skickade iväg en läkemedelsräkning till personal.

Vi hade bestämt att köpa kycklingspett på thaistället, men när vi kom dit var de slut. Det blev biff i stark sås och friterad fisk i stället. Maten tog vi med hem för att ätas i kväll. Jag fascinerades av ett antal bilder som väl gissningsvis föreställer en kung. Men jag tycker att det ser ut som en kvinna med mustasch, i alla fall bilden i mitten och den till höger.

Kvinna med mustasch i mitten och längst till höger? Jag hade gärna haft mustasch om det inte hade ansetts så konstigt som det gör. 


Vi tog en åktur på området
och jag försökte förklara var jag hade jobbat och var jag brukar äta min lunch. Det var tämligen dött överallt och uppe på min arbetsplats träffade jag bara R, som jag pratade med en liten stund. R satt och förberedde höstens lektioner… Känns lite avlägset, denna sommarens hittills varmaste dag. Jag såg också att S satt och jobbade, men h*n såg så upptagen ut att jag inte ville knacka på och störa.

På väg tillbaka stannade vi för att titta på skor. Det var vad mamma ville titta på, själv hann jag knappt med. Vi svängde in med maten i New Village så jag fick ställa den i kylen innan vi fortsatte till Gamlis för en eftermiddagsfika.

Odinsborg serverade oss kaffe och kaka.


På Odinsborg var det lite hejsan svejsan
som vanligt. Servetterna var slut och i stället erbjöds gästerna såna där pappershanddukar som finns på toaletter. Fräscht, liksom… Not! Tjejen i kassan hällde på vaniljsås så mammas äppelkaka simmade. Själv tackade jag nej till mjukglass till min kladdkaka. Det ska vara grädde, för fan! Sen tog kaffet slut. Ungar larmade, gamlingar skrek och en tant gasade på sin eloped så gruset sprutade. Men kladdkakan var svinigt god, svinigt! Och värmde gott i värmen…

Svinigt god.


Mamma frös, jag svettades,
termometern i bilen visade på 28 grader. Allting är kladdigt och svettigt och takfläkten snurrar på max i sovrummet. Inte blev jag mindre sugen på att vara vid vatten när Fästmön messade att det var just vid vatten hon befann sig…

Mamma frös i sommarkylan.


Innan vi svängde hemåt
blev det en tur till Tokerian och apoteket. På Tokerian sprang ungar kors och tvärs så jag höll på att krevera, men annars var där svalt och skönt.

I kväll och i morgon tar vi det lugnt. Jag ska se Tyst vittne i afton. I morgon har mamma tid hos min frissa och efter det tänkte jag att vi skulle göra som Anna och jag gjorde när jag hade klippt mig – gå till Luckan och äta. På fredag väntar nya shoppingäventyr och på lördag ska det shoppas igen, packas samt minneslund besökas. Fullt ös, medvetslös, alltså.

Livet är kort.

Read Full Post »

Idag är det verkligen det tristaste av trist väder. Det är grått och regnigt och man har inte lust att göra nånting. Att sen en del människor runt omkring mig bara är elaka har jag svårt att ta tigande. En dag lär jag krevera och då kanske nån vaknar. Försent.

Så vad gör man för att lyfta humöret en sån här dag? Jo, man låter sig bli körd. Övningskörd. Idag var det premiär för Slaktar-Pojken bakom ratten. Snälla mormor har ju sett till att Johan får ett startpaket vid bilskolan. Och nu skulle han och jag ge oss ut själva för att testa att starta, stanna, bromsa, kika under huven och lite.

När jag övningskörde med min pappa var vi som hund och katt. En gång blev vi så osams att vi inte pratade med varandra på tre (3) dar. Och då ska du veta, att jag verkligen älskade min pappa! Men han kunde göra mig gaaalen! För det första var det åtskilliga gånger när jag bara fick övningsköra runt kvarteret med honom – på ettans växel! För det andra satt han hela tiden och hade handen på handbromsen. Jag var så uppretad! 

Med Johan var jag lugn, för jag vet att Johan är en lugn person i sig. Men det klart att det var pirrigt för oss båda idag. Sen har jag dessutom inte nån stor bil och det var knappt att han fick plats bakom ratten med sina långa ben.

Jag har aldrig varit med om att nån får en bil i rullning vid första försöket. Det fick Johan. Så nu är jag helt övertygad om att det där körkortet, det får han utan problem. Men det klart att han måste plugga och träna och övningsköra! Helt klart går jag handledarutbildning med Johan, för nu känns det som om han vill ta körkort. Johan får högsta Clark Kent-betyg för dagens övning!


Fästmön
och jag åkte och handlade
på eftermiddagen. Vi har pratat lite om vad vi ska packa ner i våra väskor. Jag ser verkligen fram emot de här dagarna och även om det finns en och annan som försöker sätta käppar stora som påkar i hjulet på olika sätt tänker jag inte låta det hända. Vi har inget avbeställningsskydd heller, så nu är det bara att dra!

Hemma i New Village var det lika trist som i Förorten vädermässigt. Jag har telefonerat med mamma och för sjuttifjärde gången kommit överens om när hon ska ringa för att gratta mig.

Sen har jag nästan grinat över mobilen. Igår innan jag åkte till Himlen laddade jag batteriet. Jag använde inte mobilen särskilt mycket igår, men mitt i natten började den pipa och ladda ur. Satte den på laddning bara för att upptäcka att den redan på förmiddagen hade börjat ticka ner batterimässigt. Därför letade jag fram ett av de gamla batterierna och laddade upp det. Jag har alltså tre gamla batterier, men de funkar för det mesta bra. Det känns som om det är nånting i mobilen som drar ur batteriet. Tyvärr har jag inte råd eller möjlighet att köpa en ny mobil, men jag avvaktar och vill gärna hoppas och tro att jag kanske kan få en tjänstemobil om jag blir kvar efter juli.

Dä ä gött mä körv!


Söndagmiddag idag blir kokt kycklingkorv
med bröd och räksallad. Förträffliga ICA Solen hade extrapris på kycklingkorven så jag köpte två paket till priset för ett och ett halvt. Till middagen blir det läsning av lokalblaskan. Den känns ovanligt tjock i dag, så det måste vara mycket reklamskit i den.

Read Full Post »

Dagens ord är

Deeeskmeduuul

Sagt av en man på Tokerian dit Fästmön och jag hastade efter att ha stått läääääänge inne på det nyöppnade apoteket i anslutning till affären. Herreminjeeeee, sicken tid det tog för Anna att få sina insulinpumpprylar! Vi stod inne på apoteket i säkert en halvtimma medan receptarien råddade kring receptet. Det var inget fel på receptet utan apoteket hade beställt hem för många delar till Annas pump. Hade hon dessutom frågat, i instruerande ton, om Anna haft pump tidigare hade jag kreverat. Anna också, såg jag. Högröda i ansiktena var vi. Tänk dig tidningsrubrikerna:

Två medelålders damer fick hjärtattacker på apoteket Hjärtat!

Inte så konstigt då att vi var FNISSIGA när vi skulle in och köpa potatis och sås och lingonsylt!

När den rolige mannen korsat vårt varustråk kunde Anna inte låta bli att härma hans uttal. Den blicken vi fick från frun, som kom EFTER och som Anna inte såg, var dödande! Hon hade hört Anna. Naturligtvis skrattade vi ännu mer.

Nu ska jag sova. Jag är sjuk. Men det var väl inget nytt? Fast inte så sjuk som den snygga karln jag fick bild på via e-post här i kväll. Min morfars pappa, mammas farfar, alltså. En skitsnygg karl men ack så dum han var som lämnade morfars mamma med alla barnen och stack till Småland och skaffade sig en ny fru och barn. Utan att skilja sig… Liken i garderoben rasslar…

Read Full Post »