Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘krater’

Ett inlägg om en picknick i Gamla Uppsala.


 

Himmel och gräs liggande

Tillvaron är uppochner.

Vissa dar är bara uppochner från början. Som om kropp och själ känner på sig. Eller också är det erfarenheten, den dyrköpta, som bor i mig sen sex och ett halvt år tillbaka, som ger utslag. Denna spänning, detta att alltid vara taggad, laddad, beredd – på det värsta. Det bästa kommer inte till mig.

Så jag bröt ihop redan på förmiddagen, trots att jag inget visste då. Sen förbarmade sig min fästmö över mig. Vi åkte till Gamla Uppsala. Jag tog med picknickfilten, Anna tog med picknicken – inklusive silvergaffel till smörgåsmaten! Jo, hon har klass, min älskade.

Framåt eftermiddagen kunde jag peta i mig två ostmackor, ett par salta kex och några chokladpraliner. Mitt under mackan kom telefonsamtalet. Jag fick den bästa återkopplingen nånsin – och det talade jag om. Men besvikelsen är min. Bara min. Trots att min mamma också grät. Jag är en besvikelse för henne. En börda. Precis som jag är för Anna.

Efter samtalet började flygövningarna igen. Började och började… De har hållit på sen i fredags, dag som natt, men det var inte förrän Stockholmsborna klagade på oljudet i natt som det blev känt för mig att det var en övning. En övning här strax utanför Uppsala. Så för min del har det inte varit tal om lite förstörd skönhetssömn i natt. Både nätter och dagar har understundom trasats sönder av oljud. Jag tänker på dem som kommer från kriget. Vad kände de? Jag kan inte ens föreställa mig… I Gamla Uppsala, på filten, kunde vi nästan inte föra nåt samtal med varandra, Anna och jag. Sex klagomål har inkommit till försvarsmakten. Nån information har jag, som bor ganska nära start- och landningsbanor, ICKE fått. Trots detta säger Anders Persson, ansvarig övningsledare, till Radio Uppland:

[…] Det har getts information på alla tänkbara vis. Vi har skickat information till olika tidningar, nyhetsredaktioner och här lokalt så har vi delat ut informationslappar i brevlådor […]

Jag måtte ha varit blind. Nu är jag hörselskadad också. Tur att jag kan lite teckenspråk. Annars är jag inte särskilt mycket för kommunikation för tillfället. Orkar inte svara på frågor och kommentarer, orkar inte läsa fler dåliga ursäkter. Säg som det är, i stället! Jag är för fan en diamant. Hård, men inte hårig.

Här är några bilder från Gamla Uppsala:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Den som vill
 lägga lite mer kulor på eftermiddagsfika kan snart åka till Lady Hamilton i Gamla stan i Stockholm snart för afternoon tea. Lördagen den 12 september börjar hotellet servera sin afternoon tea-buffé igen på lördagar och söndagar. Det är två sittningar, klockan 12.30 och 15, fram till mitten av december. Men det går inte bara att ramla in, en måste boka per telefon 08-506 401 04 eller e-post info@ladyhamiltonhotel.se Numera är priset 349 kronor per person (439 kronor för den som vill ha champagne också). När vi var där i november 2010 kostade det 195 kronor, så en viss prishöjning har skett. Men jag tvivlar inte ett ögonblick på att det är lika gott idag som då.

Personligen är jag helt tillfreds med det eftermiddagsfika jag fick idag. Tack, Anna!


Och HÄR hade jag kunnat fråga DIG hur DU helst fikar om eftermiddagarna. Men jag gör inte det. Du får skriva om det på din egen blogg eller nåt i stället. Prova att prata med väggarna, det gör jag ibland.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ärrat inlägg till.


 

Jag hänger kvar vid ärren, de som syns utanpå. Är detta en måne, tro? Huden som en krater, men ändå fint läkt. Innanför är jag minus ett organ och lite annat. Kroppen är en underbar maskin som helar sig själv. Nu är det bara själen kvar. Ärren, som inte syns.

Ärr på magen

Fint läkt utanpå. Innanför, minus ett organ och lite annat.


Som alltid när det gäller Bodyparts
är fotona inte manipulerade i Photoshop eller på annat sätt, förutom att de kan vara beskurna.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Ett liv för liteFör ett tag sen fick jag en förfrågan från Bonniers om jag ville läsa en bok och recensera den. Jag läser mycket och gärna. Dessutom var jag lite nyfiken på Kristofer Ahlström, som hyllats av bland andra Leif GW Persson för debutboken Bara någon att straffa (2011). Så jag satte mig ner och lät mig försjunka in i Ett liv för lite, en bok som kom ut i förra veckan.

Det här är boken om Caroline och David – och i bakgrunden föräldrarna Arvid och Ellen. Familjen bor på söder. Barnen är tvillingar, men egentligen var de tre från början. Caroline och David blir tajta. Tills nånting händer. David är lite annorlunda och man får inte vara annorlunda som barn i en skola där alla ska vara likadana, helst. David i sin tur försöker hellre rädda andra människor än sig själv. Och så småningom går hans liv överstyr, medan Caroline tycks inlemma sig i vad som torde vara ”det normala”. Åren går och syskonen träffas inte under en lång period – förrän de blir sammanförda igen av olika skäl.

Det tar några sidor innan jag kommer in i boken. Innan jag fattar att detta är en roman, trots det poetiska språk den har. Orden är som virvlande bilder. Bilderna målas upp framför mig och jag dras in i berättelsen. Det är sköna och vackra ord, men berättelsen innehåller så många skeenden som är allt andra än vackra. Konstigt hur sköna ord kan göra det fula och det svåra begripligt. Sånt som mobbning, elaka barn, psykisk sjukdom, hemlöshet…

Jag kan slå upp boken på nästan vilket ställe som helst och hitta detta fantastiska ordmåleri. Se, jag väljer på måfå sidan… 163. Där målas till exempel…

[…] Låskejsaren verkade hela tiden balansera på randen till en krater av ödelagda liv.

Utanför bussen hade himlen börjat läcka. Regnet föll – först lätt, sedan allt tyngre, som om det med ren envishet försökte besegra juli. […]

Det här är Kristofer Ahlströms andra bok. Jag ska givetvis köpa den första. Och när jag har läst den ska jag vänta på den tredje. Kristofer Ahlström lär bli en prisbelönt författare, mark my words.

Toffelomdömet blir det högsta, ingen tvekan.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

I serien Vårtfri testar jag det svindyra vårtmedlet med samma namn. Läs om pris etc härom behandling nummer två här, om behandling nummer tre härom behandling nummer fyra här och om behandling nummer fem här.

Sjätte behandlingen idag.


Det var den sjätte behandlingen
med Vårtfri jag gjorde idag efter duschen. Enligt anvisningarna ska en vårta försvinna efter mellan fem och tio behandlingar. Och behandlingen går bra, kan jag meddela.

För ett tag sen pillade jag loss en stor bit av vårtan. Vårtan ser nu ut som en krater, ett hål, med en prick i. Det är viktigt att få bort den där pricken, har jag förstått. Så jag kör ett tag till.

Så här långt kan jag säga att jag är mycket nöjd med behandlingen. Medlet, som duttas på, har aldrig svidit. Vårtan har luckrats upp bra. Och så är det väldigt skönt att bara behöva behandla en dag i veckan, för det är så mycket annat man ska komma ihåg att göra varje dag.


To be continued…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ja ordet

kröppa

i rubriken är alltså östgötska och betyder på svenska

kroppen.

Ja och hur är det nu med den då? Jag skriver så ofta om hur ledsen jag är, besviken, arg eller till och med glad och flamsig. Men hur ÄR det egentligen med kröppa idag? För att börja uppifrån:

  • Huvet. Tja det är ju som det är inuti. Utanpå är håret platt och elektriskt av kylan.


Ungefär sån här platt och elektrisk frisyr har jag idag.

  • Ansiktet. En och annan finne bevisar bara hur ungdomlig jag är! Näsan är lite täppt på grund av kylan.
  • Halsen. Rynkig här och var och en finne har växt fram i nacken. Oskönt!
  • Axlarna. Rätt OK, faktiskt.
  • Titsen – vill jag inte diskutera här eftersom jag FÖRSÖKER att ha en tämligen sedesam blogg. (Jag lyckas inte alltid…)
  • Magen. Den är stor och mätt just nu efter kyckling, ris och het sås med berberi och lite andra kryddor.


Så här såg magen ut för ett par år sen.

  • Ryggen. Har en jobbig leverfläck eller vad man nu ska kalla skiten som kliar och svider. När jag nu kommer åt den…
  • Armarna. Gäddhänget gungar.
  • Händerna. Torra som fnöske i handflatorna och osköna självsprickor på båda tummarna.
  • Stjärten. Fryser jag om trots dess omfång. Glädjande nog börjar min avföring från och med idag anta en mer normal färg. Ifall du ville veta detta skitfakta.


Baken trivs bäst i mysbralla, men är frusen idag.

  • Blodet. Jorå, det pulserar och försöker dra åt sig de nya vitaminerna.
  • Benen. Spåret efter den megastora tromboflebiten finns där mellan övriga kratrar.


En liten glimt av den bleknande tromboflebiten.

  • Fötterna. Är lika stora som igår och har VITA TUBSOCKAR på sig bara för att reta alla modefixerade.

Så. Det var kröppa, dä. Hur ä dä’ mä din kröpp, dö?*

                                                                                                                                                         *Hur ä dä mä din kröpp, dö? = Östgötska; betyder Hur är det med din kropp, du?

Read Full Post »