Rött utan kvistar och orange

Ett rödtonat inlägg, med ett inslag av celadon mot slutet.

---

 

Tomater utan kvist, enligt kollegan J.

Bilden här intill föreställer tomater. Det ser du säkert. Det är emellertid en betydligt viktigare bild än så. En måste precisera: det är en bild av tomater. TOMATER. Utan kvist. UTAN kvist. Faktum är att bilden föreställer ett foto av det kollegan J kallar för tomater. Fotot är ett bevis. Ett bevis i en tvistefråga. Kollegan J skulle köpa tomater, kassörskan tyckte att de var KVISTtomater – till ett högre pris. En tvist pågår där kollegan J har begärt en förhandling med affärschefen och en ursäkt av kassörskan. Det går inte att återge hela historian som kollegan J underhöll oss med vid kaffe-på-lunchen-koppen. Jag vet bara att jag skrattade högt och mycket. Inte tänker jag handla på den aktuella Willys-affären heller. För det är inte bara så att kassörskorna där har egna benämningar på tomater, de är fryspåsepoliser också.

Idag bjuckar jag på en selfie! Jag håller mig till bananer, inte tomater.

Det är tur att vi inte har såna galna kassörskor på Tokerian! Eller så är det tur att Vi Som Alltid Har Rätt <== (ironi), såna som kollegan J, Herman i En misstänkt liten kanelgiffel och jag, är spridda över varierade butiker, så att säga… Jag själv, till exempel, stannade vid den ICA-affär jag handlade i som student, under mina första år i Uppsala, idag efter jobbet… På den tiden Emil i Lönneberga jobbade extra där.

Annars har jag hållit mig till bananer och inte tomater idag. Detta har skett medan jag har dykt djupt ner i magasin av blöt karaktär. Jag har slutgranskat produkter hela dan med rödpennan i högsta hugg. Jag har kastat mig på NK*, på författare, på typ ALLA som så här på fredagen behövde komplettera sina verk. Det har gått bra. Ingen blev arg och jag blev färdig. Det känns fint att nå veckomål på jobbet!

Men min dag inleddes faktiskt med en rejäl krasch i morse. Jag har varit så trött om kvällarna att jag inte har orkat gå ut med soporna. Sopberget anföll mig därför i morse, gjorde mig till en baglady och tvingade ut mig i soprummet innan jag åkte och jobbade. Jag tappade en påse på betonggolvet – gissa vilken av tidningspåse, påsen med pappersförpackningar, kompostpåsen eller påsen med glas… Ja det är inte för inte en kan benämna mig

• Syster Duktig
• Syster Lustig

eller

• Syster Hurtig

(valet är ditt).

Nästa krasch kom i orange förpackning när jag anlänt hem efter avslutad arbetsvecka.

Jajamens!

som Bosse J brukade säga, det var pensionskuvertet som nått min postbox! Asså… det var bra tunt… Men… om jag går i pension om sju år får jag ut mer än jag hittills har fått per månad i a-kassa. Vilket lyxliv jag skulle kunna leva! (<== ironi IGEN!) Nu har jag inga planer på att gå i pension om sju år, fast om framtiden vet vi inget. Det enda jag vet är att jag älskar att jobba. Och orange älskar jag – med vissa undantag…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nä, nu har jag svamlat tillräckligt. Jag ska hälla upp middagen i en celadongrön skål, hälla ner mig själv i bästefåtöljen och lägga Karin Nymans mamma i knäet. Med det sistnämnda menar jag Jens Andersens biografi om Astrid Lindgren. Boken är på cirka 450 sidor, jag har läst ungefär en fjärdedel – och det har nästan bara handlat om Karin Nymans bror Lasse hittills. Hum… (Min mormor, till exempel, nämns inte med ett ord. Hmpfff…)

Ha en riktigt go fredagskväll!

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fejan och Instagram ligger nere – vad gör vi då?

Ett förundrat inlägg.

---

 

Ett budskap?

Maj gadd! Rubrikerna skrek mot mig när jag läste tidningar på nätet i morse. Plötsligt är Twitter poppis igen. Folk är upprörda, ilskna. Man kan tro att det har utbrutit krig eller nåt, minst sagt. Men det handlar om att Fejan och Instagram låg nere från klockan 7.10 i morse. Och vad ska folk göra då??? Arbeta, kanske? Eller som jag, blogga. Det senare rekommenderas om man inte har nåt jobb eller nåt sällskap av arbetskamrater. Har man ingen blogg kan man ju alltid UMGÅS med nån människa I VERKLIGA LIVET. Det rekommenderar jag också varmt.

Notera för övrigt att jag skrev

I VERKLIGA LIVET.

Inte 

IRL 

eller

IN REAL LIFE.

Jag försöker värna om svenska språket, men det är svårt. (Inläggsserien Bodyparts finns på flera ställen, vänder sig till en språkligt sett blandad publik och har bilden i fokus, inte texten, därav den engelska titeln.) En rejäl svårighet är till exempel att förstå alla nya yrkestitlar i yrkessfären där jag söker jobb. Till och med vissa arbetsuppgifter är på engelska. Det gör mig lite trött. Är arbetsgivarna för lata för att översätta brittisk/amerikansk terminologi på svenska, eller vad? Det kanske är det så enkelt som att begreppen inte finns på svenska ens?

Människor behandlades som döda löv.

Idag är det, förutom den stora Facebook- och Instagram-kraschdagen, även Förintelsens minnesdag. Det tycker jag att vi hellre borde skriva om och uppmärksamma. Bara i Auschwitz dödades en miljon människor. De flesta var judar som fick sätta livet till, men även kommunister, utvecklingsstörda, homosexuella, romer och andra, enligt nassarna, lågt stående människosorter, utrotades. Människor behandlades inte som människor – utan som döda löv man eldar upp för att bli av med.

Det är 70 år sen idag Röda armén nådde fram till Auschwitz. De människor som överlevde lägren börjar nu bli allt färre på grund av hög ålder. Men vi får aldrig glömma, trots att vittnena går bort! För det får inte hända igen.

Facebook och Instagram började fungera igen här i Sverige runt klockan 8.20, alltså efter ungefär en timme. De människor som förintades kommer aldrig tillbaka.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Internätet…

Ett inlägg om… internätet, dess födelse och vägen dit.

Min korttidskollega Per, som för övrigt skriver och driver en blogg intressant för människor som gör saker på internet, twittrade om en artikel i Resumé om rummet där internet föddes. Det ser ju inte mycket ut för världen – idag. Det första som skulle visas upp var två (2) bokstäver. Kraschen kom direkt i rummet, som finns på UCLA. Året var 1969.

Här är vägen till internet.

Det har ju hänt en del sen dess. Jag har blivit äldre än de sju år jag var då, jag har kämpat mig igenom en termins skrivmaskinskurs på handjagare, tampats med raderbandet på Ericssons elektriska skrivmaskiner, älskat mina Mac-datorer och blivit tvångskonverterad till PC. Men vägen till internet hittade jag först egentligen för ett par år sen. Jag kan avslöja att den finns i en av de äldre byggnaderna på SLU…

Livet är kort. I’m off to see the wizard…

Read Full Post »

Miss Marple: The Moving Finger

Ett inlägg om en TV-film.

Kvällens Miss Marple: The Moving Finger (2006) inleds med en krasch. Jerry Burton kraschar – men han överlever. Hans syster Joanna hyr ett hus på landsbygden för att han ska få lite lugn och ro under sin konvalescens. Men vistelsen blir allt annat än lugn…

Miss Marple kommer förstås på vem mördaren är.

I den lilla byn är det nån som skriver anonyma brev med skvallriga anklagelser. Breven är så otäcka att advokatens fru begår självmord. Men sen sker ett mord på en person och polisen, miss Marple och Jerry Burton börjar tro att även självmordet är mord. Polisen är övertygad om att brevskrivaren är mördaren. En person som finns mitt ibland dem, en kvinna, dessutom.

Som vanligt är filmen baserad på en av Agatha Christies deckare med samma namn. Boken kom ut 1942 och titeln anspelar på ett citat ur en dikt ur Rubáiyát av Omar Khayyám, en persisk diktare som levde 1048 – 1131.

Jag bänkade mig förväntansfull och slog på 7:an på TV:n. Men i kväll blev jag lite besviken. Filmen var ganska seg, bitvis, och det blir inte riktigt spännande.

Toffelbetyget blir medel.

Livet är kort.

Read Full Post »

På spaning efter..?

Ett inlägg i vilket Tofflan spanar i omvärlden, sett ur mediernas ögon. Men med egna Toffeltankar runt omkring, förstås.

Medan norrmännen är lediga och firar idag – såväl nationaldag som att deras låt gick vidare till Eurovision Song Contest 2013-finalen på lördag – tar jag en tur i media. Häng med – om du har lust, förstås!

Två av tre rädda för att vara öppna. Det handlar om Europas homo- och bisexuella, transpersoner och de som kallar sig queer. Två tredjedelar. Det är rätt mycket, det. Mer än var fjärde har dessutom blivit utsatt för våld. Och tro nu inte att det är bra här i Sverige. Vi är inte alls bäst. Hela 35 procent av de svenska HBTQ-personer som deltog i den stora webbenkäten känner sig diskriminerade. Det är kanske därför dagar som Internationella dagen mot homofobi och transfobi, som det är idag, behövs…

Slut på förnödenheter i Venezuela. Det har blivit akut brist på basvaror i Venezuela. Skälet sägs vara priserna som kontrolleras av staten. Men när toapappret är slut skyller presidenten på regeringsfientliga krafter. Nu har emellertid regeringen beställt 50 miljoner toarullar. Hoppas Venezuela inte drabbas av nån magsjukebakterie eller så till dess att rullarna har levererats.

Världens rikaste. Bill Gates är världens rikaste, enligt Bloombergs miljardärsindex. Hans förmögenhet ligger på ofattbara 72,7 miljarder. Svenskar på listan är Ingvar Kamprad (svenskFÖDD IKEAgrundare), med 55,6 miljarder och Stefan Persson, H&M:s huvudägare, med 25,5 miljarder. Dollar, alltså. Lite svårt att förstå vad de ska göra med alla pengar. De hinner ju näppeligen göra slut på dem under sina livstider…

Drift(o)säkra bilar. Automotorsport har gjort en rankning vad gäller driftsäkerhet och bilar. Suzuki och Alfa Romeo är i topp, medan Cadillac och Kia ligger i botten. Volvo ligger på delad tredjeplats – i bottenlistan.

P-hus ska göra slut på parkeringskaoset. Sjukstugan i Backen vill göra slut på sitt parkeringskaos och ska bygga ett fem våningar högt parkeringshus. Det ska kosta 220 miljoner kronor, inte dollar. Enligt Folkpartiet ska bygget finansieras av parkeringspengar, inte skattebetalarna. Meh… vem är det som torde parkera där om inte… skattebetalarna? Fast frågan är om vi har råd att parkera i det nya p-huset. Det är långt till 220 miljoner, menar jag, så för att finansiera huset, som ska vara klart 2015, krävs höga avgifter… Fast de som jobbar där får ju redan idag nästan betala för att göra det. Jobba, alltså.

Båtkrasch i hus. För ett tag sen var det ett tåg som skenade in i ett hus. I morse kraschade en båt. Släpet släppte från bilen och båten for in i ett flerfamiljshus i Kungsör och gjorde ett hål i fasaden. Ingen människa skadades dock, tack och lov. Men nu får väl folk hålla reda på sina/andras fordon!

Sveriges bästa kommuner. Magasinet Fokus har rankat Sveriges städer. I topp ligger… Solna, Nacka och Lidingö, medan Grums, Perstorp och Flen är sämst. Men det är inte människor som tycker detta utan det är olika former av statistik ligger till grund för sammanställningen. Totalt har 43 variabler bakats ihop till en lista. Jag ser varken Uppsala eller Metropolen Byhålan på nån av listorna. Men däremot kan jag säga att Metropolen Byhålans nya webbplats är fantastiskt snygg och funktionell – eh… trots att det inte är jag som har gjort den.

Livet är kort.

Read Full Post »

Andetag

Den lilla boken, blott 131 sidor, Andetag av Stina Nilsson  anlände i mellandagarna i min postbox. Jag hade vunnit den genom en utlottning på Fatous blogg. Eftersom jag inte kände till författaren sen tidigare blev jag väldigt nyfiken och la den bland de översta böckerna i olästa-högen.

En liten bok till omfånget, men som innehåller för många berättelser. 

Grundberättelsen är den mellan Elsa och Bo och deras äktenskap. Man inser redan från början att äktenskapet är på väg att krascha. Det har gått i stå. Elsa har blivit tråkig och introvert – åtminstone i sina egna ögon. Bo är lika charmerande som alltid – framför allt mot andra damer.

På dessa 131 sidor ryms så många berättelser i en och samma bok att jag har lite svårt att hänga med i svängarna. Mot slutet får en del saker sin förklaring och man slås av det där man brukar skratta bort ibland och som vi kallar Ödet. Trots sitt lilla omfång innehåller den här boken så mycket att den nästan sprängs. Och det är min största invändning mot den: den innehåller för mycket! Vissa skeenden är omskrivna men blir liksom inte riktigt utredda. Det är irriterande. Det jag gillar med den är den ”twist” som kommer i slutet. Men det räcker inte. Jag hade välkomnat en djupare dykning i framför allt Bo, men också Elsa, för som det blir nu förstår jag inte riktigt. Språket, däremot i boken, är rakt på sak och gör boken väldigt lättläst.

En god historia, men rörigt berättad, ger jag medelbetyg.

Read Full Post »

Nu är det gjort

Så! Nu är det gjort! Det står små tomte¤%&/(#* lite här och var och en massa röda juldukar ligger utspridda – och skär sig totalt mot övriga färger i inredningen. Det enda jag njuter av är mina fina Stockholms-figurer som hänger från köksgardinen.

Snögubben hänger i köksfönstret. (Bilden är från förra året.)

                                                                                                                                                      Snögubben var den allra första av figurerna och den fick jag. Sen har jag köpt en figur för varje ny jul, utom de senaste jularna eftersom jag inte vill längre. För det är tyvärr så att jag har två meningar som jag ältar i huvudet hela tiden, som nån sorts negativt mantra:

Jag vill inte!

och

Det är meningslöst.

Det är bara så det känns. Jag går omkring här hemma och är allmänt håglös. Fästmön hjälpte mig med julgardinen till vardagsrummet innan jag skjutsade henne till jobbet. Sen har jag slängt fram resten utan varken känsla eller glädje. Jag orkade inte ens skratta åt min julkrubba – jag är nog nämligen den enda som har sex vise män. (Finns det ens så många vise män, totalt sett? 😉 )

Tre vise män till vänster i bild och tre vise män på kameler till höger i bild. (Bilden är från förra året.)

                                                                                                                                                                  Lite har jag emellertid ansträngt mig och putsat banansilverfatet, det som Birger och Dagny fick på bröllopsdagen. Vilka Birger och Dagny är har jag ingen aning om. Jag köpte fatet i en antikaffär för några år sen för att ha det på jobbet, det där helvetesstället som jag knappt kan passera utan att må fysiskt illa. Arbetsgivaren var nämligen så snål där att vi bara fick ta en frukt om dan. En. Och det blev oftast banan eftersom jag hatar att skala apelsiner och min mage tål inte äpplen periodvis.

Bananfatet. (Bilden är gammal, just idag är fatet nämligen upputsat och glänsande.)

                                                                                                                                                               Min enda vettiga granne kom och lånade dammsugaren förut. Stackars dem! De har en ganska ny dammsugare och nu har den pajat. Och en dammsugare måste man ju liksom ha om man är en familj på fyra personer.

De nyinflyttade, som väl egentligen inte har flyttat in än, renoverar för fullt så hela huset vibrerar av oljud. Men jag ska inte klaga, jag minns hur det var när vi flyttade hit. Vi var så fulla av drömmar och planer om hur vackert vi skulle göra vårt hem. Sen gick det som det gick. I krasch.

Jag vill åter igen passa på och tacka för mejl och säga att jag tills vidare inte svarar på mejl från andra än familjen. Det samma gäller telefon och sms. Jag orkar inte just nu. Men jag värms av att ni bryr er. Att ni orkar bry er om Sorgebarnet Tofflan.

Avslutningsvis en bild från Bibbi som jag fick idag via mejl. Den ser väldigt söt ut.

Söta tomtar.

                                                                                                                                                              *¤%&/(# = byt ut mot ett fult ord som börjar på jä och slutar på lar

Read Full Post »