Lite mer levande än igår

Ett bara halv-urpet inlägg.

---

 

Låg och huttrade under detta, som sagt.

Nej igår var det ingen bra dag. Jag misstänker att min mage inte kommer överens med tabletterna mot ryggen som jag har fått. Det blev kramper och feber och inte alls nåt besök på Johans nya jobb eller lunch med honom. Det blev sängen. Gästsängen. Där låg jag fram till 19 på kvällen. Ringde min gamle kompis M som fyllde år igår, men orkade bara prata ett par minuter. Flyttade ut nån timme eller två till fåtöljen i vardagsrummet. Sen blev det sängen och god natt.

Idag värker den här gamla kroppen inte bara i ryggen utan på nya ställen. Så blir det när man ligger för mycket. Jag har ätit en skål fil med lite müsli och druckit en mugg kaffe. Det gick bra. Först. I skrivande stund beter sig magen som om jag har druckit gift. Men jag måste försöka få lite krafter så att jag orkar fira ordentligt idag. Dagens första delmål är att försöka klara av att duscha.

Presenthög från Anna.

I morse fick jag en födelsedagspuss vid sex-tiden av Fästmön. Hon tyckte inte att det kändes kul att gå ifrån mig för att jobba. Men den söta vännen hade lämnat en presenthög till mig på köksbordet, trots att jag ju redan fått en fin present igår! Överst på högen tronade en Walnut Whip, mitt brittiska favoritgodis. Det var i stället för en tårtbit, enligt Anna. He he, hon vet vad jag gillar.

Två kort, det ena från Tant Raffa, det andra från Tant Mamma.

Med posten i veckan kom två födelsedagskort. Ett från den snälla Tant Raffa med man och ett från min mamma. Mammas kort innehöll två trisslotter dessutom, så nu känner jag mig rik som ett troll (jag fick en födelsedagspeng av mamma i veckan också och dessutom fick jag en full lön från jobbet igår trots att jag bara har jobbat en vecka den här månaden) – och för en stund kan jag leva i fantasin att jag kanske är miljonär.

Det har kommit sms-grattis och grattis-kommentarer här på bloggen. Och vännen FEM och hennes A har messat att det är ett paket på väg. Tack alla!!! Och Annas snälla mamma ringde nyss och grattade och berättade att även hon har ett paket till mig. Jag känner mig så ihågkommen!!!

Morgonens inlägg om mormor skrev jag för flera dar sen och tidsinställde publiceringen för. Som det känns nu så fyller jag inte 52 utan 102. Det här inlägget har tagit över två timmar att skriva. I vanliga fall tar det tjugo minuter, en halvtimme. Men jag är lite mer levande idag än igår, trots allt.

Och ja just det… Undrade du vad det var i paketen? Böcker så klart, det bästa jag kan få! Denna gång två roliga böcker.

Inuti Annas paket.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i kvarten: Mörkt

Ett inlägg i kvarten… Detta skrev jag i morse:

Det känns läskigt att sitta och skriva så här utan att publicera. Men kanske publicerar jag en dag. Eller också inte. Vissa dar är jag så trött på bloggandet, andra dar mår jag rentav dåligt när jag inte får eller kan skriva. Glädjen med bloggandet är emellertid borta sen ett bra tag, faktiskt. Bloggen har mest blivit ett tvång, men också en källa till sorg. Jag får försöka hitta ett annat sätt. Tills vidare blir dessa inlägg sparade som utkast. Vad som händer med dem sen vet jag inte. Jag vet inte om jag kan leva utan att skriva. Det är mitt liv.

Jag åkte hem redan runt halv fyra igår eftersom persiennkillarna hade aviserat sin ankomst klockan 16. Han – för det var bara en – kom kvart i fem. Fästmön och jag hade bestämt oss för att laga rätt nummer två från Mathem, men eftersom det saknades en ingrediens var en av oss tvungen att gå och handla. Anna erbjöd sig, eftersom jag hade några frågor till persiennkillarna och behövde vänta in dem. Jag påbörjade emellertid middagen och stod och hackade lök när det plingade på dörren. Vi pratade en stund och märkligt nog fungerade nästan den trasiga persiennen när killen just hade kapat snöret… Men så hängde den sig och han påbörjade sitt arbete. Jag fick lära mig att man ska vinkla lamellerna så att de står horisontalt innan man hissar upp persiennerna. Och glipor mellan lamellerna går inte att göra nåt åt. Väldigt märkligt, det där, för så var inte mina gamla persienner.

Efter middagen gick jag med soporna och Anna diskade det som var kvar. Sen slängde vi upp stången med de nyinköpta, mörka gardinerna från IKEA. Det kändes genast mycket mörkare i sovrummet.

Mörka gardiner i sovrummet.

När vi gick och la oss kunde vi konstatera att det verkligen blev mörkt! Underbart, tycker jag! Men det klart att det glipar i överkant och kommer in ljus, så vi får se hur det blir när det blir ljusare ute.

Innan vi kröp till kojs kollade vi emellertid på Dicte. Det var riktigt spännande, men jag tycker att tio avsnitt känns mycket. Blir lite trött på alla långa serier man vill följa. Nu kan ju jag spela in på DVD:n. Men nån gång måste jag ju titta också… Vi glodde lite av och till på Leffe också. Jag hade dessvärre ingen ro att sitta stilla.

Jag somnade ganska tidigt. Trots det blev det ingen bra natt. Jag var uppe minst tre gånger och hade vansinniga kramper i vaderna och en gång i vänster lår. Otroligt tröttsamt och irriterande, för jag sov väldigt gott.

I morse läste jag i lokalblaskan om att en fjärdedel av alla anställda vid Sjukstugan i Backen hade skrivit på protestlistor mot neddragningarna vid sjukhuset. Dessa protestlistor överlämnades igår till Högsta Tuppen. Även två politiker, en från Folkpartiet och från Sossarna, medverkade. Två. Av alla partier som har representanter… Inne i tidningen fanns också en insändare. Tyvärr hade redigerarna slarvat med rubriken igen… De som jobbar vid Sjukstugan i Backen är knappast sjuhuspersonal även om antalet byggnader på området snart är flera än personalen som jobbar där…

Sjuhuspersonal..?

Morgonen idag är mörk och regnig. Anna började redan klockan sju och jag var så trött i morse att jag gav henne instruktioner för hur hon skulle öppna garageporten. Det är liksom nånting hon gör varje gång vi åker hem tillsammans… Dessutom satte jag på min blåtand och kopplade ihop den med min iPhone. Men blåtanden ligger fint kvar på hyllan i hallen. Jag fick i vart fall med mig lådan med skålar som ska lämnas tillbaka till den hjärtegoda L på fakulteten. Tänkte mig dit i eftermiddag och samtidigt ta en kopp kaffe.

Idag blir det Thailunch med Johan och till Anna ska jag köpa med mig en låda kyckingspett med ris och jordnötssås till middag. Själv måste jag ägna kvällen åt att rensa inför morgondagens rengöring av ventilationen hemma. Och så måste jag ringa mamma igen. Jag ringde igår och hon lät riktigt dålig. Utan att ha sett henne misstänker jag att hon har influensan. Och då är det jobbigt när man är ensam. Ibland förbannar jag avståndet i mil oss emellan. På institution 1 var åtminstone två personer rejält förkylda igår, så det står väl inte på förrän man själv ligger däckad.

Livet är kort.

Read Full Post »

Absorberad

Totalt aborberad – det är rätta beskrivningen av mig just nu. Jag sitter och jobbar med institution 1:s forskningssidor på webben och det tar sannerligen sin lilla tid… Det gäller att ha tungan inte bara rätt i munnen utan i rätt mun. Eller utanför. Gissar att jag ser ganska debil ut när jag jobbar så här intensivt och folk skymtar mitt smått maniska jag bakom glasdörrens och -väggens blästrade vasstrån. (Inte alla som har vass på sin kontorsdörr, inte!). Det har tagit några dagars, typ en vecka eller mer, funderande över strukturen. Mitt första förslag köptes av ledningen, men dissades av mig själv. Bara att sätta igång och göra ett nytt.

En A3-skiss.

Jag hade inget whiteboard eller nåt blädderblock att rita på och eftersom vassen har kommit upp på dörren och väggen sen sist går det inte att rita där heller, idiotiskt nog. Så jag tog ett A3-papper och nålade fast på min anslagstavla när jag gjorde den första skissen. Det gick inte så vidare värst bra eftersom bläcket i pennan rann åt fel håll.  Men det blev nånting till sist i alla fall. Sen ritade jag rent det hela på datorn. Och det är den skissen som jag nu arbetar med, om än i modifierad form.

Det finns material som ligger ute, men jag ska försöka uppdatera det, snygga till det, strama upp det, omforma något. Det märks att det har varit många kockar inblandade – på gott och på ont. Det som är bra med många kockar är att sidorna blir omväxlande, det dåliga är förstås att de inte blir särskilt jämförbara, om man nu vill ägna sig åt det.

Ingångssidan har jag nu ett klart förslag till och därefter kommer sen de sju forskningsområdena som vart och ett ska ha en ingångssida och ett gäng undersidor. Jag har två av sju områden klara och det känns skönt att det liksom äntligen har lossnat och blir nånting annat än bara teorier!

I lördags lyckades jag, som grädde (vispad med degkrokar?) på moset sträcka ryggen tämligen oskönt. Sist jag gjorde nånting ditåt var förra året, när jag skulle lyfta ur den till jul inköpta granen ur bilen. Men nu dammvippade jag bara… Hur som helst var sträckningen av det mildare slaget. Idag har jag bara lite ont och är mest stel. Det är ju inte så bra att sitta så mycket som jag gör, men jag har ju inget val eftersom hälen sätter stopp för nåt stående som är längre än en minut. Hälen har bråkat med mig i helgen och jag har haft rejält ont och svårt att gå. Dessutom har jag haft problem med en hel del kramper i händer och ben. Igår kväll fick jag våldsam kramp i baklåret på onda benet (där jag har haft propp två gånger och på vilket min onda häl är vidhäftad. Det var inte skönt, kan jag meddela, att försöka sträcka ut muskeln med en ond, sträckt rygg och en hälsporre som känns som en kniv rakt upp. Men jag överlevde det också.

Idag har jag väntat på ett provsvar i tre veckor. Jag funderar varje dag på om jag ska dö eller överleva ett tag till. Försenade diagnoser kan kosta livhanken och Sjukstugan i Backen är känd för sina långa väntetider. Nu är ytterligare ett fall Lex Maria-anmält eftersom den uteblivna diagnosen försenade behandlingen. Och den som drabbas är förstås den sjuke själv som får lida i onödan, kanske till och med hinner dö. När man är död lider man inte nämnvärt, men det kan ju finnas närstående som blir… ledsna. Sen finns det förstås de som skulle bli glada också över mitt frånfälle. De får väl se till att göra sig redo för Den Stora Festen.

Det blev ingen lunch idag, men jag får festa på egen hand i kväll. Jag tror nämligen inte att Fästmön åt upp kakan till frukost och då har jag nåt gott att se fram emot. Det finns nog till och med lite mat och grönsaker kvar från gårdagen. Jag vet att man inte ska slarva med lunchen, men det är så himla svårt att göra avbrott i det jag arbetar med just nu. Det är liksom inte värt att komma av sig och inte hitta tillbaka om man bryter för världsliga ting som lunch.

Nu har jag i alla fall haft en liten rast under vilken jag har rensat hjärnan med lite bloggning. Och så har jag tagit ett par försiktiga små bensträckare och ryggsträckare i dessa ändlösa korridorer…

Livet är kort.

Read Full Post »

Trött telefonist

Usch, jag är så trött att jag knappt kan sitta uppe! Har pratat med en synnerligen god och klok vän samt min mamma per telefon och båda tycker att jag ska ringa en doktor. Men det är ju bara trams, tycker en Toffla och biter ihop genom kramperna och gnäller om eländet per telefon och blogg. Det gör ingen skillnad, men jag känner mig lättare inombords.

Jag gör skäl för den här t-shirten idag.

                                                                                                                                                             När jag väl fick tummen ur var det otroligt skönt med en dusch! Och temperaturen är mer behaglig just nu på 25 grader, det blåser en svalkande vind.

Jag hasade över till Tokerian och handlade i bara shorts och linne i tjockis-svart, förstås. Tur att jag inte mötte Stilpolisen – jag hade garanterat blivit haffad. Benen är fortfarande kritvita och håriga och magen trindare än någonsin. Hade jag inte haft lingonvecka just nu skulle jag ha trott att jag skulle få barn till kvällen (GAH, hemska tanke!). Tack vare min klädsel och mitt yttre i övrigt passade jag bra in på affären. Ingen annan hade nämligen nån vidare klädsmak heller och en tant orsakade stor irritation eftersom hon hade ett lååångt ärende i en kassa. Men hallå?! Fick hon inte ha det, då? Själv blev jag kvittrande glad åt mammas och min Lottovinst på 49 kronor. Det blev 25 kronor i vardera vinstkassa som jag har gömt på hemliga ställen!

Förutom sillen med tillbehör inhandlade jag en ask svindyra jordgubbar till kvällen samt ett paket glass. Tänkte vi skulle fira lite att Fästmön är ledig i två dar efter dagens arbetspass.

Jag försökte sitta på ballen* i eftermiddag och läsa Kråkflickan, men jag var för trött för att sitta. Boken är bra, så det är rätt irriterande att jag inte orkar. Slängde mig ovanpå bingen i stället och telefonerade. Det var betydligt mer vilsamt.

Nu ska jag strax åka och hämta min kära som har längtat hem i några timmar. Hoppas vidare åskväder och regnskurar avvaktar sin entré till i natt.

                                                                                                                                                              *ballen = balkongen

Read Full Post »

Hur kan man lura Försäkringskassan så???

Läser och hör i media om mannen i 30-årsåldern som lurade Försäkringskassan att han var CP-skadad. Men hallå… Hur lyckas NÅN lura av kassan flera miljoner? Antingen är man rätt smart – eller så är de som arbetar på Försäkringskassan… mindre smarta.

Mannen är nu dömd till såväl fängelse som böter och så ska han utvisas efter att ha avtjänat sitt straff. Frågan är hur han då ska kunna – eller ens vilja – betala de 4,7 miljoner i skadestånd till Försäkringskassan han har fått sig ålagt. Utöver mannen dömdes även hans assistansbolags VD och hans assistent samt fem övriga personer för diverse medhjälp och annat.

Det jag inte förstår är hur Försäkringskassan kunde gå på detta. Kassan, som är så kvick på att skicka ut döende och svårt sjuka i arbete, lät sig luras av en man som låtsades vara CP-skadad. För att få assistans går man via Försäkringskassan. Det är Försäkringskassan som bedömer och beviljar hur många timmar assistans en person är berättigad till. Jag vet flera fall där verkligt behövande fått nobben. Men nu detta…

Ärligt talat önskar jag att Försäkringskassan inte fick en spänn i skadestånd. Där ska ju finnas experter och läkare som ska göra bedömningar – var höll de hus i det aktuella fallet? Tyvärr är det lurendrejeri av det här slaget som drabbar dem som verkligen behöver Försäkringskassans ”nåd”.

Att fejka en CP-skada är inte det lättaste. Jag har själv arbetat tillsammans med en CP-skadad man och vet att skadan ofta är multipel. Det kan handla om rörelsehinder i kombination med hörselskada, kramper, talskada med mera. Personligen tycker jag att det är FÖRSKRÄCKLIGT förskräckligt att låtsas vara CP-skadad. Fy skäms! Men jag tycker också att det FÖRSKRÄCKLIGT korkat av Försäkringskassan att gå på detta.

Read Full Post »