Rockfotografen Henry Diltz – pojken med kameran

Ett inlägg om en dokumentärfilm.

---

 

Jo jag har en och annan vän. En av dem är fotograf och heter Henry Diltz. Äh, jag bara skojar! Min vän heter nånting heeelt annat. Men vännen är fotograf, tar bra bilder och tyckte att jag absolut skulle se en dokumentärfilm om Henry Diltz. Just den kvällen filmen gick var jag… låt oss säga… lite håglös. I kväll är jag… lite mindre håglös och tvingade Fästmön att se Rockfotografen Henry Diltz – pojken med kameran.

Henry Diltz fotad av Henry Diltz. Med en riktig kamera. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

 

Naturliga nätstrumpor. Min bild, Annas ben.

Häromdan sa jag till min vän att jag är så avundsjuk på dem som kan ta bra porträtt. Nån

people person

är jag verkligen inte – vare sig i livet eller med kameran. Den knappa timslånga filmen om Henry Diltz gjorde mig… så glad. Han är nämligen uppenbarligen just en

people person, 

men han gillar också att fota vattenposter, golv och kossor. Henry Diltz bilder är fantastiska i sin enkelhet. Han ser det sköna i det lilla – och när det gäller människor, det oförfalskade, osminkade.

Nu ska jag kolla om det finns några böcker med Henry Diltz-foton som jag kan få tag i (låna, köpa billigt) så att jag kan titta och njuta, för på Play ligger filmen bara kvar till början av oktober. Människor, däremot, kommer jag aldrig att förstå mig på. Det är totalt lönlöst att jag försöker lära mig ta porträtt. Jag får fortsätta plåta blommor, vattendroppar, spindlar, träd, Televinkendockor, bokhyllor, lustiga mönster, möjligen kroppsdelar- ja, sånt som inte kan göra mig illa. Så där som människor kan.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vad menas?

Ett fnissigt inlägg.

---

 

Kvällsblaskorna brukar inte vara de mest tysta. Ofta skriker de ut rubriker, gärna missvisande såna. Vad gör man inte för att locka läsare?

Ibland händer det emellertid att såväl Prav… Aftonbladet som Sexsp… Expressen överraskar. Därför har jag valt att ha pushnotiser även från dessa medier. Det kommer ett ljud och en kort, sammanfattande text på min iPhone. Typ ett sms, fast en blänkare.

Men idag var till och med Aftonbladet diskret. Eller snarare… mållöst tyst. Deras text message hade reducerat sig till ett test message och var alldeles, alldeles… tomt och intetsägande. Vad menas? Har kossor börjat flyga över månen eller jorden blivit trekantig?

Mållöst Aftonblad idag?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Pride 2014: En bra start

Ett sammanfattande inlägg.

---

 

Igår anlände vi till Kungliga Hufvudstaden framåt seneftermiddagen. Här stannar vi alltså till söndag för att delta i Pride och semestra rent allmänt. Jag har lovat att inte sitta vid datorn alltför mycket, så här kommer en snabb sammanfattning av starten på vår Pride-semester! (Jag har för övrigt skrivit den sittandes på en gigantisk stjärtkudde för att komma upp i bra ergonomisk nivå. Fästmön går omkring och skrattar lite åt mig.)

• Bästa hotellutsikten: Globen
• Bästa Pridesällskapet: Anna
• Jobbigast på tunnelbanan: Folk som skriker rakt över andra till varandra
• Största besvikelsen: Vi fick inga dog tags!
• Största kossan: Regnbågskossan
• Bästa underlaget: På Stadion.
• Bästa torsdagsartister: Efva och Eva
• Bästa Prideshoppingen: En regnbågsfluga
• Roligast att träffa på i vimlet: Gunilla och Ingela
• Jobbigast att träffa på i vimlet: Ingen
• Bästa höjdarupplevelsen på torsdagen: Pariserhjulet
• Hetaste upplevelsen: Chilinötterna på den nattöppna baren på Ringvägen
• Sämsta baröppettiderna: På hotellet
• Övertrevligast på hotellet: Killen vid incheckningen
• Bästa hotellfrukosten: Den vi åt i morse
• Tråkigaste upplevelsen: En blödning

Här kommer några bilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Klargörande om snorrkasar – i kombo med lustiga gatunamn

Ett rätt tramsigt inlägg.

För ett tag sen, när jag var ute på en av mina promenader, fotade jag en liten staty. Jag skrev att den föreställde vildsvin. Ja, det var vad jag tyckte när jag svischade förbi med lätta steg (nåja…)

Vildsvin som staty? Snyggt eller inte? Är det ens vildsvin???

Vännen Gunilla, som är en klarsynt prick, var inte imponerad. Hon skrev bland annat i en kommentar:

[…] Nog är våran visent vackrare är era svin, och inte har dom nån snorkas heller

Nää, dessa tu ovan har ingen snorrkas nån av dem. Och idag kom jag på varför… För det första är det inga vildsvin. Möjligen är det ena en gris. Det större djuret är emellertid… en kossa… ÄR DET NÅN SOM FATTAR NU VARFÖR JAG INTE JOBBAR KVAR PÅ SLU??? (Skämt åsido, jag hade först ett vikariat, sen en tidsbegränsad anställning.)

Visenten hos Gunilla har däremot en snorrkas. En rejäl snorrkas…

Här klappar Gunilla själv visentens rejäla snorrkas.

En annan rolig sak som jag redan visste, i och för sig, men som jag fotade idag, var min egen gata. Är det fler än jag som har det, tro???

Min egen gata.

Faktum är att jag ju till och med har en egen taxi plats (det ska nog vara taxiplats, men särskrivningsdjävulen har varit framme)…

En egen ”taxi plats” – vad det nu är. Troligen ska det stå ”taxiplats”.

Många gator här i Uppsala har författarnamn eller namn efter kända personer som bott eller verkat här på på nåt sätt. Jag själv bor på en gata uppkallad efter en diktare, Lars Wivillius. Han var lite av en orolig själ, enligt uppslagsverken. Reste land och rike kring, gifte sig rikt, skaffade många barn – och inte alltid med sina fruar. En av fruarna var förresten bara 16 bast när hon blev hans fru. Snudd på peddovarning, alltså.

Andra gator har namn efter till exempel kryddor, svampar, Nordiska länder för att nämna några. Sen har vi förstås vanliga gatunamn som Drottninggatan, Kungsgatan och Storgatan också.

Men det vi har och det jag kan ge mig den på att få andra städer har är en alldeles egen… Snorrevägen!!! Inte ligger den särskilt långt ifrån där jag bor, heller. Faktum är… att jag så gott som passerade den idag på min marsch! Nästa gång lovar jag att ta en bild! Tills vidare får du kika här.

Nyfiken som jag är undrar jag förstås om det finns några gator med lustiga namn där DU bor. Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta! Ju snuskigare desto roligare – förstås! Men slå Snorrevägen om du kan!!!

Livet är kort.

Read Full Post »

Att höra till

Det är fredag igen. Två hela veckor och några dar har jag ”jobbat”. När jag mötte ”chefen” i morse sa jag att jag var sunt fredagstrött igen. En arbetsvecka ligger snart bakom mig. En vecka där jag har fått höra till ett sammanhang. Detta att höra till är i skrivande stund inte nåt permanent utan endast till och med oktober månad ut. Men ändå. Det ger så otroligt mycket. Och gör så otroligt mycket för självkänslan. Numera kan jag säga, om nån jag möter undrar, att jag

jobbar där och där, just nu och ett tag till

Jag undrar hur många som verkligen trodde på mig! Som verkligen trodde att jag skulle klara detta efter att ha levt i ett arbetslivsvakuum så länge.  Mina häcklare trodde det väl allra minst! De får stå med långnäsa nu. Jag hörde nånstans av nån att man efter sex (6) veckor som sjukskriven är totalt avkopplad från ett jobb och att man då sakta måste få tid och tillfälle att komma igen. För mig blev det åtta timmar om dan direkt efter det här två år och åtta månader långa helvetet. Det som har brutit ner mig. Men var orolig och darra, du häcklare, för Tofflan har rest sig igen!

Människor kan förändras. Tro aldrig att nån inte är utvecklingsbar. Jag trodde tidigare inte det om somliga – och framför allt trodde jag det inte om mig själv. Men ju hårdare smällar man får, desto starkare är man när man väl har rest sig. Det gäller bara att ha en urkraft att använda sig av. Och att det finns människor omkring en som aldrig för ett ögonblick betvivlar ens förmågor. Så, som sagt, var orolig, du häcklare.

Naturligtvis lär jag mig andra saker än att ingå i ett sammanhang och höra till. I morse, till exempel, fick jag veta att det är samma DNA i en liten blomma som i en stor kossa. Jag befinner mig i en otroligt stimulerande miljö – stimulans för såväl intellekt som psyke – i otroligt vackra omgivningar. Och alla runt omkring är fortfarande glada och snälla mot mig. Nu har jag ändå varit här så länge att jag har hunnit skrapa på ytan och noterat att allt inte är perfekt. Det spelar ingen roll. Hade allt varit hundra procent solsken skulle jag ha blivit misstänksam.

Det enda smolket i Tillhörandets bägare är nu att Fästmön och jag inte har så mycket tid tillsammans längre och att jag inte får nån lön. Men kärleken är stark och jag hoppas på en inkomst inom en snar framtid.

Read Full Post »

På vift i tjänsten och hemma

I morse tog jag en annan väg till ”jobbet” efter att ha släppt av Fästmön vid sitt arbete. Faktum är att det var snabbaste och smidigaste vägen hittills – i alla fall till ”jobbet”. Det känns väldigt märkligt att åka genom stan – man tror jag att det ska gå fortare om man åker runt men icke. Dessutom känner man sig som en miljöbov som släpper ut avgaser. Fast jag kan ju inte hjälpa att nån har planerat trafiken så idiotiskt, rent ut sagt…

Redan kvart i åtta i morse (jag börjar åtta) satt jag därför vid min dator och började jobba. Ett trettiotal texter från webben ska granskas av nästan lika många experter och var och en skulle få sin till sig tillsänd via mejl. Ett pillgöra! Samtidigt skulle de också tillfrågas om de hade nåt spännande projekt de ville lyfta fram. Detta visade sig vara förvirrande för somliga… Två frågor i ett mejl kan vara en för mycket ibland…

När Carl, min handledare, seglade in på kontoret bortåt halv nio stack vi nästan genast iväg på en gång. Vi for ut för att klafsa omkring på en byggarbetsplats där vi beskådade bland annat en biogasanläggning. Fast det såg mer ut som cirkustält på håll.

Cirkus? Nej, en biogasanläggning.

                                                                                                                                                       Jobbkameran – liksom min tejpade lilla – var med och jag fick testa att fota med båda. Jag tyckte nog att min lilla gav lika bra bilder som den större kameran. Här är en till av anläggningen, tagen med min lilla tejpade mobilkamera.

Här ser man att det inte riktigt är ett cirkustält…

                                                                                                                                                           Carl använde förstås bara jobbkameran och han är en betydligt bättre fotograf än jag. I ett obevakat ögonblick lyckades jag fånga honom på bild!

Jeppe paa Bjerget? Nej, det är min handledare Carl som skuttade upp på en grushög för att fota.

                                                                                                                                                           Och medan Carl gled ner för grushögen fotade jag ett golv. Ett gjutet golv med en ränna där det måste sluta tätt. Annars lukter det ille!!!

Ett golv jag kunde spegla mig i.

                                                                                                                                                                  Så fick vi syn på en snubbe som fotade på en höjd. Vi klättrade efter. Det var halt. Medan Carl fotade anläggningen ovanifrån fotade jag några kossor som spatserade i hagen bakom.  Tur att man inte har koskräck…

Ja kossan är mitt på bilden, du får anstränga dig lite för att se den!

                                                                                                                                                        Hittade en och annan svamp, också. Just det här exemplaret på bilden är inte ätligt men vackert!

Vacker, men inte så god att äta, tror jag.

                                                                                                                                                     Bilderna och ett flödesschema som jag just har skickat efter ska användas i ett pressmeddelande. Igår skrev jag ett utkast till ett pressmeddelande på engelska (om en annan sak), så idag blev det Carls tur att formulera nåt intressant på svenska. Han är otroligt mer flyhänt än jag, kan meddelas… Men så kan han verksamheten liiite bättre än jag. Dessutom fick jag idag höra att han är duktig på tyska eftersom en av arbetarna på byggarbetsplatsen var tysk. Imponerande! Samtidigt noterade jag till min glädje att min gymnasietyska ändå fanns kvar så pass mycket att jag förstod så gott som hela konversationen. Ibland överraskar man sig själv…

Vi hann tillbaka lagom till veckans höjdpunkt, fredagsfikat. Det var uppdukat med mackor, ostar, marmelad och grönsaker. Mums!

Mumsigt fredagsfika!

                                                                                                                                                                Jag ångrade att jag hade ätit både macka och yoghurt till frukost. Och det kändes liiite dumt sen när det var dags för lunch bara ett par timmar senare att jag hade en stor matlåda med en tjock kycklingfilé i och klyftpotatis till…

Eftermiddagen ägnade jag åt att greja lite med bilderna vi tog och att fixa med en del sidor på webben och intranätet. Hjälpte också till med en ”trycksaksmanöver” som var lärorik! Sen vart det kväller…

Det blir nog bara nånting lätt till middag, men jag inser att jag måste traska över till Tokerian för att inhandla lite basvaror och även hoppa in på apoteket eftersom mina medicinburkar är tomma. Och mest av allt behöver jag passera soprummet och slänga sopor. Massor…

Ut till Himlen åker jag i morgon vid lunchtid. Tanken var att jag skulle slappa i kväll och sova ut i morgon bitti och att Anna skulle få göra detsamma samt umgås med barnen. Men Elias är på kalas i kväll så det blir en väldigt sönderhackad fredagskväll. Inte nån idealisk kväll för barnkalas, kan jag tycka…

Dagen har varit sol och regn omväxlande. Just nu skiner solen och regnet bara vräker ner. Man blir smått prillig… Igår kväll var det riktiga monsunregn här och det smattrade hårt mot taket. Jag hoppas verkligen att det blir bättre i morgon när det är Kulturnatt här i Uppsala!

Read Full Post »

En salig blandning av en osalig själ – inkl Tokeria-rapport

Kära nån då, vart tog den här dan vägen? Tycker att jag har farit som ett så kallad skottspole – nån som vet vad det är??? – mellan Nyby och Himlen. Efter att presentinköp och skrivstund blev det som återfärd till Himlen för frakt av gosse till kalas samt söndagsmiddag. Gossen var nervös inför kalaset – som ju var ett tjejkalas.

Det liksom pirrar i magen!

sa han och for omkring och utstötte märkliga ljud.

Allt medan Fästmön försökte fixa några korvar till den pirrande lilla magen innan tårta, godis och kanske glass skulle ner i den…

Vi var tidiga till kalaset, för vi är väl inte riktigt att räkna som fint folk även om Elias verkar poppis bland tjejerna! Bara tre killar, varav han var en av dem, var bjudna på detta tjejkalas. Kalaset skulle hållas i en lokal under en kyrka i Förorten. För att hitta ingången till själva festlokalen (kan man säga så när det gäller en kyrka?) fick man gå runt, runt och man fick forcera grindar som var både stängda och låsta. Vi kom fram i tid!

Hemma i Himlen hade Anna påbörjat söndagsmiddagen, som blev en sorts Hänt i Veckan. Men det var alldeles förträffligt gott!

En kvart i 18 var det så dags att packa in oss och tjejerna i bilen och åka och hämta kalaskillen. Nästa stopp var hos pappa i Morgonen. Och vad händer då? Vi inser att vi har glömt en salva. Tillbaka till Himlen igen och Anna, nu kallsvettig, skenar in och hämtar kletet. Därpå avfärd igen till en ONÄMNBAR AFFÄR i Förorten där jag ALDRIG mer handlar efter deras snorkiga bemötande gentemot mig och Frida. Men Anna behövde handla och eftersom detta var enda öppna affären i byn så blev det så. Under tiden for jag och avlämnade salvan. Slutligen hämtade jag Anna IGEN och så blev det färd till Himlen. Anna blir hemma nu och kryar på sig i några dar. Själv styrde jag kosan mot Tokerian…

Jaa, för att återknyta till inledningsorden, kära nån då! På Tokerian var det helgalningar ute och skenade i kväll, så här kommer en rapport:

• en ung kille hade käkat blängsylta och glodde som f*n på mig. En tant. Varför då då?
• en liten unge ville köpa Kalles randiga kaviar, men pappa sa ”Usch!” och ”Fy!” och ”Nej det är ost i den där!”, medan jag mimade: ”Den är SKITGOD!”
• bakom mejeriprodukterna hade personalen uppenbarligen hårdrocksfest för mjölkpaketen hoppade i sina hyllor. Rödmjölken var slut, men det var liksom omöjligt att påkalla hjälp från personal (tänkte att de kanske hade en kossa där bakom…) efter de inte hörde nåt annat än sin musik.
• bröna var hårda och såg inte så inbjudande ut, men eftersom min brödburk var tom fick det bli en Balder. Och då menar jag inte Balders balle, snusker!
• Vintervit-kartongerna lyste hotfullt halvtomma, så jag ryckte åt mig två chokladkakor. En kvinna vet aldrig när hon kan tänkas hamna i nöd!!
• vid utgången noterade jag en tjej med keps vars brätte var så ENORMT att jag gissade att den något äldre kvinnan i hennes sällskap var ledsagare. Tjejen såg ju f*n ingenting!

Sen fattades det väl bara att jag skulle möta nåt gammalt ex-pex-kex vid parkeringen, men som tur var lyste h*n med sin frånvaro och jag kunde pusta ut när jag kommit innanför dörrarna här hemma och låsa med dubbla lås.

Jag är trött nu, men jag ska vattna krukväxter och gå en surfrunda för att kolla vad ni andra har haft för er idag. Sen blir det kollaps i fåtöljen med dagens lokalblaska, som jag ännu inte hunnit läsa, och så en bok.

GÄSP!..

Read Full Post »