Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘köpa tid’

Ett funderande inlägg.


 

Kungsängsliljor

Kungsängsliljor på grattiskortet från mammakusinen B och hennes A.

Idag har uppvaktningarna fortsatt. Det har strömmat in gratulationer via postboxen och per telefon. Här intill en bild på ett av korten, det från mammakusinen B och hennes A som har både egna barn och barnbarn att tänka på och som ändå kommer ihåg mig. Värme! 

Och inte blev jag ledsen heller när faster E, i förra månaden 97 år fyllda, ringde för att gratta. Dessutom var hon fullt medveten om att hon ringde två dagar försent. Men se, hon hade ramlat natten till fredagen och var aningen justerad. Inte ett ben brutet, tack och lov, men bulor och blåmärken här och var. Och med det efternamn hon besitter, det efternamn min mamma föddes med och mammakusinen B, följer en viss… envishet. Kan själv. Den 97-åriga damen hade hasat sig in från hallgolvet till sovrumsgolvet. Först då, när krafterna inte räckte till för att ta sig upp i sängen, larmade hon. Envishet stavas BERG.

Utöver detta har jag i afton skrivit en text mot betalning samt fördrivit en humla ut ur sovrummet. En humla stor som en gråsparv. Med Fästmöns hjälp. Vi har ätit kallskuret och röror och körsbärstomater och svarta oliver.

Och så tänker jag. Jag har fått ett erbjudande som jag ska lämna svar på i morgon. I morgon eftermiddag ska det avslöjas. För mig är det… inte idealiskt, men en lättnad. Därför att jag inte brinner. Det finns ingen eld inuti mig. Klockan går och jag bromsar inte längre visarna. Tänker. Rätt beslut vore att acceptera och köpa mig ytterligare lite… tid…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det var ett riktigt skitväder i morse! Jag hade vaknat av och till under sennatten/tidiga morgonen för att springa på toa, förstås, men också för att det smattrade mot sovrumsfönstret. Och knakade. Regn och blåst, alltså. När jag kom ut från porten hemma hade regnet övergått i snö. Stora, tunga flingor föll och sa

Ploffs!

när de landade på mig och marken.

Det var som att köra i mjölk till jobbet och än värre blev det ju närmare jag kom.

Jobbet, ja… Jag vill inte berätta för mycket om de personer som finns där, men vilka människor det är! Jag har varit här sen i september och jag har aldrig mött folk som är så varma, omtänksamma, snälla och framför allt normala. De går inte att jämföra med de halv- respektive helpuckon som fanns där jag var förr i tiden. I ett annat liv. Där en liten klick styrde – precis som här – men på ett sätt som gjorde att medarbetarna förvandlas till strykrädda rövslickare. Ja, jag skräder inte orden. Det var ett riktigt sjukt ställe! Visst fanns det undantag där också, men inte en enda människa kom nån enda gång fram till mig och frågade rakt på sak. Inte som här. Igår, till exempel, slog sig en kvinna från en annan våning  ner vid mitt lunchbord och sa:

Jag hörde att du inte får vara kvar. Och jag ville bara säga att det var tråkigt!

Vad svarar man på sånt? Jag började förstås gråta, skulle inte du ha gjort det?

Den här värmen möter jag hos de allra flesta som jobbar här. Därför kan jag bara gratulera MG som har fått Tjänsten. Det är en fantastiskt vänlig arbetsplats h*n kommer till! Men det klart att här finns saker som är mindre bra också. Detta handlar emellertid mest om att det är brist på tid och att folk inte alltid hinner kommunicera. För egen del känner jag också att det inte alltid är så lätt att ha två chefer – en som jag sitter ganska nära och som är den som förser mig med de flesta arbetsuppgifter och en som sitter i ett annat hus, som betalar min lön och vars avdelning jag tillhör. Men det går! Det funkar, faktiskt! Jag får mina yrkesmässiga behov tillfredsställda på ett alldeles utmärkt sätt – på ena stället den stimulerande miljön i sig, på andra stället i möten med andra kommunikatörer. Och jag klarar av att ibland dras mellan dessa två var för sig starka fru Chefer.


Jag får lite tid till. 

I morse när fru Chef1 stod i dörrhålet kunde jag inte låta bli att fråga om det var för att de ville vara snälla mot mig som jag får vara kvar en månad. Men det är det inte. Jag har fått saker att göra i januari som är viktiga och som behövs göras och fru Chef1 sa att hon tyckte att det är jättebra att jag kan och vill stanna en månad till.

Det köper mig tid. Och jag planerar och försöker ordna till det bästa under den tiden.

Read Full Post »

I alla fall är det snart Christmas time. Och jag har fått ”en julklapp” som köper mig lite tid. Jag blir kvar på jobbet januari ut för att slutföra och för att lämna över/introducera.


Det blir jul i år också. 

Jag är så tacksam!

Read Full Post »

Kvällen har bara gått. Jag har visserligen varit och handlat och jag har kokat korv och ätit. Men sen har kvällen bara gått. En stund gick åt till att säkerhetskopiera filer. Snart tar USB-minnet slut!

Axeln värker som tusan. Det värker ända ner i underarmen. Varje tangentnedslag gör ont, faktiskt. Men skit samma. Jag beklagar mig inte. Så länge jag skriver vinner jag kampen över de negativa tankarna. Inte vill jag ha några guldstjärnor för att jag sitter här och hamrar ändå och roar en sån som dig med mina ord. Nej, här är ingenting av guld, bara papp.


Bara en pappstjärna.

                                                                                                                                                           Jag har försökt uppamma krafter att kolla lediga jobb, men jag har gett upp. Alla de jobb jag har sökt som jag har tyckt att det stod mitt namn på passerar revy för min inre blick. Nu återstår bara jobb där jag inte är kvalificerad nog eller jobb som jag inte vill ha. Jag har tre ansökningar inne på lediga jobb. Det ena vill jag inte ha för det innebär resor – och då måste det vara jädrigt bra betalt om jag ska kunna bil-pendla! Det andra är jag inte kvalificerad nog för. Det tredje är ett vikariat hos en arbetsgivare där jag har sökt hundra jobb, men aldrig kommit på intervju trots att jag är kvalificerad. Så nej. Motivationen är låg.

Det känns så meningslöst att fortsätta den här kampen. Jag befinner mig i helvetet och det är uppenbart att det är där jag hör hemma. Bara korta stunder, i Den Mest Älskades närvaro, känner jag mig levande.

Annars är det här inget liv. Jag vill inte mer. Jag vill inte. Jag vill inte leva längre. Jag har gjort så många fel, men jag tycker att jag har tagit mitt straff nu. Det tycker visst inte Makterna.

Jag vet inte hur jag ska kunna sova i natt. Jag vet inte hur jag ska komma ur sängen i morgon bitti. Men jag gör det. Jag gör det för att jag köper mig tid genom att jobba två och en halv vecka till. Då kan jag också betala mina räkningar en månad till. En månad.

Read Full Post »