Sista dagen

Ett inlägg om min sista arbetsdag.

Det regnade hela eftermiddagen och kvällen igår. Det blåste också. Jag blev tvungen att stänga fönster och dörrar. Vädret var en perfekt avbild hur det kändes inuti. Men det lättade när jag mobiltelefonerade med Fästmön, för hon får mig alltid på bra humör, hur tufft det än känns eller är.

Sista dagen på femte skrev jag om igår.

Det var en lustig dag igår! Och inte fick jag nån klarhet i saker och ting. Jag har försökt ringa och mejla, men ingen svarar. Folk är ju på semester. Så vart jag ska överlämna saker och ting – som material, nycklar, passerkort, dator, mobil etc – vet jag i skrivande stund inte. Den person prefekt 2 tyckte att jag skulle överlämna till har nämligen semester – även nästa vecka.

Det mest struliga i skrivande stund är datorn som jag hade tänkt deponera på fakulteten idag. ML deklarerade igår att h*n tror att institution 1 har köpt loss den av fakulteten. Det hade ju varit bra om jag blivit informerad om detta, eftersom jag eventuellt ska göra ett jobb för sagda fakultet och har meddelat att jag har en dator… Nu vet jag inte om jag har en dator eller inte… Jag hoppas på svar under dan.

Nu har jag emellertid pratat med personalmänniskan och jag fick hämta mina intyg efter lunch. Hade tänkt luncha ensam med min bok tillsammans med Lena Nyman på Thaistället, men fick sånt trevligt sällskap av varma A idag igen! Vi har bytt mobilnummer! Knäppt, va, sista arbetsdagen…?

Det sista jag gör på jobbet är att mastertömma tjänstemobilen och flytta datorn till femte våningen. Där står den säkrast, tror jag. Troligen lämnar jag resten av mina prylar där också. Nånstans. Jag känner mig ganska frustrerad att det ska bli så här struligt i sista minuten, men när jag har lämnat den här byggnaden är det inte längre mitt problem. Och jag ska inte vända mig om…

Sa hej då till några igår som är i tjänst och det blir väl ytterligare några goodbyes idag. Men jag tänker inte dra ut på eländet utan ge mig iväg så snabbt jag kan. Nån avtackning blir det inte den här gången heller, men det hade jag inte förväntat mig. Jag har ju bara varit visstidsanställd i ett och ett halvt år.

När jag var och hämtade kaffe på förmiddagen föll mina ögon på denna nidbild som nån – inte jag! – hade ritat och lagt på hyllan bredvid kaffemaskinen. På nåt sätt känns det rätt att avsluta med den här, för informationsservicen lär ju bli obefintlig när jag har stängt och låst min dörr.

The preventor of information service – undras vem som avses…

Det är onsdag idag och det är min sista arbetsdag här. För alla andra går livet vidare, för mig tar det stopp. Ett tag. Jag försöker planera in aktiviteter av olika slag – både roliga och användbara, men jag har svårt att upparbeta nåt engagemang just nu. Det går över, jag vet, men jag måste få sörja en stund.

I kväll ska jag fira vår elvaåring, men jag misstänker att födelsedagspresenten från Bokus inte har kommit fram än. Och det är skitdåligt, för den skickades i fredags. Jag hoppas att den är väl värd att vänta på…

Livet är kort. En del liv har knappt börjat, medan andra liv är på väg att ta slut. Så är det bara.

Read Full Post »

Sista tisdagen på femte

Ett inlägg om min sista arbetsdag på femte våningen.

Lika kvavt idag som igår, men lika lurad blev jag att det inte var kvavt. Synnerligen soldisigt. Jag sitter på toppen idag, den sista gången. Har öppnat ett av de stora, härliga fönstren och störst inte nämnvärt av ljuden utanför. Konstigt! Det är uppenbarligen mest människor som jag är högkänslig för…

Har rensat och plockat en del på detta mitt andra kontor, men det var redan ganska tomt. ML bjöd på biscotti till morgonfikat och vi har pratat om en del praktikaliteter. Bland annat är det osäkert vem som äger min dator på fjärde våningen. Jag hade ju tänkt åka och lämna den till fakulteten i morgon, men nu har det visat sig att institution 1 kanske har köpt loss den. Faktum är att jag skulle föredra att lämna kvar den här i ett skåp. Inte i S:s rum, har vi konstaterat… S är snäll och duktig, men det där med ordning och reda är inte riktigt S:s grej, konstaterade vi…

Jag har för resten noterat vad man ägnar sig åt på institution 1 när jag inte har varit är och haft koll. Läser veckotidningar, minsann…

Avancerad litteratur på institution 1…

Vidare har vi pratat lite om att jag ska intervjua ML för Uppsalanyheter om den stora fritidssysselsättningen, en viss sorts dans. Nu vill h*n tvinga dit mig på ett pass, men se jag har mina gränser… Fota, ja; dansa, nej.

Inte vet jag vad jag ska göra resten av den här dan. Det är ju inte stor idé att börja med nånting och avslutat det mesta har jag gjort. Det är bara ett antal lösa trådar som hänger i luften. ML ska kolla ett par av dem, en under dan, nån nästa vecka.

Jag har fått en massa intresseförfrågningar på skrivuppdrag från Blogvertiser, men nu får man skynda sig att ge mig uppdrag. Efter den 31 juli lär a-kassan gnöla om jag arbetar den minsta timme i månaden…

Fort hit med uppdrag före den sista!

Våra a-kasseregler är nämligen väldigt stelbenta. Så stelbenta att det är en rejäl ekonomisk förlust för mig att fortsätta jobba 20 procent på institution 1. Så då får jag väl inte skriva blogginlägg mot betalning heller? (Men det fick jag förra gången jag var arbetslös. Med en timmes ekonomiskt avdrag på a-kasseersättningen för ett uppdrag jag utförde på en kvart, tjugo minuter.) Nej, man ska sitta här och inget göra och bli deprimerad. Det blir kontentan av de regler som finns idag.

Om du bara kunde föreställa dig, dessutom, hur jag INTE ser fram emot besöket på Arbetsförnedringen på torsdag… Det är bara idiotiskt att tvingas gå dit och skriva in sig, man får ju ingen hjälp där. Under förra svängen fick jag till sist en handläggare som åtminstone försökte hjälpa mig, som visade intresse för mig och som stöttade mig. Dessutom var hon vänlig och empatisk. Och sen har vi ju Ingmari i Sollefteå, också en pärla. Men övriga som jag har träffat på som jobbar inom Arbetsförnedringen ger jag inte mycket för. Självklart kan jag inte generalisera och säga att

alla som jobbar på Arbetsförnedringen är dåliga.

Lika lite som man kan säga att

alla invandrare är våldtäktsmän för att en invandrare har våldtagit en person i min bekantskapskrets.

Men mina erfarenheter säger att majoriteten som jobbar på Arbetsförnedringen kanske borde jobba nån annanstans. Till skillnad från mina erfarenheter av invandrare, som är så gott som enbart positiva. Svenskar, däremot…

Fast DET är underlag för ett separat blogginlägg… Som jag skriver utan betalning.

Livet är kort.

Read Full Post »