Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kontrakt’

Ett inlägg om kränkthet.


 

Klotter sur gubbe

Typiskt kränkt.

I morse läste jag en intressant artikel hos Dagens Nyheter. Ett antal komiker har pratat med en journalist om det här med att twittra. De menar att det har blivit svårare att klara reaktioner på vissa skämt och satir på Twitter.

Artikeln inleds med att man tar upp en värd för ett amerikanskt TV-program och dennes Twitterhistoria. Det blev en storm som hette duga på Twitter eftersom mannens tidigare tweets uppfattades som kränkande på flera olika sätt. Man krävde till och med att mannens kontrakt skulle rivas.

Twitterkonsensus har vi även här i Sverige. Flera svenska komiker har blivit utsatta för stormar när deras skämt har uppfattats som kränkande. Özz Nûjen sätter fingret på saken direkt, tycker jag. Han säger i artikeln:

Det känns som att tonläget har höjts, att människor vill missförstå ibland, att de gör det med flit. Alla känner och vill känna sig kränkta för att vinna politiska poäng. Man tar på sig offerkoftan och letar efter tweet som man kan irritera sig på […]

Jag förstår precis hur han menar – tror jag – eftersom jag själv har blivit utsatt för detta. I mitt fall hade man tagit en lösryckt mening ur sitt sammanhang vid ett tillfälle, vid ett annat hängde man ut mig med bild och namn för att man trodde att en diskussion jag hade haft med min mamma (!) handlade om en helt annan person. Det gick så långt att det skrevs en massa förtal om mig, som jag naturligtvis anmälde. Nu är jag inte komiker, men jag gillar när mina ord och texter berör. Fast när dessa direkt missuppfattas och fjädern görs till en höna… Nä, sån skit tar inte jag. Jag har för övrigt aldrig supit bort nåt jobb, vilket jag dessutom anklagades för i kommentarsfältet. Mitt förhållande till alkohol är bra och stabilt, det vet alla som känner mig på riktigt. Men så låg var nivån att man tog in nåt påhittat som för övrigt inte hade med saken att göra.

Karin Adelsköld är en annan komiker som uttalar sig i DN-artikeln. Hon tycker att Twitter har blivit ett kargt krigsområde där det har blivit allt lägre i tak – trots att det borde vara tvärtom. Annika Lantz känner likadant. Från början såg hon Twitter som en lekplats och en ventil för tankar som poppade upp. Hon tänkte inte efter före särskilt ofta, utan skickade ut sina tweets. Responsen var nästan bara positiv. Men sen ändrades klimatet, nåt som Annika Lantz märkte av när hon twittrade framför ett TV-program… Idag tänker Annika Lantz ordentligt innan hon skickar iväg en tweet. Och då blir det tråkigt, tycker hon. Säkert och tråkigt, förtydligar hon, men det är vad hon orkar med just nu.

Journalisten Emanuel Karlsten har en delvis annan bild och förklaring. Han tror inte motreaktionerna beror på att Twitter har förändrats utan att det handlar om att plattformen har växt och att komikerna har blivit mer kända – även för dem som inte gillar dem. Han säger bland annat:

[…] Ju fler personer som läser desto mer blandade är reaktionerna. […] Det blir politiskt, och folk använder det som slagträ i sin egen debatt. Vi söker hela tiden efter saker att ha åsikter om. Jag vet inte om det blivit hårdare, snarare förenklande […] Det politiskt korrekta är väl sunt när det strävar efter ett samhälle där alla känner sig accepterade. Men komikerns uppgift är att röra sig i gränslandet, säga tankarna som är förbjudna och tänja på det korrekta för att få oss att skratta ­eller tänka till. Det är ju lätt sagt, men det är nog fruktansvärt jobbigt att stå i skitstormen för ett skämt som tweetats ur kontext. Det är svårt för den som vill vara både älskad och provocerande. Jag tycker rent principiellt att det är viktigt att få skämta om alla, men det kräver verkligen sin hårdhudade pajas.

Nu är jag ingen fan av ståuppkomiker, men när jag läser den här artikeln får jag en delvis annan bild av dem. För precis som jag har de råkat illa ut, när tanken inte har varit att såra nån annan. Att medvetet såra nån är en helt annan historia, OBS!!! Men för egen del följer jag inga komiker på Twitter eftersom ståuppkomedi inte roar mig. Så enkelt kan det nämligen vara eller så resonerar jag: jag följer bara twitterkonton jag är intresserad av. Sånt som inte intresserar mig läser jag inte. Svårare än så är det inte. Det är ju ingen som tvingar nån att läsa hos personer man inte gillar/som har åsikter man inte gillar/som inte intresserar en. De personer som ändå gör det in absurdum – jaa, såna finns! – de lider av en sjuklig fixering och borde söka hjälp för den, enligt min mening. Sluta hylla det fria ordet när ni är med och kväver folk! Och förresten… allt handlar inte om just dig…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett väntande inlägg.


 

Regn på köksfönstret

Gårdagens bild, dagens väder.

Gissa vad det är för väder idag? Just det, samma som igår: regnigt, blåsigt och kallt. Dan började dimmigt, dessutom. Fästmön och jag såg knappt en meter framför oss (liiite överdrivet, jag erkänner!) i morse. Men det kanske hade att göra med att ögonlocken var tunga? Det känns som om jag har sovit alldeles för lite i natt. Först vaknade jag av att nån skickade sms, sen var det nån som ringde. Nu har jag huvudvärk. Det har därför blivit en Ipren idag. Hur det går för Anna vet jag inte, men hon jobbar lång dag, ända från klockan sju till klockan 16.

Jag ägnar mig åt att vänta idag. Vänta och vänta och vänta… Just idag känner jag mig otålig, för det är flera saker som hänger på varandra, lite grann. Mitt liv är på stand by, som jag säger ibland. Till exempel väntar jag på ett telefonsamtal som jag skulle ha fått i måndags, som kom helt kort igår och som ska bli längre idag. Beroende på samtalets utkomst kan jag inte boka in varken aktiviteter eller möten. Dessutom väntar jag på en utskrift. Den måste jag prata om med en mig närstående person. Fast den personen kan jag inte prata med förrän i kväll. Därefter förväntar jag mig att jag får tummen ur. Det kan ta en timme, det kan ta dagar. Men det måste kännas rätt!

Och under tiden väntar jag på att en viss arbetsgivare ska ringa och säga att jag får det där drömjobbet, att en annan person ska ringa och säga att jag får ett kontrakt och att pristagarens namn för årets Nobelpris i litteratur ska tillkännages. Tack och lov att det senare är tidsbestämt till klockan 13 idag!

Under tiden går jag och noppar bort gula och bruna blad från mina krukväxter och planerar helgens städning. Anna får hem sin äldsta dotter och ska dessutom jobba i helgen, så hon åker hem till sitt i morgon. Jag tar städhelg.

Nä, idag är jag ingen tålmodig väntare, lika lite som jag är nån tålmodig patient. Kroppen och livet ska bara funka, helst. Jag tror jag går in i duschen.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett time flies-inlägg.


 

Grannarnas gasbrännare

Grannarnas gasbrännare åkte på strax efter 22.30 igår kväll. På trädäcket. I torra marker.

Inte vet jag vart tisdagen igår tog vägen. Men den försvann snabbt. Och glad för det är ju jag, eftersom tisdagar är dagar jag kan klara mig utan. Det känns ofta fortfarande så att tisdagar är jobbiga dagar. Märkligt… Under några veckor i sommar har jag i alla fall kunnat se fram emot Morden i Midsomer, men igår gick sista avsnittet för den här gången. Det betyder återgång till det vanliga: det vill säga, tisdagar är enbart dåliga dagar och sommaren är slut.

Som grädde på tisdagsmoset körde grannarna under mig igång lite gas och eld vid 22.30-tiden. Inte vet jag vad det är för apparat, men gissningsvis har det nånting att göra med vattenpipan de senare rökte. Detta gjorde att jag inte kunde sitta och svalka av mig på ballen* före läggdags som tänkt. Jag försökte en liten stund, men började då hosta. Och blev härmad av grannarna. Som om jag skulle låtsas att jag hade ont av deras rök… Nej, jag är inte min mamma. (Grannarna är uppenbarligen inte bara blåsta som eldar när det är sån hög brandrisk, de är rätt elaka också.) Därför slutade min kväll med att jag gjorde ett skriftligt klagomål till styrelsen där jag i korthet beskrev lite grann vad som hänt samt bad dem vidtala mina grannar. Grannar, som alltså även igår, tisdag, hade lite partaj (dock inte så högljutt) på sin uteplats, långt efter klockan 23. Jag har försökt ringa nån i styrelsen tidigare i veckan, men fick inte tag i nån. Igår var jag väl kanske inte så mycket störd som oroad med tanke på den höga brandrisken som råder. Sen var det väl inte så jätteroligt att ligga och hosta i sovrummet i ett par timmar. Jag behöver ju vara pigg och fräsch idag.

Mjölk

Som jag har längtat efter mjölk!..

Tidigare på dan kunde jag emellertid sitta på ballen av och till. Det var lite bättre än vanligt tack vare det fjantiga regnet. Lucille höll mig sällskap ett tag. Därefter var Linda-boken mitt sällskap. Framåt kvällen värmde jag en fryst pizza i ugnen. Kunde avnjuta middagen tillsammans med ett härligt glas mjölk på ballen. Jag minns knappt när jag drack mjölk sist och jag längtade rejält.

Jag var riktigt nervös igår kväll – men det är inget mot vad jag är just nu. Ändå vet jag ju nästan ingenting om jobbet för vilket jag ska intervjuas idag. Det enda jag vet är det lilla jag har läst på företagets webbplats, en mycket bra webbplats, för övrigt. Det verkar vara lite omständligt att ta sig in på området. Det oroar mig lite också. Sån är jag! Och ingen har jag att dela min oro med. Mamma ringde igår, men det var för att tacka för kortet jag skickade från Stockholm och för att dra sedvanlig harang om städtjejerna. En och annan tumme har vänner och bekanta lovat hålla. Det känns gott att inte vara helt ensam. Jag skulle nämligen behöva det här jobbet, även om det inte är nåt fast jobb. Men det verkar vara ett roligt och intressant jobb det lilla jag vet och det räcker långt. En fördel med att det är ett konsultuppdrag är ju att det tar slut förr eller senare. Är jobbet pest och pina så är det ganska bra att ha ett kontrakt som löper ut… Men jag ska inte gå händelserna i förväg. Jag har inte blivit erbjuden uppdraget och jag har inte ens blivit intervjuad. Än. Men snart…

Mannen från det andra företaget, han som skulle ringa i måndags eller senare igår för att boka en ny intervjutid i stället för den där måndagen jag åkte 14 mil för att gå på toa, har inte ringt. Jag ska skriva några rader i ett mejl till bemanningsföretaget om detta strax. Det kan faktiskt vara så att den stora branden som härjar har gett mannen extra jobb.

Idag är det onsdag och det är mulet. Men klibbigt. Jag ska strax in i duschen. Vad dagens klädsel blir är osäkert, till och med shortsen och linnet klibbar mot kroppen i denna stund… Fast jag tror inte att bikiniöverdel är lämpligt att ha på sig  – enbart – vid en anställningsintervju…

Solen på väg ner bakom husen 5 aug 2014

Solen på väg ner bakom husen vid 20-tiden igår.


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tipsande inlägg – om en virkande vän och en mordisk vandring. Och om Sarah Dawn Finer, förstås, för henne kan jag inte låta bli att nämna i sammanhanget!


 

En dag utan smärta. Jag tror nästan inte att det är sant, men det är det. Ryggen är så gott som smärtfri, magen är lugn, bara axeln bråkar lite. Den oopererade. Den har nämligen fått ta ganska mycket de här veckorna. Som när hela Tofflans kroppshydda häver sig upp med hjälp av den. Inte konstigt att den är lite… matt. Även min mamma mår bättre, vilket hon har ringt två gånger om idag för att berätta. Det är skönt att veta. Att slippa oroa sig även för nån annan. Också.

Biljetter till Cabaret

Biljetter till Cabaret.

I morgon är det dags igen. Jag ska jobba. Det är tre dagar kvar på mitt kontrakt och det räknar jag med att klara av. Sen får vi se vad som händer i mitt liv. Det finns en del att se fram emot. Jag har en spännande artikel på gång med en av mina drömintervjupersoner. Och att få se Sarah Dawn Finer i Cabaret på Uppsala Stadsteater i maj är en annan sak att se fram emot. Jag är överlycklig!

Röda vantar och kärleksvante

Annas vantar och en kärleksvante.

Men för att inte du ska deppa ihop vill jag tipsa dig om ett par saker. Först vill jag hissa min bloggvän Irene som har otroligt flinka fingrar och som har haft det ganska tufft. Jag känner inte Irene närmare, men hon har aldrig beklagat sig, det är ju bara jag som ägnar mig åt sånt. I stället har hon varit hjärtegod och stickat vantar – till mig, Fästmön och en gemensam vante.

Irenes virkade sandal

Irenes virkade sandal. Bilden har jag lånat från Irenes blogg.

Inte har jag fått betala nåt, varken för material eller arbete, trots att Irene försöker överleva på det samhället kallar existensminimum. Därför glädjer det mig extra mycket att hon kanske, kanske har nånting eget på gång! Det handlar om virkade prylar. Riktigt söta små saker. Eller vad sägs om denna ursöta lilla sandal? Till och med ett härdat icke-barns-Toffelhjärta smälter ju! Fler virkade dojor ser du på Irenes blogg genom att klicka här!

Se Skoga och sedan...

Se Skoga och sedan… kan jag…

En annan rolighet jag vill puffa för är mordiska vandringar i Maria Langs fotspår. De mordiska promenaderna sker under perioden maj – september i Nora, Maria Langs Skoga i böckerna. Ledsagare på färden är hennes systerson Ove Hoffner. Det här är nånting jag funderar på att göra i sommar tillsammans med Anna och några goda vänner till oss. Förhoppningsvis är magkramper, ryggeländen, hälsporrar, hostor, bråkande axlar och sånt sen länge glömt då. För oss blir det nog i såna fall en mordisk vandring med övernattning eftersom vi alla fyra har en bit att resa. Kanske rentav ett Maria Lang-paket… Helt klart är att Ove Hoffner är en person som jag verkligen vill träffa – och SKA träffa innan jag dör! För hans moster var en av mina favoritförfattare.

 


Livet är kort.

 

Read Full Post »

Ett både tankfullt och snuskigt inlägg.


Idag har jag plötsligt fått
lite mycket att tänka på. Det var nämligen inte bara kvinnan som sökte Berit som ringde. Det kom ett samtal från nån som tänker förorda mig som kandidat för intervju på ett jobb – ett jobb jag sökte så sent som i morse. Snacka om att självkänslan steg. Samtidigt vet jag att det är långt från en första kontakt till ett slutgiltigt kontrakt…

Tog en promenad på lite mer än tre kilometer och en halvtimme. Det regnade väldigt blött, så det nytvättade håret är nu fullt av vågor där det inte ska vara vågor. Ser komplett galen ut – som jag brukar, med andra ord.

På tal om ord funderade jag på nånting jag läste på förmiddagen, ungefär:

Äkta vänner är som diamanter, falska vänner finns det lika gott om som löv.

Ja, det är säkert inte korrekt återgivet. Eller också existerar det inte nåt sånt här talesätt. Skit samma, jag tyckte att det lät väldigt rätt i min öron. Därmed inte sagt att jag inte älskar löv, för det gör jag! Falska vänner, däremot, älskar jag förstås inte.

Lönnlöv och eklöv höst

Falska vänner? Nja, vackra höstlöv.


På min vandring idag
var det som sagt väldigt blött. Jag tog faktiskt bara två bilder, ville inte blöta ner iPhonen.

Den här bilden är till Cattis, FEM, Gunilla och alla andra snuskor på nätet. Här ser ni att jag talade sanning, minsann!

Snorrevägen

Snorrevägen finns i Uppsala, faktiskt väldigt nära där jag bor.


Nu ska jag skärpa till mig,
för om en timme ska jag bli intervjuad av en journalist som ska skriva nåt seriöst i en veckotidning. Och nej. Det handlar inte om handarbeten eller recept, sånt som somliga snackar om på fikarasterna. Det handlar om mer allvarliga prylar som inte alls är särskilt roliga.


Livet är kort.

Read Full Post »

Alltså jag börjar allvarligt undra om det är ett kontrakt ute på mig. Ett kontrakt att ha ihjäl mig. På vägen hem från jobbet är det alltid nån idiot som gör nåt vansinnigt i trafiken. Idag var det en galning som körde en blå firmabil från Wikmans elektriska som körde slalom – och in rätt framför Clark Kents* nos. Näru, det företaget tänker jag varna

alla

för just nu. Det ligger inte bra till i min bok av förorättelser. (Heter det så i plural?)

Och uppe på Tycho Hedéns väg var bilköerna kilometerlånga och det var i princip tvärstopp. Inte svårt att gissa varför – det hade naturligtvis smällt nånstans. Nåt pucko hade väl glömt att blinka, gjort nån halsbrytande omkörning eller helt enkelt inte hållit avstånd. Man tänker att även om man inte är rädd om andras liv i trafiken borde man kanske vara det om sitt eget. Eller åtminstone sin bil…

Som vanligt körde en massa bilar omkring enögda också. Just den här säsongen gör det ju inte så mycket, men när en strålkastare är trasig, brukar den andra lysa starkt och bländande. När jag var på besiktningen pratade besiktningsmannen och jag just om detta och jag undrade om glödlamporna hade blivit sämre eller om folk bara var lata som inte byter det som är trasigt. Men besiktningsmannen svarade att det är så mycket elektronik som drar ur lamporna i nya bilar. Lamporna går stup i ett. Själv var jag till verkstan och lät byta en strålkastare för första gången i våras. Nej, för att jag har liksom inte aparmar med gripklo i änden, trots att jag är så ful. På verkstan, däremot, har de bra verktyg för lampbyten…

Jag lyckades i alla fall ta mig helskinnad till Stormarknaden där jag inhandlade en platta malt och vinkade till en mobiltelefonerande GH, en kollega från förr i tiden. Det är så märkligt, för jag såg GH så sent som i morse, på cykel. Innan dess är det många år sen sist.

Hemma i New Village möttes jag av brädor i trapphuset. Jorå, om det inte är ungar som skriker så väggarna vibrerar så är det folk som renoverar. Just den här familjen har renoverat i typ åtta månader. Man undrar om de bygger ett helt nytt hus i lägenheten eller vad.

Men jag har snälla och normala människor omkring mig också. Igår kväll plingade Lucille, som Fästmön kallar henne (Lucille heter nånting heeelt annat), på för att låna en kopp socker. Jag gav henne visserligen det, men var väldigt stressad eftersom jag var

strängt upptagen

med nåt

mycket viktigt

(en Alfapetmatch på nätet med Anna). I kväll när jag just hade torkat mig och smort in fötterna efter en dusch ringde det på dörren igen. Jag tänkte först skita i att öppna, men så beslutade jag mig för att kolla i ögat vem det var. Det ringde nämligen två gånger, så det verkade angeläget. Jag svepte om mig handduken och halkade ut i tofflorna i hallen. Det var Lucille som bjöd mig två bitar lettisk ostkaka till frukost!!!

Lettisk ostkaka à la Lucille.


Lucille är inte alls lettiska,
men kakan är det. Och den ska jag visst äta till frukost i morgon! Jag ska ju sen passera labbet och lämna prov på väg till jobbet och då kan man få vänta. Bäst att vara mätt och nöjd då.

Jag har bäddat rent och tvättat och hängt en maskin tvätt. Kvällen till ära – och för att jag ska lämna prov i morgon – har jag ätit tre (3) knäckemackor med LEVERpastej (snacka om kvasi-vegetarian!..) och smörgåsgurka till middag. Jag firar att jag överlevde den fruktansvärda hemfärden, ingenting annat, typ…


*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

En dag med möten blir det idag. Såna är vissa dar. Morgonmöte, som vanligt, eftermiddagsmöte då och då. Folk frågar mig om framtiden. Jag svarar att vi har diskuterat den, att det finns önskemål. Men än har jag inte sett några papper eller kontrakt.

För övrigt väntar jag på några forskartexter som ännu ej är klara. Det fattas tre. Fru Chef har 33 fortfarande hos sig för granskning sen onsdag i förra veckan. Jag har inte fått nån som helst signal om läget där, så jag väntar med spänning.

Förslag till utformning av åtta utbildningssidor blev klart i fredags. Tror uppdragsgivaren var förvånad över att det gick så fort. Vi ska stråla samman endera dan och göra dem klara samt köpa bilder. Kanske nån gång under denna dag, till och med.

Det är fortfarande roligt och stimulerande att vara här, men nu kände jag för första gången på nästan två månader att helgen var lite för kort. En dag till hade jag gärna haft. En dag till att göra allt och inget. I lördags gick jag ett snabbvarv med lilla dammsugaren, till exempel. Men det var ett hafsjobb. Det knastrar under Tofflans tofflor och det är ett ljud som ger mig rysningar liknande dem när bestick skrapar mot porslin eller kritor gnisslar mot en griffeltavla. Finns det för resten fortfarande nån svarta tavla i skolan?


Finns fortfarande svarta tavlan i våra skolor?

                                                                                                                                                                              Grå och kall dag, runt noll i temperatur. Jag längtar tills Clark Kent* får vintertofflorna på så jag kan känna mig lite säkrare på vägarna. Funderar på att ge honom en dusch och en invändig storstädning i helgen som kommer när Fästmön jobbar tråkpass klockan 12 till 21 båda dagarna. Anna jobbar för övrigt tråkpass nästa hela veckan hon är hos mig, det vill säga kvällar. Hon jobbar när jag är ledig och tvärt om. Vi får försöka hitta på nåt måndag eller tisdag kväll. Vi ses för lite!

                                                                                                                                                                                   *Clark Kent = min smutsige lille bilman

Read Full Post »

Får man ha vilken ton som helst när man tilltalar medlemmar? Att jag har en skitelak och bitsk ton ibland på min personliga blogg är en helt annan sak, tycker jag. Där tilltalar jag för det mesta inte nån, utan skriver rent allmänt vad jag tycker. Men när man tilltalar medlemmar i en bostadsrättsförening anser jag att man ska hålla tonen neutral. Det är nåt vår styrelse uppenbarligen inte klarar av.

Gång efter annan landar otrevliga meddelanden i våra postboxar och/eller på anslagstavlorna i trappuppgångarna. Idag handlade det om garagen (en lapp i boxen) respektive cyklar (på anslagstavlan).

När det gäller garagestädningslappen inleds den, efter rubriken

GARAGESTÄDNING

med att berätta vad man inte får förvara i sitt garage. Vad jag vet får man ingen sån information när man hyr sitt garage och får sitt kontrakt. Är det så himla konstigt att folk tänker och gör fel då? Varför inte upplysa om detta från början med kontraktet och inte via lappar som går ut till alla medlemmar? Man får ju känslan av att var och varannan medlem som hyr garage är dum i huvet. Eller näst intill. Eller att det i vart fall är var bostadsrättsföreningen tycker om sina medlemmar…

Att man inte får förvara

[…] sopor och skitiga trasor-trassel […]

är för mig ganska uppenbart, men för andra kanske det inte är det. Det kan ju vara så att man råkat glömma sin soppåse på vägen ut till garaget när man ska till jobbet och inte hann gå med den. Genom att dessutom  använda ordet

[…] skitiga […]

har styrelsen sänkt sig till en nivå som ligger under markplan. Det förvånar mig för övrigt att lappen annars är rättstavad…

På cykellappen använder man också en otrevlig ton. Eftersom lappen sitter på anslagstavlorna kan jag inte korrekt återge vad som står på den, men det går ut på att man bara får ha fungerande cyklar i cykelställen. Alla andra cyklar ska slängas eller ställas in i kallförråd som en del hyr. Inte alla. Och var ska man slänga en cykel som inte fungerar? Ingen information finns om detta. Men det hade ju varit lite överkurs, kanske. Att informera om möjligheter, menar jag…

[…] edra cyklar ska vara funktionsdugliga […]

tror jag det står. Edra… Men hallå! Är det nån från 1800-talet som har skrivit meddelandet, eller? Vad jag vet säger man era och inget annat.

Nej fy för otrevlig ton! På cykellappen hade man säkert fått mig positivare inställd om man hållit en vänlig ton. Men det kanske är för mycket att begära. En neutral ton hade varit acceptabel.

Read Full Post »

Det är svårt att sätta balla och bra rubriker. Den ovan är på engelska. Ibland har jag lättare för engelska eftersom jag ser det som mitt andra modersmål – jag har bott i England i ungdomen. Hur som helst, rubriken betyder ungefär Drottningen av j***a post it-lappar. Och drottningen, det är förstås jag!


Min braiga kom-ihåg-grej för veckans medicin, inköpt i början av juli. Nu glömmer jag aldrig att ta mina piller mot brister …och glömska!

                                                                                                                                                                   Ett symtom på mina brister i blodet är att jag kan bli lite glömsk. Ett tag i våras tyckte jag att det hade förvärrats, men jag inser att det nog kanske alltid har varit likadant. Även innan min blodbrist upptäcktes… Men jag har det i blodet ändå, så att säga. När min pappa hade gått bort hittade vi en lapp på fönsterbrädan intill hans plats vid köksbordet. På den stod det

Soppåsen!

Idag måste jag skriva ner allt jag ska göra på lappar. Strategiskt placerade lappar, nota bene! En ligger på en av bänkarna i köket, den andra på skrivbordet. På dagens skrivbordslapp står det:

  • Mejla B!
  • TV-tidn.
  • Hämta Fästmön kl. 16
  • Linn + skärm i stan 16.15, Förorten
  • Cykel
  • Föd.kort MH
  • Tvätta
  • Säkerhetskopiera bilder
    √ Hjulhuset

En del av de här punkterna skrattar du säkert åt, som att jag ska komma ihåg att hämta Anna efter jobbet. Men se det gör inte jag! Det har hänt många gånger att jag har fastnat i nåt och sen – HJÄLP! – är det två minuter till hon slutar jobba och är trött och vill komma hem.

Detta är alltså vad jag ska göra idag. Notera att en punkt redan är avklarad – jag har kollat öppettiderna hos Hjulhuset som vi hoppas kan laga Annas cykel. Hon och Elias lär få cykla om morgnarna framöver när min bensin inte räcker till för att vara i Förorten under veckorna och jobba utanför stan.

Linn ringde igår och behövde få hjälp att ta hem en datorskärm. Vi hade först inte tänkt åka ut till Förorten i veckan, men nu blir det så i kväll. Anna behöver kolla sin post, om inte annat.

På en av bänkarna i köket har jag nästa lapp. Den är av mer långsiktig karaktär och ser ut så här (jag tar bara med de icke avklarade punkterna):

  • Frissan kl. 10 16/8
  • Ring Af kundtjänst 16/8
  • Elias 15/8
  • Coach 18/8
  • Ut på Uppdrag 14, 21 och 28/8
  • Start 1/9

Det här är en lite roligare lista, förutom samtalet till Arbetsförmedlingens kundtjänst som ger mig ont i magen. En del jag har pratat med där är jättevänliga, empatiska och har gett mig kloka råd, medan andra har gjort mig ledsen en hel dag. Det finns folk till allt, liksom.

Den 15 augusti är fritids stängt och då tänkte jag ta med mig Elias ut för att handla lite skolgrejor om det inte redan är gjort. Han behöver en ryggsäck och ett pennskrin och kanske nåt mer, vad vet jag. Men jag har inte pratat med honom än om detta, så vi får se om det passar unge herrn.

Att gå till frissan och få lägga huvudet i M:s kompetenta händer är bara positivt! Hon gör som vanligt underverk med mitt barr, men det är också en sorts belöning för mitt trötta huvud att få lite allmän omsorg – åtminstone på utsidan.

Coachen träffar jag gissningsvis för sista gången. Eftersom jag inte har sett nåt kontrakt har jag nästan ingen koll på detta. Det enda jag vet är tidsramarna – från slutet av april till slutet av juli, egentligen. Det här är nåt jag ska ta upp med min förmedlare, tror jag. Som kund (?) är man ju helt helt utlämnad åt vad andra säger gäller, men man behöver inte vara dum i huvet bara för att man är arbetssökande. Man behöver också få klara besked om vad som gäller. Hur man räknar. Timmar, månader och så. För man har ett liv vid sidan av arbetssökandet också, tro det eller ej.

Roligaste punkten är förstås den sista. Den som kanske leder mig ut på arbetsmarknaden igen. Vill jag hoppas…

Hur har du det med kom-ihåget??? Är du också en queen eller king of f***ing post it notes???

Read Full Post »

I morse var det knappnålar som föll… Närå, det var jag som använde knappnålar för att göra rent de pillriga skårorna i mina örhängen, de örhängen som är gjorda av tre sorters guld. Jag menar, jag kanske måste pantsätta dem så att jag kan resa – till doktorn, Himlen eller affären – välj önskat alternativ.


Bilden är nyss tagen i dunklet i sovrummet och det är svårt att se att örhänget består av tre sorters guld, men det gör det!

                                                                                                                                                                     Just de här örhängena fick jag av en person jag var väldigt kär i vid tillfället, men kärleken har gått över och även om örhängena i sig är kära minnen, får man lära sig att skilja sig från kära minnen också.

Man måste förbereda sig och gardera sig. Det har den här ändlösa resan lärt mig. Därför sammanställs nu febrilt så kallade ”fajls”. Det kan ju också var bra att ha med sig. ”Fajls” som innehåller skrivet material, utsagor och annat som man kanske inte alltid vill höra/känna till. Men det där med att örona ska trilla av är överreklamerat, det händer inte. Se på mina! De är gigantiska och ändå har de suttit på plats i 48 år. Hur som helst, det finns ett kontrakt och det är ju en fördel när man ska visa omvärlden sin sanning.

Läste just en lokal nyhet på nätet om att det har brunnit här i närheten men…

[…]Branden är släkt och orsaken är ännu inte känd.

Ett stavfel och ett syftningsfel i samma mening. Wow… Nu är det ju visserligen en nyhet från etermedia och där kanske man varken sätter rättstavning eller syftning främst, men ändå. Jag undrar därför:

Vem är branden släkt med och vad är orsaken till att den är släkt med nån?

Igår var jag inte bara ute i Himlen hos Fästmön, jag pratade med henne typ tre gånger i telefonen. Värsta nyheten jag fick veta var att OnOff hade hört av sig och Nokia hittar inget fel på hennes mobil, så nån ny blir det INTE. Gissa om vi blev som två fågelholkar. Hennes nya mobil var fulladdad och tvärdog. Jag tror att vi försökte få igång den under minst ett dygn, men displayen var svart. Då undrar man hur Nokia lyckades… De andra två gångerna mobilen har varit inlämnad i höst har Nokia bland annat installerat om mjukvara och bytt kretskort, så då har det i alla fall varit fel på den. Men inte nu, alltså. När den bara la av fast den var fulladdad och det enda Anna gjorde vara att svara på ett sms. Vi ska försöka åka och hämta den före nyår, men ärligt talat har man ingen större lust. Vem vill gå omkring med en opålitilig mobil, särskilt som man har fyra barn som behöver nå en ibland etc. Fortsättning lär följa – på ett eller annat sätt…


Annas exemplar av en sån här Nokiamobil har visat sig vara ett riktigt måndagsexemplar. Och Nokia vägrar byta ut den. Det är väl snudd på en svart bak, det eller???

                                                                                                                                                       Idag blir det en promenad med mamma. Hon behöver komma ut och jag hoppas att kvicksilvret tillåter det, jag har inte kikat. Sen har hon lovat att göra köttbullar på kycklingfärs till middag idag. Mums!

Och vet du, det bästa av allt… Jag har mat i kylskåpet till nyår och min förkylning och mitt halsonda verkar… backa. Kan virus göra det???

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »