Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘konstig’

Ett inlägg om en dokumentärfilm.


 

Prästen Åke var 57 år och levde ett vanligt liv som gift och far till tre, numera vuxna, döttrar. Men Åke levde också ett liv i lögner. För fem år sen exakt på dagen idag blev han Ann-Christine. Nu gick inte den förvandlingen helt enkelt och lätt på en dag, naturligtvis. I kväll satt jag som klistrad framför SvT2 som visade dokumentärfilmen Vägen till Ann-Christine.

Ann-Christine

Åke blev Ann-Christine. (Fotot är lånat från SvT:s webb.)


Det är faktiskt sant att jag satt som klistrad framför TV:n. 
Det här är en sån rörande historia om en sån modig person som har tagit tag i sitt liv och förändrat det så. Dessutom med risk att förlora både sin familj och sitt jobb. För en präst kan väl inte leva ostraffat öppet som transperson, eller? Jo, det går! Visst blev det förluster, men också vinster. Ann-Christine har bevisat att det är möjligt. Dessutom har hon varit en förebild för andra i samma situation. I den här dokumentärfilmen får vi nämligen inte bara höra Ann-Christine och Åke berätta utan även en annan person som också levt ett långt liv med känslan av att vara fel. En person som efter att fått vetskap om Ann-Christine nu sökt hjälp att komma tillrätta med sitt eget liv.

I filmens början får vi tittare träffa Åke. I nästa scen är det Ann-Christine som berättar. Vidare får vi höra vad såväl församlingsmedlemmar som biskopen tänker och tycker om det hela samt också en av Ann-Christines döttrar. En dotter, för vars lille son Ann-Christine ändå är morfar.

Om du bara läser den här texten jag skriver nu låter det säker mest förvirrande. Men att se och höra Ann-Christine berätta gör allt kristallklart och inte ett dugg konstigt! Ann-Christine är nämligen inte den där mediebilden av en transa. Hon är så naturlig och enkel och klok i sin kvinnlighet. Det är en väldigt fin och sevärd ny film av Helena Isaksson Baeck.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 

Med detta sagt och sett är det verkligen inte så att vi har kommit långt här i Sverige med vår öppna på allas rätt att finnas till och synas. Eller för att citera Ann-Christine i filmen:

[…] Man ser inga transpersoner läsa nyheter i Rapport. […]


Missade du Vägen till Ann-Christine kan du se den här på SvT Play
eller under morgondagen (måndagen den 3 augusti), när den går i repris i SvT2 klockan 16.05.

Du kan också läsa Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Vredens tidDet är alltid roligt att göra nya, litterära bekantskaper. I julklapp av Fästmön fick jag de två inledande böckerna i en serie signerad Stefan Tegenfalk. Nu har jag läst den första boken, Vredens tid, en bok som tangerar Uppsala lite grann. Dock inte så lyckat, dessvärre…

Boken inleds med en krock med dödlig utgång på riksväg 72. Sen fortsätter en ny historia fem år senare. Kommissarie Walter Gröhn får en praktikant, Jonna de Brugge. Det udda paret får i uppdrag att snabbt och smidigt lösa ett fall där en hög jurist tycks ha tagit livet av en taxichaufför. Så följer flera mord och alla är de lika konstiga. Men två klipska hjärnor, en mängd poliser och en och annan journalist kommer sanningen på spåret.

Jag tycker att det här är en både spännande och… ska jag säga… fyndig (?) deckardebut. Men jag har några invändningar. Om man ska skriva om platser i Uppsala bör man till exempel veta att vi säger

Stora torget eller busstorget,

inte 

Stortorget.

Vidare är jag fullt medveten om att cancer idag inte alltid är en sjukdom med dödlig utgång, men att en bortopererad hjärntumör inte innebär nån som helst konvalescens känns lite för fantasifullt.

Det som emellertid får mig att undra om boken har lästs igenom av nån förlagsredaktör är det faktum att man på sidan 202 i pocketversionen tömmer en bil på bensin för att på sidan 230 sen åka iväg med sagda bil – utan att ha tankat den. Det känns mer än fantasifullt.

Men nu ska jag inte bara gnälla! Även om jag läser att bokens personer inte har några motsvarigheter i verkligheten tycker jag mig ana att Ulrica Schenström och Anders Pihlblad har fått låna vissa ”drag” till karaktärerna Ulrika Melin och Jörgen Blad. Men, men, det kan vara jag som är fantasifull.

Det totala Toffelomdömet blir högt, trots Uppsala- och bensinmissarna. Jag ser fram emot att läsa nästa del i serien, Nirvanaprojektet. Särskilt som slutet i Vredens tid är som det är…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett riskfyllt inlägg.


 

I min jakt på nytt jobb snubblar jag ofta över spännande tjänster, konstiga tjänster, knäppa tjänster, roliga tjänster, intressanta tjänster. Ett nytt jobb ska ju emellertid innebära en viss trygghet. Så just nedanstående tror jag inte att jag söker, även om jag letar efter… utmaningar…

Mediejobb Riskhem

Låter som ett riskfyllt jobb…


Daghem, vårdhem och nu riskhem

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

ÅterträffenKlassåterträff har jag varit på två stycken, den ena för grundskolan. Det var inte roligt, kort sagt. Ändå var jag nyfiken på att se Anna Odells film Återträffen (2013). SvT1 visade den på söndags-kvällen och man kan lugnt säga att jag inte blev oberörd.

Man kan också säga att det här är en film om en film. Del ett visar en fest, en klassåterträff. Det ska festas och glammas och pratas fina gamla minnen. Men sen dyker Anna Odell upp i rollen som sig själv. Hon håller ett tal där hon berättar om hur dåligt hon mått under skoltiden och hur illa hennes klasskamrater behandlade henne. Hon konfronterar. Under den andra delen tar Anna Odell kontakt med sina gamla klasskamrater och berättar om den här spelfilmen hon har gjort. För del ett är en film om hur återträffen kunde ha varit om Anna Odell hade varit med – i del två kommer det fram att Anna Odell aldrig blev bjuden på återträffen. Hon bjuder i stället in de gamla klassisarna att titta på hennes film om en tänkbar återträff…

Ja det låter rörigt och det är rörigt. Och jobbigt. Det är ingen enkel film. Den är konstig. Anna Odell är väldigt… provocerande, tycker jag. Samtidigt förstår jag att detta är hennes… revansch snarare än hämnd.

Det är otroligt svårt att ge ett omdöme om den här filmen. Den berör. Den river. Och är konstig. Anna Odell verkar konstig. Och samtidigt förstår jag att hon har gjort den här filmen eftersom hon har känt sig mobbad.

Toffelomdömet blir högt. Detta är ingen film man ser på för en stunds underhållning.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett kyligt inlägg.


 

Jag fryyyser!

18 komma 8 i gästrummet

Inte särskilt varmt i gästrummet, bara 18,.8 grader nu på morgonen.

Exakt så skrev jag för en stund sen i ett sms till min BRF-ordförande. Samtidigt skickade jag med en bild på termometern i mitt gästrum, där min gäst ska husera i två veckor. Det är bara strax under nollan utomhus, men det är också bara 18,8 grader inomhus. Kanske inte så konstigt att jag aldrig blir frisk då, eller? Och jag vill ju verkligen inte att min gäst, som anländer runt lunchtid idag, ska bli lika hostig och frusen som jag… Eftersom mamma redan har en grundsjukdom är det viktigt att hon håller sig frisk från infektioner – och att hon inte fryser.

19 komma 6 i köket

I lägenhetens varmaste rum, köket, är det 19,6 grader.

Min stackars ordförande ringde genast upp mig och lät själv ganska risig på rösten. Ibland känns det som om jag terroriserar honom, men det är ju bara han som alltid svarar i sin mobil (eller ringer upp strax därpå). Han lovade att kontakta vice ordförande som är den som har hand om lägenhetsvärmen. Det tackade jag för. Nog har jag försökt ringa vice ordföranden också, men han svarar ALDRIG och ringer heller aldrig upp senare.

Gästrummet är det sista rummet i lägenhetens värmekedja och därför alltid det kallaste. Men köket, som är det varmaste rummet, är också rätt kallt, bara 19,6 grader. Det berättade jag förstås. Så nu får vi hoppas att ordföranden får tag i ansvarig och att värmen höjs ett snäpp.

Det är luvatröja ovanpå tischan som gäller. Och äntligen får jag använda mina fina regnbågssockar, ovanpå de vanliga strumporna på fötterna. Alltid nåt positivt! Lite tråkigt, förresten, att jag har tappat kontakten med stickerskan Monica!.. Vart tog du vägen när du gifte dig? (ifall du läser detta).

Regnbågssockar

Fina och varma regnbågssockar som Monica stickade åt mig en gång kommer väl till pass nu!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett bildrikt inlägg.


 

Jag har inte roligt med orden. De vill inte alls komma ut som jag vill. De tolkas fel, vänds emot mig, medvetet. Jag gissar att syftet är att få mig att lägga ner skrivdonen. Det kommer inte att lyckas förrän den dan jag slutar andas. Knappt då ens heller, för orden finns kvar, här och var. Bara för att det är möjligt.

Mina stolar gick på kalas igår. Själv gick jag till kyrkan med Fästmön, tände ljus, lyssnade på orgelmusik och satt ner en stund. Prästen såg mina tårar, Anna höll min hand. Du som fortsätter och fortsätter och fortsätter att slå har säkert ingen kärlek i ditt liv.

Men nu är jag väldigt trött. I stället för ord får du se min helg i bilder. Några glimtar, inte allt, eftersom jag ju vet att det vänds emot mig om det så än handlar om självmord.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »