Fredagsmorgon i november. Jag fick sovmorgon ända till klockan 7.11 då konserten i lägenheten under drog igång. Och sen följde det ena på det andra. Det verkar som om vår trappuppgång är full av TJOCKISAR eftersom alla bara MÅSTE gå och slå emot trappräcket så att det låter som The Bells of S:t Mary… Ja jag vet, det är ingen idé att försöka vidtala berörda, de är liksom inte pratbara. Om man inte ens kan hälsa räknar jag inte med att man kan kommunicera. OCH ALLA TALAR SVENSKA! Vill bara ha det till protokollet. Så här hemma går allting i samma gamla spår.
Samma gamla spår här hemma…
Det slog mig emellertid – och det var en konstig känsla! – när jag läste lokalblaskan att där tycks poppa upp en massa nya affärer och krogar i stan som jag inte känner till. Jag är liksom aldrig i stan längre. Och det är ganska skönt… Framför allt gör jag inte av med några pengar – varken på svindyra och ovärda luncher eller på shopping. Jag har alltid pengar kvar dagarna före lön och jag har till och med kunnat stoppa undan en sparad slant till sämre tider!
Nej, jag åker inte in till stan och köper en vinterjacka för flera tusen spänn när den jag köpte förra året fortfarande håller. Skulle det vara så att jag behöver en dunjacka kan jag alltid traska över rondellen till den nya outleten som finns bredvid Tokerian. (Outleten har ingen hemsida, men finns på Fejan och dit tänker jag inte länka.)
Eller förresten. Jag skulle gå till Stadium och ta med mig nån gammal jacka jag har. Där kan man nämligen byta in sin gamla jacka och få 200 kronor i rabatt om man handlar en ny för 499. Genom ett samarbete med Human Bridge delas de gamla jackorna ut i december till behövande i Östeuropa. Ett fint koncept! Fast förra året var det 300 kronor, vill jag minnas. Lite snålt i år, med andra ord. Men ändå. Ett bra sätt att återanvända.
En annan sak som slog mig när jag läste lokalblaskan till morgonkaffet var det faktum att det numera är fler begravningar än bröllop på ett år för min del. Dop och konfirmation har jag inte varit på sen way back when. Bröllop är ungefär tio år sen. Jag ser alltid till att jag har en uppsättning diskreta, mörka kläder i min garderob. Nej, det är inget roligt faktum alls och i eftermiddag är det dags igen. För lite mer än ett år sen tog jag farväl till en före detta kollega och extra-mamma, nu följer jag en vän, blott tre år äldre än jag, till den sista vilan. Det är så hemskt och ofattbart att jag inte kan förstå, ta in, acceptera detta trots att det nu har gått ganska lång tid.
Jag har i alla fall sällskap i eftermiddag och det är gott att känna att vi kan luta oss mot varandra. Alla gamla stridsyxor borde grävas ner när nånting sånt här sker. Vi borde inse att gemenskap och frid är bättre än utanförskap och stridigheter. Jag är inte utan skuld själv, verkligen inte. Men it takes two to tango… Det är såna här strider i Den lilla världen som gör att jag inte är förvånad över hur det är ute i Den stora världen. Inte ett dugg förvånad…
Farväl…
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 