Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘konstatera’

Ett skrällande och smällande inlägg.


 

Igår var det väl inte en av världens bästa dagar, trots att jag tyckte att det var en flaggdag. Det var ju också en saknadens dag och jag var ledsen, på ren svenska. Och kanske var det medkänsla från En Trappa Upp som gjorde att regnet formligen vräkte ner. Just när jag hade somnat skrällde det till också. Tre rejäla åsksmällar. Jag orkade inte kravla ur sängen och stänga av routrarna, så jag var lite orolig när jag klev upp en kvart över sju i morse. Men jorå, såväl det trådlösa (hängslena) som linan (livremmen) fungerade.

Regnbågshängslen + bälte
Både hängslen och livrem fungerade.


Nu på morgonen 
vräker regnet fortfarande ner. Det är skönt att vara inomhus. Jag hade tänkt tvinga ut mig på en promenad idag, men det känns som om jag har goda ursäkter att låta bli.

På tv

”Och de nominerade är…”

Mitt på dagen ska jag kolla på en presskonferens i vilken jag får veta vilka som nominerats till årets Augustpris. Jag lägger ut en länk här på bloggen så att du också kan titta (i-frame funkar tyvärr inte på bloggen, så du får klicka på länken jag lägger ut i ett nytt inlägg för att det hela ska öppna sig i ett nytt fönster). Det hela startar ungefär klockan 12.15. Det ska bli spännande att se om det blir några skrällar i år! Några små tankar, idéer och förhoppningar har jag allt, men dem håller jag för mig själv.

Nånting som återigen skrällde till i mitt inre igår var det faktum att jag visst fortsätter att tro människor om gott. Jag har gjort såna missbedömningar av människor de senaste åren; min människokännarradar måste vara helt off. Det jag kan konstatera är att många av oss är sig själv närmast. Inte alla. Just när jag kände mig som sämst av dem alla fick jag läsa ord från vännen Inna som gjorde mig varm om hjärtat. (Inna, har jag upptäckt, kan konsten att säga rätt saker vid rätt tillfällen just nu!) Det kanske är så att man förstår människor på djupet när man själv har varit med om nåt svårt. Den som hela tiden reser via räkmacka genom livet kan fortsätta vara ytlig – så länge resan pågår. Nån gång skräller det till och då tar resan slut.

Räkmacka med dill

Räkmackeresor har en tendens att skrälla till och då tar de slut.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett frustande inlägg.


 

Ja, jag fick ju brev från Arbetsförmedlingen igår. Idag tänkte jag att jag skulle fylla i det bifogade formuläret. Men det var inte lätt, för på vissa ställen finns det bara idiotiska svarsalternativ.

Samtidigt är jag inte förvånad. Jag läste åter igen följebrevet och kan konstatera att Arbetsförmedlingen uppenbarligen har en ny nisch: det erbjuder dig självhjälp. Nog kan jag förstå att de som jobbar på Arbetsförmedlingen måste ha nåt att göra om dagarna eftersom de inte jobbar med att förmedla jobb, men detta trodde jag inte…

Om du behöver hjälp med dig själv

Som synes erbjuder Arbetsförmedlingen mig hjälp med mig själv – om jag är något särskilt som jag önskar hjälp/stöd med…


Nog för att jag har många fel och brister. 
Somliga vill helst inte se mig trampa den här jorden. Det är såna som tycker att jag inte har nån självinsikt. Då är det tur att det finns så många GODA människor som talar om för mig hur jag är och vad jag gör för fel. Men till Arbetsförmedlingen vänder jag mig inte!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om åldrande och utseende och självinsikt.


 

Det verkar som om jag är den enda i hela världen som inte vet vem Joan Rivers var. Jag blev tvungen att googla. Och nu är hon död. Det fick jag veta via (sociala) medier igår kväll. Nu sitter jag och tittar på bilder av henne och undrar hur 17 man kan se ut som 17 tja, 35 fast man är 81 bast. Jag tycker att det är läskiga bilder, ärligt talat, sen må tanten ha varit hur pigg, rolig och bitsk som helst.

Kanske är jag påverkad av mitt bokprojekt. Redan i slutet av 2011 insåg jag att jag hade åldrats 20 år på tre år, om du fattar. Och det syns. Det syns verkligen på mitt utseende. Bilden till vänster föreställer mig år 2009, den i mitten är från den gångna helgen när jag var sjuk. Till höger Joan Rivers från 2008.

Tofflan 2009 SjukJoan Rivers


Nä, det är väl bara att konstatera 
att nån skönhet har jag aldrig varit och yngre blir jag inte heller med tiden. Det bekymrar mig egentligen inte så mycket som jag tror att det får andra att reagera negativt. Framför allt åldersdiskrimi-neras man när man söker jobb, det vet jag. Själv har jag ingen åldersnoja. Med stigande ålder har också kommit modet att våga göra fel och att våga göra bort sig – så länge ingen dör av det, förstås.

Varje rynka och linje i ansiktet är en erfarenhet. Alla är jag förstås inte stolt över, men de flesta har ändå lett till nån sorts utveckling. Alla färger i mitt hår, som jag beskrev som fyra igår, bär jag också med stolthet. Ingen av dem är nämligen falsk. Ibland önskar jag emellertid att jag hade lite bättre klädsmak och att jag klädde mig lite mer… moget än som i skrivande stund: svart linne och trasiga blåjeans. Linne och jeans med revor i ger definitivt inte pondus åt min uppenbarelse. Men det är bekvämt.

Vad har du för tankar om ålder och utseende??? Förtälj mig gärna genom att nyttja din rätt att kommentera på den här bloggen!

Och by the way… Joan Rivers… Det jag läser om henne gör mig nyfiken. Många kallar henne elak och skoningslös. Jag får känslan av att hon var mest skoningslös mot sin egen person. Värt att tänka på för somliga!.. Det kallas för självinsikt.

 

PS Alla unga, yngre än jag, som vill få nånting recenserat på en blogg nära sig, bör förse bloggaren med underlag!

PS2 Jerry har skrivit massor om Joan Rivers! Läs mer här!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett väldigt blandat inlägg.


 

Barnkrokar elefanter

Elefanter räknades och även om de var större än myror så var de inte fler.

Det var en rätt underlig dag igår. En fredag i långsam-hetens tecken som för min del avslutades med att jag fick veta att Brasse Brännström hade dött. Jisses vad det RIP:ades på Twitter!!! Bäste tweeten kom dock från Lena som skrev:

Sluta med det fåniga rip:andet! Visa respekt för våra stjärnor när de dör. Låt dem vila i frid på ren svenska. Ingen skulle väl säga v.i.f.

Många av oss har nån sorts av medierelation till Brasse tack vare Fem myror är fler än fyra elefanter. Jag kan inte påstå att programmet – eller Brasse – var med och lärde mig att läsa, jag var för stor då. Men FEM och jag brukade titta ibland och vi kunde de flesta klassikerna. FEM hade dessutom vinyl-LP:n från krogshowen Varning för barn. Min favorit var Svordomsvisan.

Nån djupare relation till Brasse har jag alltså inte. Men lite sorgligt är det när bara en av tre som gjorde ett roligt barnprogram på yngre stenåldern nu är i livet. Eva Remaeus var bara 42 när hon gick bort, Brasse bara 69.

Kvisttomater

Kvisttomater för tolv spänn.

Större delen av min fredag tillbringade jag i mitt hem. Jag läste mycket. Men jag gick ut en liten promme för att kolla om MM-butiken möjligen ville skänka bort en liten anslagstavla till mig (det ville den inte, de sålde inte ens anslagstavlor) och för att köpa mat på Tokerian. En stor kyckling som räcker till tre middagar, om jag har tur, samt en ask kvisttomater för 12 kronor köpte jag. Jag gör allt för att bättra på mitt skamfilade grönsaksrykte…

Vinglas och Pjoltas sorgliga på Spotify

Det blev ett glas rött till Pjoltas sorgliga lista på Spotify.

På eftermiddagen lyssnade jag igenom Pjoltas sorgliga lista på Spotify. Jag insåg hur mycket jag har saknat Spotify när jag laddade ner det både på datorn och som app i mobilen! Men jag har förstås en gratisversion och har väl inte riktigt fattat om det är några begränsningar i den. Väldigt mycket reklam är det i alla fall, men det står jag ut med.

Det verkar som om min ljudkänslighet är på väg att gå över, alltså. De cirka sju månaderna på förra jobbet satte sina spår. Man blir ganska trött av att dela kontor med fem andra personer… När klockan var nästan midnatt var det ett väldigt smällande i en ytterdörr. Flera gånger. Då är jag inte ljudöverkänslig när jag säger det. Hela huset skakade, nämligen. Man kan tycka att folk borde vara lite mer hänsynsfulla när det är så sent och vi är flera som bor i det här huset. Men det är bara att konstatera att vi är olika.

Kvällen tillbringade jag först vid matbordet och därefter med fötterna i bubbel- och massagemaskinen. Båda mina fötter gör väldigt ont just nu, men lätt massage lindrar en stund. Under tiden styrde Pe så att min intervju med Anja Kontor kom ut på UppsalaNyheter. Detta med anledning av att Anja på måndag startar arbetet med åtta nya program i serien När livet vänder. Lite marknadsföringshjälp, alltså. Anja sköter ju allt sånt själv OCKSÅ – förutom allt hon gör i själva produktionen.

Innan jag kröp till kojs såg jag en usel film och slösade bort över två timmar på den. Varför, vet jag inte. Ville väl se om den skulle bli lite bra nån gång. Det blev den inte. Den enda behållningen var Julia Roberts som var snygg att se på.

Den här helgen är det jobbarhelg för Fästmön. Men jag vet inte hur det går med jobbandet, för igår kände sig älsklingen förkyld och låg mest på soffan. Det kan nog bli tufft att orka med långpass från 13 till 21 idag och från sju till 16 i morgon om man inte är kurant. Inte är det bra att smitta personerna där hon jobbar heller. En förkylning kan få stora konsekvenser för dem. Jag ska kolla läget lite senare!

Linnsan.

Linnsan drar norrut idag.

Jag har haft sms-kontakt med äldsta bonusdottern idag på morgonen. Gissningsvis sitter hon i en bil på väg norrut nu. Ett Toffelhjärta är ganska oroligt då, för resan är lång. Men jag tror att nånting riktigt spännande väntar på Linn!

Yellow

Det går ju inte precis att sudda bort nio felaktiga år i särskolan…

Hur det går för yngsta bonusdottern med det hon har på gång just nu är också spännande, fast på ett annat sätt. I torsdags var sista dan för kommunen att lämna ett yttrande över hennes anmälan till Skolinspektionen. Hon har inte fått nåt besked än, men det tar väl tid innan Skolinspektionen sammanställer och säger sitt. En handläggare från kommunen har i alla fall ringt upp Frida för att höra vilken typ av kompensation hjälp hon vill ha. Personligen tror jag att Uppsala kommun är rädd att få skadeståndskrav på sig. Men samtidigt kan det vara så, att det faktiskt finns en vilja att hjälpa den unga vuxna, som felaktigt gått i särskola hela grundskolan, till en utbildning.

Det är en rätt grå och trist dag idag och jag behöver inte gå ut om jag inte måste. Därför tror jag att jag häckar här hemma. Jag har tagit lite sovmorgon, men ligger ett minus i mitt jobbsökeri, så nån ansträngning måste jag göra. Mamma ska få ett telefonsamtal också. Gårdagens tvätt är vikt och undanstoppad.

Nåt spännande liv har jag inte, men min summering av fredagen är att den var rätt underlig. Idag står det lördag i almanackan. Skriv gärna några rader och berätta vad du gör denna dag, så att jag får lite input, jag som inte får ge mig ut på andra resor än de i cyberspace!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett fundersamt inlägg.


 

Hund med valp i väska

Allt jag behöver..?

Onsdagen har gått över i eftermiddag. Jag har gjort ganska mycket nytta och klappar mig själv på axeln som vanligt eftersom ingen annan gör det. Och nej. Jag tycker inte synd om mig själv, det är ett konstaterande. Förmiddagens sysslor och aktiviteter är avklarade, Fästmön är skjutsad till arbetet eftersom det regnar och jag har köpt mat, inte godis. Det blir väl inte världens mest nyttiga middag idag, men det blir varmrökt lax och potatissallad med smak av citron och havssalt, inte godis. Jo godis som i GOTTGOTT, men inte godis som i snask.

Nu undrar jag bara om jag har allt jag behöver inför sammanträdet… Tror det… Hö hö. Speciellt min nyfikenhet. För jag är mycket nyfiken. Mycket!

 
 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett förbipratande inlägg.


 

Ibland är avstånden stora mellan mun och öra – även hemma. Idag på förmiddagen hade jag dukat fram frukost. Jag ropade på Fästmön och satte mig vid min plats i kökssoffan. Anna svarade nånstans ifrån och det lät ungefär så här i mina öron:

Humdum mutter mummel hum.

Jag svarade:

Jag hör inte vad du säger, jag är i ett annat rum.

Då öppnade Anna dörren till rummet där hon befann sig och sa med tydlig röst:

Det var ju precis det jag sa: Jag hör inte vad du säger, jag är i ett annat rum.

Varpå vi naturligtvis bröt ihop i ett gemensamt asgarv. Två tanter (nåja, den i kökssoffan är väl mer tant än den andra) med knäck i lurarna i en alldeles för stor lägenhet? Eller kan vi bara återigen konstatera att kommunikation är svårt..?


PS Den här dialogen är lite omskriven av integritetsskäl.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt ironiskt inlägg.


 

Naan

Bröd till det skrikande folket.

Alldeles nyss har jag konstaterat på Twitter, i samråd med andra, att det här med att visa respekt och hänsyn mot sina grannar tillhör flydda tider. I morse vaknade jag vid 6.30 av att två stycken Hesa Fredrik gapade och skrek på sina barn. Vid sjutiden gav jag upp och stapplade tvärilsk ur sängen och bankade i sovrumsväggen. Det hjälpte föga. Funderar på att gå över med ett bröd till dem. ATT STOPPA I KÄFTARNA!

I övrigt är det en strålande dag – utanför mina fönster. Det enda som strålar här inne är värken i ryggen. Just nu strålar den mest nedtill åt höger. Upptill har jag tväront på vissa punkter eftersom jag spänner mig – för att jag har så ont. Ja, uttrycket

ond cirkel

sammanfattar det hela bra. I morgon har jag tid hos naprapaten igen och att säga att jag hoppas på lindring är en underdrift. I samband med det stadsbesök detta innebär för min del ska jag bjuda min äldste bonusson på lunch och kolla in hans nya arbetsplats. Lunchen är en försenad födelsedagspresent och arbetsplatsen ligger nära naprapatmottagningen. Och bara för att trotsa alla demoner tänker jag åka buss. Ha! (<== sagt till mig själv)

 

Stockholm by night

Utsikt utanför Kulturhuset. Stockholm by night… Den här bilden tog jag den 1 december 2013.

Fästmön har åkt till Kungliga Hufvudstaden för att gå kurs. Jag är skitsur, för om min rygg hade varit OK skulle vi ha kunnat stråla samman i Stan i kväll för att dinera. En svag doft av parfym noterade jag i badrummet, det var allt som var kvar av min kära.

Projektet för dagen för min egen del är att bädda rent. Lakan blir fort ganska sunkiga när man är sjuk, har värk och svettas en del. Need I say more? Jag har lyckats få de smutsiga lakanen ur sängen och ner i tvättmaskinen. Själva bäddningen får jag ta framåt kvällen, för då brukar ryggen vara hyfsad. Eller i alla fall gör det inte lika ont att böja sig en decimeter framåt. Men, som sagt, mitt mål är att jobba på måndag. Mejlkontakt med chefen igår har, förutom upplysningen om att jag dyker upp på måndag, också verifierat att mitt korrekta sjukintyg har nått fram. Bra! Då kanske Försäkringskassan hör av sig ”snart”. (<== Jag bara skojar, förstås.)

Nu ska jag ta itu med en lite roligare uppgift för dagen. Mer om den kommer nån gång framöver – på en blogg nära dig och kanske nån annanstans också! (Nej, det handlar inte om min bok, för jag har inte kunnat skriva nånting på flera veckor på grund av att jag inte kan sitta koncentrerat längre stunder än fem, tio minuter åt gången. Men åtta kapitel är skrivna hittills i alla fall – alltid något…)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om den svåra sjukdomen Förkylning och hur en sjukling försöker bli varm.


Jag har sagt det förut
och jag säger det igen:

Undertråden är Djävulens påfund!

Men eftersom jag är Sjuk idag och ett av symtomen är att jag fryser, bestämde jag mig för en upphettande närkamp med sagda tråd. Det vill säga, jag skulle ge mig på att laga mitt överkast, som var trasigt på två ställen, samt favoritjeansen – med hjälp av symaskinen.

När jag använder min symaskin vet jag att jag blir varm. Jag blir varm för att jag blir så arg och frustrerad.

Lagat överkast i sömmenSärskilt varm blev jag nu emellertid inte idag, men som vanligt ilsk. Och jag tror inte att min gamla syfröken Greta-Lischa Schtener skulle godkänna en sån här lagning! Kolla vecket liksom… Överkastet var nämligen ursprungligen två enkelsängsöverkast. Dessa syddes samman av en betydligt mer sykunnig hand än min på bronsåldern. Med åren har tidens tand gnagt på sömmen så att den hade spruckit. Fast nu är den lagad och sydd. Knöligt sydd. Det blev ett skitfult veck. Men det skiter jag i, för vem f*n ska upp i min säng och närskåda mitt överkast?

Lagat överkast nertillNär jag ändå var igång passade jag på att laga en kant nedtill också. Där hade tidens tand inte bara gnagt utan tuggat ett rejält hål. Tyget är alldeles mört där, söm (<= = östgötska för ordet som) en säger i Östergyllen. Det blev inte heller så särskilt snyggt, men det blev helt. Och rakt.

Lagade jeansOch eftersom symaskinen nu var framsläpad – det i sig höll på att ta livet av mig, själva släpandet, alltså – passade jag på att laga favoritjeansen. Snitsade till det hela genom att göra ett eget, intressant (!) mönster när jag sydde. Nåja, ingen ska glo mig nära i skrevet när jeansen är på, har jag tänkt. (Oh my God! Jag HÖR faktiskt Greta-Lischa vända sig i sin grav…)

TrådtrasselEfter allt jobb och slit kan jag inte påstå att jag blev särskilt mycket varmare. Däremot argare och mer frustrerad, förstås. Jag känner mig helt slut i rutan. Blotta tanken på att försöka hasa över till Tokerian för att inhandla nån form av ätbar materia som fixar till sig själv till middag känns övermäktig. Får nog vila en stund. En lååång stund. På kökssoffan. Och begrunda det svinn som man ju faktiskt får räkna med när man syr medelst maskin. Skit samma, nu har jag ett helt överkast och hela favoritjeans! Who cares, liksom?!

Konstaterande: Fyra yrken jag aldrig skulle kunna tänka mig att bli:

  1. Gynekolog
  2. Barnmorska
  3. Tandläkare
  4. Syfröken


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan höjer ett teoretiskt ögonbryn.


På väg ut till soprummet
slängde jag en bläng en passant på reklamen som låg i postboxen. (Det var innan ett barn slängde igen porten mitt framför näsan på Tant Tofflan, som bar tre (3) rätt tunga soppåsar. Hade jag inte kämpat med påsarna hade jag näpst barnet ifråga.)

Kunde då bara konstatera att ICA Maxi nog har överträffat sig själva i julens reklamblad. Tre bruna barn och en tjejgosse i luciatåget! Det må jag säga… Månne en av dem har ett funktionshinder också..?

Tre bruna barn o en tjejgosse

Tre bruna barn och en tjejgosse. Vem av dem har ett funktionshinder också?


Ibland blir det lite för mycket
av det goda, även för mig.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg som inte handlar om städning.


Tro det eller ej,
men det händer lite andra saker i mitt liv än bara städning. Jag städar och fejar visserligen och förnöjs över resultatet. Fast däremellan gör jag små utflykter ute i verkligheten – ibland för att jag vill, ibland för att jag måste.

Idag blev jag tvungen att åka och köpa en ny perkolator. Jag klarar mig faktiskt inte utan kaffe. Kollade först affärer och utbud på nätet. Inte är det billigt, heller. Små har de blivit också, de rackarna. Kümpit eller vad? Det blev Elon vid City Gross (ja, det ska vara särskrivet, fult nog…) som vann. Där är de alltid så trevliga och det är en sån där liten, men äkta elartikelsaffär. Sist jag var där var i påskas när jag fick ett våffeljärn i födelsedagspresent av mamma. Idag fick jag ingenting utan betalade 695 pix för en tiokoppars perkolator. A-kassan betalas ut i morgon och jag har inte jättemånga räkningar. Det får bli en mindre/färre julklappar för nån annan i stället 😈

Perkolator o Tragedi på en lantkyrkogård

Nya perkolatorn klarade i alla fall att brygga vatten. Filmen hittade jag i postboxen.


Innan man använder perkolatorn
första gången ska man diska delarna och köra igenom en full kanna med bara vatten. Det funkade bra. Den var väldigt tyst, jämfört med den gamla. Så tyst att jag trodde att den inte gjorde det den skulle… Under tiden kikade jag på dagens post. Den roliga delen av posten bestod av den sjätte och sista Maria Lang-filmen, Tragedi på en lantkyrkogård. Det var för övrigt den allra första deckaren av Maria Lang som jag läste!

Så avslutade jag i sovrummet med att stryka gardinerna och få upp dem. Satte mig vid datorn och sökte tre jobb, varav två rätt trista, men i Uppsala och ett skitspännande, fast i Stockholm…

Hade erbjudit Fästmön att bli hämtad från jobbet idag. Hon hade en lång dag och jag var dessutom väldigt sugen på en puss eller två. Vi stannade till på ICA Solen och jag köpte med mig lite kalkonsalami hem till mackorna. Sen köpte jag mjölk också, trots att det var fil som stod på lappen. Men lappen, den låg hemma…

Älsklingen berättade vad de skulle äta och jag skämdes när jag erkände att jag tänkte hämta en pizza på vägen tillbaka. Sen blev det inte pizza utan kyckling med strips, tzatziki och färska grönsaker. Det kändes lite nyttigare, stripsen till trots.

Avhämtningen på Maestro

Avhämtningen. Jag väntar…


Aroma, sushistället och Maestro
– de tre ställena som ligger i den gamla OK-macken och dess smörjhallar – har de ändrat om lite. All avhämtning sker numera i sushistället. Och sushistället har utökat sin meny till att även omfatta thai… Hur som helst, alla tre ställena har god mat, men Maestro är förstås stället jag helst sitter ner på och äter.

Nu glufsade jag emellertid i min ensamhet här hemma. Det är fruktansvärt sånt bordsskick man får när man är ensam lite för mycket och ofta…

Jag är trött och jag har ont i ryggen och fötterna, men det finns ju alltid nån som har det värre än jag, blir jag ju påmind om ständigt och jämt. Så jag klagar inte, jag konstaterar. As usual.

Nu blir det en stunds vanlig läsning innan jag försöker hitta nånting på TV som innehåller våld och spänning. Men först en surfrunda bland mina Kickor & Pluttar!

Och… ja just det… Idag mejlade jag cirka 30 sidor av min bok till en mellanhand som ska överlämna sidorna till förlaget i nästa vecka. Bara så att förlaget veeet.


Livet är kort. Bara jag hinner med…

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »