Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘könsroller’

En titt med nya ögon på en Miss Marple-film.


Igår kväll
visade Sjuan Miss Marple: Varför frågade de inte Evans? (2008). Jag bänkade mig som vanligt – och insåg att jag hade sett filmen tidigare. Jag har till och med bloggat om den, för över fyra år sen. Då tyckte jag att den var mest snurrig, men vad tyckte jag nu, fyra år senare???

Miss Marple

Varför frågade de inte Evans, kan man undra…


Det är fortfarande
ett väldigt springande i den här filmen. Filmen är nästan som en teaterfars. Folk kommer och går, nej springer, in och ut i dramat. I centrum står familjen Savage – och naturligtvis gamla kärleksförbindelser som påverkar framtida val. Men det hela börjar med att en ung man hittar en döende, lite äldre man på en klippavsats. Den döende mannens sista ord är just:

Varför frågade de inte Evans?

Den unge mannen och en kvinnlig bekant börjar nysta i fallet. Miss Marple nystar hon med, inte bara med sin stickning. (Jag undrar vad det är hon stickar på hela tiden…) Och som vanligt går det som det går – fallet blir löst och såväl mördare som motiv avslöjas i slutet.

Den här filmen kan tyckas farsartad på grund av allt spring in och ut som skådespelarna ägnar sig åt. Till och med butlern… Men filmen är ovanlig också för att den är mer blodig än andra filmer. Och den avslutas med… ska vi säga… ett litet gisslandrama. Utöver detta förekommer en intressant lek med könsroller.

Det sammanlagda Toffelbetyget blir medel. För filmen är väldigt rörig.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Med en rubrik som Ingen man i sikte på en dokumentär om lesbiska tänkte i alla fall jag

Nej! Inte en till sån…

Men den här var ändå lite annorlunda, intressant och värd att diskutera. SvT 2 visade den i kväll, den går i repris flera gånger och finns också på SvT Play.

Ingen man i sikte här, inte…


I den här filmen har regissören
, Mette Aakerholm Gardell, också en  roll – som en lesbisk kvinna som längtar efter ett barn. Mette Aakerholm Gardell representerar den mellersta generationen; Martine den yngre och Marja den äldre.

Martine säger på ett ungdomsläger att hon vill att andra ska se henne som en heterosexuell pojke. För den skull ser hon inte jättemanlig ut på utsidan, men hon känner sig manlig på insdan. Hon vill inte byta kön, hon vill inte ha ett manligt könsorgan. Hon vill bara vara maskulin.

Marja och hennes partner har varit med om den lesbiska feministiska revolutionen under 1960- och 1970-talen. Den revolutionen när de till och med skrev om jullåtar så att de fick lesbiska texter – och skrämde bort bögarna.

Jag tycker att det här är en intressant dokumentärfilm, men kanske hade jag som regissör inte valt att vara en av personerna framför kameran. Det skulle bli för nära. Dessutom håller jag inte med om allt som sägs och tycks i filmen. Men filmen är så bra därför att den visar vad tre generationer har för tankar kring könsroller.

Högt betyg!

Read Full Post »

Jag vill inte tro det, men… En undersökning visar att det faktiskt är så att homosexuell diskrimineras när de söker jobb. Undersökningen är gjord av Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) i Uppsala.

Resultaten av undersökningen visar att diskrimineringen är störst när homosexuella män söker typiskt manliga yrken och när lesbiska söker typiskt kvinnliga yrken – vad som nu menas med det. Hur som helst, undersökarna drar slutsatsen att diskrimineringen beror på att homosexuella

[…] faller utanför de traditionella könsrollerna […]

Och arbetsgivarna vill hellre anställa nån som är lite mer… som vanligt, så att säga.

Jag blir lite tveksam till såna här undersökningar, men när jag läser hur man har gått tillväga känns det mycket trovärdigt: De som har gjort undersökningen sökte 4 000 jobb och använde samma personliga brev och CV. Det som skilde breven från varandra var personernas kön och deras beskrivning av sin sexuella läggning. Breven var från påhittade personer. Resultaten var tämligen tydliga: det var mycket färre homosexuella som fick positiva svar på sina ansökningar.


Maybe not always so great…

                                                                                                                                                             Varför skriver man då om sin sexuella läggning i en jobbansökan? Tja, de allra flesta av oss skriver ju inte om sex i en jobbansökan. Däremot skriver vi kanske några personliga rader om vårt privatliv, familj etc. Men uppenbarligen bör vi passa oss för att göra det och i stället framstå som gamla nuckor respektive träbockar. Att berätta att vi lever med nån av samma kön är uppenbarligen inte nåt framgångskoncept…

Intressant i sammanhanget är att åter nämna det samtal jag hade med en chef som sedermera blev av med sitt förra jobb för att han kränkt medarbetare (kvinnliga). Det var vårt allra första samtal och gjordes i samband med att chefen eventuellt skulle tillträda ett vikariat hos oss. Samtalet skulle vara ett rent jobbsamtal och det som skulle avhandlas var arbetsuppgifter, utbildning, kompetens, utbildningsbehov etc. Jag blev därför mycket förvånad när chefen tog upp min sexeulla läggning. Så här i efterhand borde jag ha varit klokare och protesterat och agerat. Ett jobbsamtal ska inte behandla min sexuella läggning. Notera att det alltså inte var jag som tog upp ämnet utan min blivande chef.

Jag tycker att det är förskräckligt om vi homosexuella diskrimineras när vi söker jobb. Jag vill inte tro det! Men med tanke på min breda kompetens och min långtidsarbetslöshet är jag benägen att ändra uppfattning. Tyvärr. För jag förstår inte vad min sexuella läggning har med min arbetsinsats och mitt kunnande att göra.

Read Full Post »

Varning! Ordet SEX nämns åtskilliga gånger i texten nedan! Uj, uj, uj!

                                                                                                                                                               Nu har brittiska forskare slagit fast att vissa sorters kärleksromaner är skadligt för relationer och sexliv. Men det är romantisk fiktion, inte chick lit, som är skadlig, enligt en rapport.

Den romantiska fiktionen följer ett mönster, menar relationspsykologen Susan Quilliam, som står bakom rapporten:

Flicka möter Pojke redan inom de första sidorna, och därefter är deras gryende kärleksrelation romanens enda fokus. I sista kapitlet lovar så Flickan och Pojken varandra evig kärlek.

För mig känns inte den här typen av litteratur så… intressant. Men faktum är att den står för hälften av all såld skönlitteratur i vissa länder. Och en del läsare kan sluka upp till 30 av dessa böcker i månaden – det blir ju en om dan…

Det som gör de här böckerna skadliga, enligt Susan Quilliam, är att de skildrar könsrollerna ganska ålderdomligt. Den kvinnliga sexualiteten ska liksom väckas av mannen. Böckerna ger också orealistiska förväntningar på ett häftigt sexliv, anser Susan Quilliam.

Kondomer är nåt som inte nämns i den här litteraturen. En nygjord undersökning hittar man kondomer i endast en av tio böcker. Tycker författare av romantisk, lättare litteratur inte om kondomer, alltså? Sexuellt överförbara sjukdomar? Katolicism eller vad? Nej, inget ska finnas emellan kvinnan och mannen. (Men tänk om det blir barn, då..?)

Susan Quilliams råd till sina klienter är att lägga ifrån sig kärleksromanerna och ta tag i verkligheten. Det låter faktiskt lite vettigt, tycker jag. Men jisses, behövde man verkligen forska på det här..? Vad hände med sunda förnuftet?

Read Full Post »

Ungefär som rubriken känner jag att Dagens Nyheter vinklar sin artikel om Immanuel Brändemo. Men när jag läser känner jag att den går lite djupare än så. Och framför allt slås jag av Immanuel Brändmos mod. Modet att berätta om sig själv såsom han gör. (Ja jag skriver han, för att inte somliga ska tycka att jag krånglar.)

Jag följer Immanuel Brändemos blogg, så jag är inte helt oventande om vem han är som person. Men en blogg är en blogg och även om den är djupt personlig ger den bara väl valda delar av bloggägaren.

I artikel i DN berättar Immanuel Brändemo lite om sitt liv som flicka. Eftersom han har både adhd och Asperger och dessutom har bytt kön är det en märklig historia. Men egentligen inte. För Immanuel Brändemo beskriver så himla bra och tydligt!

Om könsbytet säger han bland annat:

Jag vet inte vad det är att vara man. Det viktiga för mig är att få en kropp som jag kan leva med […]

Sen är det liksom inte mer med det. Det är omvärlden som har flest och störst problem om vilket kön han är. Enligt artikeln är det Aspbergerdiagnosen som gör att han har svårt att förstå könsroller. Som liten flicka ritade han skägg på sig själv när han tecknade sig som vuxen. Det tyckte gissningsvis omvärlden var konstigt, men inte teckaren själv.

Skoltiden var förstås en riktigt svår tid. Den som är annorlunda är ett tacksamt – och ofta lovligt byte – för såväl andra elever som lärare. Men efter den könskorrigerande behandlingen mår Immaunel Brändemo faktiskt bättre, trots att den naturligtvis inte ändrade hans svårigheter att förstå könsroller. Han säger bland annat:

Förr led jag av social fobi, men efter behandlingen, när jag känner mig bekväm i min kropp, har det blivit mycket bättre.

Men behandlingen i sig ändrade inte heller hans förmåga att leva upp till omgivningens förväntningar om att vara en riktig man. Det är just därför han inte vill bli tvingad att anta ett kön. Han önskar att han inte behöver tillhöra nåt av de två kön vi så att säga har att välja mellan idag.

Låt då Immanuel Brändemo få välja det tredje könet. Vad gör det för skillnad för dig och mig, liksom?! Det som känns bäst borde vara rätt.

För övrigt, läs artikeln! Länk till den finns i första meningen på det här blogginlägget! Läs också artikeln om Vio!

Read Full Post »

Det är inte bara svensk TV som har roliga program som engagerar – OCH irriterar – folk. Britterna är delade i två läger: de som gillar den och de som inte gillar den. Vad det handlar om? Rastamusen!


Ett rasistiskt program eller ett program med konstiga könsroller? Ett program med ostpropaganda? Eller bara ett barnprogram som vuxna gillar/hatar? Bilden är lånad från en artikel på Dagens Nyheters hemsida.

                                                                                                                                                         En brittisk barnkanal började sända Rastamouse i slutet av januari. Programmet är animerat och handlar om ett gäng möss som lirar reggae. Det som är utmärkande är att

Mössen talar en typisk patois-dialekt, bär kläder som ofta förknippas med rastakulturen och äter ständigt ost.

Dessutom saknar de manliga mössen byxor och könsorgan och tjej-mössen bär kjol. Upprörande! tycker en del. Några har drivit det hela längre och menar att ost egentligen är ett kodord för marijuana.

Men den som har skapat Rastamouse menar att det INTE finns några dolda budskap och att man inte kan hjälpa att barnprogrammet har fått en hel del vuxna tittare…

Read Full Post »

1960-tal. Gitarrerna i moll. Tuperat hår. Men så… tjejer som kör rally… Mamma och jag såg filmen Rallybrudar (2008), inspelad på DVD:n från TV4 den 2 januari. Och det var en ganska rolig upplevelse att se den här komedin. Men inte mycket mer.


Birgitta och Ulla och en snöig, rosa amazon.

                                                                                                                                                        Ulla jobbar som veterinärassistent i en byhåla i Värmland. Men egentligen vill hon köra rally. Tyvärr passar det sig inte riktigt i 1960-talets Sverige och med dåvarande könsroller. Ullas kille spelar hjärtekrossarmusik i ett band och har inte mycket förståelse för flickvännens förkärlek för rally – trots att han är bilmekaniker i det civila. Birgitta passar inte heller riktigt in i hålan. Hennes pappa tycker att hon ska gå hushållsskola och gifta sig med Arne, men Birgitta målar och drömmer om Frankrike. Så korsas Ullas och Birgittas stigar och med hjälp av bland andra Eivor händer det grejor.

Det här är en ganska rolig och söt film och även om den handlar nååågot lite om könsroller som utvecklats sen 1960-talet (vore lite konstigt annars..?) så är den inte mer än… en ganska rolig och söt film. Man skrattar några gånger och njuter av skådespeleriet – främst Maria Lundqvists. Sen glömmer man nog filmen. Men den är ändå rätt feelgood, så medelbetyg.

Read Full Post »