Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘konkurrera’

Ett inlägg om ost. Och oroade bönder.


Jag läste idag att vi svenskar äter rätt mycket ost.
Vi ligger visserligen på elfte plats på ostätartoppen, men vi sätter i oss 19 kilo ost per person och år (jämför med fransmännen som äter ungefär 26 kilo per person och år). Men ändå är våra svenska bönder oroade. Skälet är att vi köper mindre svensk hårdost och mer importerad. Det handlar om att fyra av tio skivor oss vi äter är importerade.

ostbit
Dåligt med svensk ost..?


Problemet ligger i att det är svårt
att konkurrera med de utländska priserna. Utländska mejerier som får för mycket mjölk under en period kan använda den till att snabbt göra billig ost. Våra svenska klassiska ostar – Herrgård, Svecia, Präst och Grevé – hittar inte lika lätt fram till oss svenskar. Äldst av dem är Svecia, som började göras redan på 1200-talet, och Prästosten, från 1700-talet. Riskerar våra mattraditioner att dö ut, till och med?

Det har inte skett nästan nån produktutveckling när det gäller ost i Sverige sen 1960-talet. Det var då Grevén kom till. Tyvärr finns varken utrustning eller teknik på våra svenska mejerier så att vi kan ta fram nya ostsorter. Och kanske är det där problemet ligger lite också, inte bara i att priserna är lägre utomlands.

Personligen äter jag mycket ost. Jag har alltid en svensk hårdost hemma i kylen, men jag köper ofta dessertostar som är importerade. Gillar du ost??? Vilken sort äter du helst???


Livet är kort.

Read Full Post »

Ytterligare en Björn Hellberg-bok har lagts till handlingarna. Denna gång Club Karaoke, en deckare i Loviken-serien. Också denna lånade jag av Fästmön.

Club Karaoke

En bok om karaoke och stalkare i Loviken.


Club Karaoke är som namnet säger
en karaokeklubb. Klubben finns i Loviken och drivs av Stig Halme. Men stan har ytterligare en karaokeklubb som drivs av en man med japanskt ursprung, delvis. Klubbarna konkurrerar med varandra och där förekommer en del udda figurer. Udda är också männen kring polisen Mona Ceder, särskilt mannen som stalkar henne.

En aningens rörig är den här boken eftersom den innehåller flera historier än en – lite typiskt för Björn Hellberg. I den här boken blir det emellertid lite mer rörigt än vanligt och jag får svårt att få ihop trådarna. Samtidigt tar den upp ett ämne som jag tycker är aktuellt och viktigt: stalkning.

Det blir ett högt betyg sammantaget!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

I morse vaknade jag till en solig dag! Klockan var 6.30 och jag skulle skjutsa Fästmön till jobbet. Men det där med solen gick snart över och nu är det mulet igen.

Igår kväll blev vi ifrånåkta av en idiot till busschaufför – ja, det kan ju inte ha varit nån annan än en idiot. Det resulterade i att jag fick halta lite mer och lite längre än vad som var planerat. Och när vi kom hem hade jag jätteont i magen. Det har jag faktiskt även idag. Den är stinn och öm och avger brunt vatten… Eh ja… Du vill inte veta mer.

Men… Just nu vill jag leva! Och nu ska jag berätta om den tavla jag valde och köpte igår!

Innan vi åkte ner till Kittys fantastiskt trivsamma ateljé – kolla in länken genom att klicka på hennes namn (eller leta upp henne under rubriken Kickor och Pluttar i högerspalten!) så får du ett visst smakprov – stod jag i valet och kvalet när det gällde klädsel. Jag är trött på att alltid klä mig i tjockis-svart, men vad gör man när man är fet? Man bantar, förstås och så kan man klä sig färgglatt. Men inte jag. Jag vill inte banta. Fast jag stod i alla fall en stund och klämde och kände på min mest färggranna skjorta, en födelsedagspresent på 30-årsdagen (snacka om vintage!..) av en före detta vän.

Min mest färggranna skjorta.


Jag ville trots allt inte konkurrera
med alla färgerna i ateljén, så det blev tråkig svart piké med vita ränder på ärmarna och en känd sportlogga över vänster bröst.

Inledningsvis bjöds vi på ett glas rött. Och sen började jag titta, rota, glo bland alla fantastiska verk! Till sist – och det var lättare än jag trodde! – stod valet mellan tre tavlor.

Mina favoriter vid pilarna. 


Alla tavlor
hade mer eller mindre hjärtor i motivet. Men jag bestämde mig för den här – som heter Just nu vill jag leva.

Just nu vill jag leva heter den här tavlan.


Den här tavlan
målade Kitty förra året efter att ha tagit sig igenom en svår tid. Inte så konstigt att jag fastnade för den! Kitty berättade så fint om bakgrunden – som ju är en låttitel av Tomas Ledin. En låt som fick en revival, kan man säga, genom ett TV-program och en helt annan artist, Laleh.

Banden knyter samman två älskande, men man måste samtidigt ge varandra frihet. 


Banden i hjärtat,
det som är lite naggat i kanterna, knyter samman två älskande. Men man måste också komma ihåg att ge varandra frihet, att inte knyta varandra till sig för hårt.

Ett handslag, en tackskål, pengar som bytte ägare liksom tavlan, nerpackad i en plastpåse för avhämtning i morgon (det regnade ju igår). Så lämnade vi ateljén och gick för att äta grillat på Soul food steakhouse. Gott, starkt och prisvärt – allt grillat serverat med majskolv och grönsaker på spett! Och när vi kom ut från restaurangen anade vi ett blå fält i nederkant på den annars svarta himlen. Se bara…

Blått fält i en för övrigt svart himmel.


Efter jobbet i morgon
hämtar jag min fina tavla. Nu återstår bara att fundera var jag ska hänga den och var jag ska låta rama in den…

Tack, Monica och Kitty, för en trevlig kväll!

Kitty försöker vifta in en Uppsalabuss, Monica fotar när Anna och jag fotar.


Vill DU se fler av Kittys verk IRL?
Då får du tillfälle till det om du beger dig ut i Uppsalas KulturNatt nästa lördag, den 8 september. Tillsammans med en annan konstnär visar Kitty sina tavlor på Svensk Konsthandel, Dragarbrunnsgatan 56, mellan klockan 16 och 22.


Livet är kort.

Read Full Post »

Nu laddar vi med italienskt vin och mat… Klockan 20 startar live-bloggen här. Detta inlägg uppdateras efter hand som artisterna framför sina bidrag under kvällen. Uppdatera sidan då och då med F5-tangenten till exempel…

Lördag i februari 2012. Dags för den allra första deltävlingen i årets Melodifestival med start klockan 20 i SvT 1. I kväll live-bloggar jag och har du tid och lust att känna dig mindre ensam så häng på!

Nu börjar det! Tjolahopp, är du med???

Inledningen är en tillbakablick på förra årets tävling. Och? känns det som… Det var ju Danny som skulle ha vunnit då!  Programledarna försökte sitt bästa att följa rolighetsmanus, som var lika dåligt som vanligt. Tröttsamt! Varför är de inte sig själva liksom? Helena Bergström klarade inte ens att hålla sig till manus utan sa att det var två nyskrivna låtar… Fast det är ju 32… Och den där tredje programledaren, som man inte vet vad hon heter, sa

[…] på Åbo

Alltså, det heter väl

i Åbo..?

1. Sean Den Förste Banan – Sean Banan
Jaha, nu ska det alltså bli show och humor. Jag vill ju så gärna tro att detta är ett musiktävlingsprogram, men jag har visst fel varje år. Jaa, det här är inte roligt eller bra på nåt sätt. Det enda jag gillar är bananskorna. En text som låter som om den är skriven av en åttaåring. Nej, femåring. Bort usch! (Vad är går han på för drog..?)

2. På väg – Abalone Dots
Jaha… Det är ytterligare ett talangjaktsprogram… Eller? Det låter som horsejazz. Och banjo, liksom… När kommer låten igång?? Nej, den kommer aldrig igång. Tråkigt som bara f*n. Men de kunde sjunga i alla fall…

3. I Want To Be Chris Isaak (This Is Just the Beginning) – The Moniker
Konstiga kläder i år igen. Konstigt låttext. Men han kan onekligen sjunga… Låten känns ändå tråkig. Texten är intetsägande. Vad är det för låtskrivare i år, ingen skriver ju texter med nån substans i…

4. The Boy Can Dance – Afro-Dite
Ku Klux Klan – fast tvärtom, dårå. Det där med smisket skulle ha kunnat vara lite naughty, men… 80-talsdisco. Nej… Det här har jag hört förut… Besviken…

5. Mystery – Dead by April
Jaha, nu blir det hårdrocksinslaget. Det hör inte hemma här. Vem har ritat på dem? Som en tråkig vägg man måste klottra på känns också låten… Möjligen skulle jag lyssna på detta vrålhögt i bilen när jag var förbannad på nåt eller nån… Det känns som om låten inte hänger ihop.

6. Salt & Pepper – Marie Serneholt
Jaha, nu en artist som har varit programledare och som nu är artist igen. Känns det igen? Putting on the Ritz… Nej fy faaaaaarao…

7. Jag reser mig igen – Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern
Helena Bergström lät otroligt tillgjord när hon presenterade Thorsten Flinck. Pretto…  Trodde i min enfald att det här var en sång- och musiktävling. Hur full är han? ”Mineh… seevärtaehhhh…” Nej, gå och lägg dig! 😦

8. Euphoria – Loreen
Sista chansen att höra en enda jävla låt som är värd att gå vidare. Jisses, vad det blåser! Den här låten har jag också hört förut. Men faktiskt… Det är kvällens bästa. Äntligen får jag lite lust att dansa. Men låten hackas sönder, den kommer liksom inte loss ordentligt. Synd. Ändå. Detta är den enda låten jag kan  tänka mig att höra i finalen. Eller andra chansen…

Programlederiet är också bland det mest pinsamma jag har sett i det här sammanhanget. Den enda som knappt får godkänt är Sarah Dawn Finer – bara för att jag vet att hon kan sjunga…

Mellanspelet med Bögarnas fest-låten var inte ens roligt eller fyndigt. Nej, vad är det här??? Vem skrattar åt Sean Banans rumpa, liksom? Uff!..

Helena Bergström spelar över och har ingen röst kvar. Dessutom svär hon vartannat ord. Varför håller hon inte käften???

Och varför, VARFÖR säger Sarah Dawn Finer OEBBEN??? Vi är i Sverige, för fan!

Direkt till final gick Loreen och  Dead by April.

Till andra chansen gick Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern och Sean Banan.

Det här var den sämsta, sämsta deltävlingen nånsin jag har sett! Blir det inte bättre nästan gång gör jag slut med Melodifestivalen 2012!

Läs även andra bloggares åsikter om

Read Full Post »

Bänkade mig för att se långfredagens Babel om påskekrim. Ett och annat tips förväntade jag mig.

Veckans dokudiktare var Mari Jungstedt. Suck! Att hon säljer sig till sånt här trams…

Första gäst i studion var Leif GW Persson. En person som inte bara har ägnat sig åt att skriva kriminalromaner. Debutromanen Grisfesten var ett sätt att bearbeta den arbetslöshet som följde efter att ha bekräftat att en minister varit på bordell… Idag jobbar han på TV och är dessutom professor. Den döende detektiven är hans senaste roman.


Professorns senaste roman. 

                                                                                                                                                        Leif GW Persson är väldigt jobbig att lyssna till, men han har mycket intressant att säga. Bland annat när han talar om romanen som hämnd och ventil. *nickar igenkännande* Därför gäller det att stå ut. Svårare är det att stå ut med programledarens tramserier. ORKA!

Nästa inslag handlade om mordets och mördandets roll och betydelse i deckarromanerna genom tiderna.  Kan deckarläsning rent av vara ett sätt för oss att lära oss umgås med döden??? Två damer hade parkerat sig i studion, Åsa Nilsonne och Kristina Ohlsson, båda deckarförfattare, Åsa Nilsonne dessutom läkare, för att diskutera mord, mordredskap och själva mördandet. I litteraturen, alltså. Leif GW Persson menade att morden i litteraturen har blivit allt blodigare, till skillnad från verkligheten. Kristina Ohlsson, också otroligt jobbig att lyssna till (jag är väldigt ljudkänslig), menade att detta nog är ett sätt att konkurrera som författare. Åsa Nilsonne talade med mycket behaglig röst och framförde åsikten att det inte alltid blir trovärdiga mord i litteraturen för att författarna är lite slarviga.

True crime, genren att skriva om riktiga brott, var nästa programinslag. Författaren Wensley Clarkson guidade oss till en verklig brottsplats i London. En äkta true crime-bok bör, enligt Wensley Clarkson, innehålla en verkligt intressant brottsling och en privat historia – alltså inte enbart en historia om brottet – utan också om livet utanför brottet.

Jo Nesbø handlade nästa reportage om. Denne norske författare som bland annat har varit börsmäklare. Nu blir det mest hårdkokta deckare. Intervjun var rätt tråkig, tyckte jag.

                                                                                                                                                 Veckans boktips var trovärdiga brottsskildringar:
Kristina Ohlsson: Där tvivlet gror av Thomas H Cook
Åsa Nilsonne kunde inte hitta nån trovärdig brottsskildring, så hon tog inte med sig nån bok.
Leif GW Persson tipsade i stället om två böcker, skrivna av två bröder: Den magiska cirkeln av Anders Sundelin och Fallet Thurneman av Arne Sundelin

Read Full Post »

« Newer Posts