Aldrig det bemanningsföretaget mer!

Ett inlägg om kommunikation – eller brist på den.

---

 

En annan typ av mobil, med tyst knorp.

I fredags eftermiddag vid 15.30-tiden, när det var klämdag för många, knorpade min mobil till som hastigast (en knorp). Jag trodde att det var en pushnotis av nåt slag, så det dröjde cirka tio minuter innan jag kollade. Displayen visade ett missat samtal. Jag traskade in till arbetsrummet, där datorn stod påslagen, för att kolla upp vem som ringt. Fann då att jag hade fått ett mejl från ett bemannings-företag via vilket jag har sökt ett vikariat. Personen skrev att h*n hade försökt ringa mig (ja, jisses, en hel knorp ringde h*n!) samt…

[…] Du får jättegärna svara med vändande mail om tid du vill bli uppringd på idag eller på måndag. […]

Jag bestämde mig för att prova att ringa först, men fick inget svar. Då svarade jag på mejlet att på måndag efter lunch går det bra att ringa mig. Måndag förmiddag skulle jag på ett viktigt möte, vilket jag också skrev.

Sen blir det först helg igen och så blir det måndag. Jag tar mina soppåsar med mig på förmiddagen när jag ska hämta bilen i garaget. Soppåsarna ska naturligtvis inte följa med på mötet, utan jag lämnar dem i soprummet. Då ringer min mobil. Det är personen och bemanningsföretaget ovan. Jag säger som det är, att jag är på väg till mötet jag skrev om i mejlet. Vidare säger jag att jag försökte ringa tillbaka efter tio minuter i fredags utan att få svar samt hänvisar till mitt fredagsmejl där jag skrev att jag var tillgänglig för samtal på måndag eftermiddag. Men jag frågar också om samtalet tar lång tid, för jag kan tänka mig att sitta och prata i fem minuter i bilen i garaget innan jag kör iväg. Jag får först veta att uppringaren hade gått in i ett möte på fredagen (klämdagen, vid 16-tiden, alltså…) när jag hade ringt tillbaka. H*n har nu några kompletterande frågor och beräknar att samtalet ska ta 20 minuter. Och det funkar ju inte för mig eftersom jag har en tid att passa och är på väg till ett möte. Jag ber igen, denna gång muntligt, att få bli uppringd på eftermiddagen.

Då blir det nån annan än jag som ringer, för jag jobbar deltid.

får jag veta.

Fine, spela roll vem som ringer och ställer frågorna,

tänker jag och avslutar samtalet så jag kan ladda inför mitt viktiga möte.

På måndagseftermiddagen är jag tillgänglig på mobilen – har den med mig överallt – men ingen ringer. På tisdagen (igår) sitter jag hemma och väntar på såväl vaktis som samtal fram till klockan 14. Mobilen får sen självklart följa med när jag går och handlar och när jag åker och hämtar Fästmön klockan 17 när hon slutar jobbet. Ingen ringer

Jag behövde duscha i tio minuter.

I morse är jag som vanligt uppe med tuppen (före klockan sju, ingen sjusovare här, inte!). Jag jobbar vid datorn och jag ringer ett kort samtal till vaktis för att bestämma en ny tid. Han lovar att komma efter sin lunch, som han intar mellan klockan elva och tolv. Eftersom vaktis ska greja med rör och golvbrunnar, hoppar jag in i duschen klockan 10.10 ifall duscharna och vattnet med mera krånglar senare. Klockan 10.12 ringer min mobil. Jag är alldeles för blöt för att svara. Strax därpå kommer en sms-signal och därpå ytterligare två (2).

Naturligtvis är det bemanningsföretaget som både ringer och messar samt dessutom lämnar meddelande på mitt mobilsvar. Notera att det är en och en halv dag efter vi har kommit överens om att höras. Jag kastar mig på luren så snart jag är torr, cirka tio minuter efter att bemanningsföretaget har ringt. Först lyssnar jag av meddelandet på mitt mobilsvar och sen läser jag sms:et. Båda har ungefär samma innehåll, typ…

Jag ringer från bemanningsföretaget angående tjänsten du har sökt. Ring mig gärna!

Jag ringer. Och som vanligt får jag inget svar. Jag lämnar ett meddelande att jag är tillgänglig för samtal fram till klockan tolv (sen kommer ju vaktis när som helst och då vill jag inte bli telefonintervjuad). Tror du nån har ringt? Svar: Nej. Eller JO.* 

Bara för att jag är arbetssökande innebär det inte att man kan ringa mig andra tider än de tider jag nogsamt anger att jag är tillgänglig…

Sammanfattningsvis:

• att ringa upp nån i slutet av en klämdag för att göra en längre telefonintervju är inte så smart eftersom man nog vill sluta jobba och gå hem strax. (Man svarar i vart fall inte i sin mobil fem minuter efter att man har ringt.)
• att inte svara i mobilen må vara hänt – man kan ju faktiskt vara på möte eller stå i duschen.
• att inte läsa mejl är inte heller så smart.
• att ringa nån som har angett att den är upptagen en viss tid på just den tiden är… inte särskilt smart, eller hur?
• att inte ringa nån på överenskommen tidpunkt är… dumt och faktiskt oförskämt.
• att inte ringa tillbaka till nån som har lämnat ett meddelande på mobilsvar/motsvarande… är också lite oförskämt.

Medan jag satt och väntade på att bli uppringd (en och en halv timme) skrev jag det här inlägget. Och så kollade jag upp bemanningsföretaget på nätet. När jag läser att företaget har 74 procent kvinnor och 26 procent män anställda och att medelåldern är 28 år förstår jag ett och annat. Den berömda polletten trillar ner, liksom. Den generationen är inte uppfostrad att passa tider, att svara på inkomna meddelanden, att ens läsa inkomna mejl. Nä, den generationen jobbar deltid. Och med majoriteten av de anställda i samma livssituation och ålder blir det… inte bra med tillgängligheten. Att bli intervjuad av nån som skulle kunna vara mitt barn känns… inte heller riktigt bra. Blandat är bäst, tycker jag!

Jag kommer mer än gärna till bemanningsföretaget ifråga och pratar om tillgänglighet, service och kundmottagande! Men nåt jobb via detta bemanningsföretag tänker jag aldrig mer söka.

* Det kommer ett samtal kl. 13.02  idag som jag missar eftersom jag ju är i badrummet med vaktis… Därefter ett sms där uppringaren vill bestämma en tid för samtal. Jag svarar på sms:et cirka kl. 13.20 att det går bra idag fram till kl 14 eller i morgon före kl. 15.30. Klockan 13.31 idag onsdag, två dygn efter att vi skulle ha hörts, får vi kontakt. Några korta frågor får jag, trots att svaren på dem står i min ansökan och mitt CV. Efter frågorna får jag ställa frågor och jag undrar varför de inte läser mejl etc och ringer andra tider än de jag angett som möjliga. Jag får ett svamligt svar om att det beror på att

alla jobbar deltid här.

Vidare undrar jag om de inte läser ansökningar och CV eftersom de ställer frågor som man kan hitta svaren på i dessa handlingar. Svaret jag får är att man vill verifiera så att det är sant det som står i ansökan och CV… Denna verifiering gör man alltså per telefon.

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Fräck

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Fröken Tofflan och annat… roligt

Idag är jag fröken. Ja, jag är ju ALLTID fröken sen jag skilde mig (jag vägrar att förbli fru, fast det sägs att det är en titel man har kvar även efter en skilsmässa), men låt oss säga att jag är fröken Fröken idag, dårå. På förmiddagen har jag försökt lära ut konsten att göra personliga hemsidor till sex elever (varav alla utom två är disputerade). Det känns alltid så märkligt – och fascinerande! – att stå framför en grupp intelligenta intellektuella och försöka dela med sig av sina egna enkla kunskaper. Såna grupper har ofta hårda krav och kommer med svåra frågor, men vanligen är personerna synnerligen ödmjuka. Dessutom är de motiverade och villiga att lära, vilket gör mitt jobb lätt.

Kjolen och brillorna lämnade jag hemma. Och förresten är jag blond, men jag vill verkligen ha en pekpinne!!!

Tyvärr hade två personer problem med sina inloggningar, så de fick snegla över axeln på sina ”kursare”. Jag tror att det gick bra! Tiden gick fort och när vi skildes åt var det ett synnerligen motiverat gäng som genast ville börja jobba på sina respektive kammare. Och alldeles nyss har jag haft besök med kompletterande frågor. Det visar ytterligare att motivationen är hög och bådar gott.

Den här lilla utbildningen håller jag idag för institution 2, men även hugade vid institution 1 har fått förfrågan om de vill ha kurs. Där har man kommit lite längre vad gäller personliga hemsidor, fast behov av hjälp finns alltid ändå. Låt oss säga att jag kör på tills intresset har sinat ut på båda ställena och sen tar jag dem i hampan som inte vet hur man gör och visar dem. Vi ska nämligen alla ha personliga hemsidor på jobbet, eftersom vi och våra namn gör sökmotorerna heta.

Dagen går fort och när jag har mycket roligt att göra glömmer jag bort trista saker som smärta. Dessutom ska jag träffa en bloggvän efter jobbet i kväll. Jag har följt hennes blogg ett tag, inte så jättelänge, men sen i våras, ungefär. För det mesta tycks (blogg)vänner bo på annan ort, vanligen närmare Stockholm, men även på ställen som västkusten (”Baksidan”), Dalarna, Skåne och norra landet. Den här bloggvännen bor emellertid här i Uppsala. När man har träffat en bloggvän i verkligheten och tycke uppstår, kan man stryka förleden blogg- och bli bara vän. Om vännen då finns i samma stad blir det liksom lite extra roligt!

Från bloggvänskap till ”bara” vänskap kan det bli när man har träffats i verkliga livet.

Nu hoppas jag bara att orken räcker till kvällen, men som sagt, när man gör nåt roligt (jobbar här) och ska göra nåt roligt efter det (träffa en bloggvän) brukar det funka av bara farten. Hälen har hållit för en promenad Thaistället tur och retur, men den trilskades först. Vi får hoppas att det där som känns som en kniv som körts rakt upp har bedövat hälen. I annat fall hotar jag eländet så gott som varje dag med amputation.

Stor KRAM till vännen KL som bryr sig om via små meddelanden! Det betyder mycket – även om jag känner mig asocial i vissa lägen (det är inte personligt).

Livet är kort!

Read Full Post »

Går det att rädda en anställningsintervju som är på väg att gå åt skogen?

Det finns säkert fler än jag som har råkat ut för riktiga mardrömsintervjuer när jag har sökt nytt jobb. Vid ett tillfälle fick jag frågan om jag hade gjort bort mig ordentligt nån gång i ett jobb – och jag kunde inte komma på ett enda tillfälle! Men visst har jag gjort dumma saker i jobbet – det har vi väl alla! Kanske det faktum att det stod still i huvudet gjorde att jag inte fick nåt nytt jobb…

Idag fick jag ett nyhetsbrev i inboxen från ett bemanningsföredag. Där hittade jag bland annat åtta tips på hur man kan rädda en anställningsintervju som är på väg att gå åt skogen. Jag tänkte gå igenom dem, punkt för punkt, här nedan och samtidigt servera lite egna tankar och råd utifrån mina erfarenheter. Jag hoppas att du lämnar dina tankar i en kommentar!

• Råd nr 1 är att erkänna direkt om du överdrivit din kapacitet i cv:et och blir påkommen av rekryteraren. Jaa… Jag skulle ALDRIG överdriva min kapacitet eller ljuga om det som finns på mitt CV. Det tycker jag är en grund för att lyckas. Men… däremot är jag känd för att underdriva min kompetens…
• Råd nr 2: Om en fråga som du omöjligt kan svara på dyker upp är tipset att resonera högt kring frågan – det ger intryck av att ”du är hemtam med begrepp och terminologi”. Det var just detta jag tabbade mig på när jag inte kunde svara på frågan om jag gjort bort mig ordentligt nån gång… Mitt råd är att du ska vara beredd på knepiga frågor där inte bara din förträfflighet lyfts fram. Den vanligaste är väl att man ber dig nämna dina dåliga sidor. Ha lite sånt i bakfickan, men låt det inte dominera!
• Råd nr 3: Be om ursäkt direkt om du av en händelse råkar svära eller kläcka ur dig någon annan groda under anställningsintervjun. Ja för svära ska man inte göra på en anställningsintervju!!!
• Råd nr 4: Hojta till bums om rekryteraren tilltalar dig med fel namn. Men sköt det här snyggt, så uppfattas det sannolikt som att du bara värnar din identitet. Fast det låter ju lite motsägelsefullt att man först ska hojta till, sen sköta det snyggt. Det här har aldrig hänt mig, men om det skulle hända, skulle jag nog direkt skjuta in mitt rätta namn. Dock inte hojta…
• Råd nr 5: Låtsas som det regnar om rekryteraren påstår något som du vet inte är sant. Risken är nämligen stor – enligt artikeln – att du sorteras bort om du insinuerar att rekryteraren ljuger. Eh… jag har gjort misstaget att påpeka att annonsen för jobbet innehöll korrekturfel. Det var nog inte bra att säga…
• Råd nr 6: Vänta med att svara på kniviga frågor, som till exempel om du väntar barn. Det där låter bara urknäppt för mig, för jag tycker inte att graviditet är en knivig fråga. Om man inte säger nåt om det vid intervjun utan först när man har anställts, vilket förtroende får man då? Har man provanställning, vilket blir allt vanligare idag, är det ju ännu dummare! Däremot kan jag tänka mig att be om en stunds betänketid vid riktiga, svåra frågor som har med jobbets innehåll att göra eller liknande.
• Råd nr 7: Stäng av mobilen. Det här är så självklart! Man ska inte bli störd av sin mobil. Tyvärr gäller inte alltid samma för den som intervjuar. Det är störigt, tycker jag.
• Råd nr 8: Hamna inte i baren med rekryteraren som grande finale på intervjun – föreslå i stället att ni fortsätter diskussionen på ett kafé. Varför ska man överhuvudtaget fortsätta intervjun efter intervjun, så att säga? Nej, då får rekryteraren ringa för att ställa kompletterande frågor eller be dig komma tillbaka för en andra intervju, tycker jag.

Många av de här råden tycker jag att man ska tänka på före intervjun, redan. Det handlar inte om att rädda en situation utan att tänka efter före, anser jag. Men vad tycker du? Och har du några bra råd för att rädda en anställningsintervju som är på väg att paja???

Livet är kort.

Read Full Post »