Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kommunicera’

Ett inlägg om Almedalen, du vet.


 

frågetecken

Ja det är ett jädra tjat om det däringa Almedalen. Så jag sällar mig en stund till de tjatiga och ger dig ett par tips. Det första gäller Dagens Almedalsfråga, levererad av Sveriges Kommunikatörer! Idag handlar frågan om du tycker att din kommun är bra på att kommunicera. Jag svarade förstås Instämmer inte alls. Hur svarar du?

Dagens Almedalsfråga måndagen den 29 juni

 

Twitter

Dagens andra Almedalen-tips är till dig som redan är skittrött på att få upp #Almedalen i ditt Twitterflöde. Nu kan du blocka hashtaggen – åtminstone i Tweetdeck (alltid något).

Så här blockar du #Almedalen i Tweetdeck.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett språkligt inlägg.


 

När jag pluggade litteraturvetenskap läste jag mycket August Strindberg – både hans böcker och om honom som person. Han var ett geni på många sätt, en galenpanna på vissa sätt, men en stor konstnär var han definitivt. Han skrev ju inte bara böcker i olika genrer, han målade, fotograferade och filmade också. Foto- och filmkonsten var kanske dåtidens motsvarighet till Instagram och Photoshop. I vart fall minns jag att jag läste en text som Strindberg skrivit. I texten skulle han skriva pluralformen av ordet ”film”. Idag skriver vi ju vanligen ”filmer”, men då, när det var så nytt, tog man det anglosaxiska s:et och skrev ”films” om flera filmer.

Idag tycks vissa ha svårt med genitiv och plural. Den anglosaxiska påverkan kvarstår, som vi ju ofta ser exempel på. Men att blanda ihop plural och genitiv är det inte alltför många som kan. Här har jag emellertid hittat en representant från media som har lyckats:

Filmsprojekt

Jag undrar… ”filmsprojekt”… är det ett projekt med flera filmer eller är detta en felaktig genitivform?


Julian Assange är, precis som August Strindberg,
en kontroversiell person. Misstankarna om sexualbrott kvarstår och han vistas visst fortfarande på en viss ambassad i annat land. Men nu vill Sverige att han ska förhöras. Och kan man vistas flera år vid en ambassad vars land man sökt asyl i kan man säkert förhöras länge. Fast… förhör som pågår flera somrar känns lite… konstigt…

Förhörs i somrar

Julian Assange ska alltså förhöras inte bara en sommar utan flera..?


Jaa, det är inte alltid man lyckas språkligt. 
Kommunikation ÄR svårt. Men är man expert bör man nog, enligt min mening, vara extra noga med att vara tydlig. I fallet nedan förstår jag verkligen inte vad som menas…

Hur effektivt kommunicera

Vad menas?


Menar Insights Sverige… 

  • att det är effektivt att kommunicera när vi har olika arbetspreferenser

eller

  • undrar man hur man kommunicerar när/eftersom vi har olika arbetspreferenser?

eller

  • undrar man uppgivet är det ens möjligt att kommunicera när/eftersom vi har olika arbetspreferenser?

Ett företag, som enligt sin webbplats utvecklar individer, team, ledare och säljare och som redan i sitt namn blandar engelska och svenska, ger med tweeten ovan ett synnerligen rörigt intryck i mina ögon läsglasögon. En grund i all kommunikation är nämligen, enligt min mening…

tydlighet…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om liv och död och dödshjälp och livskraft. Och livshjälp!


 

Blommor till graven

Att prata om döden är en del av livshjälpen.

Dödshjälp är ett svårt kapitel. Det är helt i klass med livshjälp. Hur ofta får vi nåt av dem? (<== retorisk fråga). Så sent som i oktober förra året skrev jag om dödshjälp här och att nio av tio svenskar är för dödshjälp, alltså aktiv dödshjälp, eutanasi. I maj 2010 skrev jag om svårt sjuka Kim som, trots att vi inte tillåter dödshjälp i Sverige, fick det på sätt och vis. Kim ville avstå från livsuppehållande vård och hade skrivit till Socialstyrelsen. Socialstyrelsen i sin tur gav Kim rätt – för i vårt land har vi rätt att avstå från vård, även livsuppehållande sådan.


Det här är oerhört tunga frågor.
År 2010 och i Kims fall tyckte jag att det var rätt och riktigt. I oktober förra året kunde jag inte ta ställning. Nu är det juni 2015 och det som har hänt de senaste månaderna har inte fört mig närmare en ståndpunkt. Det jag har lärt mig på dessa cirka åtta månader är att det nästan inte finns nånting som är starkare än livskraft. Så finge jag önska vore min önskan att vi fokuserade lite på att ge livshjälp i stället. Att hjälpa medan vi finns i livet. Sen, efter döden, är det ju försent.

Inga samtal på nummerpresentatören

Att ringa nån kan vara livshjälp.

Hur kan man ge livshjälp då? Ibland räcker det med att ringa nån och prata en stund. Prata om hur det är, hur vederbörande mår, visa att man bryr sig. Ibland behöver man hjälpa nån på ett mer konkret sätt, genom att reda ut svårigheter och kanske ge eller skaffa praktisk hjälp med tillvarons problem – alltifrån att fylla i blanketter, gå ut med hunden och kunna betala räkningar till att prata om döden och självmord. Ja, det krävs lite tid och lite mod för att ge livshjälp, det är allt.


Även om livskraften är en stark kraft
hos oss människor finns det stunder när vi inte vill leva längre. Har vi då rätt att avsluta våra liv på egen hand? Har vi själva rätten till våra liv? Som du märker blir frågorna bara större och tyngre. Jag hittar inga entydiga svar. Ska jag själv säga nåt om detta känner jag mig som en politiker av värsta sorten, en sån som kringelikrokar sig runt frågorna och aldrig lämnar raka svar.

Stephen Hawkins är en åldrande astrofysiker med en av världens skarpaste hjärnor. När han var i 20-årsåldern drabbades av sjukdomen ALS. Ingen trodde att han skulle leva mer än ett par år. Men hans sjukdomsförlopp har varit ovanligt utdraget. Idag har han inte så ont av sin sjukdom, men han tycker att det är jobbigt att han inte kan ändra ställning i rullstolen själv och han känner sig ensam. Stephen Hawkins kommunicerar via en pratande dator på sin rullstol. Han säger i en artikel i Dagens Nyheter:

[…] människor är rädda för att prata med mig, eller för att de inte väntar på att jag ska skriva ett svar […]

Stephen Hawkins vill inte dö, han vill leva. Han säger i artikeln:

Jag blir förbannad om jag dör innan jag har blottlagt fler delar av universum.

Samtidigt är han för aktiv dödshjälp. Han anser att den ultimata kränkningen för en människa är att hållas vid liv mot sin vilja. Han skulle själv överväga aktiv dödshjälp…

[…] men bara om jag lider av stor smärta, inte kan bidra med något längre och blir en börda för människorna omkring mig […]

Hur tänker DU kring aktiv dödshjälp??? Har DU tänkt på livshjälp??? Skriv gärna några rader i en kommentar nedan. Självklart får du vara anonym utåt sett, men du måste ha en äkta e-postadress och verifierbar (icke via anonymiseringsservrar) IP-adress för att din kommentar ska publiceras.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om svårigheten att svara.


 

vässa pennan

När jag skriver – med vässad penna eller slö eller via e-post – vill jag gärna ha ett svar.

Det händer att jag i min förtvivlan sliter mitt hår. En ständig orsak till detta hårslitande är uteblivna svar. Jag saknar allt från svar på direkta frågor via anmälningar till ansökningar. Varför är det så svårt att svara, Sverige???

Idag kommunicerar vi ofta via e-post, särskilt när det gäller ansökningar av olika slag. De flesta företag och organisationer har nån sorts autosvar man får tillbaka. OK, då vet jag i alla fall att min fråga/ansökan har kommit fram.

Men sen då? Jorå, självklart fattar jag – efter några veckor – att ett uteblivet svar på en jobbansökan är ett nej. Fast i mina ögon är det ett nej på ett dåligt och oförskämt sätt. I de flesta e-postprogram går det att klumpa ihop alla som sökt men inte ska bli anställda i en grupp dolda mottagare och skriva att

tyvärr, det blir ett nej den här gången.

Det krävs några copy and paste, ett par textrader och sen ett sänd-klick. Är det svårt och jobbigt på nåt vis, eller? Jag säger som qpaqex (som emellertid aldrig svarade på min kommentar…):

Arbetsgivare – svara på ansökningar det vinner ni på. […] Om ni vill att jag skall ha en bra bild av er som arbetsgivare även om ni inte anställde mig […]

Tyvärr breder det här oskicket ut sig. För ett tag sen mejlade jag en ansökan till en författare att recensera en ny bok jag var intresserad av. (Notera att jag skrev i imperfekt.) Inget svar. Dagarna gick. Till sist kontaktade jag författaren via denn*s blogg och undrade i en kommentar om det möjligen hade kommit nåt mejl. Efter nån dag fick jag svar – på bloggen.

Jodå, ditt mejl har kommit fram.

Sen vet jag inget mer, för nåt besked lämnades inte. Tror du att jag har nån lust kvar att recensera? Nej, det har jag inte. Det är oförskämt att inte svara! Det går att ställa in autosvar i e-postprogram även som privatperson – om man nu får så många ansökningar att recensera ens verk.

Tofflan i tidningen

Den här gratistidningen finns inte på riktigt.

I förra veckan kom inte den lokala gratistidningen till min postbox. OK, den är just gratis, men den är rätt bra och den är den enda papperstidning jag har tillgång till. Så jag gick ut på nätet och kollade upp var jag skulle anmäla utebliven tidning. Jag hittade en e-postadress, skrev några rader, namn och adress och mejlade. På nätet stod att alla mejl vidarebefordras till distributören, stans lokalblaska. Vad tror du hände? Nej, jag fick varken svar eller nån tidning. Dåligt, dåligt, dåligt! Snart är det torsdag igen. Då skuttar jag inte lika förväntansfull nerför trappan för att kolla om jag har fått nån tidning, kan jag meddela.

Kundtjänst och kundservice, vad är det i Sverige idag? Är det att strunta i att svara när presumtiva anställda, kunder med flera frågar efter nånting? Eller är det sättet som ett av vårt lands största företag som levererar telefoni med mera använder sitt Twitterkonto på: man tipsar om TV-program? (Vem kan inte leta själv i tablåerna, liksom..?)

Varför är det så svårt att svara, Sverige???

Hallå..? Hallå..? HALLÅ???

(Jag svarar på ALLA publicerade kommentarer på min blogg, i alla fall.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att det kan vara osäkert vad som är gratis, men ett gott skratt kostar ju ingenting. 


 

Litteratur till en positivist med norskt ursrprung.

Den rätta boken till min ordvitsande vän med norskt påbrå.

I förra veckan bestämdes det lite hastigt att jag skulle stråla samman med vännerna Ingela och Gunilla här i Uppsala i söndags. Eftersom jag visste att Gunilla hade fyllt år ett par dar före vår träff – och för att hon är en sån god och positiv vän – ville jag försöka hitta en liten present. Det blev ett av ärendena i fredags.

Jag hade bestämt mig för att försöka hitta en bok. Gunilla och jag har väldigt… divergerande intressen. Hon gillar till exempel sport och jag gillar böcker. Det händer att vi driver med varandra och oss själva då och då, för jag avskyr verkligen allt som har med sport och idrott att göra och Gunilla är inte överdrivet förtjust i böcker. Detta till trots har vi roligt när vi ses och vi ser INTE ner på den andra för att den inte gillar samma saker som en själv. Men jag ville ju vara en god vän (sic!) och försöka utöka Gunillas hemmabibliotek. Jag letade och letade efter ”rätt” bok. En lång stund höll jag i en mycket djup och seriös bok som har stor betydelse i mitt eget liv. Fast nej. Det är ju det här att vi är så olika, Gunilla och jag. Boken har stor betydelse i mitt liv. Jag la tillbaka boken.

En av de sista anhalterna i fredags innan vi for hem och tog helg, Fästmön och jag, var Återbruket. Du vet, stället där jag kraschade glasdörrar så killen i kassan PRUTADE på de två bokhyllorna jag köpte. Där hittade jag nu också den perfekta boken: Norgehistorier. Perfekt därför att Gunilla är en ordvitsare OCH har norskt påbrå. Framme vid kassan hos Återbruket finns en korg med diverse böcker som är gratis. Jag stod och rev en stund i den men hittade inget jag ville ha. Därför vände jag mig till tjejen i kassan för att betala boken som skulle bli en födelsedagspresent till Gunilla.

Nej, nej, den är gratis!

svarade hon.

Va? Är det säkert?

sa jag.

Jorå, försäkrade tjejen i kassan, varpå jag tackade och Anna och jag lämnade butiken. När vi kom ut sa Anna:

Hon trodde nog att du hade valt boken till Gunilla i den där gratiskorgen!

Alla böcker gratis på Återbruket

ALLA böcker gratis på Återbruket just nu…

Självklart var det så! Trodde jag… Men… igår tittade vi in på Återbruket en stund och då såg vi – här och var – RÖDA skyltar där det stod att ALLA böcker är gratis… Typat, när jag hade gått och fnissat åt och skämts lite över att jag hade lurat en loppis. Så eh ja… Även en kommunikatör kan missa väsentliga skyltar… Nu vet du, Gunilla, ifall du läser det här inlägget, hur fruktansvärt svindyr din present var!!!

Det här med skyltning är förresten inte alltid så… lätt. Ibland är skyltningen så minimal att man inte hittar, ibland är den så… total att man liksom… blir tyst över övertydligheten. Som skyltningen på Social Ekonomi Uppsala

Skylt på Social ekonomi Uppsala

Eh… ja… Vi kände oss både välinformerade och välkomna. Ingen risk att vi gick vilse i affären.


Skyltning är ju ett sätt att kommunicera
med kunder, rabattkuponger är ett annat. Idag med posten fick jag en kupong från stans nyaste ICA Maxi. Om jag tolkar texten rätt skulle jag i princip kunna åka dit, fylla en kasse med varor för 100 kronor, lämna fram kupongen i kassan – och enbart betala för kassen. Eller? Hur tolkar du texten? Tänk på att kommunikation är svårt…

Rabattkupong ICA Maxi Gnista

Rabatt 100 kronor när du handlar för minst 100 kronor, innebär..?


Ett ställe där det inte är gratis är Motalabron. 
Jag tycker ärligt talat att det är skit, på ren svenska. Vill man leda bort trafiken från Metropolens lilla trånga centrum, över vattnet, söderut ska man väl inte ta betalt för det?! Men det vill Trafikverket. Och Motalabron är häftig att köra på. Därför kostade mamma och jag på oss att åka på bron tur och retur när vi skulle besöka vännerna i Aska i påskas. Enligt skyltar skulle räkning komma med posten. Det var den 5 april vi korsade bron. Jag kan inte påstå att jag har väntat och längtat efter räkningen. Jag glömde bort den. Men så idag hittade den vägen ner i min postbox. Räkningen på infrastrukturavgiften – ja, det heter så! – för färden över bron var på… tio kronor. Alltså, det måste ha varit så mycket dyrare än en guldpeng att ta fram räkningen, skriva ut den, stoppa den i ett kuvert och skicka den med snigelpost till mig…

Infrastrukturavgift 10 kr

Infrastrukturavgift på 10 kronor för vår resa fram och tillbaka över Motalabron på påskdagen.


Man skulle i detta sammanhang kunna ha sagt

Det var bättre förr!

Men faktum är att det inte var det. För till och med på 1700-talet fick Byhåleborna betala broavgift för att färdas på den då befintliga bron över kanalen, Storbron. Utveckling? Nja…

some things never change.

Bara broarna och deras ägare…

Bropeng Storbron

Kopia av en bropeng från 1787.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ytterligare ett ilsket inlägg.


 

arg_tant

Jag är skitarg.

Jag hinner nästan inte vakna så blir jag arg igen. Inte vet jag hur det går för familjen ute i Himlen, men Fästmön och jag kunde kommunicera lite via hennes padda och Wordfeudmatchen vi har igång igår – för när det gäller den är hon inte Teliakund. Det är under all kritik att Telia inte kontinuerligt uppdaterar sin webb eller använder sitt Twitterkonto för information om telefonin, bredband och mobiltelefoni som fortfarande inte fungerar som det ska. Lokal media börjar dessutom förlora intresset för det hela. (Upsala Nya Tidning tog inte ens in en kommentar med en länk från mig till ett inlägg i vilket jag prisar tidningen…) En kan inte låta bli att undra om det ska behöva hända nåt katastrofalt som en brand eller rån för att Telia ska ta sitt kommunikationsansvar och för att detta teknikstrul ska bli ”intressant” igen!.. Jag var själv ute i området igår framåt kvällen och det var läskigt hur mobilen bara ”dog”…

Men det är fan 2015 och telefoner, mobiler och internetuppkopplingar kanske fungerar på folks jobb så att de kan ta till sig information och kanske ställa frågor. Igår var jag så arg på detta att jag bloggade både en gång och två gånger. Har inte Telia några kommunikatörer vet jag en som står till arbetsmarknadens förfogande!

Regnstänk på bilfönstret

Regnet bara öser ner idag…

Regnet bara vräker ner här och det hjälper naturligtvis inte upp humöret. Nog för att jag gillar regn, men inte hela tiden. Det tycks ha regnat hela natten och det har regnat hela morgonen. Sen läser jag om Uppsala kommuns senaste dumheter – och vid det laget är mitt humör totalt nere vid fotknölarna.

Jag tycker att det är jättebra om kommunen startar en bostadsförmedling igen. Jag tyckte nämligen att det var idiotiskt att lägga ner den befintliga nån gång på… 1990-talet, tror jag, och låta Uppsalahem, ett kommunalägt bolag, ta över det hela. Sen dess har det ploppat upp privata förmedlare av hyreslägenheter också. Det är som bäddat för att de med störst och akut behov av bostad troligen blir utan.

Men… sen läser jag hur den nya, kommunala bostadsförmedlingen ska fungera. Över 130 ooo personer som idag står i kö hos Uppsalahem och Studentstaden väntas förlora sina kötider. Den som köar där idag ska visserligen få ta med sig sin kötid till kommunens bostadsförmedling när den startar 2016. Den som har köat längst står först i kö för nytt hem. Men efter sju år, det vill säga 2023, raderas alla kötider. Vidare är förslaget att det ska kosta 300 kronor om året att köa i kommunens bostadsförmedling.

Skälet till detta sägs vara rättvisa, enligt projektledaren för bostadsförmedlingen Henrik Juhlin. Han säger i UNT-artikeln:

Bostadsförmedlingen kommer att förmedla lägenheter från en rad fastighetsbolag. Det vore orättvist om de som köat länge hos Uppsalahem och Studentstaden skulle ha företräde till lägenheter från andra fastighetsbolag och på så sätt kunna gå förbi andra i kön.

Jämlikhet och rättvisa

Vad är rättvisa?

Fast… det var ju så, en gång i tiden, att när kommunen tog bort sin bostadsförmedling hänvisades alla köande till Uppsalahem. Det fanns liksom inget annat alternativ då om man ville stå i bostadskö för en hyresrätt.

Visserligen är beslutet inte klubbat än, men sossarnas Erik Pelling är övertygad om att det går igenom. Han säger i artikeln i UNT och på Radio Upplands webb:

Vi räknar med att en del personer kommer att bli missnöjda men det här är vad vi kommit fram till efter förhandlingar

År 2023 är jag 61 år, om jag lever. Några år till efter det hade det inte varit dumt att kunna sälja min bostadsrätt, som är min pensionsförsäkring, och ta en hyreslägenhet. Men med Uppsala kommuns idiotiska förslag blir detta omöjligt. Näää, tänk om, Uppsala kommun!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en störning.


 

Avgrävd kabel

Är detta den avgrävda kabeln, tro? Närå, bilden är från 2011 och platsen är Ultuna.

Tänk så beroende vi har blivit av att kommunicera via modern teknik! Jag sitter ju varje förmiddag och söker jobb. Utan en bra dator och internetuppkoppling samt min iPhone stod jag mig slätt. Det finns inte ett företag/organisation idag som tar emot ansökningar via snigelpost. Eller ringer till min fasta telefon.

Igår kväll kom ett sms från Fästmön om att hennes telefoner inte fungerade. Inte heller funkade bredbandet. Hur hon fick iväg sms:et vet jag inte, för senare på kvällen hade vi en dialog genom kommentarsfunktionen i Wordfeud. Jaa, ful får man vara, men inte dum. Och då menar jag inte att Anna är ful utan jag!!!

Ganska snabbt såg jag att lokalblaskan hade fångat upp att flera tusen människor i Uppsala med omnejd är utan telefoni, bredband och mobiltelefoni från Telia. Artikeln på nätet uppdaterades under kvällen. Det visade sig att inte bara Teliakunder är drabbade utan även andra. Två av Skanovas fiberkablar mellan Uppsala och Östhammar har gått av vid ett grustag öster om Uppsala. Det är kablar som bland andra Telia använder sig av. I natt arbetade två (2) tekniker med att lösa problemet, men fick ge upp på grund av mörker och oländig terräng. I morse, när det hade ljusnat, fortsatte arbetet. Nu är det ”bara” 1 500 kunder av de ursprungligen 4 200 kunderna som inte kan använda sina fasta telefoner. Det är fortfarande fler än 2 100 som inte har nåt fungerande bredband och ett okänt antal kunder som inte kan använda sina mobiler.

Det har som vanligt varit dåligt med information om vad som har hänt och när felet kan vara åtgärdat hos Telia. För även om kablarna är Skanovas är det ju till Telia, där man är kund, som man vänder sig för att få mer information. Man kan ju helt klart konstatera att Telia har blivit Felia igen. Jag följer Telia via Twitter och har inte sett en enda Tweet om detta stora fel. Ja, för det är ett stort fel när så många som över 4 000 kunder inte kan ringa eller använda internet. På Telias webbplats är detta det enda som går att läsa:

Telia driftstörning i Uppsala med omnejd


Notera att texten 
är publicerad igår kväll strax före klockan 20 och inte uppdaterad sen dess. Det är tur att lokal media tar på sig rollen som informatör – igen. I Upsala Nya Tidning kan vi som har fungerande bredband läsa att man kanske ska försöka få till en provisorisk kabel och att man inte har fått tag i ägaren till grustaget – vad nu denna/e ska kunna göra. Skanovas driftjour säger att man misstänker att det är dumpade betongblock som har slagit sönder kabeln. Förhoppningsvis kommer en prognos för när felet kan vara avhjälpt vid tio-tiden idag på förmiddagen.

Så du som försöker få kontakt med folk i och omkring Uppsala sen igår kväll… Det vete tusan när du lyckas…

Bra jobbat, lokalblaskan och Radio Uppland, de enda två som har rapporterat om felet och vad som händer fortlöpande!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »