Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘komma ut’

Ett inlägg om en bok.


 

Hjälp mej KatjaJag fortsätter med ungdomslitteraturen! När jag var ung fick jag Maria Langs båda ungdomsdeckare Akta dej, Katja och Hjälp mej, Katja. Den senare av de två omkom in en översvämning i mina föräldrars källare. Därför blev jag överlycklig när jag hittade den på Emmaus i Gryttby i somras. Jag slog till och köpte den för 30 kronor. Och nu har jag precis lagt ihop pärmarna.

Den här gången har Katjas sommarlov hos farmor och farfar i Skoga blivit förlängt på grund av sjukdom. Men när hon piggnar till ger hon sig ut med femårige Jan på diverse äventyr i skogar och gruvhål. De kommer ett par kattjuvar på spåren. Eftersom de båda två är djurvänner vill de försöka befria de fyrbenta fångarna. Dessvärre blir de då själva fångar tillsammans med katterna. Inte förbättras läget heller när en av dem är allergisk mot just katter…

De spännande ungdomsäventyren i Skoga fortsatte med den här boken. Sen vet jag att jag hade ytterligare ett par minipocketböcker om Katja och Jan. Tyvärr är dessa försvunna. För det här är fortfarande spännande, välskrivet och bra! Djurplågeri är ett ämne som alltid är angeläget. Språkmässigt känns den här boken något fräschare än den förra, trots att den kom ut 1972, bara året efter den första. Men båda håller måttet bra – och ändå saknas mobiler och datorer i handlingen. Eller kanske just därför..?

Själv klart får den här boken, av min favoritförfattare, högsta Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om hur det kan bli fel i semestertider.


 

Mörkare regnmoln

Typiskt åskmoln.

Det är jättekvavt idag. Varmt och klibbigt. Men jag klädde mig i rena jeans, linne och sidenskjorta (jajamens!), stegade ut till bilen och körde ungefär sju mil eller lite till. För att låna en toalett. Vadan detta dårå? För jag skulle ju på en anställningsintervju..?

För det första körde jag fel. Jag körde inte bara fel, jag körde rätt vilse. Men människor är snälla. De talar om för en stackars Toffla som är totalt vilse i pannkakan hur hon ska hitta fram till sylten, så att säga. Fast det krävdes tre människor – en joggande kvinna, en pappa med barnvagn och en taxichaufför. Jag anlände en kvart före utsatt tid. Det gäller att ta gott om tid på sig… Fast jag vet ju att det här med vägarbeten ställer till det medan de pågår. Jag skyller på dem. Mest.

Anländ till företaget möttes jag av en trevlig receptionist. Jag fick registrera mig. Receptionisten ringde efter mannen som skulle intervjua mig. Hon möttes av en inspelad röst som berättade att han var på semester.

Men han kommer väl in ändå!

sa vi båda två. Hoppfulla. Och medan jag väntade fick jag i låna en toalett. Det bubblade i mina öron vid det laget.

rosa toalett

Jag fick låna en toalett, dock inte denna.

Jag fick gå innanför spärrarna med mitt nytillverkade besökskort för att låna toa. Det gick bra att komma in, gå på själva Stället och sen komma ut igen. Men nån intervjuare såg jag inte röken av. Receptionisten ringde igen – och fick samma besked: semester.

Då föreslog jag att receptionisten kanske kunde ringa nån kollega till intervjuaren för att fråga om kollegan visste huruvida intervjuaren var på väg in till kontoret för att intervjua mig. Kollegan visste ingenting, men hade som tur var tillgång till intervjuarens privata telefonnummer. Kollegan lovade ringa intervjuaren och sen ringa receptionisten igen.

Under tiden kom en varuleverans. Leverantören blev inte insläppt nånstans, så den trevliga och mycket serviceinriktade receptionisten gick ut för att hjälpa leverantören till rätta. Under tiden ringde förstås receptionistens telefon… Jag berättade detta för receptionisten efter att h*n återvänt till sin desk (det heter väl så på svengelska?). Jaha, det var ju intervjuarens kollega som hade ringt. Receptionisten ringde upp. Det slutade med att även jag fick intervjuarens privata mobilnummer. Jag ringde upp omedelbums.

Intervjuaren råkade komma åt ett antal fel knappar på sin mobil, så samtalet bröts tre, fyra gånger. Men till sist fick vi kontakt. Det visade sig att det hade blivit fel i kommunikationen mellan bemanningsföretaget och intervjuaren. Datum och klockslag för intervjun med mig hade gått till fel e-post-adress. Sånt händer. Fel kan vi alla göra. Fast kanske bemanningsföretaget borde ha efterfrågat en bekräftelse från intervjuaren..? Det gjorde man från mig, i alla fall.

röd telefon

Intervjuaren och jag tar direktkontakt.

Överenskommet är nu att intervjuaren ringer mig direkt, utan att passera bemanningsföretaget, nästa måndag eller senast på tisdagen. Då bokar vi in en ny intervjutid. Vi kom också överens om att båda två ringa den kontaktperson på bemanningsföretaget som bokade tiden med mig via e-post. Det visade sig att en annan person hade haft kontakt tidigare med intervjuaren, men alltså skickat datum och tid till fel adress.

Jag var ganska jämn i munnen och bestämd i sinnet när jag ringde bemanningsföretaget. Nej, jag var inte otrevlig, men bestämd när jag bad om att åtminstone få ersättning för bensin- och parkeringskostnader för den uteblivna intervjun. Man har inte så stora marginaler och fet plånbok när man går på a-kassa, nämligen. Och det var ju ändå bemanningsföretagets fel. Eller nån människas fel. På bemanningsföretaget. Kontaktpersonen lovade kolla upp detta. Jag var väl inte så där jättesäker på att det skulle utfalla till min fördel. Men efter en knapp halvtimme ringde min mobil. Om jag skickar in parkeringskvitto samt uppgifter om resans längd (nej, jag la inte till för att jag hade kört fel!) och mitt kontonummer via vanlig, hederlig snigelpost så får jag ersättning.

Tack, Perido, för att ni inte bara tog på er ansvaret för felet utan också för att ni ersätter mig för mina utgifter! Så behåller man såväl kunder som konsulter.

Jag vill också tacka för att jag inte är ett dugg varm och för att linnet inte klibbar alls på kroppen – AC rules och bilturen var svalkande. Dessutom är det inte var dag jag åker fjorton mil allt som allt för att låna en toalett…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan visar hur störd hon är.


Idag stör jag mig på folk
som inte svarar på mejl. Idag på förmiddagen mejlade jag en person på jobbet som tycktes ha hemligt telefonnummer (<<ironi). Mycket märkligt, eftersom jag fått tips om att personen existerar. Jag fick inget felmeddelande eller nånting, så mejlet gick uppenbarligen fram. Men svaret blev… total tystnad. Jag stör mig.

Tokerian, dit jag åkte efter jobbet och befann mig en trekvart efter arbetstid, fick jag ett jobbmejl till Ajfånen där man ber om min hjälp med ett, som jag ser det, brådskande ärende. Då har jag varit på jobbet hela dan. Men så här dags hade jag ju redan gjort veckans timmar för just den arbetsplatsen. Därför ställde jag ner varukorgen och svarade direkt att jag inte kan göra nånting förrän om tidigast en vecka. Jag tänkte att jag ger personen en chans att be om hjälp nån annanstans. Och svaret blev… total tystnad. Jag stör mig igen.

När jag kom hem tog jag därför min soppåse och gick ut till soprummet, där The Captain bor. Inte för att få frisk luft, utan bara för att få komma ut en stund.

Soprum The Captain
I soprummet bor The Captain.


Vad händer?
Jo, jag stör mig en gång till! För Nån har inte orkat (?) ta de tre stegen till The Captain soprummet för att slänga sin gamla stekpanna, utan lämnat den nån meter utanför dörren. Otroligt störande!!!

Stekpanna på gräset
HJÄLPjobbigt att gå tre steg till och slänga stekpannan där den ska slängas!


Nej, nu tror jag
att jag behöver äta nånting så jag blir lite mindre störig.


Livet är kort.

Read Full Post »

Uppdaterat inlägg!
Jag har också lagt in Paradisoffer av Kristina Ohlsson på bevakning till Anna. Boken kommer ut först i morgon!


Söndagseftermiddag.
Vart har den här dan tagit vägen, egentligen? Nåja, jag har fått en hel del gjort av det jag föresatt mig att göra. Bäst av allt är att mitt hem är rent, sånt blir jag alltid så nöjd av.

Jag har fixat till gardinerna i sovrummet också så att omtagen, en sorts guldsidenband, håller isär dem under dagtid. Faktum är att de blev riktigt bra – sovrummet är MÖRKT om nätterna och nån rullgardin smäller jag inte upp igen. Tack, IKEA, för Werna!

Det blev en tur till Tokerian också. Där hände inget anmärkningsvärt mer än att jag höll på att bli galen på en karl i gul jacka som hela tiden korsade mina gångstigar. Inte nog med att gult är fult, färgen gillas uppenbarligen av irriterande män. Jag inhandlade söndagsmiddag som blir kycklingchorizo. Hemma finns nämligen korvbröd i frysen och räksallad i kylen, vilket gör en komplett måltid. Till eftermiddagskaffet inhandlade jag en kanelbulle så att jag skulle stå mig till middagen.

kanelbulle o kaffe

Tokerians kanelbullar är fantastiska. Mitt kaffe i morse, däremot, blev hur blaskigt som helst, så det krävdes nytt på eftermiddagen.


Åter i hemmets lugna vrå
(ovanligt tyst och lugnt och skönt här idag) började jag titta på gårdagens avsnitt av Mr Selfridge. Efter en stund satte jag på kaffe eftersom morgonens kaffe blev blaskigt. Hade tänkt åka och hämta Fästmön när hon slutade arbeta klockan 14 och sen ringa mamma när jag kom hem igen. Jag sa till mamma igår att jag eventuellt skulle skjutsa hem Anna runt 14-tiden. Vad händer? Jo, precis när jag ska ge mig iväg, en tio i två, ringer… mamma.

Nu hade jag ju inte gjort upp med Anna om att jag skulle komma och det går ju inte att bli arg på mamma trots att hon ALLTID gör så här – det vill säga ringer när jag har sagt att just ett visst klockslag ska jag göra nånting annat än prata i telefonen. Det är som om mamma inte riktigt lyssnar. Hon hör klockslaget, men inte vad jag säger runt omkring. Det har blivit värre med åren, fast nu när hon har varit sjuk vill jag ju höra hur läget är. Hon hade mer röst idag än igår, så det verkar gå åt rätt håll. Hon höll låda i nästan 20 minuter.

Under samtalet messade jag Anna. Jag kastade mig sen i iväg i bilen – bara för att få några pussar och en stund med min kära i bilen. Barnen är hos henne ytterligare en vecka och de två yngsta har sportlov nästa vecka. Anna skulle försöka hitta på nånting, men det är ju lite svårt när hon jobbar och så kostar ju saker och ting pengar. Bara en bussresa till stan tur och retur går på en mindre förmögenhet.

Jag har också planerat en aktivitet nästa vecka, men det är på fredag kväll och med bara Anna. Klockan 19 går evenemanget av stapeln. Som en del andra vuxna är jag tvungen att arbeta på sportlovet. Då blir detta perfekt på fredag!

Eftersom jag inte är barn och har sportlov utan vuxen och måste arbeta hinner jag inte heller gå på bokrea – men den är för övrigt veckan efter vårt sportlov, den 26 februari. I stället har jag beställt lite böcker åt Anna och mig hos Bokus, de flesta på bokrean där:

  1. Död i skugga av Anne Holt (nyutkommen!)
  2. Pojken som slutade gråta av Ninni Schulman (till Anna)
  3. Pythians anvisningar av Jerker Eriksson och Håkan Axlander-Sundqvist (till mig)
  4. Svikaren av Katarina Wennstam (till Anna)
  5. Fjällgraven av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt (till oss båda)
  6. Lärjungen av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt (till oss båda)

Eftersom alla dessa böcker kostar lika mycket som en månads prenumeration på lokalblaskan och en flaska vin tillsammans ELLER cirka 75 kronor mindre än ett månadskort på stadsbussarna, tycker jag att jag kan unna oss det.

Försökte fixa en tid hos min optiker Synoptik i Stormarknaden. Det gick mindre bra. På Stormarknadens hemsida finns bara en sida med kort info om Synoptik samt en underlig e-postadress och ett telefonnummer. Dessutom ligger sidan under Mode/Skor/Accessoarer på Stormarknadens hemsida, vilket jag tycker är lite konstigt. Självklart kan man se brillor som accessoarer, men jag ser brillor och linser som nödvändigheter för att kunna se…

Rayban glasögon

Mina svindyra brillor får nog hänga med en sväng till – med nya glas.


Naturligtvis ringde jag,
men en inspelad röst talade om att det var såå många kunder i butiken att de inte kunde svara. Och så blev jag rekommenderad att gå in på Synoptiks egen hemsida om jag ville boka tid. Det gjorde jag och försökte boka tid, men eftersom man var tvungen att välja tid för antingen linser eller glasögon gick inte det heller – jag vill ju gör en kontroll för både och! Dåligt att det alternativet inte finns!!! Nu ska jag eventuellt till Stormarknaden i veckan för ett annat ärende och då kanske jag hoppar in på Synoptik och beställer tid. Om det går.

För övrigt ska jag nu förbereda mitt Svarta bok-inlägg. Jag tror att en och annan lär höja sitt ögonbryn, som sagt…

Tofflans svarta bok

Tofflans svarta bok öppnas för allmänheten senare idag.


Vad har du haft för dig idag då???


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag läste en märklig historia i Dagens Nyheter på lunchen. Den handlade om en kristen kille, Timothy Kurek, som wallraffade som bög.

Timothy hade lärt sig hata homosexuella. Men så hörde han om en lesbisk vän som hade blivit utkastad hemifrån på grund av sin sexuella läggning. Han började ifrågasätta sina egna åsikter allt mer och bestämde sig för att låtsas vara homosexuell under ett år. Det han var med om under detta år har han nu skrivit ner och gett ut i bokform, under titeln The Cross in the Closet.

En bok av Timothy Kurek som wallraffat som bög under ett år. (Bilden är inte klickbar här, men om du klickar på länken på titeln ovan kommer du till amazon.com. Där kan du bläddra i boken!)


Timothy blev tvungen att komma ut
för såväl vänner som familj. Många vänner försvann. Värst av allt var emellertid den gången mamman skrev i sin dagbok att hon hellre hade önskat att sonen hade cancer än var homosexuell… Men det blev bättre. Mamman började så småningom förespråka homosexuellas rättigheter och Timothy fann sig ganska väl tillrätta i gaysamhället.

Fast han var ju inte bög, Timothy. Och efter ett år var det dags att komma ut som straight igen. Hans kommentar till året som bög är:

Att vara bög i ett år räddade min tro.

En märklig historia, men väldigt intressant, tycker jag. Mest intressant för att den visar att man faktiskt kan ändra åsikt i väldigt viktiga frågor.


Livet är kort.

Read Full Post »

I kväll var det lite mycket JonasåMark på SvT. Så blir det ofta, tycker jag, när det gäller dessa herrar. Men icke förty, första delen av TV-serien av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar ville jag inte missa. Det var rätt tänkt.

Rasmus kommer till Stockholm. 


Bögpesten, aids, kommer till Sverige
på 1980-talet. Ungefär samtidigt kommer nybakade studenten Rasmus från Värmland till Stockholm för att plugga. Eller för att kunna komma ut som bög… Benjamin finns redan i Stockholm, men han är Jehovas vittne och det går förstås inte att kombinera med homosexualitet. Eller? Det vill sig inte bättre än att Paul sammanför dem.

Idag talas det inte så mycket om aids. Kanske är skälet att det numera finns bromsmediciner som fungerar – och varför ska man då tala om en… skamlig (?) sjukdom? Jonas Gardell gör det i alla fall och jag vet inte hans motiv. Men jag tycker att det är bra och modigt och viktigt. För vi får aldrig glömma dem som rycktes bort från oss av det enda skälet att de hade älskat med nån som burit på ett smittsamt virus.

Vi ska aldrig glömma. BRA, Jonas Gardell, att du påminde oss! Högsta betyg!


Livet är kort. Jag glömde nästan det.

Read Full Post »

Man gör sig ofta en bild av ”kändisar”. (Vad är en kändis, förresten?) Min bild av Rikard Wolff var den av Zac i filmen Änglagård. Den bilden har breddats en hel del nu när jag har läst hans självbiografi Rikitikitavi. Boken lånade jag av Fästmön.

Han är Rikitikitavi.


I den här boken
berättar Rikard Wolff om sitt liv och sin familj. Vi får följa honom genom barndomen, en svår barndom präglad av ångest, rädslor och sjukdom. Men Rikard Wolff överlever, till och med att komma ut som bög. Läsaren bjuds inte bara på glimtar i text och bild från karriären utan även från resor, familjestunder och en och annan pojkvän.

Det slår mig snart att jag är förvånad. Rickard Wolff är ju teatermänniska, inte författare. Men här bevisar han att han kan skriva bättre än somliga. Rent rasande bra, till och med. Rörande, ibland, roligt likaså.

Det kan inte bli annat än högsta Toffelbetyg. En fin självbiografi, välskriven och öppenhjärlig.


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag fick ett mejl med frågan:

Har Alfred Olsson gjort årets komma-ut-låt?

Nu är det länge sen jag var i komma-ut-fasen, men titta och lyssna!


Jag tycker att det här var…

Livet är kort.

Read Full Post »

Vad som är stort eller inte kan ju diskuteras. Men är nånting stort i det Jenny Björklund säger nedan, saxat ut lokalblaskan (artikeln ligger inte nu på nätet)? Eller är det inte…  stort?

[…] Jag tror att det spelar stor roll att så många folkliga kändisar kommer ut. Som Anja Pärsson till exempel, det är ju jättestort! Folk tycker nog inte att läggning spelar så stor roll längre. […]

Alltså: är det stort att en kändis kommer ut eller spelar det inte nån stor roll? Vad menar människan???  Säger hon emot sig själv i samma stycke eller är det nån som har redigerat bort nån text emellan meningarna eller vad?

Read Full Post »

Det är nog allmänt känt att jag inte gillar när folk skriver RIP om en kändis så snart denne har dött. RIP för mig är förknippat med en nära anhörig och min bekantskapskrets omfattas inte av några kändisar. Direkt. Men, jag har just nu läst att Sverker Åström har avlidit och då frångår jag min ”principer” och skriver RIP.

Sverker Åström i yngre version.


Sverker Åström föddes 1915 i Uppsala. 
Han var FN-ambassadör, diplomat och ambassadör. Han jobbade bland annat i metropoler som Washington, Paris, London och Moskva. Och så var han homosexuell. Han kom ut 2003 – som 87-åring och fick pris som Årets homo av QX året därpå. Att komma ut som 87-åring tycker jag är riktigt, riktigt tufft. Sen kan man tycka vad man vill om unga idrottsstjärnor som idag inte har behövt kämpa nån längre tid med sin sexuella läggning. En del människor är liksom lite andra sorters hjältar.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »