Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Knyttet’

Ett inlägg om en TV-dokumentär.


 

Tove Jansson foto Making Movies

Tove Jansson. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Making Movies)

När jag var barn förstod jag mig inte alls på Mumintrollen. Jag tyckte bara de var knäppa och lustiga. Det kom böcker från släkten i Finland. Den sommar jag tillbringade i Helsingfors som åttaåring blev jag muminbombad. Det handlade om att jag inte förstod. För på senare år, när jag började plugga på folkhögskola, läste vi Tove Janssons roman Pappan och havet. Då blev jag fast. Det var jobbigt, vackert, skört… I kväll, den dag Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år, såg jag dokumentären Fången i Mumindalen – Tove Jansson och fick en ny aha-upplevelse.

Tove Jansson var i första hand konstnär. Det var det hon ville vara. Den här dokumentären beskriver bland annat hur hon far till Frankrike för att måla. Hon tar sig till Bretagne, drivs av nån sorts rastlös längtan… Men det är först med Mumintrollen hon blir känd och får en försörjning. Tills de står henne upp i halsen.

Efter pappans död blir hon konstnär ”på riktigt” igen. Och så blir hon för första gången ordentligt förälskad. Förhållandet är passionerat – och varar tre hela veckor. Så småningom träffar hon emellertid den som ska bli hennes arbets- och livspartner.

Nu när jag tittar på filmen upptäcker jag plötsligt att Lilla My är Tove själv så på pricken! Denna självständiga, arga kvinna som inte låter nån sätta sig på henne. Men också en person som med ett enormt stort hjärta. Tuulikki, livspartnern, är förstås Too-ticki. Och själv är jag Knyttet – på engelska Toffle (Who will comfort Toffle? heter boken.)

Om du missade den här dokumentären kan du se den igen i morgon klockan 17.10 eller på onsdag (den 13 augusti 2014) klockan 23.35. Eller också kan du se den här till och med 30 dagar framåt från dagens datum.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Mårran är ett av de missförstådda monstren i litteratur, konst, film etc. Det hävdar Sara Haldert i en TT-artikel. Och när jag läser vidare inser jag att hon har rätt! Mårran, den iskalla, längtar ju efter värme.

Mårran skapades av Tove Jansson. Många tror att Mårran är ond och fryser allt till is för att jäklas. Men i själva verket längtar hon bara efter värmen. Fast hon vet ju inte hur man gör för att bli varm.

Mårran skildras som en stor och mörk figur. Ingen tycker om henne. Där hon hasar fram fryser allt till is av skräck. Mårran längtar så mycket efter närhet och värme att hon sätter sig på det varma – och släcker det.


Mårran är ensam och missförstådd och längtar egentligen efter värme.

                                                                                                                                                             Första gången Mårran såg dagens ljus var 1948 i Trollkarlens hatt. Hon är nog den mest ensamma figuren jag vet! Mårran har blivit en symbol för den stackare som inte vågar ta emot kärlek. Det är därför hon fortsätter att vara ensam – och läskig. För en del. För dem som till exempel tycker att alla som inte är Svensson är obehagliga och elak, typ.

Mitt namn, Tofflan, är snarlikt det engelska namnet för Knyttet. Toffle, eller Knyttet dårå, har en egen bok med titeln Vem kan trösta Knyttet? (Who will comfort Toffle?) Knyttet är också väldigt ensam i sitt stora hus, men ger sig ut i världen för att bli mindre ensam. Fast Knyttet är blyg och har svårt att få vänner. Till sist finner Knyttet emellertid tröst vid havet och blir modig.


Knyttet är också ensam, men finner tröst vid havet och blir modig.

Read Full Post »

Läste för ett tag sen i lokalblaskans Skrivrum några rader av Lena Köster om mumintrollen. Detta med anledning av att trollen fyller 65 år.

Lena Köster skriver med värme om hur trollen varit med henne sen barnsben – ända fram till mormors-/farmorsbenen idag. Själv hade jag svårt för mumintrollen som barn. Jag förstod dem helt enkelt inte, utan uppskattade dem först i vuxen ålder när jag i samband med studier läste Tove Janssons bok Pappan och havet.


Pappan och havet fick mig att gilla mumintrollen.

                                                                                                                                                            I mitten på 1980-talet användes mumintrollen som symboler för omtanke i vården. Det var då, det, kan jag bara sucka. Idag är det bistrare tider och inga varma, goa mumintroll finns kvar. Men Toffle, Knyttet, som bloggar i sin ensamhet, minns…

Read Full Post »

På förekommen anledning kommer här den lilla berättelsen, inte alls lika söt som Gösta-sagan, om hur Gösta blev Tofflan.

För lite mer än tio år sen genomgick jag en gräslig skilsmässa. Vi var allt annat än snälla mot varandra – under en lång period. När jag så blev singel bestämde jag mig för att ingen nånsin skulle få sätta sig på mig igen. Den dan jag fattade beslutet råkade jag slänga en bläng i ena bokhyllan. Mina ögon föll på boken ”Who will comfort Toffle?” (På svenska: ”Vem ska trösta Knyttet?”) Just i den stunden kände jag mig som en alldeles ensam Toffle som behövde tröst. Och så föddes Tofflan.


Ensammast i hela världen, Toffle, eller Knyttet, på svenska.

Read Full Post »