Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘knä’

Ett påfyllt inlägg.


 

Strumpor

Små söta herrstrumpor på köksbordet.

Energi kan man få av mycket. Det kan också slukas. För min del blev det en rejäl påfyllning idag. Jag fick besök av en liten herre, framkörd i übersniggt orange fordon av en mamma sen fyra månader tillbaka. Oj, så roligt det var att göra denna nya bekantskap, men också förstås att åter träffa sagda mamma. Tiden springer iväg ibland och det hinner hända många saker. Sen mamman och jag sist sågs har ju till exempel denne lille herre kommit till världen.

 

 

Höstträd

Höstpromenad.

En go och glad och snäll liten herre hade jag både i mitt knä och på armen. Mest gillar han när man traskar runt med honom, så jag passade på att visa upp mitt hem. Det blev också en riktigt skön och stärkande promenad utomhus för oss alla tre – man behöver ljus och luft! Och prata… Det smakar ju mycket bättre att fika inomhus sen! Inte gör det nånting alls, heller, att den lille herrns ursöta små strumpor hamnade på bordet (det var ju inte skor!) eller att hans blöta dregel landade på träunderlägget till min kaffemugg. När det gäller söta barn smälter även det hårdaste hjärtat – det vill säga Elaka Tantens (<== mitt).

Efter denna energipåfyllning av liten herre och hans mamma orkade jag ringa min egen mamma. Frågan för dagen som behandlades under 30 minuter var dusch eller badkar. Jag pratade i tre minuter. Högst.

Därefter for jag till Äldreboendet och hämtade min älskling. Vi hade hoppats åka till ett ställe och hämta ut ett paket, men i stället for vi till ICA Solen. Jag fyndade lax och köpte en påse M-kulor till middag lördagsgodis.

Trisslott

Den här vinner jag säkert 18 miljoner på – minst!

På mitt kvällsprogram står att fetta in min skinnjacka (skulle ha gjorts för länge sen!) och att fixa våfflor. Tvätten får vänta till i morgon och i stället ska jag ägna mig åt en bok som jag gillade så snart jag hade läst en sida i den. Och så naturligtvis Downton Abbey – det är ju säsongsstart klockan 21.30 på SvT 1 i kväll. Men nånstans däremellan ska jag också skrapa fram typ… 18 miljoner eller så på Trisslotten jag fick av Anna idag. Då kommer det en ny lista här, var så säker!

 

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett jätteinlägg.


 

Den här dagen kan bara sammanfattas med ett ord: jätte. Först var det jätteroligt att A kom hit och pratade en stund och lånade ut en bok. Det var också jätteskönt att höra att maken hade mat på gång när A kom hem i stället för att han lämnat en tjuga till korvkiosken. Detta eftersom A hade glömt att berätta att hon skulle ta vägen om mig efter jobbet…

Min mormor hälsar och säger förlåt

Nä, jag tog ingen bild på A. Kanske nästa gång..?

 

A och Fästmön möttes på cykelbanan, men det kom de inte på förrän efteråt. Jättedumt! Anna och jag tog i alla fall bilen ut till Förorten. Där var det jättelång kö på ”posten”…

Posten

Det var jättelång kö på ”posten”, men jag vågade inte fota alla människor.


Anna hämtade ut
ett jättestort paket. Det fick nätt och jämnt plats i hennes knä  när hon skulle öppna och kika på innehållet…

 Jättestort paket

Ett jättestort paket, kort och gott.


Sen brakade ovädret loss.
Det regnade jättemycket och blixtrade. Medan Anna levererade paketet väntade jag i bilen.

 Regn på bilrutan

Jag väntade i bilen med regnet som sällskap.


Vi for tillbaka in till stan igen.
Middag intogs på ChopChop för att Anna också skulle få smaka deras jättegoda wokmat. Idag tog jag peanut chicken och chicken spicy lime med nudlar.

Peanut chicken och chicken spicy lime

Peanut chicken och chicken spicy lime – min middag idag.


Det enda som kändes sisådär
var väl lyckokakans text. För dagens hinder har bestått av a-kassan IGEN och två nej på sökta tjänster, varav en på ett jobb jag verkligen jättegärna ville ha. Men hinder är till för att övervinnas, har jag hört… Bara att bita ihop, torka tårarna av besvikelse och på’t igen!

Förvånansvärt lätt övervinna hinder fortune cookie

Lätt? Nja…


Det jättebästa idag
var nog att mamma fick tag i den städtjej hon ville. Och att Anna fick med sig en bit av mormors sin jättesnälla mammas jättesmaskiga kaka hem. Den ska vi goffa NU!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt slappt inlägg.


 

Fötterna upp bok i knäet

Fötter och ben i högläge på ballen, under markisen, med en bok i knäet = min dag idag.

Man kan inte påstå att jag har gjort många knop idag. Jag har verkligen legat på latsidan. Efter kyrkobesöket stannade jag vid Tokerian för att blanda mig en sallad till middag. Resten av eftermiddagen och kvällen har jag tillbringat på ballen*, av och till. Mest har jag läst. Jag började på en deckare av en ny författarbekantskap, Christoffer Carlsson. Plötsligt upptäckte jag att jag hade läst 100 sidor. Boken utsågs visst till Årets bästa svenska kriminalroman 2013 av Svenska Deckarakademien. Det kan jag inte begripa. Jag har, som sagt, läst 100 sidor. Det skedde ett mord i början. Sen har det inte hänt nånting. Äh, det kanske är jag som är seg i roten, men detta är verkligen ingen actiondeckare…

Av och till har jag gått in i lägenheten för att svalka mig. Den är nämligen ett par grader svalare än ballen på eftermiddagen. Slog en signal till mamma för att höra så hon inte var alltför ledsen. Det var hon inte. Hon hade varit ute och gått idag igen. Nu har hon träffat några tanter på sina promenader ner till sjön och får sig en daglig pratstund med dem. Det tycker jag är kanonbra, för min mamma är verkligen social. Hon behöver kompisar!

För egen del har jag inte pratat med nån mer än mamma. Fast jag har ju haft sms-kontakt med Fästmön. Hon och Elias kommer hem i morgon eftermiddag och jag har lovat att möta dem vid tåget. Prognoserna säger nämligen att det ska bli ännu varmare i morgon. Är det möjligt, det?

Två jobb har jag sökt idag samt gjort en uppdatering av min profil i en kandidatbank. Det får jag vara nöjd med, med tanke på att det är semestertider och också väldigt varmt. Det ena jobbet hittade jag på LinkedIn och sökte nu framåt kvällen efter att först ha hört mig för om tjänsten redan var tillsatt eller inte – ansökningstiden hade gått ut. Jag var välkommen att söka om jag sökte snabbt. Så det gjorde jag! Det jobbet skulle jag verkligen vilja ha!!!

Nu börjar det snart bli riktigt behagligt på ballen. Jag ska sitta där en stund till, men klockan 22 ska jag se andra delen av Mayday på SvT 1. Det första avsnittet, som jag såg på SvTPlay, var mycket spännande!

Paprika röd på ena sidan grön på andra

Man ser verkligen vilken sida som har stått mot solen…

Jag fnissade lite när jag såg min paprikaväxt som står på ballebordet**. Det syns verkligen vilken sida som har stått mot solen… Frukterna har inte växt särskilt mycket, men de börjar nu i alla fall mogna. Kanske kan jag skörda och ha på macka.

Har du några odlingar på gång på ballen, uteplatsen, i trädgården eller på kolonin? Skriv gärna några rader om nåt du är extra stolt över i en kommentar. Jag är nyfiken på vad andra gör, som bekant!


*ballen = balkongen
**ballebordet = balkongbordet

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett foto.


 

Mormor o jag

Mormor och jag för ungefär 50 år sen. Pappa fotade.

En av de bilder jag har ramat in och satt upp i vardagsrummet är en bild på mormor och mig. Jag är liten och sitter i mormors knä, omsluten av hennes trygga famn. Det slår mig att just idag blir jag lika gammal som mormor var på bilden när den togs. 52 bast. Mormor hade då knappt sju år kvar att leva.

Jag har inte så många minnen kvar av mormor, men jag minns vissa ord och uttryck som hon använde. Hon var född och uppvuxen i Småland och bodde granne med Astrid Lindgren. Hon, som var lite speciell, enligt mormor. De lekte inte, Astrid var ju fyra år äldre. Men mormor visste ju vem hon var. Redan då utmärkte hon sig.

Min mormor var själv inte den som direkt utmärkte sig. Hon stod gärna tillbaka, gärna lite bakom morfar. Men mamma och hon kunde gnabbas, uj uj uj! Jag minns det och jag känner igen det! Fast mot mig var mormor alltid snäll. Hon bredde alltid tjockast lager med smör på mina mackor. Men framför allt var hon verkligen den där trygga, varma famnen jag kunde sitta i. Vi hade behövt ha den famnen kvar, både mamma och jag, tror jag, lite längre än 59 år.

Men på bilden ovan är mormor 52 år, precis som jag blir idag. Man ser inte att hon hade dåligt hjärta och svår diabetes. Jag minns bara den där famnen. Och mormors blåa kofta, den som jag pillar på på fotot. Jag minns naturligtvis inte tillfället, men vet att bilden är tagen på mormors och morfars bakgård. På gården där vi fikade i all evighet hela somrarna – till dess att vi först hyrde stuga, sen köpte huset på Rådmansgatan.

Mormor var en trygg del av min barndom. Jag är glad och tacksam över att jag fick känna henne i nio år i alla fall. Hennes vigselring är en av de ringar jag bär i min långa kedja runt halsen. Mormor är alltid med mig.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om barnsliga tankar.


När jag var barn
var jag helt fascinerad av två leverfläckar jag hade. Den ena satt på insidan av vänster knä, den andra vid höger smalben. Två bruna prickar…

I min familj sa man inte leverfläckar. Man sa

skönhetsfläckar.

Skönhetsfläckar! Det var ett sånt vackert ord för mig. Jag var nämligen så barnslig att jag tolkade ordet som fläckar av skönhet, inte fläckar skönheten.

Idag är kroppen full av bruna prickar. Särskilt sköna är de inte. De har förökat sig betydligt sen jag var barn. Men jag minns den bruna mannen som en kväll plingade på hos oss. Jag var fem år gammal och min pappa skulle intervjua den här mannen. En afrikan på besök i en liten småländsk ort vars gator knappt ens trampats av andra européer än smålänningar.

Den som öppnade ytterdörren var jag. Och jag blev fasansfullt rädd! Jag klättrade uppför pappas baksida och skrek och skrek. Den stackars afrikanske mannen blev tvungen att gå.

Sen pratade pappa med mig. Han sa att afrikanska människor är precis som vi fanns de har annan färg i skinnet. Brunare än vi.

Skönhetsfläckar?

undrade jag.

Och så omvandlades min rädsla till en stor förundran över hur otroligt skön den där brune mannen var. Egentligen. Hela han var ju en skönhetsfläck – med betoning på skönhet.


Livet är kort.

Read Full Post »

Äntligen! En näringsrik lunch idag! Jag hade dejt med den hjärtegoa L och denna agerade personlig assistent åt mig. Så fin som en ros i sin röda kappa kom hon och höll upp dörrar, bar matbricka och… bjöd på lunchen. Nej, det var jag som skulle bjuda, men försök argumentera med denna kvinna…

Till lördag har hon planerat nånting kulinariskt för mig och Fästmön. Vi ska åka hem till henne när Anna har slutat jobba och sen verkar det som om bilen ska lastas full av godsaker. Hon garanterade att vi INTE skulle vilja ha/orka med Tobleronen jag köpte i söndags

Den utpekade lär vi inte vilja ha eller orka med på lördag, enligt L.


Jag vet inte om jag tillförde
så mycket på lunchen. Det första jag gjorde var att kasta kokt ris över knäet. Eftersom Logen har mikroskopiska servetter hade jag inte ens lagt en som täckte en fyrkant på ena benet. Nåja, det var i alla fall ingen sås på just det ris jag spillde, så jeansen är obefläckade.

Dagen idag är mörk och trist. Igår kväll var jag så trött att jag gick och la mig mitt i CSI. Tittade på sovrums-TVn och då slocknar jag alltid efter högst fem minuter. Gissar att det lär bli samma idag. Jag var så trött att jag inte orkade strula ut på en krycka till soprummet med den snart överfulla tidningspåsen igår, så den står kvar som ett utropstecken innanför ytterdörren.

Högsta prio idag efter jobbet är att försöka handla lite på Tokerian. Jag får lämna kryckorna i bilen när jag går in och hänga på varuvagnen så där som mamma brukar göra. Hur jag ska ta mig in från garaget återstår att se. Kanske en krycka? GAH, jag hatar verkligen att ha detta funktionshinder, men det är nyttigt för mig att prova på. Det är först nu jag inser hur jobbigt det är för dem som ALLTID behöver gå med kryckor… Vi är här för att lära, eller hur var nu meningen med livet..?

Den enda dan jag jobbar för institution1 i veckan är tisdagar. Och den dan räcker inte till för det hästjobb jag har framför mig – att göra om alla forskningssidor. Först idag har jag fått namn på kontaktpersoner. En har jag pratat med sen tidigare så han är igång, men idag var det dags för nästa. Hans chef hade inte ens berättat för honom att han var utsedd till att göra detta… Nej, det känns inte riktigt bra. Jag skulle behöva sitta här mer rent fysiskt, så att jag kan gå med piskan  – eller riset, för den som föredrar det…

Igår blev jag erbjuden ett skrivjobb, men fick tacka nej till det eftersom jag inte har egen firma. Om jag hade haft ett fast jobb hade jag inte tvekat en sekund att registrera en firma, men som läget är det inte särskilt smart. Jag räknar allt mer med att bli arbetssökande igen efter årsskiftet och om man ska få a-kassa, det vet ju alla, får man ju inte jobba ens i egen regi. Detta trots att man är ärlig och anger exakt antal timmar och hur mycket man tjänar – så där så att a-kassan borde kunna dra av det från ersättningen. Nej, så funkar det inte i Sverige. Här ska man antingen jobba förfärligt mycket eller inte alls. Då först passar man in nån sorts mall. Oerhört tröttsamt för en som inget hellre vill än jobba. (Det finns de som till exempel är sjuka och inte kan jobba och så finns det de som inte vill jobba. Varför ska man envisas med att lägga ner tid och energi på att försöka hitta jobb åt dem när det kryllar av friska, fullt arbetsföra människor? Jag begriper det inte.)


Livet är kort.

Read Full Post »

För att rensa skallen. I stället för lunch. För att inte tänka på ontet… Skälen är många, men nu har jag snurrat runt i omvärlden igen och hittat en del intressant, nåt irrelevant och kanske bara nåt observant..? Som vanligt gäller att du läser om du vill. Inte ens Tuttan Kamon i Träsket är tvingad.

  • Räntesänkningen påverkar! Riksbanken har sänkt styrräntan. Hört den förut? Om jag bara kunde försöka förstå vad det innebär. Inte lätt för en som har dyskalkyli att förstå hur räntesänkningen påverkar ekonomin. Men räntorna på bolånen kan påverkas och förhoppningsvis gå ner. Alltid något. Begripligt, alltså.
  • Robotdräkt ska hjälpa strokedrabbade att gå. När jag läser om detta tror jag nästan inte att det är sant. Det är… för bra för att vara sant. Eller? Exoskelett finns redan i USA. Robotdräkten är japansk. Nu ska den provas på Danderyds sjukhus.
  • Bowie ställer ut. Jepp! Nästa år ställer David Bowie ut 300 prylar ur sitt arkiv – till exempel scenkläder, filmer och teckningar. Utställningen öppnar den 23 mars nästa år på Victoria & Albert Museum i London. Senare ska det bli möjligt att se utställningen på flera andra platser i världen.
  • Köp tågbiljett med mobilen. SJ ska nu börja sälja tågbiljetter via mobilen. Men för att kunna handla måste ha en smartphone och kontokort. Detta är en förbättring av tillgängligheten, anser SJ. Fast på tåget kan du inte köpa biljetter från den 15 november ifall du har glömt eller inte hunnit köpa innan. Det är krångligt och tiskrävande, anser SJ. Jag inser att det bara är somliga som kan köpa biljett via mobilen. Orättvist! anser jag därför. Och nåde den som är försenad till tåget och inte hinner köpa! Det kan kosta 1 900 kronor. Orimligt! anser jag.
  • Omdebatterad klinik invigs. Du vet, Uppsala Cancer Clinic, kliniken här i stan dit Sjukstugan i Backen inte remitterar patienter. Prestigeärendet… Man tar sig för sin panna när det gäller byråkraterna! När det gäller UCC önskar jag lycka till!
  • Glasögon gör att döva kan se ljud. Robotgrunkor igen! Forskare i Korea har tagit fram ett par brillor med vilka döva kan se ljud.Tanken är att döva ska kunna varnas för plötsliga ljud, ljud som indikerar fara. Fast man måste ha en dator med sig i en ryggsäck. Eh..?
  • Rullade upp byxorna – fick sparken. En del arbetsgivare håller hårt på det här med klädkod. Anders hade jobbat åt Stora Enso Packaging i Skene sen 1974. Han rullade upp sina arbetsbyxor till knäna, som han alltid hade gjort. Han fick tre tillsägelser och en varning innan han sades upp. Notera att Anders byxor är en typ av snickarbyxa. LARV! säger jag.


Livet är kort.

Read Full Post »

Konfirmationsläger. Sara är där med kompisen Madde. Men allt blir bara fel. Detta är konturerna i Anna Ehns ungdomsroman Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd, sänd till mig av författaren själv.

Om att våga ta ställning. Bland annat.


Att vara på konfirmationsläger är pirrigt.
Sara får göra saker hon inte känner sig riktigt bekväm med. För Sara är en sån där tjej som har svårt att ta ställning, svårt att våga ta plats. Synas och höras är läskigt. Men med rumskompisen Lina blir hon Kristen Stewart. Om det inte vore för det där med Madde, Saras bästa kompis som har träffat Peter. Eller är Peter ihop med Lina? Och sen knäet. (Eller heter det knät?) Sara springer för att slå sitt eget rekord, men knäet… Till sist tvingas hon välja.

Jag gillar den här boken, trots att jag är helt fel målgrupp – tant, 50 bast, inte alls ung tonårstjej. Kanske är det för att jag känner igen så mycket, både från min egen tonårstid men intressant nog även från livet som vuxen. Arbetslivet i synnerhet. Där tonårens intriger fortsatte och ingen vågade säga vad den egentligen tyckte. Eller jo. En gjorde ju det – och åkte ut med huvet före…

Anna Ehns språk är kanske inte heller en ung tonårstjejs, men jag tycker hon fångar mycket av det i de korta meningsbyggnaderna kombinerat med snudd på stream of concousness när Sara skriver i sin träningsdagbok.

Det här är en bra bok och hade jag en 13-14-åring skulle jag definitivt ha satt den i händerna på henne! Nu har jag inte det, men jag kan inte påstå att jag har lidit under läsningen.

Boken är alldeles sprajtans ny, den kom ut i måndags (13 augusti 2012). Naturligtvis finns den att köpa på de vanliga på nätet och i gamla vanliga bokhandlar.

Högsta betyg!

Read Full Post »

Inte för att jag kan sägas vara särskilt unik vad gäller nånting, men det skulle kunna vara det här som händer om nätterna. Gissningsvis sover de flesta gott om natten – om man inte jobbar, förstås, eller plågas av smärta eller mardrömmar eller dåligt samvete, kanske. Men andra håller på med annorlunda aktiviteter och jag är nog en av dessa.

Vinterbadar Tofflan om nätterna?


För det mesta har jag inga problem
att somna. Den här veckan har vi gått och lagt oss lite extra tidigt också, eftersom Fästmön började jobb klockan sju. Vi läser en stund, ofta en ganska lång stund. Sen släcker jag och somnar bums. Anna gör för det mesta likadant. Undantaget är när vi kommer över nån sorts trötthetströskel och det bara inte går att somna. Det händer, det också.

Ibland när jag precis ska somna drabbas jag av Klådan. Klådan innebär att det kliar på mig. Överallt. Den kan börja på ryggen, fortsätta i nacken… Sen kliar det under ena foten, på baklåret, på ena knäet, i stjärten, i huvet, i örat, i andra örat, på ryggen igen… Så där kan det hålla på en lång stund. Jag kan bli fullkomligt gaaalen…

I natt vaknade klockan 1.15 och drabbades av Klådan. Jag blev inte gaaalen, men näst intill. Tror jag låg och rev mig minst fem timmar. Närå, men säkert passerade en kvart. Sen somnade jag. Bara för att FLYGA UPP ur sängen vid halv tre med kramp i vänster vad och vänster pektå. Alltså, kramp i vaden är nog som ont, men i pektån är fruktansvärt! Tån låser sig, lägger sig gärna runt om långtån och det krampar och vrider och har sig. Tårarna är nära. Såna här kramper gör att jag så snabbt som möjligt måste upp ur sängen och för att utföra en olustiger dans – så tyst som möjligt, eftersom Anna vanligtvis sover bredvid. Det är svårt, som du förstår, när man bara har lust att skrika ut sin smärta och helst av allt stampa i golvet.

För att runda av detta gnäll-inlägg med en sammanfattning: jag tränar mig att uthärda Klåda och smärta i det tysta. En riktig stoiker är jag, om nätterna. Det är dagtid jag gnäller. Som nu.

Nej, dags att borsta tand och fara iväg till bilverkstan innan jobbet. Clark Kent* ska få sommarsandalerna på och i lokalblaskan stod det nåt om snö, precis som Sura Gubben sa…


*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Idag är det Linns dag! Dessa söta små (?) fötter fyller 19 år…


Dessa fyller 19 år idag!

                                                                                                                            Födelsedagsbarnet uppvaktades klockan sex efter klockan nio i morse av sång från kören Minst Sagt Skrovliga Röster. Och en jädra massa paket… Detta var det största:


Stooort paket!

                                                                                                                                                     Sen fanns det fler paket också. Ett till som var ganska stort.


Ett rätt stort paket till.

                                                                                                                                                     Den überpigga trötta 19-åringen öppnade paketen med ivriga fingrar. En del paket var, som du förstår, ganska svåra att smuggla in igår kväll när jag kom…


Ivriga fingrar öppnar paket!

                                                                                                                                                     Jag tror att det som fanns i paketen blev till belåtenhet. Här syns en del:


Ett laptop-bord för knäet, ljuslyktor och en serie små askar…

                                                                                                                                               Fästmön hade gjort ett roligt paket som bestod av en massa små askar som låg i varandra. I den sista och minsta låg en berlock till Thomas Sabo-armbandet, en svart kamé.


Armbandet börjar bli fullt av berlocker nu. Det senaste tillskottet var den svarta kamén.

                                                                                                                                                      Det allra största paketet, då? Det innehöll ett bord.


Ett bord från IKEA var det i det största paketet. Linn har redan monterat ihop det utan att svära en enda gång.

                                                                                                                                                           Sen tog vi en jädra massa sopor och gick till soprummet innan vi åkte till ICA Solen för att köpa kaffe och pepparkakor och lite annat samt hämta ett GIGANTISKT paket från Affären i Förorten där personalen är så otrevlig. Det sista ska bli en julklapp till mamma Anna.

På ICA Solen träffade jag den här snubben. Det är visst dags för honom att poppa upp lite här och var…


Tomten var på ICA Solen!

                                                                                                                                                          Och nu kommer visst morfar………..

PS Det här inlägget är INTE sponsrat av IKEA, Thomas Sabo, ICA Solen eller Coop.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »