Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘klumpig’

Ett förstående och rätt självironiskt inlägg.


 

Det var som om polletten trillade ner igår kväll. Jag förstod ett och annat. Jag fattade hur det kan komma sig att Fästmön älskar mig. Om man känner hennI är det inte så svårt. Lägg ihop ett och ett, det vill säga, Anna älskar elefanter. Och jag är ju en elefant!

Dumbo o jag

Lika som bär..?


Jag har skitstora öron
, gigantisk snabel, grådaskig hy och är rätt stor och klumpig = alltså elefant. Fast den till vänster på bilden är ju en lite söt sådan, ändå. Den till höger borde nog uppsöka plastikkirurg. Det har hänt ett och annat sen högerbilden togs för nåt år sen. Eller också duger jag som jag är..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att vara yngre och äldre och vilja passa in. Eller ha auktoritet. Bland annat.


Häromdan hamnade jag
i en intressant dialog med en av mina mycket yngre kollegor. (Maj gadd, jag skulle kunna vara morsa till den kollegan, när jag tänker efter.) Vi pratade om glasögon. Idag tycks brillor ses som en accessoar snarare än ett hjälpmedel. Alltså har många yngre ganska stora glasögon. I min generation var det ett funktionshinder att vara närsynt. Och funktionshinder var nåt skämmigt som skulle döljas. Än idag är de brillor jag har – i princip endast hemma – mycket små och nästan båglösa… (De var emellertid svindyra ändå.)

Rayban glasögon

Mina svindyra, men nästan båglösa.


Min mycket yngre kollega
har upptäckt att glasögon till och med är en sån accessoar att de ger intryck av auktoritet… Och kanske är det just när man är ung som man för detta behöver accessoarer… Fast jag kanske ska prova nån dag och se om det gör nån skillnad i hur jag blir bemött när jag bär glasögon i stället för linser.

När jag var mycket yngre skulle man inte ha nåt funktionshinder som närsynthet. Den som hade hörapparat var ju förstås totalt ute och ofta klassad som mindre vetande. Hörapparaterna var stora, klumpiga och beige – och skitfula. Jag hade inte hörapparat, men skulle ha behövt glasögon redan på mellanstadiet. Jag klarade mig undan tills jag var 20 och började plugga vid universitetet. Då höll det inte längre.

Som barn var jag också överviktig. Strax före puberteten, i samma veva som skolsyster tyckte att jag skulle ha brillor, var jag lite överviktig. Jag fick gå och träna en gång i veckan i grupp med andra tjockisar. Jag fick lära mig att tjockisar klär sig i tjockis-svarta kläder – inte i nånting med färger i och absolut inte i ränder. Men ärligt talat var jag inte särskilt tjock då, på den tiden. Det var bara omgivningen som tyckte det. NU däremot, är jag tjock. (<= självinsikt)

För några år sen hade jag en kompis som var tjock som en gris. H*n klädde sig i både färggranna och randiga kläder, ofta grälla färger och paisleymönster till och med. Men h*n var typ tio år yngre än jag och hade inte med sig Jante på axeln från Metropolen Byhålan… För i Metropolen skulle man vara smal, vägra mössa på vintern, inte ha brillor, men vara socialdemokrat. Annars fick man inte vara med.

grisar

Grisar kan vara söta trots att de är tjocka.


Idag tycker jag
att varken kroppsform eller brillor avgör om en människa är söt eller till och med vacker. I mina närsynta ögon med brytningsfel blir en människa riktigt jävla ful när hon är elak, bara. Jag har så många exempel på den typen av människor som jag skulle kunna radda upp här. Men jag avstår. Det räcker med att jag nämner mig själv. (<= självinsikt)

De senaste åren har jag lärt mig att auktoritet inte sitter särskilt mycket i kompetens. Som chef ska man vara karismatisk och framstå som obyråkratisk – men man ska kunna – och gilla! – att nypa till då och då. För att visa att man är chef. Sen kan man göra lite som man vill däremellan. Man kan ställa krav och regler på medarbetarna utan att för den skull följa dessa själv.

Det finns mycket mer jag skulle kunna skriva kring detta med yngre och… lite äldre. Jag inser att jag har blivit som mina föräldrars generation: jag tittar på de yngre och tycker att de är så otroligt naiva, samtidigt som de är väldigt bra på sina datorer, typ. Men vad har man för nytta av en dator om det plötsligt inte finns nån el, ungefär..? En fråga värd att tänka över.

Det finns flera såna frågeställningar man kan fundera över. En annan är att huruvida man ska kommunicera på samma nivå som den man kommunicerar med – om man vill nå fram. Om man bara har till syfte att förvirra mottagaren eller att få denn* att känna sig korkad och mindre vetande, är det hur lätt som helst att slänga sig med floskler och modeord.

Jag tycker för övrigt att det är mycket mer värt när nån berättar om sig själv på ett rakt och ärligt sätt. Jag gillar när människor är personliga. Jag lyssnar heller på nån som berättar hur svårt den har det just nu än en människa som bara visar upp en otrevlig attityd. Jag gillar inte när människor använder floskler. Och BTW*, jag är rätt bra på datorer jag också…

*BTW = by the way


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett deppoinlägg – med en krydda jävlar anamma mot slutet! För än lever Tofflan!


Tre timmar.
Det blev nattens totala sömn. Hade svårt att komma till ro och när jag somnat vaknade jag flera gånger. I morse blev jag väckt vid halv åtta-tiden av att grannarna dammsög. Nån som förstår att ingen vill köpa min lägenhet???

Det är så typiskt a-kassan att förstöra helgen. Att få veta att man bara får ersättning för två veckor och inte fyra, eftersom jag inte kan skicka in månadens andra kassakort förrän tidigast på måndag, suger. Och det är inte heller första gången a-kassan förstör min helg utan tredje eller fjärde. Gissningsvis skickar de ut nån sorts mass-mejl och hos mig råkar dessa landa nånstans mellan klockan 21 och 21.30 på fredagskvällen. Ett sånt där mejl som är lika psykologiskt oövertänkt – för jag kan väl inte tänka mig att det är avsiktligt??! – som att mejla nej på sökta jobb en fredag – utan förklaring, förstås –  (jorå, jag fick två av den sorten igår också). Eller att lämna ett cancerbesked före en helg. Eller att bli varslad dan före midsommarafton. (Been there, done that, seen that.) Jag förstår inte hur människor kan vara så… klumpiga…

penna

Man lämnar inte dåliga besked en fredag, puckon!


Som grädde på moset
gick det inte att mejla specifikationen från a-kassan till bolaget som betalar ut inkomstförsäkring. Jag testade på lite olika sätt igår kväll, men det gick inte att mejla bolaget överhuvudtaget. Mina mejl bara studsade. Därför är nu en kopia av specifikationen samt en liten lapp nervikta i ett C6-kuvert jag hittade i mina gömmor. Frimärken hade jag i plånboken, så kuvertet är frankerat och redo att postas idag.

Vilken tur att jag ska träffa bra människor idag! Även om jag ärligt talat helst vill stanna hemma och gråta. Ja, det är sant. Men jag vet att jag mår bättre om jag ger mig ut härifrån detta fängelse/trygga bo. Först blir det lunch på stan med två Twittervänner. En kommer söderifrån, en norrifrån. Den senare, noterade jag, ska ta bilen eftersom h*n känner sig krasslig. Och det är nog smart, det, med tanke på att jag läste hos Uppsalanyheter att det inte går några pendeltåg från Uppsala och norrut…

 Ett svart tåg

Inget som går norrut i helgen.


Efter lunchen
mellanlandar jag hemma för att plocka upp mina saker och vattna innan jag tar bilen ut till Himlen. Jag känner att jag bara behöver få vara och jag hoppas att Fästmön inte har några stora förväntningar på att jag ska vara glad och tjolahopp, tjolahej idag. Det är man inte när man inte sover ordentligt för att man oroar sig för ekonomin och framtiden. Men Anna vet. Jag skäms bara för alla gånger jag kommer med dåliga ”nyheter” eller pratar om mitt elände. För Anna har ju sitt. Visst är det en stor fördel att ha en familj omkring sig som bryr sig om när man har det tufft. Men man kan inte hela tiden lägga över sin skit på familjen. Man kan inte prata ihjäl sina älskade om sitt personliga elände. Det är viktigt att ventilera med andra man litar på också.

Gissningsvis njuter mina webbtroll och andra belackare alldeles förskräckligt mycket när det är negativa och ledsna inlägg som poppar upp här. Jag ser att trafiken från vissa håll ökar. Det som gör mest ont är nog inte webbtrollets besök, för de är anmälda och den personen är ökänd i cyberspace och ingen att ta på nåt större allvar, har jag fått veta. Nej, det värsta är den före detta vännens besök. H*n som inte ville vara delaktig i en lösning av våra knutar. Märkligt, eftersom h*n ändå inte kan lämna mig ifred… Kan Surskalle vara ett lämpligt tillmäle för denna person?

Skallemix

Finns här en och annan Surskalle, tro?


Dags att sätta fart här
med frukost och att fixa till sig. Jag hoppas mina Twittervänner hittar mig – en av dem har jag ju träffat tidigare, men inte den andra. Det ska bli så roligt att ses, bara så ni vet! (Fast jag vet att ni har så ont om tid jämt!..)


Livet är kort. Men jag har rest mig från ynkandet igen. Igen och igen. DET är min lott under min korta vandring här. Retsamt, va?!

Read Full Post »

Ont i hälen. Det fick jag av allt traskande idag, men det är OK, det var en bra dag och det var skönt att vara ute – och inne i affärer.

Först gick vi och tittade på Ekebyprylar. Inte riktigt min grej, jag tycker att mycket Ekebykeramik är klumpig och rätt ful. Den här firren, till exempel. Vem kan tycka att den är fin? Och kolla prislappen…

En ful fisk

En rätt ful fisk. Och 15 papp kostade den.


Nä, då var de här aporna lite sötare,
men ändå ingenting som jag ville skulle följa med mig hem.

Apoj som kjamas

Apoj som kjamas.


Roligast var nog
att det mitt bland alla Ekebyprylar och 70-talssaker fanns ett ställ med… Anna…

Anna

Anna mitt bland alla prylar.


Vi traskade vidare
för att kolla läget på Vaksala torg, men där pågick ingen kommers vad vi kunde se. I stället hamnade på nån loppis i en källare med en skvalande fiskdamm precis utanför. Vi steppade upp till stan och Den Mest Älskade bjöd på kaffe och slabbigt upplagd cheesecake på Panini.

Kaffe o cheesecake

Blaskigt kaffe och slabbigt upplagd cheesecake… Nej, lite kompetensutveckling av personalen skulle inte skada.


På Panini var det ganska tomt på folk.
Några barnfamiljer var där, men det var ganska stilla. Och inte är det väl så konstigt att kunderna uteblir när kaffet är som det är och den berömda cheesecaken serveras så slabbigt som på bilden… Nåja, kakan var GOD i alla fall, men den såg ju inte så aptitlig ut.

Desto mer folk var det uppe på stan. Vi gick i några affärer och hamnade till sist i nya Hemköp där vi köpte lördagsgodis. Och nej. Inget lösgodis där bajsiga fingrar varit och rivit utan choklad i oöppnade förpackningar. Samt lite tomater till kvällens middag. Det var de enda varor, förutom en tub CCS fotcrème, den bästa, som följde med mig hem.

Innan vi åkte hem besökte vi London. Jag har aldrig varit på Stationen och blev väl inte så där imponerad. Dåligt med bord, men rätt sköna barstolar med armstöd – fast för smala arslen, dock. Rätt mysig miljö och blandat klientel. Många glodde på oss, så vi såg väl lite aparta ut, eller nåt.

Flaskor

Flaskorna i London var i alla fall vackra. 


I taket hängde glas
– och några konstiga små lampor.

Lampor o glas i taket

Glas och lampor i taket.


Anna tog en tjeckisk öl (Staropramen)
, jag en lokal (Uppsala lager). Gott att sippa på och tiden gick snabbt.

Uppsala lager

Uppsala lager.


Bussresan hem gick bra.
Anna ser på lite inspelningar på DVD:n, medan jag har skrivit detta. Och nu är det dags för matlagning. Den blir nog bättre av ett glas vin som jag just har tippat i mig. Ahhh… det är lördagskväll


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag är det exakt tre veckor kvar tills jag blir en sån som ”alla andra” – som ger sig iväg på morgonen med en microsäker plastlåda med matrester nedlagd i en systempåse, som gäspar och som tar sig en rejäl balja svart kaffe vid ankomsten till… arbetsplatsen. Tre veckor… Tänk… Sen har jag bara resten av livet kvar att leva…

I morse var det elva grader. Fästmön sa att det var höst i luften, men jag hyssjade bestämt, trots att jag älskar hösten.

Nej, inte ännu! Låt sommaren vara kvar en liten stund till…

Igår kväll var vi trötta och gäspiga. La cuisine Nouveau Village* bjöd på kycklingchorizo med bröd och klumpig, grå (k)räksallad. Förutom salladen var det OK och vi blev mätta. Måltiden kompletterades lite senare med café et avec. Avecen bestod av… ehum… Marabou schweizernöt… Jahapp, där föll man första gången. Och jag som hade bestämt mig för godisfria vardagar och klarat mig ända sen i måndags…


Vem kan motstå en sån här..?

                                                                                                                                                             Dagen idag har lite nyttigheter av icke ätbart slag med sig. Jag ska gå ett varv med min nya bästa kompis. Jag gjorde ett ärligt försök igår, men just då bestämde han sig för att han var trött och urladdad… Det finns också en liten strykhög att bearbeta med ett järn. Nej, arbetslös må jag vara, men inte sysslolös!

Belöningen kommer till kvällen. Då ska nämligen Anna och jag göra nånting som vi aldrig har gjort förut tillsammans (vi har bara varit ihop i fyra år):

Vi ska gå på bio!!!

Filmen vi ska se är förstås den hetaste av de heta just nu, Kyss mig. Här får du ett litet smakprov på den:

                                                                                                                                                                *La cuisine Nouveau Village = Fritt översatt från skolfranskan: Köket Nyby

Read Full Post »

Jag tror att jag ska sluta klaga på megafonerande, klumpiga barn och annat, för baske mig om inte mammas hus är De Galnas Hus 2?! (De galnas hus 1 är en bok.) Det blev lite sent igår. Vi satt uppe och pratade en stund och sen satt jag vid datorn och kollade runt lite. Läste några sidor innan jag släckte. SEN HÖLL JAG PÅ ATT BLI GALEN PÅ ELEMENTET! Det har knäppt av och på hela natten! Antagligen är det termostatet som reglerar värmen. Värmen? Tja, här är inte varmt, precis, men det går att få höjd inomhustemperatur mot att man betalar. Alltid något. Men detta knäppande… Alltså jag vet inte när jag slocknade av ren utmattning, fast så småningom gjorde jag det.


Det här SKULLE kunna vara jag om det inte vore för färgen på pyjamasen. Gult är ju som bekant fult och jag sover aldrig i varken gult eller i pyjamas.

                                                                                                                                                             För att FLYGA upp i morse var exakt det jag gjorde när personen ovanpå började sin dag. Och det började med ett ljudligt toalettbesök! Alltså det här huset måste vara ännu mer lyhört än huset där jag bor eller också råkar jag ut för människor som aldrig stänger toalettdörren efter sig (Ett klassiskt fall av E käpp i oöwa?). Alltså det lät så högt att jag funderde på om jag höll på att drunkna!..

Så satte människan igång på allvar och avverkade lek med boll och skällande hund, gap på unge/ungar samt dammsugning. Allt detta före klockan åtta. För PRICK klockan åtta avslutades det med ett nytt ljudligt toalettbesök och, som pricken över i, en rejäl smällstängning av ytterdörren… Sen dess har det varit tvärtyst men jag kan naturligtvis inte somna om, så jag slog på min dator. Den har ett TYST tangentbord…

Fick mejlsvar från doktor Anders nu på morgonen att han missat mitt mejl, men att recept är klart nu. BRA för på dagens agenda står bland annat ett besök på apoteket. Vidare blir det bokhandeln, blomsterhandeln och eventuellt nåt besök i nån affär som säljer vaxdukar.

Hoppas jag pallar lika bra idag som igår… Men det känns faktiskt stor skillnad, mitt tålamod ÄR större än det var i somras när jag hade ont i benet och dessutom hade jättedåliga blodvärden, säkert. Prövningen blir till jul, nyår och trettonhelg, för mamma ska söka riksfärdtjänst från den 18 december och hemfärd den 8 januari. Tre veckor… Men det får gå. Jag själv blir ju livegen från den 1 december om inget mirkael sker (och jag tror som bekant inte på mirakler längre) så jag måste vara kvar i stan och avvakta eventuell placering, styrd av den kompetenta Arbetsförmedlingen, vars handläggare enligt egen utsago inte förmedlar jobb…

Read Full Post »