Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kliva av’

Ytterligare ett tisdags-inlägg.


 

Äppelblom

Äppelblom blommade vackert nära parkeringen på jobbet.

Fy vilken dag! Jag vet att man säger att tillvaron blir vad man gör den till. Men baske mig att det stämmer på alla håll och kanter. På min kant har det inte stämt ett dugg. Dagens största irritations-moment är människor som svarar som politiker – det vill säga runt omkring i stället för rakt på sak. Jag blir inte klok på såna människor. Är det så att man inte vill svara? Eller kan man inte? Varför inte säga som det är? För jag känner ju att sanningen gnaver.

Jag försökte se det vackra i ett blommande äppleträd idag. Sånt brukar göra mig på gott humör. Men ickepicke! Det var till och med så att jag sa, rent ut, till en kollega

Nej, jag gör inte mer än jag måste eftersom jag inte fick tjänsten.

Det är lågt och dåligt av mig. Jag valde ju på sätt och vis själv att kliva av, om än inte helt. Här kunde jag troligen ha gjort min tillvaro annorlunda. Påverkat i annan riktning. Och en oskyldig kollega ska inte drabbas av mitt dåliga humör. Så jag skäms lite, det gör jag…

Men dan har gått på i samma negativa spår. Hur folk svarar – eller inte svarar, dårå, kan jag helt klart inte påverka.

Hemma hade jag fått ett tjockt kuvert från Försäkringskassan. Det var två jäkla sidor av mer eller mindre obegriplig blankett att fylla i. Något svarskuvert låg inte med, däremot flera andra papper som skulle förklara själva blanketten. Hur vore det om man i stället gjorde en blankett som är lätt att fylla i? Nu har jag säkert fyllt i helt fel, men till skillnad från Arbetsförmedlingen brukar Försäkringskassans handläggare ringa när nåt är oklart. Arbetsförmedlingens handläggare har, för övrigt, fortfarande inte mejlat kontaktuppgifterna. Eftersom det har gått en och en halv vecka räknar jag inte med att få några heller. Hur som helst, det tog en halvtimme av min tid, ett kuvert samt två frimärken – allt för fyra dagars ersättning. Jag har kollat min nettolön som jag får den här månaden. Trots tre veckors sjukdom är den flera tusen kronor högre än a-kassan. Det säger en del hur arbetssökande värderas i Sverige…

Till middag idag har vi tryckt i oss kalkonkorvar med chili och chipotle samt bröd. Magen står i fyra hörn. Fästmön frågade just om det möjligen fanns lite amerikansk glass kvar sen sist och det gör det! Dessutom tror jag att hon hade med sig bär av något slag hem. Så den här dan slutar i alla fall i nya spår, tack och lov.

Innan dan slutar ska vi se Maria Wern på TV4 i afton. Om vi nu står ut med reklamavbrotten. Kvällens film, Drömmen förde dig vilse, är i tu timslånga delar (inklusive reklamen). Del två går redan i morgon. En timme är lite lagom, tycker jag nog. Då kanske jag hinner göra lite nytta också – både i kväll och i morgon kväll. Tänkte gripa mig an strykningen nu… Inte för att jag ska få en stjärna i husmorshimlen utan för att jag är skittrött på att se t-shirtar och pikétröjor hänga i gästrummet och handdukar och bordstabletter ligga på gästsängen.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ja det är det ingen som har undrat så det tänker jag inte berätta. Jag börjar bli trött på att roa människor med mina tillkortakommanden och annat. Och ja. Jag är på dåligt humör. Jag är störd och besviken. Jävligt frostig. Det känns som om jag är motorn i att reda ut härvor och när jag tror att jag kan slå mig till ro och bara få vara jag en stund uppstår nästa. Jag orkar inte med det ett dugg. Eller rättare sagt, jag vill inte vara med. Kliver av.

Jag känner mig jävligt frostig just nu.


Lördagen är nu på väg över i kväll.
Den började slaskigt och blaskigt, men nu äntligen tittar solen fram. Jag har njutit av att få vara hemma och pyssla med växterna, till och med dammsugningen var OK. Det var ju en del fix och trix hemma hos mamma när jag var där i påsk, så nu tyckte att det var extra skönt att få pyssla hemma hos mig. Jag gick ju bet på mammas diskbänksbelysning och nu har det visat sig att även farbror Blå har gjort det. HA! Jag är inte ensam att vara värdelös i alla fall, det finns vuxna män som är det också. Återstår att ringa kontoret och det ska mamma göra nästa vecka.

Jag kommer inte åt att kolla mitt lönebesked. Tio dar till lön och ja, jag har gjort av med för mycket pengar. Jag kommer inte ens åt att kolla om anställningen har förlängts. Frustrerad. Och dumsnäll? Har jag gått på en mina nu igen? Ibland förstår jag mig inte på folk. Minst av alla förstår jag mig på mig själv.

Nä, nu hoppar jag in i duschen och försöker spola av mig de här obehagliga störd- och besvikelsekänslorna. Sen ska jag äta kycklingkorv. Det var vad jag grävde fram ur frysen. Men igen och igen ältar det i mitt inre

Att folk har mage…

Man ska aldrig glömma att allting kan tas ifrån en på en sekund. En enda jävla sekund så är allt borta.

Read Full Post »

I morse låg jag länge och var halvvaken. Låg i nån sorts dvala och hörde på långt håll en turkduva och hur nån tömde en glascontainer. Fästmön väckte mig sen med en puss en kvart i sju. Hon hade sovit ännu mindre än jag och jag såg på henne att hon nästan var gråtfärdig av trötthet. Först klockan 14 slutar grottekvarnen för dagen för hennes del och då bär det av till Stormarknaden för att storhandla – i kväll kommer nämligen barnen och de brukar vara hungriga.

Vädret ser ut att bli strålande, den här helgen! För dem av oss som – ta i trä! – inte är överkänsliga mot pollen, dårå. För de överkänsliga lär det bli jobbigt.


Den här bilden på björken utanför mitt arbetsrum tog jag för några minuter sen. Grönt är skönt, eller hur?

                                                                                                                                                           Jag är så glad att jag är förskonad och kan njuta av våren och allt som händer. Eller rättare sagt, jag försöker njuta, men det är svårt för en sån som jag som inte har nåt värde eller berättigande att trampa den här jorden. Ja, det är så det känns.

Morgonen håller fortfarande på att vakna, men jag har hunnit med en del bestyr redan. Jag är tvättad och klädd, Anna är skjutsad till jobbet, sängen bäddad och en tvättmaskin maler runt ett gäng mörka kläder. Tvättmedelsflaskan är påfylld, gårdagens disk undanplockad – och HOPPSAN, KERSTIN, så duktig jag låter då! Det är jag inte. Jag bara gör. Det är mycket jag bara gör nu för tiden. Som en robot. Bara gör. Gör. Ingen känsla i det. Glömsk. Det är ett helvete att inte kunna planera framåt för en planerare av format som jag. Det existerar nämligen inte nån framtid för mig. Känns det som. Rätta mig om jag har fel.

Efter storhandlingen åker vi till Himlen för att ha helg med barnen. Kanske Elias vill prova sin nya cykel som hans pappa så gentilt införskaffade åt honom i veckan. Jag minns en annan liten pojke, i ett annat liv, som jag var med och lärde att cykla. Vi hade skruvat på nån sorts pinne, stång, på cykeln som den medföljande vuxne skulle hålla i medan gossen trampade på. Och han trampade på. Han trampade på utan ett spår av rädsla, helt livsfarlig, var han, ungen! Och sen vet jag inte hur det gick, för jag var inte med i hans liv när nästa cykelsäsong kom.

Själv lärde jag mig cykla när jag när jag var runt sex år, tror jag. På en fotbollsplan med gräsgolv nära vår sommarstuga. Inte helt optimalt för en vinglig liten kicka på sin första illröda cykel, självklart inköpt av en älskad morfar. Och på den tiden använde man inte heller hjälm på barn. Fast det gjorde ju mindre ont att ramla på gräs än att ramla på asfalt, som jag gjorde hemma i stan. Nu är både morfar och cykeln borta, men i mitt kallförråd hänger en rostig treväxlad Crescent, också given av morfar. Den cykeln är snart semi-antik, kan jag meddela. Jag fick den när jag fyllde tio år…


På den här gräsplanen lärde jag mig cykla. Förra sommaren var mamma och jag dit och tittade.

                                                                                                                                                      Nej, nu har jag snöat in på gamla minnen alltför mycket. Dags att ”fejsa” verkligheten, dagen idag. Den fortsätter med att studera lokalblaskan för att sen övergå i att samla ihop sopor för färd till soprummet samt att packa för färd till Himlen. Snart är det kväll och då får jag blunda och sova bort verkligheten en stund utan att det är konstigt eller onormalt. Jag vill kliva av den här cykeln. Vill kliva av. Av.

Read Full Post »

Läser en alldeles lysande debattartikel, signerad Hans G Karlsson, Förändringsakademin, Uppsala, i dagens lokalblaska. Hans G Karlsson menar, enkelt uttryckt, att dåliga chefer får bra medarbetare att sluta. Han hävdar också att alltför många chefer inte kan skapa ledarskap omkring sig. Och en chef som inte är nån bra ledare innebär en risk för företaget, en risk som kan kosta pengar.

Det är bara så logiskt! Dåliga chefer får duktiga medarbetare att sluta. De medarbetare som blir kvar har mindre ambitioner, menar Hans G Karlsson.  Detta i en tid när företag och organisationer gång på gång, i annonser såväl som i styrdokument skriver att personalen är företagets/motsvarande viktigaste resurs. (Snudd på floskelvarning här i styrdokumenten!!!)

Hans G Karlsson ställer den intressanta frågan som jag tycker att så många inte vågar ställa:

Varför ställs det inte högra krav på ledarskap?

Hans G Karlsson menar nämligen att

[…] motivation och engagemang bland chefer och medarbetare är de viktigaste drivkrafterna. Det ska vara kul att jobba! […]

Och så gör han den vågade jämförelsen chefer – maskiner. De senare har ju allt som oftast serviceavtal på företag. Men det har inte chefer och medarbetare…

Vad är då en bra chef? Enligt Hans G Karlsson är det en person som kan och vågar fatta

[…] beslut som förstås och accepteras i en organisation, även när det inte alltid passr den enskilde individen. Ett fungerande ledarskap är en symbios mellan gott chef- och medarbetarskap, där respekt för respektive roller är en självklarhet. En chef med ledarkompetens lyssnar, värderar och bygger sina beslut på dialog med berörda parter. Det ger medarbetare möjlighet att förstå och acceptera beslut som från början kanske kändes negativt. […]

Det här innebär också att den som inte kan acceptera ett beslut inte heller kan vara kvar i sin roll. Att chefen klarar av att avveckla med respekt och förståelse.

Hans G Karlsson avslutar sin debattartikel med dessa ord:

[…] Motiverade chefer och medarbetare presterar. Har vi råd att inte ha kul på våra arbetsplatser?

Jag har lite svårt att se den jättetäta kopplingen där mellan motivation och att ha roligt på jobbet. Men det klart att om man har roligt på jobbet, om man gillar att vara där, presterar man mycket troligt därefter: BRA, alltså. (Om man nu inte tramsar sig genom arbetsdagarna och låter andra, till och med externt, utföra arbetsuppgifterna…)

Men om man är en chef som fegar med att fatta beslut och skaffar sig förtrogna bland medarbetarna för att sen spela ut desamma mot varandra, då kränker man människor. Man ska inte leka med folk på det sättet. Har man betalt för att vara chef ska man också våga vara ledare. Och vågar man inte det utan att spela spel då ska man kliva av. Förhoppningsvis får man hjälp av ledningen ”att kliva av”. Om nu inte ledningen har svårt att agera ledare också… Vi ser tyvärr alltför ofta exempel på än det ena, än det andra.

Read Full Post »