Anna Lindh – människan, ministern, mordet

Ett inlägg om en dokumentärfilm om Anna Lindh.

Igår var det tio år sen Sveriges dåvarande utrikesminister Anna Lindh blev knivhuggen en eftermiddag på NK i Stockholm. Idag är det tio år sen hon avled från skadorna. Socialdemokratiska politikern Anna Lindh, utsedd av osss genom våra demokratiska riksdagsval (även om hon inte fick just min röst), blev mördad.

Vi som var med redan 1986 när statsminister Olof Palme mördades undrade om även detta ministermord skulle förbli olöst. Det blev det inte. Mördaren infångades och dömdes till livstids fängelse. Anna Lindhs två barn blev för alltid moderlösa. Och när även deras pappa avled 2010 blev de föräldralösa.

TV4 visade på tisdagskvällen dokumentärfilmen Anna Lindh – människan, ministern, mordet. Fästmön och jag tittade tillsammans på filmaren Christina Olofsons verk.

Anna Lindh. (Bilden är lånad från TV4:s webbplats.)

I den här dokumentären skildras Anna Lindh som den politiker hon var av sina arbetskamrater och partiledare. Så mycket av den privata Anna Lindh får vi inte se, utan det är den oerhört engagerade och pålästa socialdemokraten Anna Lind vi möter. Det visas en hel del foton och klipp. Intressanta glimtar om hennes förmågor ges också av utländska politiker, såsom Colin Powell och Madeleine Albright.

Vi tittare får en ganska entydig bild av Anna Lindh, genom andras ögon. Människor som har jobbat med henne. Mest då ur det egna, socialdemokratiska ledet, men ändå. Alla talar om hennes engagemang och kompetens. Vi är många som tror att hon kunde ha blivit partiledare, kanske till och med statsminister. Men så blev det inte. Anna Lindhs liv tog slut i förtid. En mördare såg till att hon inte blev äldre än 46 år.

Det här är en riktigt bra film! Även om det mest är politikern Anna Lindh som skildras blir kollegornas ord om henne mycket rörande. Förutom Göran Persson, dårå, som gör ett riktigt klavertramp i ett av sina uttalanden. (Varför lägga skulden på Anna Lindh när det var ett helt gäng som fattade ett felaktigt beslut?)

Det blir förstås inget betyg mer än ett stort jäkla minus för den som tar en folkvald politikers liv. Våra politiker ska vara trygga i sitt ämbete. De ska inte behöva frukta för sina liv. Men så är det ju, förstås! Idag har väldigt många politiker en hotbild mot sig.

Toffelbetyget för den här filmen blir det dock det högsta!

Livet är kort.

I kväll kommer nästa dokumentär om Anna Lindh. Klockan 20 – 21.30 visar SvT1 Tom Alandhs Anna Lindh 1957 – 2003. Eftersom vi gör lite annat då, spelar jag in den på DVD:n och tittar efter TV-visningen.

Read Full Post »

Omröstning idag om statliga bolag – men blir det rätt???

I eftermiddag, närmare bestämt klockan 16, ska man rösta i riksdagen om att sälja aktiter i de statliga bolagen SBAB, Posten Norden och Telia Sonera. Det är regeringen som vill driva fram försäljningen, men sossarna och SD vill stoppa detta.

Problemet är bara att det allt som oftast blir fel när riksdagsledamöterna ska rösta. Dagens Nyheter har gjort en liten undersökning som visar att 17 riksdagsledamöter i S, KD, V och MP har gjort fel när de har deltagit i omröstningar. (Tyvärr ligger artikeln inte på hemsidan.) De skyller på

• tryckt på fel knapp
• tekniken fungerade inte
• hann inte trycka
• var på plats av misstag
• var inte på plats av misstag
• tittade på fel person som skulle fisa hur man ska rösta och missade omröstningen

Jo… Jag fattar om även riksdagsledamöter behöver gå på toa, hämta fika, klantar sig, tappar koncentrationen, inte hinner med eller får hjärnsläpp (ledamöternas egna förklaringar). Men MÅSTE DE FÅ DET NÄR DET ÄR DAGS FÖR OMRÖSTNING??? Jag tycker att de har liiite för höga löner för såna här klavertramp. Faktiskt.

Read Full Post »

Vett och etikett på nätet – vad är OK och vad är… klavertramp?

Den senaste tiden har det pågått flera debatter kring så kallade offentliga personers bloggerier. Vi har till exempel Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englunds blogginlägg, ett svar till Björn Ranelid. Lokalt här i Uppsala har väl ingen missat centerpartisten Stefan Hannas bloggerier från Thailand? (Knappast nån annan i Sverige heller, för detta blev en riktig mediasnackis!)

Många tycker att både Peter Englund och Stefan Hanna – med flera – har gjort bort sig via sina bloggar. Men har de det?

Jag hittade en intressant artikel i Svenska Dagbladet där vett och etikett på nätet tas upp. Bland annat konstaterar artikelförfattaren att de nya, sociala medierna ger stora möjligheter – även till klavertramp. Och jag är benägen att hålla med!

[…] Kommunikationskonsulten Brit Stakston ordnade i somras en sociala medier-akut i Almedalen för politiker som sluntit på tangentbordet i valrörelsen. Numera spenderar hon en stor del av sin tid åt att hålla föredrag för företag som ängsligt undrar hur de ska förhålla sig till de anställdas pladder på Twitter, Facebook och bloggar. […]

Jaa, jag förstår att Brit Stakston med flera har fullt upp att göra… Här hoppar det ju grodor ur var mans mun. Men det är ju just det…Kommer grodorna ur VAR MANS mun? Nja, i de två fallen ovan kommer de ur Svenska Akademiens respektive Centerpartiets mun. Kan det verkligen vara så, det är ju ändå två människor, Peter Englund och Stefan Hanna, som har skrivit? Självklart är det så. Men det jag menar är att man nog bör tänka efter både en och två gånger NÄR MAN ÄR EN OFFENTLIG PERSON. ÄVEN om både Peter Englund och Stefan Hanna skrivit i privata bloggar och på sin fritid, så kommer de inte ifrån faktum: de är offentliga personer och det de skriver KAN tolkas som åsikter av den/dem de representerar, nämligen Svenska Akademien respektive Centerpartiet. Och DET var inte helt säkert meningen!

Är vi offentliga personer?

                                                                                                                                                       Det blir också vanligt att arbetsgivare ”bevakar” sina anställda genom att kolla vad de skriver på bloggar och i sociala nätverk. Men där tycker jag att skillnaden är att de anställda skriver som privatpersoner, ÄVEN om de skriver att det är skittrist på jobbet eller att det är alldeles för mycket att göra. Detta tycker jag INTE är skäl till nån uppsägning alls. Däremot borde arbetsgivare vara MÅNA OM sina anställda – för på så vis kan det ju hända att de anställda skriver GOTT om sin arbetsplats i stället. Samtidigt var det kanske inte så jättesmart av de som ”fejsbookade” negativt om ett företag där de arbetade – de var ju liksom UTHYRDA av ett bemanningsföretag. I det fallet kan jag tycka att de representerade bemanningsföretaget. Eller..? Inte så smart, kanske.

Arbetsgivarna försöker bevaka sina anställda i stället för att måna om dem.

                                                                                                                                                     Men vi har ju yttrandefrihet i Sverige! Ja, det har vi och den ska vi vara jädrigt rädda om! Förbud och avsked från jobbet är inga smarta sätt att tysta personer som vill yttra sig. Däremot tror jag att både arbetsgivare – och bloggare med flera – bör tänka efter vad de skriver. Och hur de skriver! För jag är benägen att hålla med Monica Hortell när hon rasar över mediadrevet mot Stefan Hanna och att han faktiskt använde ironi som stilistiskt grepp. Därmed inte sagt att jag tycker att Stefan Hanna inte borde ha tänkt sig för HUR han formulerade saker och ting. Ironi är svårt, nämligen. Svårt att förstå. Och riktigt, riktigt säker kan man ju inte vara att det var just bara ironi i Stefan Hannas blogginlägg (det var flera stycken inlägg som fick kritik). Och åter igen – representerar han sitt parti eller sig själv? Han är ju liksom förtroendevald av kommuninvånarna…

Men vad tycker du? Är det OK att skriva rakt från hjärtat vad man tycker om saker och ting? Gäller det andra, hårdare men oskrivna regler för så kallade offentliga personer?

Read Full Post »