Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘klappa’

Ett djuriskt inlägg.


 

Annas kattungar

De små sover mest, men när ögon och öron nu börjar öppnas lär det hända saker…

Jag vidhåller att jag inte är nån kattmänniska, men… Igår fyllde Fästmöns kattungar en vecka – och jag klappade dem för första gången. Vi har varit och sett till dem nästan varje dag. De stunder vi inte är där har äldste bonussonen nu gått från att vara barnmorska till att vara matmor. Till pottan sträcker sig emellertid inte den husmoderliga lusten helt. Det är mest Anna som sköter den.

Varje gång vi har varit till Himlen har vi sett hur de små växer så det knakar. Igår såg vi att deras ögon håller på att öppnas. Och öronen börjar se mer ut som öron och inte som små rosa grejor.

Lilla mamman ligger mest som en mjölkmaskin. Där ungarna har snuttat är hon alldeles hårlös. Hon halvsover, mamman, men när vi har kommit de senaste gångerna är hon mest intresserad av att vi ger henne mat. Hon kan äta hur mycket som helst och ändå är hon ganska smal. Det verkar vara precis som hos oss människor, att ammande mammor kan äta massor utan att de blir tjocka.

Sen vill kattmamman gosa lite också. Jag är väldigt försiktig. I början, när ungarna var nyfödda, var jag rädd att hon skulle flyga på mig i sin instinkt att skydda sina små. Men nu kan hon helt sonika hoppa ner från boet i yngsta bonusdotterns säng och strosa iväg trots att vi sitter där.

Våra mobilkameror går heta. Det är svårt att fånga två rörliga små ungar vars främsta mål i livet just nu tycks vara att hitta den rätta mjölktillbringaren.

Här är några bilder från igår:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Här är bilderna från i tisdags.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett promenadinlägg.


 

Mitt bråck har bråkat med mig i några dar, men jag hade bestämt mig för en promenad idag och nu är i alla fall mina kinder röda. Jag mår inte sämre, jag mår inte bättre. Hälsporrarna var snälla mot mig. Det var bara vädret som var lite… tveksamt. En spegling av mitt inre, kanske..?

Mörka moln på himlen

Mörka moln på himlen, men ljuset vill fram!


Jag gick i gamla spår. 
Mindes en vänskap, en kärlek, ett barn… Såg en vuxen som framförde en barnvagn på ett sätt jag aldrig tidigare sett. Det såg lite… farligt ut.

En liten brun hund blev klappad av mig medan den nosade på mitt byxben. Husse var vänlig och en äkta hundmänniska. Han talade så varmt om sin lille följeslagare, en yngling om tre år (det vill säga 21 människoår).

Utanför en förskola lekte ett ensamt barn som lät som tio med en plåtburk. Självklart skramlar man så högt för att låtsas att man inte är ensam! Jag vet, jag, barnet mitt…

Nu har jag tagit nya vägar i mitt liv. Jag vill fortsätta gå och leva och inte vara rädd för dödshot. Döden i sig är inte skrämmande. Jag har vaknat med den. Nej, det är ondskan bakom orden. Den gemena, råa ondskan som lyser igenom.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt tramsigt inlägg.


För ett tag sen,
när jag var ute på en av mina promenader, fotade jag en liten staty. Jag skrev att den föreställde vildsvin. Ja, det var vad jag tyckte när jag svischade förbi med lätta steg (nåja…)

Staty vildsvin

Vildsvin som staty? Snyggt eller inte? Är det ens vildsvin???


Vännen Gunilla,
som är en klarsynt prick, var inte imponerad. Hon skrev bland annat i en kommentar:

[…] Nog är våran visent vackrare är era svin, och inte har dom nån snorkas heller

Nää, dessa tu ovan har ingen snorrkas nån av dem. Och idag kom jag på varför… För det första är det inga vildsvin. Möjligen är det ena en gris. Det större djuret är emellertid… en kossa… ÄR DET NÅN SOM FATTAR NU VARFÖR JAG INTE JOBBAR KVAR PÅ SLU??? (Skämt åsido, jag hade först ett vikariat, sen en tidsbegränsad anställning.)

Visenten hos Gunilla har däremot en snorrkas. En rejäl snorrkas…

G klappar snorrkas

Här klappar Gunilla själv visentens rejäla snorrkas.


En annan rolig sak
som jag redan visste, i och för sig, men som jag fotade idag, var min egen gata. Är det fler än jag som har det, tro???

Hurtigs gata

Min egen gata.


Faktum är
att jag ju till och med har en egen taxi plats (det ska nog vara taxiplats, men särskrivningsdjävulen har varit framme)…

Taxi plats Hurtig

En egen ”taxi plats” – vad det nu är. Troligen ska det stå ”taxiplats”.


Många gator här i Uppsala
har författarnamn eller namn efter kända personer som bott eller verkat här på på nåt sätt. Jag själv bor på en gata uppkallad efter en diktare, Lars Wivillius. Han var lite av en orolig själ, enligt uppslagsverken. Reste land och rike kring, gifte sig rikt, skaffade många barn – och inte alltid med sina fruar. En av fruarna var förresten bara 16 bast när hon blev hans fru. Snudd på peddovarning, alltså.

Andra gator har namn efter till exempel kryddor, svampar, Nordiska länder för att nämna några. Sen har vi förstås vanliga gatunamn som Drottninggatan, Kungsgatan och Storgatan också.

Men det vi har och det jag kan ge mig den på att få andra städer har är en alldeles egen… Snorrevägen!!! Inte ligger den särskilt långt ifrån där jag bor, heller. Faktum är… att jag så gott som passerade den idag på min marsch! Nästa gång lovar jag att ta en bild! Tills vidare får du kika här.

Nyfiken som jag är undrar jag förstås om det finns några gator med lustiga namn där DU bor. Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta! Ju snuskigare desto roligare – förstås! Men slå Snorrevägen om du kan!!!


Livet är kort.

Read Full Post »

Varning för snusk!!!


Ett inlägg om Avestas stolthet.


Fästmön och jag är ju som bekant i Dalarna,
I Avesta, närmare bestämt. Vi bor på förträffliga Hotell Malmen där värdinnan i sanning är en riktig allkonstnär.

Idag har vi varit på promenad (ett mer seriöst inlägg kommer senare). Gunilla ville då, som den Avestaambassadör hon är, visa upp stadens stolthet – visenten.

G o visenten

Avestas stolthet – Gun… visenten till vänster, Gunilla till höger i bild.


Visenten är ganska…
stor… på många sätt…

G häpen

Men titta där! Ett välutrustat djur.


Vi går närmare och tittar!
Fasen, den är ju ENORM!

G förfasar sig

Enorm sak!


Men hon är modig!
Hon vågar klappa den!

G klappar snorrkas

Hon vågar klappa snorrkas!


Vi är mycket imponerade
av vår värdinna! Hon är inte bara allkonstnär, hon är modig också…

Tuttlisa

VA? Tofflan?


Kvinnan som kan allt har allt också.
Medan vi vanliga kvinnor har lökar upptill, har Gunilla löken nertill…

Gunilla har en egen lök

Gunilla, som ju är lite egen, har en egen lök.


Livet är kort. Vi har det så gott, så gott just nu!

Read Full Post »

Och nu har solen ersatts av blåsten igen. Först var det ganska skönt, men efter att Fästmöns parasoll vänt ut-och-in på sig ett antal gånger och dess pinnar stack ut en efter en fällde jag ihop det.

Efter en shoppingrunda på ICA Solen, som vi alla tycker STÄNGER FÖR TIDIGT PÅ HELGERNA, softade jag på Annas balle*. Anna själv följde sin yngste son till en lekkamrat. Det var premiär att leka där. Grabbarna har varit både här och hos Elias pappa och lekt, men Elias har tvekat att gå till sin kompis eftersom de har en ganska stor hund (en golden retriever, tror vi). Inte lätt när man är hundrädd. Men idag hade det gått bra. Hunden var kopplad och Elias hade till och med klappat den. Modigt!

Just nu läser jag en mycket engagerande bok som jag har svårt att släppa. Jag fick den tillsänd mig som recensionsexemplar och det ska bli ett nöje att skriva om den sen. Nöje, för resten… När jag läser önskar jag förstås att man inte hade behövt skriva en bok om detta ämne, men det är tur och bra och tufft att nån har gjort det! Jag läser den här boken med blyertspenna, så engagerande är den. Och viktig! Vad den handlar om? Bland annat om samhällets nya paria, de smärtsjuka.

Idag hade vi (läs: jag) bestämt att vi skulle äta nyttigt. Jag fick med mig alla tjejerna, men killarna gick inte att omvända så de fick kalasa på spaghetti och köttbullar. Vi fyra tjejer gjorde sallader. Jag gjorde Annas och min, medan Linn och Frida gjorde sina egna. I vår slängde jag i de tre basingredisenserna sallad, gurka och tomat, men även fetaost, räkor, kokta ägg, sparris, oliver och en avocado som tyvärr var gummiartad och oätlig. Frida hade sallad, gurka, kyckling, köttbullar, majs och räkor i sin. Linn körde på sallad, gurka, tomater, kyckling, fetaost och majs i sin. (Jag har säkert glömt nåt.) Ja, det är inte tu tal om att vi har olika smak! Tur att det går bra att göra olika bunkar. Vi serverade baguette med brännvinsost till. Och på tal om brännvin kalasade Anna och jag på var sin öl. Till dessert serverades kaffe till tanterna samt vaniljglass med krossad choklad (lite onyttig måste man få vara) samt jordgubbar. Mums!

Vad händer i kväll? Inte mycket här! Jag är jättetrött efter mitt magonda fram på småtimmarna och resten av gänget sitter antingen vid sina datorer eller vid sin TV.

Om vädret tillåter i morgon skjutsar jag dem som så önskar till ett vatten tillsammans med fikakorg, medan jag själv åker Ut på Uppdrag.

                                                                                                                                                             *Annas balle = Annas balkong

Read Full Post »

Ibland sitter jag i bilen och väntar utanför ett hus. Det är en ganska stor villa, lite gammeldags, med hyfsat stor trädgård till. Där finns gräs, fruktträd, blommor och buskar. Ibland ser jag barnen som bor där. De leker i trädgården. Grinden står oftast öppen.

Barnen har en mamma och en pappa. Mamman har en bred bak och ett lika brett leende. Hon tycks ALLTID ha tid att lyssna till sina två barn. Hon lyssnar AKTIVT, har jag sett på munrörelserna. Det vill säga, barnen berättar nåt, hon frågar och barnen svarar. Pappan är inte hemma lika ofta och hans bak är inte lika bred, men han ler också alltid. Alltid. Och klappar. Klappar på barnens huvuden med mjuka händer. Händer som håller händer, inte höjs för att… slå.


Händer som håller händer.

                                                                                                                                                     Utan ett bekymmer i världen ser jag barnen skratta och stoja och springa omkring i sin trädgård, utanför sitt hus inne i vilket mamma och kanske också pappa finns. Trygga barn. Inte en tanke på att nåt kan slå sönder bilden. Inte en fundering över att glasets ram kan krascha genom att bilden far i golvet – med vilje eller utan.

Jag önskar dessa barn en lång barndom. En lång och trygg barndom med oändliga berättelser för sina leende föräldrar.  Och en öppen grind. Alltid en öppen grind.


Alltid en öppen grind.

Read Full Post »