”You look great…”

Det är inte mycket man pallar så här på fredagskvällen. Men jag stod faktiskt inte ut med mina dammiga golv. Kom ju på att jag har en alldeles underbar tingest i mitt städskåp – en swiffer! Jorå, även Tofflan kunde förr i tiden gå på TV-reklam. Det här städredskapet är emellertid toppen mot damm – själva tingesten är lätt, man kommer åt på såna där jobbiga ställen som under och bakom soffan och framför allt: den är tyst!

En swiffer.

Jag köpte min swiffer för ganska många år sen och jag vet inte om den fortfarande finns att få tag på ute i handeln. Men bra är den och underskattad av mig! Nu har jag emellertid återfunnit i gömmorna och nu ska den få tjänstgöra ända tills trasorna tar slut. För frågan är ju om det finns nya trasor att köpa…

Ett annat favoritstädredskap jag har är den mindre dammsugaren som jag fick av mamma. Den älskar jag! Om swiffern fixar de dammiga golven, fixar dammsugaren de smuliga golven.

Ett favoritredskap.

Men… och det är nu snart jag kommer till poängen med det här inlägget… Så här på fredagskvällen är man ibland så trött att man bara vill grina. Då plockar jag fram en Snickers och…

Nej det gör jag INTE! Jag tog mig i kragen och gick ut med sopor. Som belöning skulle jag hämta in ett par starköl för att ställa på kylning. Det var då jag insåg att jag verkligen inte är städmanisk – trots att jag försöker ge sken av det. Ölplattan står nämligen i förrådet. Och i förrådet är det så fullt att det bara finns en ruta om typ 30 cm² att stå på. Resten är belamrat. Från golv till tak, till och med på väggarna.

Nu ska du faktiskt inte få se eländet, men däremot denna påse som grannen, som jag delar förrådsrum med, har ställt utanför sitt förråd. Jag fick mig ett gott, internt skratt när jag såg texten, för mitt förråd ser allt annat än GREAT ut…

”You look great…” OBS! Det är grannens påse och grejor runt om som faktiskt står på gemensamt utrymme i förrådsrummet. Men med tanke på att de är fyra och jag en tycker jag att det faktiskt är OK om de tar det utrymmet… 

Kanske borde jag ställa mig på nån bakluckeloppis nånstans nån gång och försöka kränga en del saker. Mycket är det nämligen inte fel på. Jag har till exempel

• gamla vinterjackor (för små/trasiga dragkedjor)
• ett par mattor (fel färger för mitt hem)
• uppslagsverk (från 1800 kallt)
• blomkrukor (till förbannelse…)
• en massa ungdomsböcker, typ Kitty, Tvillingdeckarna, Fem med mera (och till och med mammas gamla Kulla-Gulla och pappas Bill-böcker…)
• delar från ett par tidigare perkolatorer (reservdelar!)
• en gammal dator (jag orkar inte bära ut den till kärlet för elektronikskrot)
• pärmar från studietiden (massor av bra papper om krukskärvor från Kreta och Gustaf Fröding, för att ge dig ett hum om bredden)
• leksaker (som jag av nåt skäl skaffat mig som vuxen – förutom den gamla Televinkendockan från 1960-talet)
• bordtennisracketar (spelar jag nu för tiden? Nej.)
• badmintonracketar (spelar jag nu för tiden? Nej.)’
• lovikkavantar (jepp, hemstickade, som mammakusinen B:s mamma har stickat. Tyvärr är det hål i samtliga…)

… med mera. Ja jisses… Bakluckeloppis var det. Och ”you look great”… Handlar inte om mitt förråd, inte…

Livet är kort.

Read Full Post »

Hundra spännande Wahlströms-år

Läser i Dagens Nyheter att det är hundra år sen förlaget B Wahlström började ge ut ungdomsböcker. Du vet de där med röda och gröna ryggar. De röda var förstås flickböcker, de gröna för pojkar. Totalt handlade det om 3 000 titlar… Och några av dem finns i min barn- och ungdomsbokhylla i förrådet.

En hylla gröna, en hylla röda.

                                                                                                                                                      Som vuxen kan jag titta tillbaka och tänka att det inte bara var böckernas ryggar som var stereotypa och framför allt tidstypiska. Den där synen om att flickor skulle läsa en viss sorts böcker som ofta handlade om kärlek eller sjuksystrar, medan pojkar läste spännande deckare och äventyr.

I dagens artikel i DN lyfter krönikören Lotta (!) Olsson fram bland andra Lotta-böckerna och Kitty-böckerna bland de rödryggade, Biggles och Tvilling-deckarna bland de grönryggade.

Flickböckerna är enligt Lotta Olsson

[…] muntert lättsinniga i tonen. Inom vissa gränser, förstås. Flickorna blir ytterst sällan arga, i stället är de artiga, väluppfostrade, pigga och engagerade i sina studier. […] Flickorna söker sällan äventyret själva. […] Ofta handlar böckerna om hotande vardagsförtreligheter […]

Om Kitty skriver Lotta Olsson

[…] Kitty ser mycket vuxen ut, men i senare böcker blir hon yngre. Det blir nästan alla på barnboksomslag vioöket är en intressant förändring i synen på barn. […]

Kitty var en av mina favoriter – just därför att hon faktiskt inte bara råkade ut för

vardagsförtretligheter

utan löste mysterier. Fast jag minns att jag tyckte att hennes två kompisar, Bess och George, verkade ganska töntiga…

Bland de gröna böckerna skriver Lotta Olsson så här om Biggles

[…] Han är redan en ärrad hjälte som ser alla kommande faror före alla andra. Men rör han en min? Nejdå! En riktig hjälte visar inte känslor. […]

Biggles var kanske inte en av mina favoriter bland de gröna, men en och annan bok om honom finns nog i min hylla. Däremot var jag mycket förtjust i Tvillingdeckarna. Deras äventyr bestod också av att lösa deckargåtor, men med lite mer humor än Kittys. Och så var de ju svenska!

Lotta Olsson skriver:

Tvillingarna Klas och Göran kommer och stör i huvudstaden, där de bor hos sin intellektuelle kusin Hubert. […] Snabba bilar, ruskiga skurkar och en bedårande tidskänsla med den då högst moderna tunnelbanan.

Böckerna om Tvillingdeckarna var för övrigt skrivna av pseudonymen Sivar Ahlrud. Bakom namnet dolde sig två herrar. Jag kan inte låta bli att undra VARFÖR de skrev under påhittat namn.

Ja, tidskänslan sitter onekligen i de röda och grön B Wahlströmsböckerna. Böckerna, som inte ansågs som riktigt fin barn- och ungdomslitteratur, men som ändå låg snäppet intill Enid Blytons Fem- och Mysterietböcker, en något högra skattad ungdomslitteratur. (Inte för jag förstår varför, för de hade hela tiden utflykter och matsäcksorgier i Fem-böckerna. Vad var så litterärt högstående med det?)  Biblioteket i Metropolen Byhålan förde INTE B Wahlströms-böcker, men jag och min kompis FEM hade snälla föräldrar som försåg oss. Och sen lånade vi av varandra.

Men säga vad man vill om B Wahlströms-böckerna –  jag formligen slukade dem! (Jag slukade även Enid Blytons böcker, så ingen skugga över dem!) Så även om de inte ansågs som fin och bra barn- och ungdomslitteratur var böckerna mycket populära och älskade av andra ungar än jag också…

Vilka var DINA favoriter i den röda och den gröna B Wahlströms-serien???

Read Full Post »

En liten tur blev lite lång…

Dagens lilla tur blev en lång tur. Inte kilometermässigt sett, men tidsmässigt. Först styrde vi kosan med Clark Kent* till nya leksaksvaruhuset Toys R us. När Elias kom in där sa han bara:

Oj!..

Vi hittade två små presenter som Elias ska få överlämna till F i kväll. Men det fanns hur mycket som helst att titta på och ”vår” lille grabb blev sugen på en mystisk platta som kunde avgjuta handavtryck, ansikten etc. Det blir till att skriva upp på önskelistan – födelsedagen är inte långt borta…

Det fanns hur mycket som helst att titta på i leksaksväg…

                                                                                                                                                 Elias blev törstig och vi kaffesugna, så vi for till Tokerian och tog en fika. Medan Anna sen gick in och handlade en kasse mat till Sjuklingen på Morgonen stack Elias och jag över till mig och hämtade tidningen, dryck samt tog in post. Dagens roliga post bestod av tre räkningar och UppsalaTidningen… Jag kikade in i förrådet och tog en bild på min eminenta Kitty- och Femboksamling.

De gula Fem-böckerna syns överst, de röda Kitty-ryggarna lite längre ner. I mitten, de gröna Tvillingdeckar-böckerna. Och lite andra böcker…

                                                                                                                                          Nästa stopp på färden blev hos Sjuklingen. Tack och lov var läget bättre idag – trots att en vårdpersonal varit otroligt snipig per telefon. (Borde man inte ha nån sorts serviceutbildning när man jobbar som rådgivare, bland annat?)

Så stannade vi till vid ICA Solen för att handla till oss själva. Johan messade och ville ha skjuts i kväll, men det funkar tyvärr inte för Elias ska hämtas från kalaset och vi måste gå – av vissa anledningar.

Nästan hemma mötte vi en bil som vi kände igen – mormor! Hon hade suttit med Frida och väntat på oss i några timmar tillsammans med en rabarberpaj… Det var väl typat! Mormor lämnade också en stor kasse med bra böcker!

Nu stundar snart kalas för Elias och middag för oss andra. Frida och Johan får lasagne och vi tanter får sill och potatis med en liten klar till…

                                                                                                                                              *Clark Kent = vår häst i plåt, min lille bil

Read Full Post »