Tusen strålande solar

Ett inlägg om en bok.

Man ska inte läsa OM böcker innan man har läst dem. Tycker jag. Men häromdan föll mina ögon på ett omdöme om Khaled Hosseinis Tusen strålande solar, lånad av vännen Gunilla. Nån klassificerade boken som

underhållningsroman och bästsäljare,

två begrepp som i mina öron låter lite nedsättande. För hur kan krig vara underhållning? Jag läste ut boken i natt och jag har en lite annan uppfattning om den!

Inte underhållning!

Handlingen i den här boken utspelar sig under många år i Afghanistan. Oäktingen Mariam blir bortgift som femtonåring med en äldre man som slår henne. Efter ungefär 20 år får hon sällskap av den unga kvinnan Laila, som blir mannens andra hustru. De två kvinnorna är först rivaler, men deras öden sammanflätas och ur eländet växer en stark vänskap. En vänskap som är starkare än alla påbud och krig.

Khaled Hosseini berättar en tung historia om ett land i krig och ett land där synen på kvinnor inte har förändrats till det bättre. Det är märkligt att en man skriver en bok med två kvinnor som huvudpersoner. Det är ännu märkligare att en man, bosatt i USA sen 1980, skriver om krigen och invasionerna i Afghanistan som visserligen inleddes 1979, men som sen pågick under så många år. År när författaren inte har befunnit sig i landet…

Oavsett detta aningen märkliga (hur kan man skildra ett land och dess kvinnor när man dels är man, dels inte bor där?) är detta en klar bladvändare. Det gäller bara att läsa den koncentrerat, annars tappar man tråden. Det är en gripande historia om kärlek och grymhet och en syn på kvinnor som betydligt lägre stående än män. Men också om solidaritet.

Och krig… Krig är aldrig underhållning! Jag blir förbannad när jag läser att nån tycker att boken är just underhållning (hittar tyvärr inte tillbaka till den som tyckte detta). Krig är grymt. Krig innebär förluster, död och elände.

Tusen strålande solar är en mycket läsvärd bok. Inte Nobelprisklass, men god litteratur ändå. Därför får den högsta Toffelbetyg!

Livet är kort.

Read Full Post »

November in the rain

Ett inlägg om denna, för mig, spännande dag. Och lite om igår, förstås.

Jag önskar att jag hade lyssnat lite bättre på killen som ringde från verkstan och orerade om bromsarna igår eftermiddag. Men jag var så fruktansvärt uppstressad och ville bara att bilen skulle bli klar efter att ha väntat sen tidiga morgonen. Det jag emellertid uppfattade var att jag måste gasa mindre och bromsa mer.

Lite svårt, det, jag föredrar ju att gasa!

svarade jag.

Ändå tänkte jag på att bromsa ofta i morse när jag skjutsade Fästmön till jobbet. Bromsarna lät inte ett dugg. Dessvärre regnar det som 17, så det blir väl säkert gnissel innan kvällen.

Det regnar väldigt blött ute. Typ vräker ner. Björken utanför mitt arbetsrumsfönster är numera helt fri från löv. Det är verkligen höst, på väg mot den där otäcka säsongen som jag inte gillar alls…

Blött på rutan och lövfritt i björken.

Enligt väderappen ska det bli bättre mitt på dan. Det passar mig finfint, för mitt på dan idag sticker jag ut på äventyr. Först ska jag träffa en kompis och därefter blir det intervjuomgång nummer två framåt seneftermiddagen. Jag är nog inte hemma förrän kvällen och det kommer möjligen ett lösenskyddat inlägg om intervjun då. Om jag orkar. Jag brukar ju vara ganska medtagen, he he he. Det är lustigt, det där, för enligt dem som har intervjuat mig syns det inte ett smack att jag är nervös. Men jag ÄR det. Det ÄR en anspänning. Och så SKA det vara, tycker jag. Man ska vara lite nervös, man ska inte vara för självsäker och odräglig. Det som ändå känns lite jobbigt idag är att intervjun inte är förrän ganska sent idag. Då hinner jag arbeta upp nervositeten under dan…

Igår kväll var vi rätt slut båda två. Anna kikade på sitt nya schemaförslag i ett par timmar. Själv läste jag mest. Har knappt 100 sidor kvar i boken jag fick låna av vännen Gunilla. Den blir bara bättre och bättre för varje blad jag vänder. Det enda som är lite märkligt är det faktum att den är skriven av en man, men handlar om kvinnor.

En bladvändare!

TV:n stod på och jag sneglade lite på Vem tror du att du är? Det är ett TV-program där kända svenskar får sina rötter påvisade. Ja, de slipper släktforska själva, typ. Igår var det Mårten Palme som visade sig vara släkt med än den ena, än den andra adelspersonen – och till och med kungar! Tydligen är Palmerna släkt med självaste Gustav Vasa! För övrigt noterade jag på några av illustrationerna som visades i detta sammanhang att gamle kung Gösta faktiskt hade LOAFERS på fötterna! Inte bara strumpbyxor, alltså! Men in tights… Hur sexigt är inte det..?

Detta påminner mig om att jag inte får missa skobytet idag! Jag ska köra i mina gympadojor, men sen byta till snyggskorna. Om jag inte glömmer bort det… Funderar också på, att ifall jag får det här jobbet, måste jag nog införskaffa… skoblock… (Ett skämt som jag ska förklara om det blir aktuellt!)

Vad händer hos dig idag??? Byter DU några skor, ger dig ut i regnet eller bromsar? Du vet att jag är nyfiken, så skriv gärna en rad i en kommentar!

Livet är kort.

Read Full Post »

Flyga drake

Flyga drake… Det låter nästan som en omskrivning för nånting annat. Och det ÄR det. Vänskap, lojalitet, lögner och att våga stå upp för varandra. TV4 visade i kväll filmen Flyga drake, en underbart vacker och sorglig historia från Kabul. Filmen är baserad på en bok med samma titel av författaren Khaled Hosseini.

Två vänner flyger drake. Men så händer nånting hemskt och vänskapen bryts.

                                                                                                                                                          Amir och Hassan är två pojkar som leker tillsammans i Kabul. Men Hassan är också son till Amirs fars tjänare. Hassan gör allt för Amir, som är en ganska feg pojke som helst skriver berättelser – Hassan kan inte ens läsa. En dag sker nåt hemskt och Amir får möjlighet att stå upp för sin vän. Men han sviker. Efteråt, i sina fruktansvärda samvetskval, ser han till att Hassan får skulden för en stöld. Hassan och hans far lämnar huset, trots att Amirs far ber dem att stanna. Och strax kommer den ryska invasionen. Nu tvingas även Amir och hans far att lämna huset – och sitt hemland för USA. Efter många år får Amir möjlighet att gottgöra det han gjorde fel.

Den här filmen är så magisk. Jag grät flera gånger när jag tittade på den. Det är så många känslor som bara väller fram – kärlek och sorg, framför allt, men även tankar kring svek och vänskap. Och barnen, som alltid blir lidande…

Det kan inte bli annat än högsta betyg!

Read Full Post »