Kan inte nån bara säga att det var ett misstag..?

Mina ögon har blivit blåare sen igår. Man tror att tårar ska späda ut färgen, men faktum är att den djupnar.

Jag vet inte vad jag ska säga till min gamla mamma när hon ringer och pockar på uppmärksamhet och gråter. Jag vill bara att nån ska säga att de här tre åren av helvete var ett enda stort misstag. Att jag frikänns från skulden av att ha åsamkat lidanden inom familjen. Att allt bara var en ond dröm, att jag får upprättelse. Eller nej… Jag vill inte ha tillbaka nåt, jag vill inte ens ha ett förlåt. Jag vill att min mamma ska vara stolt över mig igen och att hon inte ska skämmas eller gråta.

Det finns inga ord som är snälla som kommer ut ur min mun i kväll. Varje gång jag försöker förklara är det som om jag kastar knivar – verbalt.

Det är för många ljud också. Jag vill, men orkar inte svara på telefonernas envisa signaler eller min hemska sms-harang-signal som ironiserar över den jag är.

Jag vill mest bara att nån ska säga att det var ett misstag och nu gör vi ett nytt försök. Men det farliga växer inuti mig och jag kräks på golvet jag nyss har skurat. Jag vill leva egentligen, men jag vet inte hur man gör. Jag undrar hur den som åsamkade oss allt detta kan fortsätta leva som h*n gör. Det tar ju aldrig slut. Kan man sova gott när man har så många liv på sitt samvete? Kan man möta sina barns blickar och säga:

Jag kränkte inte!

Det undrar jag.

Mina ögons färg har blivit djupare blå sen igår. Men jag ser bara en utväg. Tunnelseende. Och återseenden! Jag längtar. Min resa har börjat.

Read Full Post »