Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kåseri’

Idag Igår inledde lokalblaskan en artikelserie med rubriken Utförsäkrade – nu ligger artikeln ute på hemsidan! Dagens artikel Artikeln handlar om en 60-årig man som efter 30 års arbete som chaufför sjukskrevs. Och nu är han utförsäkrad och får en ersättning på endast 5 800 kronor i månaden. Det är Försäkringskassan betalar ut ersättningen.

Alla dessa pengar (!) – 5 800 kronor – kan mannen förstås inte leva på, men nån hjälp av socialtjänsten får han inte. Först måste hans besparingar ta slut, sen måste han sälja sin gamla bil och SEN kanske han får 3 000 kronor i månaden plus hyran. Notera att mannens åkomma kanske beror på hans jobb. Notera också att det inte finns något mer rent medicinskt att göra för mannen. Notera att han inte har satt sig själv i denna sits.

Mannen säger i ett stort uppslaget citat

Ingen vill anställa någon som är så gammal och sjuk som jag. Vad som återstår är i princip Fyrisån.

Förra året ansökte 130 utförsäkrade i Uppsala om socialbidrag. Enligt artikeln finns det 378 utförsäkrade personer i länet. Av dessa bedömdes 39 procent ha rätt till socialbidrag.

Jag hoppas den här artikelserien inte enbart fokuserar på dem som är utförsäkrade från sjukförsäkringen. Det finns nämligen en stadigt växande klunga människor som blir utförsäkrade från a-kassan.

Att undra vart samhället är på väg kan man ju ägna sig åt, men det löser ju inte de akuta problem som många av oss hamnar i. Visst kanske vissa av oss som hamnar i liknande situationer delvis har oss själva att skylla, men vi måste ju bo nånstans, eller? Jag vet inte hur folk tänker, men jag själv vill inte ta emot varken bidrag eller bostad om jag inte måste. Det finns andra som kanske har större behov än jag. Därför ser jag RÖTT när jag noterar vissa får både bidrag och bostad av det sociala – TROTS att båda vuxna arbetar. Var är solidariteten då? Varför är det OK att bidragsfuska – bland somliga? Jag kan inte se annat än att det är dessa som gör att regler kring sjukförsäkring, a-kassa och socialbidrag hårdnar och drabbar de svagaste i samhället. De som kanske inte är så förslagna eller kan prata för sig lika bra som andra. Skäms på er som fuskar! Var finns er medkänsla med dem som är värre drabbade än ni själva?

Och så tycker jag att samhället har ett stort ansvar och bör gripa in med vettiga åtgärder när personer som mannen i dagens artikel i princip säger att han inte ser nån annan utväg än att ta livet av sig. För så tolkar jag det han säger i citatet. Men jag har själv mötts av total tystnad från myndighetspersoner när jag i klartext har skrivit om mina planer, så jag är inte förvånad att ingen reagerar. Det är bara så fruktansvärt! Fruktansvärt nonchalant att som representant för en myndighet vars uppgift borde vara att hjälpa människor i nöd att totalt ignorera uttalanden om självmord. Har man så många liv på sitt samvete att ens empati har tagit helt slut? Jag bara undrar.

I samma tidning läser jag Lena Kösters kåserande om inredning. Hon skriver:

Mitt hem är min borg. Där är jag trygg och privat. Men hemmet är också min yta mot världen – den del av världen jag bjuder in vill säga. Mitt hem visar vem jag är, vem jag har blivit och vem jag vill vara. Eller? […]

Ja att ha ett hem där man kan vara trygg och privat borde vara en grundrättighet för alla. Men så är det inte idag. Tänk på det när du fnyser åt en hemlös. Tänk på att det faktiskt kan vara du som går där om ett år eller så. Det finns inga garantier i livet, nämligen.

Uppdatering: Ytterligare ett människoöde

Read Full Post »

I lördagens lokalblaska finns ett alldeles jättebra kåseri, signerat Gunilla Lindberg! Hon funderar över detta att man ska vara sitt eget varumärke idag

för annars finns man egentligen inte.

Sig själv kategoriserar hon raskt i nästa andetag:

Tjock tant.

Jag skrattade högt för mig själv och inser att även jag tillhör samma varumärkesgrupp. Och kanske är jag inspirerad av Gunilla Lindberg, som jag haft förmånen att arbeta med – jag som anställd, hon som frilansare – under en längre period. Det var för övrigt under den tiden det var högt i tak på jobbet och man kunde diskutera och bli skitförbannad på såväl chef som kollega – utan att få sparken, typ. Respekten fanns där ändå – mot såväl ung som… lite äldre och oftast klokare, inser jag så här i efterhand…

Och det var Gunilla som agerade vikarierande mamma med min första chef Curt Jansson som vikarierande pappa när jag akut tagits in på sjukhus nån gång för typ 20 år sen eller så.)

Gunilla Lindberg har alltid varit en rolig och lite bitsk tant med ett stort hjärta – jag hoppas att jag åtminstone fått ärva några av hennes gener – även om generna bara var vikarierande!

En annan kolumnist i lokalblaskan är frilansskribenten Katarina Sandström Blyme. Hon skriver mediespalt där ibland på lördagarna. Jag blev överförtjust när jag upptäckte denna vassa penna, snudd på lika elak som jag själv. Fast jag tror inte hon tillhör varumärkesgruppen tant än. Idag berättar hon om en gyllene regel som hon levererar när hon undervisar blivande journalister i konsten att recensera:

Var kritiska till verket men inte till dem som tittar på det.

Men nu har hon insett att det finns ett undantag: folk som bänkar sig framför dumburkarmna för att se

90 minuters fiktionaliserat våld på pinsamt stupid nivå.

Hon talar om dem som ser TV-versionen av Millennium. Jag har själv inte tittat på den, för jag förstår inte riktigt varför jag skulle göra det. Jag har ju liksom läst böckerna och nyligen sett filmerna. Eftersom jag inte har tittat på TV-serien kan jag naturligtvis inte uttala mig om huruvida TV-serien är korkad eller inte. Men jag NJUTER av Katarina Sandström Blymes vassa penna när hon sågar den – jäms med fotSULORNA – liksom folk som är så blåsta att de tittar.  Ja, även här skrattar jag högt åt lysande formuleringar, elakheter och intelligenta noteringar av logiska missar!


En vässad penna kan vara en tants bästa vapen mot idioti.

                                                                                                                                                   Nja, jag tror nog vi ska dra igång en varumärkesgrupp för tanter med vass penna. Jag tror det finns fler än jag själv som skulle kategorisera mig där. Mitt eget varumärke: tant med vass penna. Och tofflor på fötterna…


Ett par mjuka tofflor på fötterna är viktigt att ha som motvikt mot en vass penna om man är tant…

Read Full Post »