Jag läser Alex Schulmans bok Skynda att älska, en bok jag fick mig tillsänd av den kära Fru Hatt. Nej! Jag har INTE läst färdigt än och detta är INTE en recension. Jag vill bara skriva om det typiskt finlandssvenska som jag slås av under läsningen. Och då kan jag ju inte hjälpa att jag jämför våra pappor!
Titeln på boken anspelar på Tove Janssons text till Höstvisa, Syyslaulu. Ett mycket vackert och passande titelval av Alex Schulman, för övrigt. I min bokhylla har jag nothäftet kvar. Pianot, den stora, blanka, svarta 400-kiloskolossen, går snart till Återvinningen.
Jag läser och läser och gråter ibland. För även jag saknar min pappa och är inte färdig med sorgen trots att det har gått tre och ett halvt år. Tyvärr har jag inte som Alex Schulman ett torp att tillgå, genom vilket jag kan ta mig igenom sorgen med hjälp av minnena där. Men det finns ju ett hus som håller på att tömmas…
Fast jag skrattar också under läsningen! Skrattar när Alex Schulman skriver om de typiska pappauttrycken som jag starkt misstänker har med ursprunget att göra! Allan Schulman föddes i Helsingfors åtta år före min pappa* föddes i samma stad. Min pappa hade också en massa lustifika uttryck för sig – jag tror att mamma och jag häcklade honom rätt mycket ibland. 😳
Vid flera tillfällen nämner Alex Schulman sin pappas ARKIV. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta! Detta arkiv, som innehåller ”ALLT” – sparade lappar, tidningsklipp, födelsedagskort, tidskrifter. Min pappa hade nämligen ett likadant! Men nu är det borta. Mamma har under många nätter gått igenom de svarta lådorna, skåpet är nu tömt och arkivet är inte mer. På sätt och vis kändes det rätt att mamma skulle gå igenom arkivet och inte jag. Jag tror inte heller jag hade orkat gråta. För det hade jag gjort. Oändliga oceaner. För jag saknar min lille pappa varje dag och hans finlandssvenska egenheter.
Hela livet i ett arkiv.
Detta att spara på allt måste också vara nåt typiskt finlandssvenskt, har jag kommit på. Gissningsvis har det med kriget att göra. Både Alex Schulmans och min pappa befann sig i Helsingfors under kriget. Båda två kom från ganska välbärgade familjer, men allt går inte att köpa för pengar. Inte under krig. Bilden av skorna gjorda av gulnat tidningspapper har etsat sig fast i mitt bildminne. Dessa skor som farmor en gång visade mig. Det fanns nämligen inte skor att köpa. Och min pappa växte. Hans fötter växte. Till slut klarade hans tår inte av att kröka sig mer i de för trånga skorna. Då tillverkade man skor av tidningspapper. Pappas tår var emellertid krökta för livet.
Sånt sitter jag och tänker på när jag läser Skynda att älska. Och undrar vad som är typiskt finlandssvenskt…
*Min pappa hade en svensk far och en finsk mamma. Hans finska mamma, i sin tur, föddes i Karelen och hade en rysk morfar (från S:t Petersburg) och en finsk mamma. Hans pappas mamma var engelska (från Wymondham). Idag har jag mest kontakt med engelska släkten, men även lite med den finska – min engelska är dock betydligt bättre än min finska…
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 