Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘käpp’

När jag var barn minns jag att mormor och morfar alltid stod i fönstret och vinkade adjö när vi tuffade ner till Småland i familjens ”Bubbla”. Det är dem jag tänker på varje gång jag lämnar Fästmön – för hon står precis som de gamla gjorde i sitt fönster och vinkar adjö. Alltid. Om hon inte är sängliggande eller så, förstås. Det har blivit som en lyckogrej, det där att jag alltid tittar upp och ser min älskade stå där och vinka när jag lämnar henne.


Våra händer.

                                                                                                                                                  Likaså vänder Anna sig alltid om på väg in till jobbet när jag har skjutsat henne och hon har hoppat ur bilen. Hon vänder sig alltid snabbt om och vinkar. Som om det kunde vara sista gången. Den hugger till i hjärtat och kramar om detsamma, den tanken. Tänk om det är sista gången…

Att handhälsa tycks vara nån sorts popularitetsgrej, för vissa år är det inne, andra år inte. För mig är det en självklarhet att handhälsa och presentera mig första gången jag träffar nån som jag ska umgås med ett tag – om så bara på gatan i fem minuter därför att det är nån som Anna känner. Jag hade ett X som hade en otrevlig vana att förekomma mig när vi mötte några av hennes bekanta på det mest fläppa sätt:

Och det här är min nya.

Min nya… Min nya vad? Slav? Käpp? Kaffekopp? Jag kände mig förminskad till en sak. En sak som inte kan tala själv och berätta att hon faktiskt har ett namn, också.

Vissa människor har det känts extra bra att skaka hand med. Jag minns första gången jag handhälsade på Annas ex-man. Det var en inte helt enkel situation för oss nån av oss. Jag var visserligen förvarnad, men naturligtvis fruktansvärt nervös. Och Jerry var skittuff som vågade, särskilt som det fanns personer som informerade honom om vilken otäck människa jag var.  Många tycker nog att det är konstigt att Jerry och jag blev så goda vänner som vi faktiskt är idag, men tänk efter lite, så inser du kanske att det inte är det. Dessutom är det väldigt praktiskt att vi har en fungerande relation eftersom Anna och Jerry har tre barn tillsammans som vi ”samarbetar” kring – de som föräldrar, jag som extra vuxen. Därmed inte sagt att resan fram till vänskapen var enkel. Det var den inte. Jag tyckte många gånger att han var en idiot och vad han tyckte om mig vågar jag inte ens tänka på. Idag är jag glad att vi tog varandra i handen den där gången på MacDonald’s. Att ta varandra i handen och hälsa var ett stort steg för oss och, inbillar jag mig, inledningen till en djup vänskap.

Read Full Post »

Det blev alldeles perfekt väder för en tur in til stan och årets Kulturnatt! Det hade regnat lite på dan, så jag var lite orolig att det skulle ösa ner till kvällen. Så blev det inte!

Vi tog bussen in vid 17.30-tiden. Det funkar ju liksom inte med parkering en sån här kväll. Både Anna och jag var jättetrötta – Anna hade inte sovit så mycket i natt och dessutom jobbat klockan 7 – 16, jag var bara i mitt vanliga skick av matthet. (Jag överväger starkt att öka medicindosen, men jag tvekar på grund av illamåendet.) Som vanligt var vi lite yra, men vi vimsade ner till Galleri London för att se en fotoutställning med bilder av Jonas Linell. Mycket läckra såna! Det kändes lite dumt att fota foton, så jag försökte i stället fota en text och några bilder från Galleri London. Galleriet var nämligen offentlig toalett på Fyristorg i ett tidigare liv, faktiskt när jag flyttade till stan 1982!.. Och jag kan meddela att det fortfarande luktar… offentlig toalett där… (När man ser min bild nedan förstår man att det bara är såna som Jonas Linell och inte jag som får ställa ut bilder…)


Förargelsens hus – den underjordiska toaletten ”London” byggdes på Fyristorg under 1920-talet. Toaletten kallades London i folkmun för att man associerade till Londons tunnelbanesystem.

                                                                                                                                                       Sen insåg Anna att blodsockernivån var låg och hon bjöd på kycklingcurry med ris från ett thaigatukök. Vi intog vår måltid först ståendes eftersom alla andra hade snott alla sittplatser, men snart fick vi också slå ner våra owövar. Vi hade för övrigt inga käppar i dem, så det gick bra att sitta.


Först fick vi stå och äta, men sen fick vi sitta.

                                                                                                                                                              Efter maten blev jag nödd och tvungen att söka upp en toalett och eftersom London numera är Galleri London gick det ju inte så bra att kissa där. Vi traskade till närbelägna Upplandsmuseet där jag stod i toakö medan Anna snokade lite. På väg ut genom grindarna försökte jag fånga ängeln på Domkyrkans tak, men man ser den knappt på min bild…


Den är omöjlig att fånga på en bra bild, ängeln!

                                                                                                                                                       Uppåt S:t Eriks torg var en del bodar öppna. Där pysslades och sysslades det med slöjd av olika slag, bland annat riddarsömnad. Ja alltså, man sömmade inte riddare utan kläder och accessoarer till desamma. Det luktade inte gott i bodarna. Det luktade… otvättade riddare, tror jag. Och så var det nån bod med växter och örter och en kudde av vide och UJ! ETT BRUNÖGA!


Ett brunöga mitt bland videkuddar och annat slöjdaktigt.

                                                                                                                                                           När skrämselhickan upphört strosade vi bort till Studentbokhandeln. Förra året gjorde Anna ett fynd där i form av en bok om kiss, tror jag. Den här gången hade vi ingen sån tur och när en mässingskvartett började blåsa ut blåste vi också ut – genom dörren. Jag var skapligt trött, men stod fortfarande på benen! Färden gick till gågatan där vi kikade på bokborden och äntligen hittade Anna nåt som hon köpte.

En Kulturnatt utan godisinköp går ju inte. Vi traskade neråt Fyristorg igen och inhandlade choklad med jordnötter och var sin kompakt kokosboll. Just nu mår jag illa av blotta tanken på choklad, men jag ska baske mig smaka en bit senare i kväll bara för att. På väg till bussen stannade vi också och köpte remmar. Jag har ätit en halv kolarem och det räcker bra.

Men innan dess passerade vi ett skyltfönster som aviserade BRUD-REA! Det lät ju spännande, så Anna stannade och tittade in.


BRUD-REA! Men vad kostar tjejerna egentligen??? Inga priser…

                                                                                                                                                             Men IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII! En spindel!


Something old, something new, something borrowed, something blue… But definately NOT… a spider. A very DEAD spider…

                                                                                                                                                            I slutet på gågatan träffade vi Annas kompis M och hennes familj. De satt och pustade ut på en bänk och planlade resten av kvällens aktiviteter. Själva hade Anna och jag tankar på att se Waldorfskolans eldshow i Botaniska trädgården – nåt som ska vara nåt alldeles fantastiskt! – liksom att traska runt på spökvandring på i Vasaborgen på Slottet, men som de spöken vi är åkte vi hem, slängde upp benen och tog var sitt glas mineralvatten med citron.

Jag är mycket trött och matt, men alla tänder är hela och jag har inte spytt. Spik nykter är jag också, men vit har jag varit i flera veckor nu. Det känns som om kroppen tackar för det!

Read Full Post »

Egentligen vet jag inte om uttrycket ha e käpp i owöva härstammar från Östergyllen alls. Men eftersom en mig före detta närstående person – som var född och hade bott där längre tid än jag själv – svängde sig med detta uttryck får det bli så. Protestera om du har annan åsikt eller kunskap!

   +
= Ha e käpp i oöwa

                                                                                                                                                         Att ha e käpp i owöva har två betydelser: en mer fysisk, en annan mer metafysisk. En person som har e käpp i owöva lämnar alltid dörrar öppna bakom sig, det vill säga glömmer alltid att stänga efter sig. Det är käppen som så att säga förhindrar detta. Men metafysiskt innebär uttrycket förstås likadant – en person som inte kan stänga dörrarna – till det förflutna.

Och nu ska jag bli lite djup…

Precis innan Fästmön väckte mig med den mjukaste pussen i morse låg jag i sömnen och filosoferade kring det här uttrycket. En person som inte stänger faktiska dörrar efter sig kan ju vara fruktansvärt irriterande! Tänk om alla dörrar hemma stod öppna – hela tiden – för att NÅN inte fixar att stänga efter sig… Jag skulle bli gaaalen! Ja, gaaalen med tre a:n!

MEN… själv är jag en person som har svårt för att stänga de där metafysiska, dörrarna bakåt, dem som jag har öppnat själv. Det ÄR verkligen dags att stänga dem alla, stänga dörrarna och på så vis stänga ute alla gamla oförrätter och puckon som man inte vill ha kvar i sitt liv. Hur svårt kan det vara? Det är väl bara att ta ut den där käppa ur owöva, eller?… INNAN nån blir gaaalen på mig…

I’m working on it…

Read Full Post »