Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘känslig’

För ett bra tag sen spelade jag in den norska filmen Max Manus (2008) från SvT 1. Jag gissade att det var en djup film och jag sparade den till ett speciellt tillfälle. I kväll blev det ett sånt tillfälle och Fästmön och jag tittade på den tillsammans. (Fast egentligen skulle vi se en annan film, men om detta kommer ett särskilt inlägg senare.)


En film som inte lämnade en oberörd…

                                                                                                                                                                  I kväll blev det rödvin. Rödvin blir i alla fall jag känslig av ibland. Men den som inte blir berörd av den här filmen, den personen är nog totalt oförmögen till empati och andra känslor.

Filmen är baserad på en sann historia om den norske motståndsmannen Max Manus. Han var en av de största sabotörerna och sprängarna under andra världskriget. Men först deltog han i finska vinterkriget. När Norge sen kapitulerade mot Tyskland började han med mindre motståndsarbete som att sprida anti-tyska texter och flygblad. Så småningom utbildades han i Skottland innan han återvände till Norge för att arbeta i motståndsrörelsen.

Det här är en viktig film, en film som berör. Se den, för f*n! Högsta Toffel-betyg!

Read Full Post »

Ur Sista samtalet av Stephen Booth:

[…] – Visste ni att en häst är lika intelligent och känslig som ett sjuårigt barn? frågade Hurst.
Men det imponerade inte på Fry. Visst kunde sjuåriga barn vara jobbiga… men de brukade inte bajsa på ens skor utan anledning. […]

Read Full Post »

I lördagens Dagens Nyheter hittade jag en intressant artikel om hur svenska tidningar hanterar hatet på nätet. Det handlar främst om debatten som försiggår i kommentarsfälten på tidningarnas hemsidor. Jag har ju noterat att tidningar allt oftare stänger av kommentarsfunktionen och det är nåt jag har funderat över.

Vad handlar det om, egentligen? Ett sätt att stoppa läsarnas möjlighet till yttrandefrihet? Nej, enligt tidningarna själva handlar det om att sätta stopp för näthatet. För tillfället är detta aktuellt genom attackerna i Norge. Och det var en norsk tidning som satte stopp för kommentarerna kring denna händelse för nån vecka sen.

Svenska tidningar då? Ja, det finns två sätt att hantera kommentarerna på. Antingen förhandsgranskas de innan de publiceras eller så publiceras de direkt och efterhandsgranskas – med risk för att de då tas bort.

När det gäller förhandsgranskning är det den ansvarige utgivarens skyldighet att se till att detta efterföljs – annars kan det bli efterverkningar. Men efterhandsgranskning blir alltmer populärt och följer Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor. Då är man skyldig att ta bort kommentarer som bryter mot lagen, till exempel hetsar mot folkgrupp, men man kan inte själv dömas för brottet.

En del tidningar kör ett mellanting och låter externa företag sköta granskningen i efterhand. Man kan ha registrering av kommentatorer. Ibland händer det att vissa tidningar inte lägger upp nån kommentarsfunktion vid en del artiklar.

Personligen tycker jag att det är tråkigt att man stänger av möjligheten till kommunikation med läsarna. Gissningsvis blir det svårare på olika sätt att kommentera och att kommentera anonymt blir, eller är kanske redan, omöjligt.

Jag tänker också på hur jag gör med min egen blogg. För att en kommentar ska publiceras krävs en första registrering och ett godkännande av mig. Först därefter publiceras automatiskt alla kommentarer av samma kommentator – förutsatt att denne inte stavar fel, lägger med för många länkar, byter adress eller så. Då måste jag göra ett nytt godkännande. Kommentatorns identitet utåt sett, mot läsarna av bloggen, kan vara hur anonym som helst. Det är bara jag som vet avsändarens adress. Jag kan välja att stänga av kommentarsfunktionen om jag vill det. Jag kan också välja att lösenordsskydda vissa inlägg. Då får den nyfikne höra av sig till mig och be att få lösenordet. Jag kan också skriva helt privata inlägg som bara jag själv kan läsa. Och så kan jag blockera vissa kommentatorer.

Jag gillar inte censur, men kränkande kommentatorer som Bo, Lennart, Sven och Bitten och allt vad de kallar sig har jag valt att blockera. De är inte välkomna på min blogg över huvudtaget, trots att de tycks älska att hänga här. Lösenord får endast vissa närmast sörjande.


Webbtroll är inte välkomna hos mig, men det vill de tydligen inte förstå.

                                                                                                                                                             Och så, sist men inte minst: jag svarar på ALLA publicerade kommentarer! Så om du kommenterar, räkna med att du får svar – förr eller senare (oftast förr).

Men åter till svenska tidningar nu. Varför har en del kommentarsmöjligheter till sina artiklar på nätet? Ärligt talat går jag på journalisten Anders Mildners linje och tror att tidningarnas främsta mål inte är att få många kommentarer på sina artiklar utan många besökare på sin hemsida. Många tidningar är inte alls intresserade av kommunikation med läsarna utan bara information. Fast om man inte tar diskussionen blir det ju bara tomt och tyst, eller hur?

Någon ser kanske kommentarsfunktionen som läsarnas möjlighet att diskutera med varandra. Personligen tycker nog jag att det är betydligt intressantare att diskutera med artikel-/inläggsskribenten!

När det gäller kommentarer på min blogg har jag blivit känsligare med åren. Vissa perioder har jag varit till döden trött på alla påhopp, goda råd som blir helt fel när man inte har alla fakta, huvudklappningar och förföljelser av webbtroll. Då slår jag bakut! Men samtidigt välkomnar jag dialogen – om den sker kring ämnet och kanske inte kring min person. Den som vill diskutera min person kan hellre ringa, mejla eller prata direkt med mig. Allt behöver inte dryftas i bloggen! Jag använder nämligen ofta bloggen för att skriva av mig och vill varken få goda råd eller påhopp – om jag inte ber om det! (Ja, jag vill bli påhoppad när du tycker att jag går för långt!)

Vad tycker du om kommentarsmöjligheten hos dagstidningar och hos bloggare? Är det nåt värde i att kunna föra en dialog om en artikel eller ett inlägg?

Read Full Post »

En berättelse om min vän Rippes resa i vården. © Rippe och Tofflan.

Onkologen
Dags för första cytostatikabehandlingen. Dessförinnan ska en port-a-cath sättas in. Väntar på tid till venportmottagningen, men inget händer. Jag ringer – och det visar sig att det inte har kommit någon remiss från onkologen. Efter fem (!) telefonsamtal till onkologen och till venportmottagningen, lyckas jag få en tid, i sista minuten, dagen före första cytostatikabehandlingen.

Man ska vara frisk och stark för att kunna vara sjuk, har någon sagt. Man ska orka att ordna saker själv, alltså. Ska det vara så?

På onkologen finns inte heller någon som helst kontinuitet, trots att den första sköterskan jag träffar säger att högst två sköterskor ska man behöva träffa. Jag träffar fem sköterskor under mina sex cytostatikabehandlingar… Den sista av dem är Lina Escobar som jag träffar två gånger. Ett stort fång rosor till henne, hon är en pärla! Där kan vi tala om empati och gott omhändertagande! Lina Escobar är den enda som kollar blodtrycket, vad jag kan minnas. Jag vet inte om man ska göra det, men det känns som att det är viktigt när man får cytostatikagifter i sig…

Jag får även fel information angående svininfluensavaccin. Jag tog den första sprutan på mitt jobb och frågar om jag kan få den andra sprutan här. Jo då, det ska gå bra, får jag till svar. Men det visar sig vara fel, det finns inte en chans att ta sprutan på onkologen, det ska man göra på det ställe där man tog den första. Men det var bara det att jag inte kunde göra så eftersom det var ett engångstillfälle på jobbet. Tur igen att primärvården och husläkare fungerar, för där får jag hjälp.

Under strålbehandlingen sedan vill jag ha ett extra läkarbesök för att kunna försäkra mig om att jag kan åka utomlands efter avslutad behandling. Före behandlingen den gången säger sköterskan att hon ska ordna en tid och sätter igång behandlingen. Efter behandlingen kommer hon in och säger att jag inte behöver någon läkarkonsultation, jag kan åka ändå, jag kan ju sitta i hotellobbyn medan de andra solar! Oförskämt! Som tur är finns det även trevliga sköterskor där och jag får dessutom en läkartid.

Ny knöl
Efter att ha hittat en ny knöl i somras, och fått remiss till mammografin från onkologen, får jag vänta på tid till mammografin länge. Z har redan hunnit hjälpa mig att ordna en tid på Sophiahemmet när det plötsligt dyker upp en tid här i Uppsala dagen därpå! Även på provsvar får jag vänta länge. Jag går till min husläkare i ett annat ärende och hon kan ge mig ett besked drygt en vecka innan jag får svar via onkologen. Jag har då ringt till onkologen upprepade gånger men får inte något besked, svaret har inte kommit, får jag veta. Men husläkaren kan ju hitta svaret och ge mig besked… Primärvården har återigen den fungerande vården! Till slut kommer svaret, med B-post…

Jag är mycket missnöjd med det bemötande och omhändertagande jag har fått. Jag ifrågasätter kompetensen på vissa håll, omhändertagandet och kontinuiteten i cancervården på Akademiska sjukhuset.

Vad gäller kontinuiteten verkar den i alla fall fungera ganska bra för andra patienter som jag känner till, till exempel ett fall där patienten är en känd och viktig person i samhället. Jag får en otäck känsla av att man gör skillnad på patienter, att en vanlig patient som dessutom har ett utländskt namn, kanske inte får samma omhändertagande…

Kontinuitet är oerhört viktigt i all vård, för alla patienter och för en cancerpatient i synnerhet. En cancerpatient är fruktansvärd rädd, känslig, utsatt, i en ny situation i livet och helt i händerna på personalen. Patienten behöver allt stöd av läkare och sköterskor som som är väl bekanta med dem de vårdar. Trygghet och förtroende skapas genom igenkännande och kontinuitet.

Jag hade turen att få komma till Alfta-rehab under en vecka och träffa andra bröstcancerpatienter. De pratade alla om ”sin onkolog” – jag har inte en egen onkolog, jag träffar sex (!!!) stycken under min behandlingstid på onkologen, kommer inte ens ihåg namnen på alla….

Men, det allra, allra värsta som hände mig var ju förstås att jag fick fel besked. Det är någonting som bara inte får hända! Jag tror ingen människa kan gå igenom något sådant utan att få bestående psykiska men. Det är någonting som du aldrig någonsin kan glömma. Minnet kanske bleknar med tiden, men ögonblicket finns alltid där och kommer brutalt upp till medvetandet då och då…

Som du förstår har jag fått kämpa, ordna saker och ting själv hela tiden, fixa tider, fråga efter anvisningar och information, ta emot oförskämda kommentarer och allt detta när jag varit sjuk, allvarligt sjuk, och gått igenom tuffa behandlingar, varit rädd, skör, orkeslös.

Om du har orkat läsa så här långt hoppas jag att du kanske har fått en liten uppfattning om hur det kan gå till när en cancerpatient omhändertas på Akademiska sjukhuset.

Jag har inte gjort någon HSAN-anmälan, och det är nog lika bra det, eftersom ändringen av patientsäkerhetslagen inte längre gör det möjligt att ”pricka” en enskild person och det är jag egentligen inte ute efter heller.

Men, eftersom jag anser att det felaktiga beskedet jag fick om icke cancer/cancer inte bara beror på bristande kompetens, utan även till stor del på rutinerna på kirurgen ska jag nog så småningom försöka samla krafter till en anmälan ändå. För någonting måste man kunna göra för att förhindra att sådana här misstag sker igen.

Min mardröm nu är förstås att jag ska få återfall eller metastaser. Hur blir det då, hur fungerar vården, hamnar jag i samma helvete igen i så fall? Orkar jag vara på min vakt och ha koll på allting? Behöver jag det? Ska jag inte kunna få bli väl omhändertagen och kunna lita på att personalen kan sitt jobb och att vårdens rutiner fungerar väl?

Rippe, januari 2011

Read Full Post »

På uppdrag av Systerdyster, en mycket klok syster, kommer här nu en tacksamhetslista för dagen och stunden. Ingen ordning eller värdering i tacksamheten, bara en vanlig listjävel om 100 jävla tacksamma företeelser i mitt liv:

  1. Som sagt, vatten i kranen idag.
  2. Jag mår rätt bra trots infektion, brister och sånt.
  3. Jag kan se.
  4. Jag kan gå.
  5. Jag kan höra.
  6. Jag har en älskad vid min sida – OCH jag har fått en familj genom henne inklusive en pappa.
  7. Människor – såväl okända som kända –  är så snälla mot mig och skickar bokpaket och vykort.
  8. Många skriver så vänliga och rosande kommentarer här på bloggen.
  9. Min blogg är min räddning!
  10. Min mamma bryr sig om mig.
  11. Jag fick en jacka av Anna häromdan. En jacka som har hängt i hennes garderob ett tag och som var så gott som ny. Den räcker ända till dunjackan!
  12. Min bil startar varje dag.
  13. Jag slipper göra en stor service på bilen i år, vilket gör det lindrigare ekonomiskt.
  14. Jag hade pengar att unna mig lite naturgodis idag.
    Exotic snacks!          
  15. Jag har vänner som bryr sig.
  16. Jag fryser inte.
  17. Jag svälter inte.
  18. Jag har en älskad pappa i mitt minne.
  19. Jag kan känna.
  20. Jag har ännu en tid kvar på min prenumeration på lokalblaskan.
  21. NÅGRA grannar hälsar fortfarande på mig.
  22. Jag har en fin TV.
  23. Jag har en tejpad mobil, men den fungerar.
  24. Jag kan läsa.
  25. Jag har sköna tofflor att gå i inomhus.
  26. Idag har jag en vän att ringa till.
  27. Jag fick en skön promenad idag.
  28. Jag har fortfarande tak över huvudet.
  29. Jag har fortfarande pengar på banken.
  30. Jag kom ihåg att gratta en vän på namnsdagen idag.
  31. Idag har jag ingen värk.
  32. Det är tyst och skönt i huset.
  33. Mamma sa att jag får post från henne.
  34. Jag har inte skoskav.
  35. Min trasiga känga är lagad inför vintern.
  36. Jag har en hög med spännande böcker som jag inte har läst än.
  37. Vi hittade bra presenter till vårt födelsedagsbarn.
  38. Jag ser ett vackert träd utanför mitt fönster.
  39. Jag är fri att gå ut när jag vill.
  40. Jag har ingen chef.
  41. Jag fick en rabattkupong från ICA på 25 kronor idag.
  42. Jag kan använda skrivandet för att komma igenom svårigheter.
  43. Jag har överlevt en av de svåraste kriser jag gått igenom med exakt 21 månader idag.
  44. En före detta vän tog kontakt med mig härom dan och pratade med mig.
  45. Jag har modet att säga adjö till människor som jag inte vill ha i mitt liv längre.
  46. Jag har modet att höra av mig till vänner och bekanta som har mist en närstående.
  47. Jag har en säng.
  48. Jag har elektricitet.
  49. Jag har en dunjacka till vintern.
  50. Jag har fått ett mejl från en vän alldeles nu!
  51. Jag har tillgång till dator med internetkoppling.
  52. Jag kan ha mina kontaktlinser igen.
  53. Jag har humor.
  54. Det finns nåt gott i alla – även i mig.
  55. Jag blir rörd över omtänksamhet, känner att den alltid är lika oväntad.
  56. Jag väcktes med en puss i morse.
  57. Jag sover gott på natten.
  58. Onda Lårkan var bara en ytlig propp.
  59. Jag är en jävel på att skriva listjävlar.
  60. Jag kan blockera dem som får mig att djupdyka.
  61. Jag är känslig.
  62. Jag har många fina bilder på min familj – nu levande och inte längre levande personer.
  63. Jag minns hur man stämmer en gitarr.
  64. Det finns toalettpapper.
  65. Jag är inte rädd för poliser.
  66. Jag har Allhelgonahelgen i Stockholm att se fram emot tillsammans med Anna.
  67. Det går fler tåg.
  68. Jag behöver inte åka buss.
  69. Att skriva en tacksamhetslista är precis en sån utmaning jag behövde idag.
  70. Jag behöver inte sjukskriva mig om jag blir sjuk. Ingen bryr sig. Än så länge.
  71. Jag har sex år kvar och väldigt lite att betala på mitt bolån.
  72. Det är många jag ser fram emot att träffa, framför allt bekantskaper genom bloggen!
  73. Jag slipper DLF*.
  74. Jag har gjort en döskallelista som uppdateras löpande och som bara jag kan se.
  75. Jag kan skratta.
  76. Jag kan gråta.
  77. Jag kan säga TACK!
  78. Min fästmö förstår mig!
  79. Jag vågar knacka på stängda dörrar.
  80. SOS slapp bli en grönsak.
  81. Jag kan välja att blunda.
  82. Mitt horoskop sa att jag är en vinnare idag.
  83. Min mamma trivs i sitt nya hem.
  84. Idag var det INGEN räkning i postboxen!
  85. Det är roligt att twittra trots att det inte funkar att twittra från mobilen.
  86. Jag har gjort två människor glada idag har de sagt.
  87. Min lingonvecka slutade idag!
  88. Jag kan gå omkring i slafskläder på dagarna – ingen bryr sig.
  89. Jag har skrivit en halv bok. Ungefär.
  90. Där jag bor får jag uppleva fyra årstider.
  91. Jag har fått uppleva så mycket.
  92. Jag har lärt mig den hårda vägen att inte lita på människor, men också att tro dem om gott.
  93. Att lära sig ödmjukhet är en utmaning!
  94. Jag har snart skrivit etthundra saker/företeelser som jag är tacksam över.
  95. Jag har stora fötter och står stadigt.
  96. Jag kan fika när jag vill på dan utan att nån har synpunkter på när, var, hur och med vem. Eller vilka samtalsämnen som kommer upp.
  97. När jag hör vissa utbrott från underjorden är jag glad att jag inte har egna barn.
  98. Jag är inte fullkomlig men jag är utvecklingsbar!
  99. Jag behöver inte ägna timmar åt att sminka mig varje dag – inte för att jag är skitsnygg utan för att jag bara inte sminkar mig.
  100. Jag har klarat av den här uppgiften – och det trodde jag inte!


Belöningsdags!

Read Full Post »

Skjutsade in Anna till Stormarknaden på förmiddagen. Elias behövde både skor till gymnastiken i skolan och varma vinterstövlar. Och det verkade som om inköpsrundan var lyckad för Anna kom ut med två påsar. Nu återstår för den lille mannen att prova skodonen. Ifall de måste bytas får jag åka in och göra det i morgon, för Anna jobbar och är på planeringsdag ända till halv fem.

Under tiden Anna strosade runt på Gränby åkte jag hem till mig. Fortsatte en jobbig mejldiskussion med en VÄN och den avslutades nyss. Jag har bestämt mig för att jag måste sluta vara så känslig och dippa – allra helst när det gäller företeelser jag inte känner till. Allt kan rimligen inte vara mitt fel även om jag är superbenägen att ta på mig skulden för mycket. Det viktiga i kråksången är emellertid att man reder ut saker och ting och jag tycker att det är utrett nu. Det sparar både tårar och oro.


Det man inte känner till bör man ta reda på så att man inte blir orolig och ledsen. Och så ska man kolla att man uppfattat rätt, så det inte blir tokigt och man går och funderar en massa. Men jag vet fortfarande inte vem som bor här inne, i den hemliga trädgården…

                                                                                                                                                       Jag tog en välbehövlig dusch och tvättade mitt superskitiga hår hemma. Under tiden gjorde datorn en virusgenomsöknig – det är perfekt när man kan göra två flugor på smällen, så att säga!

En timma senare hämtade jag Anna och vi for vidare till X-shopen där vi hittade en liten och en JÄTTESTOR (jämfört med vanliga mått mätt) sak som ska föräras en 16-åring på fredag. Nu väntar vi bara med spänning på vad tjejen ifråga vill ha för födelsedagsmiddag… Vi hoppas också att pappsen kommer och dinerar och äter tårta med oss.

Jag har varit och hämtat Elias på skolan och Anna gav honom lite eftermiddagsfika med macka, saft och äpple. Anna vilar en stund, det blev alldeles för lite sömn i natt, och jag sitter i köket och hamrar på min lilla leksak, hostar och snorar. Tvättmaskinen gör sitt i badrummet.

Linn är en tur på höstmarknaden på Vaksala torg. Tyvärr blev det ingen sån för oss. Det känns ganska meningslöst när vi inte har nåt just att handla för. Visst kan man åka och titta, men sen blir man ju sugen på allt möjligt och då är det bäst att avstå.

I afton ska Anna göra egen gulaschsoppa. Det ska bli spännande – för alla parter eftersom hon aldrig gjort egen tidigare.

Read Full Post »

  1. Så beskriver jag min utsida:
    Tjock mage, stor näsa, blåblåa ögon och ett hår som aldrig vill göra som jag vill. Närsynt och stora fötter, elefantöron. Självsäker. Luvatröja, jeans och Pride-kedjan. Ganska långa fingrar och ögonfransar.
  2. Så beskriver jag min insida:
    Känslig, typ sårar du mig är du ”död” för mig. Och du vill INTE bli min fiende, jag lovar… Omtänksam, snäll, elak, rädd, orolig, osäker. Monogam. Arg och ledsen, men knasig humor. Lojal. Arbetsmyra. Ironisk. Fåfäng.
  3. Det gör jag aldrig:
    Kör bil när jag har druckit alkohol.
  4. Det gör jag ofta:
    Bloggar.
  5. Det sämsta jag har gjort:
    Jag var otrogen en gång i ett förhållande. Otrohet är aldrig OK.
  6. Det bästa jag har gjort:
    Slutade röka efter nästan 30 år.
  7. Jag avskyr:
    Rök. Folk som är okoncentrerade när de kör bil. Cyklister som tror att de har nio liv. Att diskutera politik – jag har alltid andra åsikter än ”alla andra”.
  8. Jag gillar:
    Konstruktiv kritik. Diplomati. Vänner som kan både rosa och risa och ändå finns kvar. Sudoku.
  9. Jag hatar:
    Folk som talar om för mig hur jag ska göra om jag inte har bett om råd/hjälp. Falska människor och svikare.
  10. Jag älskar:
    Anna
    . Och så böcker, förstås!
  11. På min önskelista:
    Ett jobb står överst, sen är det nog bara böcker.
  12. Fem prylar jag inte kan leva utan:
    Datorn, mobilen, böcker… Äh, kommer inte på nåt mer.
  13. Fem prylar jag KAN leva utan:
    Förstår inte frågan, kanske… kassettband..?
  14. Äter helst:
    Kryddstark mat. Pasta. Pizza. Chilibågar. Druvor. Choklad (när jag inte mår illa.)
  15. Äter aldrig:
    Kött av nöt eller gris eller inälvsmat, surströmming… öh… kommer inte på nåt mer…
  16. Dricker helst:
    Vatten. Mjölk. Kaffe. Öl. Rött vin. Champagne.
  17. Dricker aldrig:
    Dålig sprit. Dan efter.
  18. Samlar på:
    Klipp. Böcker, kanske man kan säga. Samlade på prydnadsägg en gång i tiden liksom frimärken… Äkta vänner. Positiva upplevelser.
  19. Vill jag helst ha i postboxen:
    Ett brev där det står att jag har fått ett jobb. Eller ett bokpaket! 😉
  20. Vill jag helst slippa:
    Människor som bara är nyfikna och inte har egna liv utan snokar i mitt – och som vet om att jag helst vill slippa se dem! (Varför envisas?)
  21. Skrattar åt:
    Annas tokerier!
  22. Gråter över:
    Kalla människor som har huggit mig i ryggen utan att blinka. Tårar av rörelse när den som hatat mig säger att h*n gillar mig.
  23. Blir varm av:
    Människor som visar mig omtanke. Lojalitet och när nån vågar stå upp för mig.
  24. Blir kall av:
    Falska människor som utnyttjar systemet och kringgår regler – vilket får till följd att lagar och regler hårdnar och oskyldiga drabbas. Skvaller.
  25. Hårdaste läxan/läxorna:
    Lita aldrig på nån utom den du älskar – även din bästa vän kan nämligen svika dig när du minst anar. Bli lite mer ödmjuk och se inte tillvaron i enbart svart eller vitt. Lär dig förlåta. (Jag har klarat en och en halv av dessa tre.)

Read Full Post »

Återigen pågår det ett krig i bloggvärlden. Den här gången mellan Marcus Birro och Rickard Engfors med flera. Det är synd. Det är väldigt synd. För jag tycker att flera av de krigande har sunda och bra åsikter. För det mesta.

Marcus Birro skriver i sin blogg att han tycker att det var roligare förr i tiden när folk var arga på honom. Han känner sig straffad för att han har twittrat negativt om Pridefestivalen, som han benämner veckan som gick. Han känner sig också anklagad för att vara lättstött, indignerad, känslig.

Jag tror inte att det var roligare förr när nån var arg på en. Jag har ofta stuckit ut hakan – och folk BLIR arga, det är oundvikligt när man är kritisk och har åsikter. Men att vara känslig ser jag inte som nåt negativt, snarare som nåt mycket mänskligt och mycket fint.

Däremot ser jag på Pride med lite andra ögon än både Marcus Birro och Rickard Engfors. Jag ser inte heller Pride som en festival i första hand. Jag kan förstå om paraden kan upplevas som en karneval i färger och människor av alla de slag. Det är ju de spektakulära som syns, de ”vanliga grå” finns där också, om än inte lika synliga.


Jag är rätt grå, till exempel.

                                                                                                                                                         Pride är inte heller nåt spektakel. Det är en vecka om året som utvecklats ur de tidigare homosexuella frigörelseveckorna. En vecka om året när HBTQ-folk kan vara sig själva till hundra procent. I Stockholm, framför allt. För det finns även Pride-veckor i mindre städer, men i Stockholm vågar man synas lite mer.

Det är nämligen så att det inte alltid är så lätt att bara få vara den man är – med sina fel och brister – i sin hemstad. Och när såna som jag kanske också är invandrare, arbetslösa, sjukskrivna, frånskilda – då blir det dubbelt jävligt.

I år är det valår. Det är också första gången jag noterar att samtliga partiledare på ett eller annat sätt deltog i Pride. Var var de alla de andra åren?

Att raljera om nåns ofödda barn är simpelt. Det är extra elakt om det handlar om ett barn som har änglasyskon. Att raljera om transpersoner är också simpelt. Dessa människor för ofta flera kamper. Att uttrycka sina åsikter är inte simpelt. Det är att våga. Men man får vara beredd på käftsmällar när ens åsikter inte passar in. Käftsmällar i form av kommentarer som är så kränkande att jag inte kunde publicera dem till inlägg som handlade om hur media bevakade Pride.

Marcus Birro och Rickard Engfors, två personer som har åsikter, som är smarta och som är känsliga, kreativa, konstnärliga, kompetenta. Kliv upp ur sandlådan och respektera varandra i stället för att käbbla.

Read Full Post »

« Newer Posts