Äntligen höst – och lite röst!

Ett höstligt, men mest röstligt inlägg.

---

 

Det regnar och är härligt!

I morse var det underbart gott att sova! Skälet är enkelt: regnet vräkte ner utanför. Det finns inget som söver mig så bra som ljudet av regn mot tak och fönster. Så det blev lite sovmorgon, ända till 7.20. Och regnar gör det fortfarande. Nog vet jag nån i familjen som inte är så förtjust i regn för att håret blir knollrigt. Men jag som ser det knollriga håret utifrån tycker bara att det är gulligt. Nu ska jag emellertid inte se det knollriga håret idag, troligen, utan jag ska stanna inomhus och göra annat. Lyssna på hur det fortsätter att vräka ner och hur höststormarna ruskar om mitt hus. Sen kan ”alla andra” gnälla och klaga bäst de vill. Typ såna som har jobb och bara gnäller på sina jobb gnäller säkert på vädret och hösten också.

Jag vet inte vart dagen igår tog vägen. Jag kollar vad jag skrev igår och jag kollar mina lappar och kalendrar. Sen minns jag: jag städade. Eller jag började städa och ska fortsätta idag. Vissa leder påminner mig fortfarande om att de finns. Detta i sin tur påminner mig om att jag måste ringa min mottagning idag för att förnya recept på magpillren och salvan. Salvan har jag klarat mig utan ett tag, men det är inte helt optimalt för vissa ställen är irriterade. Magmedicinen klarar jag mig utan en dag, kanske två, innan jag börjar kräkas. När jag tänker efter spelar det egentligen ingen större roll, jag är ju mest hemma. Fast i morgon ska jag ju göra en intervju i en affärsrörelse. Inte så bra då ifall en spyr ner varorna som ska säljas…

Jag kunde lika gärna ha ringt på den här, för jag fick inte prata med nån levande människa.

Så! Nu kan jag pricka av receptförnyelsen! Tror jag… Min mottagning, privat förstås, har blivit så infiltrerad av jättekolossen som ska ha ansvar för länsinvånarnas vård och omsorg att jag för första gången sen jag blev patient vid mottagningen inte fick prata med en levande människa. Vid receptförnyelse brukar en alltid bli uppringd. Idag sa en inspelad röst vad jag skulle säga. Sen hamnar mina e-recept på apoteken – om fem dar. Fy så dåligt! Tidigare var det samma dag.

En bra sak var i alla fall att jag fick använda min röst. Det gjorde jag inte igår. Tror jag. Jo, det gjorde jag visst – kring midnatt. Det verkar som om det har kommit nytt folk vägg i vägg. De tyckte att det var en bra idé att börja spöka spika en kvart före spöktimmen. Det tyckte inte jag, som just höll på att somna då (de spikade i rummet vägg i vägg med mitt sovrum). Så jag vrålade först…

Tyst!!!

… sen

Håll käften!!!

och så slutligen

TYST!!!

Då upphörde hammarslagen. Tänk att folk inte bara förstår att man inte spikar när klockan är nästan midnatt... Det är fan i mig ofattbart! Tidigare på kvällen och under dan hördes inte ett ljud, så det måste vara nattugglor eller vampyrer som har flyttat in.

Modell för min nya bästefåtölj? En arbetssökande får ju inte sitta för mjukt, tycker en del.

Och nu kom jag på att jag faktiskt använde rösten en gång till igår. På kvällen ringde en man som jag först ställde mig väldigt avvaktande till. Fördomsfullt tänkte jag:

Typisk försäljare, som inte har kollat med NIX!

Men det gällde ett scanningprojekt som jag har anmält mitt intresse för att delta i. Oavlönat, förstås. Tänk så många gratisjobb det finns i Sverige! (<== ironi) Som läget är nu har jag inte det minsta lust att delta i nåt projekt. Samtidigt ger det mig nåt att göra och jag får koll på vad jag handlar i livsmedelsväg. Det kan ju vara bra så att jag inte får för mig att leva över mina tillgångar, som somliga anser. Det är fantastiskt hur väl vissa människor känner en utan att ens ha träffat en i verkliga livet! (<== ironi igen). Jag får nog byta ut bästefåtöljen också mot en trästol. Hittade en modell i en av mina bokhyllor, förresten.

En får inte överanstränga sin lilla röst…

Som grädde på moset vaknade Myndigheten till liv och mejlade mig ett tips. De tror uppenbarligen att en inte kan varken surfa på internet, söka information eller läsa. Jag är verkligen trött på alla tips jag får – det är vägar in jag behöver.

 

Tar mig för min panna och skriker lite. Men bara lite lätt. En får ju inte överanstränga sin lilla röst.

 

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Högt i tak, RAM-minne och hårddisk

Jag har nog antytt det tidigare, men här är verkligen högt i tak! På jobbet, alltså! På nåt sätt blev jag utkastad i verkligheten, i en miljö där man ständigt ifrågasätter. Det är alldeles utmärkt träning för mig. Att våga säga vad jag tycker, att kunna ta till mig synpunkter och åsikter på rätt sätt. Att låta kritik över sånt jag inte kan styra över rinna av mig. Jag är budbärare, men jag är också eldare.

Här är högt i tak i såväl teori som praktik. 

Idag är det  min femte arbetsdag här. Jag går runt och känner in miljön, lär känna människor. Det står på den Att-göra-lista jag har framför mig på skrivbordet. Listan som ständigt uppdateras. Och du ska veta att det verkligen är roligt när min kompetens och mina åsikter efterfrågas! Förutom att jag går omkring och lär mig samlar jag in intryck, bearbetar. Jag tänker göra en alldeles fantastiskt skitbra kommunikationsplan! En plan som inte bara ska stoppas i en pärm när den är klar utan ungefär som min kom-ihåg-lista – ligga framför mig på skrivbordet.

Det finns ett behov här av mina tjänster och det jag kan erbjuda. Det är roligt och tacksamt att vara här, stimulerande! Vissa kvällar är jag så trött i skallen att jag är rädd att mitt personliga RAM-minne håller på att spricka innan jag hinner sortera ut det som ska till papperskorgen och det väsentliga som ska lagras på hårddisken…

RAM-minnet är på väg att spricka om kvällarna. 

Mitt nya jobb har också fått mig att ta upp ett socialt liv. Vänner är viktiga –både i bloggvärlden och IRL. Men när man ständigt känner sig tråkig och att man aldrig har nåt roligt att berätta utan bara ältar, drar man sig undan. Så gör jag, i alla fall. Allt mitt ältande hamnar här på bloggen, jag orkar inte träffa nån ute verkliga livet. Men… idag på lunchen ska jag träffa en person som jag är väldigt nyfiken på! Med vissa människor är det så att det känns som om man känner dem väl, fast man inte gör det. Den här tjejen har jag mest bara pratat med som hastigast – en dag när hon höll på att flytta! Nu får vi förhoppningsvis en timma till samtal! Om jag nu lyckas hitta parkering på stan mitt i lunchrusningen…

Resten av dan ska jag ägna åt att börja skriva på min plan. Jag tänker som sagt göra nånting annorlunda och jag är inte helt säker på att det går hem. Eller också gör det det. Ordentligt…

Read Full Post »