Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘känna igen’

Ett inlägg om en mindre rolig dag som slutade väldigt bra.


Vissa dagar är liksom… färglösa.
En sån dag var det idag – eller igår, för när jag skriver det här har det hunnit bli onsdag.

Grå trädkrona

Grått.


Då är det perfekt
att gå till min frissa Mona på Salong Frizz i Uppsala och be henne fixa en helt ny frisyr. Denna blev jag helnöjd med:

Nyklippt Toffla foto Mona

Nyklippt Toffla fotad av Mona Frizza.


OK, jag har skitstora öron,
en gigantisk kran och jag är tjock, men håret har jag alltid varit nöjd med. Idag blev jag jättenöjd med Monas klipp!

Innan jag mötte Fästmön uppe i stan skickade jag ett mms med bilden ovan. Och det var tur, för hon höll på att inte känna igen mig! Anna tog också några bilder, bland annat denna på min nacke:

Nyklippt Tofflas nacke foto Anna

Nyklippt Tofflas nacke fotad av Anna.


Vi gick i lite affärer
– fler bilder kommer när jag har sovit en stund – åt lite thaimat och såg en av de bästa filmerna jag har sett på länge

Den här trista dan fick verkligen ett toppenslut! Jag brukar aldrig lägga ut bilder på mig själv när jag skryter om mitt utseende, men nån gång ska vara den första. Egentligen skryter jag ju om Monas hantverk. Jag är nöjd. Och filmen, som sagt, den gav riktig själslig stimulans!

Tack Mona och tack Anna för att ni håller mig på fötterna!!!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagen som jag TROR att den blir!


Gårdagskvällen var varm och lite seg.
Jag läste ut en bok och började på en ny. Det är två väldiga kontraster, kan jag meddela. Medan den ena handlar om en kvinna som uppfostrats till man, har den andra två starka kvinnor i huvudrollerna och alla män i boken är svaga…

Sandbarnet och Spinnsidan

Två kontraster som jag fyndat på antikvariat för 60 respektive 20 kronor.


Såg den andra delen
av Top of the lake på TV. Förfasas förstås över byhålementaliteten och känner igen en hel del. Annat inte. Hur som helst, konstigt och spännande är det, men igår var det lite segt. Inte mycket hände som förde historien framåt.

Gick och la mig och somnade till det svaga ljudet av CSI eller nåt liknande. I morse vaknade jag halv sex. Det var liiite tidigt, tyckte jag, men skuttade i alla fall upp på toa innan jag gosade ner mig i sängen en stund till. Slumrade till, men vaknade av att nån kickstartade en moppe några gånger. Himla irriterande när detta sker utanför ens öppna sovrumsfönster. Fast man ska väl vara uppe före klockan sju här (och lägga sig före 19 också, helst) – annars anses man onormal i detta grannskap. Bara för att jag kan låg jag kvar till halv åtta. HA!

Dagens första vakna timmar har jag ägnat åt att söka jobb. Idag har jag sökt två stycken. Det ena hade ett sånt där webbformulär som jag inte älskar, det vill säga, man ska skriva in sitt CV, post efter post, ungefär. Det känns ganska meningslöst att lägga tid och energi på det när allting ändå finns i mitt CV – till och med förtroendeuppdrag och körkort! – men… Det var bara att finna sig i detta eftersom det var en intressant tjänst.

Jag vet inte om du undrar hur många aktuella ansökningar jag har inne just nu, men for your information är det… 40 stycken. Utöver detta har jag sökt en tjänst som redan var tillsatt. Jag är nöjd. Jag kan inte göra mer än söka jobb. Nu gäller det bara att bli upptäckt…

I eftermiddag ska jag ägna mig åt nåt betydligt sköjigare: jag ska träffa min Nästanbror och vi ska prata böcker och skrivande, förhoppningsvis i hans trädgård, i skuggan under ett träd. Det är alltid kul att träffa Kära Sysslingen! Tyvärr blir det alltför sällan, för det är för det mesta nåt skit som kommer emellan. Men på lördag händer nåt kul för honom, för han ska…  ta emot ett stipendium om 100 000 pix. Inte illa pinkat av Släkta! 

Författarkatten Bibbi

Författarkatten Bibbi har nog en och annan klo med i det som har gett stipendiet.


Magen börjar knorra
och det är dags att kolla om det finns nåt frukostartat i kylen. Det finns det, jag vet. Jag var och köpte filmjölk igår.

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna några rader och berätta för en nyfikis!!!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-film.


Söndagskväll och Miss Marple-time.
Denna gång Miss Marple: Towards zero (2007). Fästmön och jag höll oss vakna hela tiden!

Miss Marple

Miss Marple löste mordgåtorna i kväll igen.


Den här gången
handlade det om en gammal skolkamrat till miss Marple som bjudit in ett gäng vänner till sitt gods. En äldre man med svagt hjärta avslöjar mer eller mindre att han känt igen en person i församlingen som en gång mördat som barn. En person med ett fysiskt kännetecken. Senare samma kväll dör mannen. Att det är mord inser inte polisen förrän ett tag efteråt – när även värdinnan tagits av daga.

Det är en märklig samling människor. Och det lustiga är att nästan alla har de fysiska avvikelser – ett längre lillfinger, ett ärr på örat, en vit hårslinga, en lam arm med mera. Miss Marple lyckas förstås hitta mördaren – vars egentliga offer faktiskt inte hunnit bli mördad. Tanken var att personen skulle hängas – för morden…

Lite halvsegt idag, men ett gott medelbetyg ändå!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Utan att avslöja för mycket av handlingen…


Igår gick den tredje och sista delen
av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Jag tittade i min ensamhet. Jag kan vara ganska iskall och hård – enligt somliga – men igår kväll rann tårarna fritt. Jag har otroligt svårt att förstå den som inte blev berörd. För berörd blir man – på ett eller annat sätt. Annars torde man vara gjord av… is.

Rasmus föräldrar och Benjamin vid Rasmus dödsbädd.


Jag skrev inledningsvis
att jag skulle försöka att inte avslöja för mycket av slutet. Men alla som har sett en del, åtminstone, förstår säkert vartåt det barkar. TV-serien handlar ju om aids i Sverige – före bromsmedicinernas tid. De två unga killarna slåss mot var sina demoner. Rasmus kommer från byhålan till Stockholm för att äntligen kunna få leva som han är – homosexuell. Men leva är just det han inte får. Han, och många av hans vänner, får aids. Benjamin är Jehovas vittne, men när han träffar Paul och vännerna omkring honom, framför allt Rasmus, faller allting på plats. Även Benjamin lämnar sitt gamla liv – och förskjuts förstås av sina föräldrar. Rasmus föräldrar väljer en annan väg, tystnadens. Möjligen vill de inte detta, men de faller för byhålans krav på konvention. (Vi är många som har lämnat byhålor av detta skäl…) Först många år efter Rasmus död åker Benjamin till hans grav, inbjuden av en manlig vän till Rasmus föräldrar (här anar man att just den mannen kan ha levt ett helt liv i byhålan utan att komma ut ur garderoben…)

Det är så mycket i den här serien jag känner igen och blir sorgsen över, trots att jag varken är bög eller aidssjuk. Den unge mannen, vars enda ”brott” är att han har älskat andra män, plågas av såväl svår dödsångest som smärtor. Livet känns så jävla orättvist, helt enkelt. Och att föräldrar förskjuter sina barn, om än på olika sätt, gör inte historien mindre känslosam. Man undrar vad det är för föräldrar, egentligen, som väljer annat i livet framför sina barn. (Somliga skulle aldrig skaffa barn, som jag så ofta skriver – och själv har levt efter!)

Självklart finns det massor mer att berätta, men jag vill som sagt inte avslöja för mycket eftersom jag vet att det finns en eller två som inte har sett alla avsnitt än. Ni har en känslosam upplevelse framför er, kan jag meddela.

Den här serien får högsta Toffelbetyg. Det finns inget alternativ.


Livet är kort.

Read Full Post »

Uppdaterat inlägg:

På lördag Nu börjar det!!! I kväll är det redan dags för den tredje deltävlingen i vårt land av årets Melodifestival. Denna gång går tävlingen från Leksand.

Och självklart blir det livebloggning!!!

Kvällens startfält känns ganska spretigt (har jag skrivit det förut???). Nån/några som visst aldrig ger sig, en barnidol med hundnamn, nån jag aldrig hört talas om  och så kvällens gycklare – det måste visst alltid finnas en sån i varje deltävling.

Sarah Dawn Finer  och Gina Vad-Hon-Nu-Heter inledde med en sång om hur man uttalar deras namn. Känns skönt att Helena Bergström inte sjunger… Fast hon dyker ju upp ändå. Nej, det är INTE roligt!!! 😦

Så här ser startfältet ut (efter varje artist publicerar jag mina kommentarer om framträdandet efter hand under kvällen. Jag försöker också hinna med att svara på dina och andras kommentarer!):

1. Youngblood  – Youngblood
Pojkband…. Men herregud, i linne. Fy så fult! Börjar ju fantasifullt med samma namn på låten som bandet. Men det här beatet gillar jag!!! Jag trallar med och är lycklig – äntligen nåt att dansa till! Fast varför behöver de kolla att snopparna sitter kvar???

2. I mina drömmar –  Maria BenHajji
Jaha. Här är låten som är skriven av Uppsalamänniskorna. Kan det va nåt? Ballad. Sången är svajig i början. Spänd röst, låten går för lågt. Sen blir sången något bättre.. Mja, låten kan gå an – men med en annan sångerska. Rösten klarar inte låten.

3. Förlåt mig – Mattias Andréasson
Eriks och Dannys polare. Han den tredje i EMD som ingen vet vem han är… Ytterligare en linneman. Vad är det med killar?! Har de ingen smak?! Ytterligare en ballad – och pojkband. Men…  ”föllooootta”, vad är det? Och grenen nere vid fotknölarna…

4. Just A Little Bit – Love Generation
Jaha, nu blir det gympapass i gymnastikdräkter. Näää… jag blir trött och svettig redan innan de börjar… Men det är onekligen en danslåt till. Hmm… Inte alltför tokigt. Fast kläderna drar ner helhetsintrycket. Jisses…

5. Sanningen – Carolina Wallin Pérez
Fy f*n, svart och vitt i kläderna igen. Men vad har människan på sig? Urrrk… Jag gräver djupt i godispåsen, för jag står inte heller ut med det här oljudet människan frambringar. Nej fy, ta bort!!!

6. Lovelight – Andreas Johnson
Ja nu förväntar jag mig att bli uttråkad. Jag vet inte vad det är, Andreas Johnson sjunger bra, MEN… Trista låtar, trista framträdanden… Det börjar med en trall. Sen försöker Andreas Johnson se sexig ut. Och till sist känner man igen låten. Som alltid. Nej tack!

7. Why Am I Crying – Molly Sandén
Dags för en barnrumpa med hundnamn. What ever happened to Lilla Melodifestivalen, liksom..? Jaha. En ballad. Snart börjar hon väl gråta också. Vacker röst, men varför detta gnäll? Det blir för mycket.

8. Mirakel – Björn Ranelid feat. Sara Li
Slutligen pajasdags. Nej, det var inget mirakel. Jag vill stänga av.

(Fästmön hotar med att rösta på Ranelid. Hilfe, hilfe!!! Själv fattar jag inte varför Helena Bergström flängar sig. Så jävla dåligt…)

MEH! Hur röstar svenska folket??? Fast… jag har en favoritlåt i kväll insåg jag just – och den är bland de fem första som har fått flest röster…

Silverland – pausinslaget… De ser ut som vi när vi larvar oss… Ta bort!

Till finalen gick… Molly Sandén och Björn Ranelid feat. Sara Li.

Till andra chansen gick… Youngblood och Andreas Johnson.

Läs även andra bloggares åsikter om

Read Full Post »

Läser en söt liten artikel i Byhålebladet om 21-årige Kristian Sääf från Metropolen Byhålan som blev årets Mr Gay Sweden. En sån artikel var otänkbar för typ tio år sen. Nu slår sig Byhålebladet för bröstet kring Byhålegrabben – som förstås inte längre bor kvar i Metropolen Byhålan… (För hur HBTQ-vänligt och tolerant samhället än har blivit så är det fortfarande mycket lättare att bo i Stockholm om man är homosexuell man. )

Kristian Sääf säger i intervjun i Byhålebladet att han fortfarande håller på att smälta allt, men att det känns jättekul. Och så vill han hjälpa dem som har det svårt att komma ut – och samarbeta med RFSU. RFSU? Hmmm… jag trodde att det var RFSL som jobbade med HBTQ-frågor. Men det kan ju ha blivit korrekturfel i Byhålebladet. Eller så vet varken Byhålebladet eller Kristian Sääf vilken organisation som jobbar med vilka frågor.

I vår ska i alla fall Kristian Sääf representera vårt land i Mr Gay Europe. Troligen går tävlingen av stapeln i London.

Till dess huserar Kristian Sääf i Stockholm där det ju är lättare att vara gay. Han säger bland annat:

[…] I Stockholm finns så många människor att man inte sticker ut. Och man hamnar inte lika lätt i ett fack, vilket är vanligt i en mindre stad.[…]

Tofflan, som lämnade Metropolen Byhålan som 18-åring, niger och bockar – igenkännande och gratulerande, förstås!

Read Full Post »

« Newer Posts