Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kändisar’

Ett inlägg om ett gäng sevärda dokumentärer som visas den närmaste tiden på TV.


Alla människor har minst en historia
att berätta. Oftast är det kändisar som kommer till tals, även om vi inte ska glömma bort

alla andra

som också har spännande berättelser inom sig.

Just nu går det att antal, enligt mitt tycke, sevärda dokumentärer på SvT2. Det är naturligtvis mest kändisar, men inte enbart.

Som synes är jag inte enbart intresserad av mord och blod på TV, som vissa tycks tro.


Livet är kort.

Read Full Post »

Varje gång jag skriver att jag stryker mina kläder får jag kommentarer från folk som ojar sig över detta. De ojar sig och undrar hur i hela friden jag kan ägna mig åt att stryka. En sista gång säger jag nu att…

jag stryker mina kläder för att det håller dem fräscha längre. Genom att pressa ner fibrerna i tygerna står kläderna emot smuts bättre. Och för övrigt vill jag inte gå till jobbet i kläder som det ser ut som om jag har sovit i. Fyra nätter. Hur andra gör skiter jag fullständigt i. Var och en gör som den vill.

Så! Nog om detta! Jag har strukit fyra maskiner tvätt – en orange, en blå, en grön och en tjockis-svart. Jag tycker inte det är tråkigt att stryka, men det tar tid. Idag har jag lite ont i min häl dessutom och i ena höften. Så det var säkert bra att stå och stryka i en och en halv timma. Jag gnäller inte om strykningen eller om mina krämpor. Jag konstaterar.

Gnälla får man nämligen inte heller göra. Det är bara vissa som har full rätt att göra det och att dessutom skriva andra på näsan att de gnäller. Jag gnäller så mycket jag vill – men om strykning vill jag inte gnälla, mest om människor just nu.

Folk är så inkonsekventa. Eller rättare sagt, de vänder kappan efter vinden. Du vet slickar uppåt och slår neråt. Och det är värsta sorten! De som smilfinkar sig igenom livet gentemot chefer, höjdare, kändisar, Fan och Dennes Moster. För att sen, bakom ryggen, eller åtminstone i tron att ingen hör eller ser, spy galla över personen i fråga.

Jag spyr i alla fall helt jävla öppet här på bloggen – om det mesta. Inte om allt. Även jag har mina gränser och, tro det eller ej, en personlig sfär. Det du läser här ger dig ju bara en del av mig. Jag har haft läsare som har trott sig känna mig så väl att de också tror att de tillhör min familj. Majj gadd! arg

Näst värsta sorten är Fegpottorna. De som glider genom livet på lögn efter lögn efter lögn och skickar fram andra att föra deras talan. Dessa jättebebisar blir aldrig vuxna och det gläder mig att jag äntligen har förstått och insett att så är fallet. För då är det så lätt att välja bort människor och i stället umgås med jämnåriga/jämbördiga – oavsett ålder. För det sitter inte alltid i siffror, det sitter i beteenden. Och vars och ens förmåga att utvecklas. Alla har uppenbarligen inte den förmågan utan lever kvar i det förgångna, vältrar sig i sin egenanpassade verklighet och sanning.

Tro nu inte att jag inte kan ändra åsikt om både sak och person – det kan jag! Ibland kan jag också ha väldigt dubbla känslor inför en människor eller företeelser. Men för att jag ska gilla nån måste den ha gjort sig förtjänt av mitt gillande. Jag gillar inte nån bara rakt av. Jag tolererar, jag är neutral gentemot nån till dess att jag antingen gillar dem eller… inte gillar dem så mycket.

För några år sen gjorde jag en test som visade att jag var både stryktålig och en som gillar att ge järnet. Idag har dessa mina förmågor prövats synnerligen hårt idag gentemot… människor jag inte gillar så mycket, människor som skriver mig på näsan jämt och samt, människor som hindrar mig i jobbet…

Jag är lite trött just nu. På människor. Men det går över till i morgon. Då ska jag ju lägga mig och gapa för Sara som ska undersöka mina tänder. Sara är både snäll och duktig, men ibland gör det hon gör mig ont och ofta blir det kostsamt. Men jag gillar Sara, det gör jag, helt klart.


StrykjärnTill sist, konsekvens och inkonsekvens… Den som läser och fattar är smart. Den som läser och inte fattar… behöver inte bry sig.

Strykhögen stryker sig inte. Bäst jag stryker den. Medhårs. Tar ett JÄRN och stryker den. Med järnet.


Livet är kort. Jag är väldigt trött i mössan.

Read Full Post »

Häromdan var det ett herrans liv kring det faktum att vårdanställda troligen läst journaler för en patient de inte haft i sin vård. Och nu ska ansvarig försöka komma åt såna smygläsare. Fast som vanligt är det gräddfiler som gäller: bevakningen ska inte öka kring oss vanliga patienter utan kring kändisar och politiker och kompisar i vården. I alla fall om jag tolkar lokalblaskans artikel rätt/läser artikeln mellan raderna.

doktorsväska leksak
Alla ska inte leka doktor.


Det är ungefär 10 000 pers
som skulle kunna läsa din eller min journal här i Uppsala län. Jag har inget spännande i mina sjukjournaler. Men det känns inte så kul jävligt obehagligt när snokande grannar och gamla X går in och läser, till exempel. Såna man inte vill ha nån som helst kontakt med, typ. De begår faktiskt en brottslig handling om det nu är så att de inte har varit eller är inblandade i vården av dig. Brott som kan ge både böter och fängelse.

Man blir faktiskt rätt förbannad. För det är inte bara kändisar och politiker som drabbas. Enligt ansvarig verksamhet är det nämligen allra vanligast att smygläsarna är nån man känner:

[…] Ett tiotal vårdanställda här har genom åren polisanmälts för olovligt intrång, i samtliga fall har det funnits en privat relation. Som undersköterskan som loggade in för att kolla upp ex-sambons sjukhusvistelse eller läkaren som läste sin dotters BUP-journal. När någon blivit misstänkt och sedan polisanmäld har det varit efter det att den utsatte själv, alltså patienten, begärt att få se logglistan.[…]

Ett tiotal låter lite, tycker jag. Att två av tjyvläsarna har fått lämna sina jobb låter däremot rättvist. Detta är nämligen helt klart tjänstefel, anser jag. Folk som inte har med ens vård att göra ska inte ägna sig åt att leka doktor och läsa ens journal.

Men hur kommer man åt smygläsarna? Hittills har det bara gjorts stickprov, vilket kanske är ett av skälen till att man bara har hittat ett tiotal. Nu ska man göra på två sätt:

  1. Dels kan varje patient läsa logglistan till sin egen journalom man har anmält att man vill ha tillgång till sin journal på internet, vill säga. Då kan man se om nån obehörig varit inne och läst.
  2. Dels ska ansvarig verksamhet göra riktade kontroller. Varje enhet inom vården ska identifiera patienter som kan löpa större risk än andra att drabbas av smyglästa journaler, det vill säga kändisar och politiker samt vänner och bekanta till dem som jobbar på enheten. Dessa patienters journalloggar ska granskas i efterhand av verksamhetschef.

Tja, ansvarig verksamhet förnekar sig inte – som vanligt – utan skapar gräddfiler – som vanligt. (Vem minns inte gräddfilen som kontorsanställda och politiker fick till influensavaccin? Ingen av grupperna var nån sorts riskgrupp, som jag kunde bedöma, men ingen skämdes utan alla gick gladeligen och fick en spik i armen, medan vanliga dödliga köade flera kvarter för att få detsamma.) Det är kändisar och politiker och vänner och bekanta till vårdpersonal som ska gynnas. Men även om jag inte har nåt att dölja vill jag inte att vem som helst ska läsa min journal. Det kan ju också vara så att smygläsaren läser på uppdrag av min nyfikna granne eller mitt gamla X.

Nej, för gräddfiler när det gäller bevakning av journaler delar jag ut en svart bak. För det här bevisar att organisationen ifråga gör skillnad på skit och pannkaka. Igen.

Svart bak
En svart bak för gräddfiler inom vården IGEN genom att bara granska VISSA patienters journalloggar.


Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens läsvärda i lokalblaskan var en krönika signerad Björn Lövenlid. Här raljerar han över hur kändisar gör sig ännu mer kända genom att använda nätet (han menar egentligen sociala medier, tror jag). Som typ när Per Moberg inte skrev

Mästerkockarna

på Fejan utan

Mästerkukarna.

Eller när Pernilla Wahlgren gjorde reklam för sin nya skiva och twittrade om att julbaket går bättre om man sätter på henne samtidigt. Och slutligen Anna Book, som tydligen nyssens bloggade om en hårtova.

Och så rundar han av med att generalisera att ett antal bloggerskor – notera femininformen! – lägger upp bilder på det de shoppar samt skriver korta vardagsbetraktelser.

Det känns lite som om Björn Lövenlid har läst blogginlägget om Varumärken som jag skrev häromdan, i alla fall när man läser sista stycket i hans krönika. Men självfallet länkar han inte till mitt inlägg – det kan man ju inte göra i en platt papperstidning. Läs själv vad han skriver, jag länkar inte heller eftersom krönikan inte finns på nätet:

Björn Lövenlid om nätkändisar

”[…] vårda det personliga varumärket online, varje dag och minut. Lycka till!” Vilken avslutning!


Jag blir mest förvånad
när jag läser sånt här. Varför skulle kändisar inte ta sociala medier till hjälp för att marknadsföra sig? Sociala medier är ju, till skillnad från lokalblaskor och andra medier, gratis och tillgängliga för hela universum, typ – under förutsättning att man äger en pryl med webbläsare och internetuppkoppling.

Lokalblaskan använder ju också nätet, för övrigt. Det är väl så man får upp siffrorna på hur många som nås av/når redaktionellt material från tidningen. För antalet prenumeranter på papperstidningen blir ju färre.

Kanske är det dags för lokalblaskan att vårda sitt personliga varumärke. Bland annat kan man ju kommunicera med de läsare som kommenterar artiklar, ett tips från en bloggare*, bara. Detta är nämligen ett synnerligen enkelt sätt att visa sina läsare respekt.


*Bloggaren Tofflan har bara bloggat sen 2009. Hon är medlem av Svenska Journalistförbundet sen längre tid tillbaka.


Livet är kort.

Read Full Post »

OK, jul är inte kul! Men jag gillar ljus och jag gillar skönsång och mest av allt lussekatter och pepparkakor. Sveriges Television sänder sin traditionsenliga Luciamorgon från Uppsala domkyrka! Det är både Dômens flickkör och dess gosskör som medverkar. Och det är 14-åriga Astrid Cederlöf från flickkören som agerar Lucia. Sen medverkar lite kändisar också, vilket jag personligen tycker är mindre intressant.

Tänk den modiga, blott 14-åriga, Astrid!!! 

Lussekatter och pepparkakor tillhör Luciafirande!


Livet är kort.

Read Full Post »

Man gör sig ofta en bild av ”kändisar”. (Vad är en kändis, förresten?) Min bild av Rikard Wolff var den av Zac i filmen Änglagård. Den bilden har breddats en hel del nu när jag har läst hans självbiografi Rikitikitavi. Boken lånade jag av Fästmön.

Han är Rikitikitavi.


I den här boken
berättar Rikard Wolff om sitt liv och sin familj. Vi får följa honom genom barndomen, en svår barndom präglad av ångest, rädslor och sjukdom. Men Rikard Wolff överlever, till och med att komma ut som bög. Läsaren bjuds inte bara på glimtar i text och bild från karriären utan även från resor, familjestunder och en och annan pojkvän.

Det slår mig snart att jag är förvånad. Rickard Wolff är ju teatermänniska, inte författare. Men här bevisar han att han kan skriva bättre än somliga. Rent rasande bra, till och med. Rörande, ibland, roligt likaså.

Det kan inte bli annat än högsta Toffelbetyg. En fin självbiografi, välskriven och öppenhjärlig.


Livet är kort.

Read Full Post »

Just som jag har påbörjat min middag, intagen framför datorn, läser jag en sån intressant krönika att jag måste avbryta min måltid och blogga. Det är Niklas Wahllöf som skriver om kändisar som intervjuar kändisar i olika program på TV. Det här med att en kändis har tagit journalistens roll och nyfiket intervjuar en annan kändis.

Middag vid datorn idag.


Det Niklas Wahllöf ställer sig tveksam till
är var fokus hamnar – på kändisen som intervjuas eller på den nyfikne kändisen som gör intervjun.

[…] frågan är om det inte nu råder ett omvänt förhållande, att den nyfikna – reportern, programledaren, konferencieren – är huvudobjekt. […]

Uppenbarligen är det ganska gott om TV-program som har detta koncept att en kändis intervjuar en eller flera andra kändisar – utan att intervjukändisen är journalist. Som exempel nämner Niklas Wahllöf Patrik Sjöberg och Kjell Bergqvist. Lite intressant att just Patrik Sjöberg har blivit så i ropet efter sin (?) litterära debut (vem skrev boken?). Dessförinnan var det ganska tyst runt honom. Kjell Bergqvist reser just nu runt i Asien och äter deras mat i TV. Honom fick jag nog av på Pride – han var där varenda dag med sin fru och sitt barn. Varför då, kan man ju undra..?

Det är inte just dessa två som Niklas Wahllöf kritiserar, de är mest exempel. Det han ifrågasätter är lämpligheten och hur man har bedömts vara lämplig:

[…] På senare år har en drös kända människor från andra roller kommit att axla just reporterns eller programledarens uppgifter. Lämpligheten tycks bedömas utefter om man anses vara en skön människa. Vi har sett allt från skådespelare eller musiker som lagar mat, eller reser runt och äter mat, eller bara reser, till dokusåpadeltagare som frontar egna magasin. Och kändisar som umgås med kändisar i högreståndsmiljö. Allt med varierande resultat, från bra till riktigt uruselt. […]

Ja, jag håller med. Det vore intressant att få veta varför just vissa bedöms vara lämpliga programledare – bara för att de är kändisar av olika slag. En del program blir ju bra, jag tänker på Stjärnorna på Slottet och Sommarpratarna, medan annat… står jag inte ut med. Jag stänger av eller byter kanal, helt enkelt.

Men som exempel tycker Niklas Wahllöf när det gäller Patrik Sjöbergs program att det blir lite varierande resultat. Och ibland blir det inte så bra:

[…] Stjärnan tenderar att skymma stjärnan. Hade det räknats minuter i första avsnittet, då Sjöberg träffade Kajsa Bergqvist, som gick åt till Patriks intervju med Patrik (och en skrattande Kajsa bredvid) kan summan ha blivit att programmet mest handlade om honom. […]

Idag är många journalister arbetssökande. Men det, liksom fokus, tycks TV-kanalerna strunt i, enligt Niklas Wahllöf. För så längen en kändis intervjuar en kändis kan man antagligen fånga tittarens intresse för en av dem i rutan. Förhoppningsvis blir det ändå inte så att vi varenda dag får se TV-program där kändisar är programledare. Men Niklas Wahllöf gör mig lite skrajsen när han rundar av sin krönika med att skriva att han åtminstone skulle kunna se ett avsnitt av nedanstående:

[…] Och kanske kommer en dag varenda intervju-, prat-, mat-, sångprogram och resereportage att presenteras av känt folk från annan bransch. Mikael Persbrandt som programledare för ”Kompisar på Kebben”?
Skådespelaren i bar superkropp tar kändisar mot toppen av Kebnekaise samtidigt som de måste slänga käft. Kan bli utslagstävling, faller du dör du. […] 

Eller… Niklas Wahllöf är lite nyfiken på detta… En rolig och ironisk krönika har han i alla fall skrivit! Tack!


Livet är kort.

Read Full Post »

Det var länge sen jag var på en invigning av Pride, men i år var det dags! Tog 14.09-tåget med denna vackra donna till Kungliga Hufvudstaden för att fira Pride i dagarna fyra.

Vacker och älskad.


Tro det eller ej,
men tåget gick som det skulle, tunnelbanan likaså och rummet var… spegelvänt mot vad vi brukar ha. Vi irriteras för övrigt alltid över att toadörren går inåt rummet och inte inåt hallen. Dessutom är det en blästrad glasdörr till toa – och där finns springor att titta i…

Efter uppackning traskade vi iväg till Tanto, där årets Pride går av stapeln. Vi mötte massor av kändisar som Anna kände igen. Själv var jag mest intresserad av husen runt omkring. Detta nybygge är ganska läckert, tycker jag.

Läckert nybygge på väg till Tanto.


Vi var väldigt törstiga,
men det var inget vinunderhåll på vägen, så vi fick vänta tills vi kom fram.

Inget vinunderhåll på vägen!


Det blev både mat och dryck
när vi kom fram. Anna njöt i solen – ett tag såg det ut som om det skulle komma ett skyfall – i sina nya solbrillor som är mycket spanvänliga. Ögonen bakom dessa registrerar en hel del, kan jag meddela…

En spanerska.


Ölen brukar vara halvljummen
och maten sisådär, men i år var öl i alla fall sval och maten god. Fast jag fick förstås ont och kunde inte äta upp.

Maten var god.


Största behållningen av invigningen
tror jag vi båda tyckte var detta att glo på folk. För invigningen var det inte mycket med. Trista artister och ointresserad publik. Men roligt och bra invigningstalande gjorde två politiker, sossarnas Mona Sahlin och folkpartiets Birgitta Ohlsson. Tillsammans.

Jag blev ju lite klen och då kändes det extra tryggt att ha två positivhalande systrar i närheten. Du skulle bara ha sett hur den till höger i bild svängde på stjärten när hon halade… Oj, det var så att det rann till… För dig som föredrar brevlådor rekommenderas annars den till vänster i bild. USCH!

Stjärtar av olika slag.

Luftrummet ovanför oss var inte bara fullt av moln. Där kom massor av plan och massor av ballonger. Detta exemplar var rosa och jag kan ju inte zooma så bra med min gamla mobilkamera så njut av ballongen på lite håll…

Till väders…


Årets dogtag
var en sorts patron som man kunde skruva isär. Inuti låg ett litet meddelande. På min microlapp stod ungefär att jag skulle välja att gå mina egna vägar och att jag skulle lämna avtryck… Tycker jag var väldigt passande…

Årets dogtag.


Bästa artister var
– without no doubt – Gravitonas, ett band som jag faktiskt inte hade lyssnat på tidigare 😳 Så musikaliskt obildad är jag… Gravitonas gjorde sin första och enda Sverigespelning igår på Prideinvigningen.

Gravitonas – fast de syns inte så bra…


Vi traskade ”hem” 
genom Stockholms-natten och var tämligen nöjda med starten på Pride. Somnade med huvudena på små kuddar – de skitstora som finns i sängarna går inte att sova på.

I morse blev det härlig hotellfrukost. Vi roades av två söta hundar som lekte utanför och av en tysk familj som inte tyckte att det var tillräckligt

schön

att sitta vid vårt bord. Hmfp! Och vi som inte ens hade shorts på oss utan var passande klädda i heltäckande benkläder!

Torsdagsfrukost.


Vi åt och njöt
och Anna är lika vacker idag som igår. Nu har vi fyra dar kvar här…

Anna njuter.


Planen för dagen
är ett musiebesök. I kväll blir det förstås schlagerkväll i Tanto. Och i morgon eftermiddag ska vi träffa en bloggvän som har blivit en riktigt god vän – trots att vi inte har träffats än.


Livet är kort.

Read Full Post »

Vad som är stort eller inte kan ju diskuteras. Men är nånting stort i det Jenny Björklund säger nedan, saxat ut lokalblaskan (artikeln ligger inte nu på nätet)? Eller är det inte…  stort?

[…] Jag tror att det spelar stor roll att så många folkliga kändisar kommer ut. Som Anja Pärsson till exempel, det är ju jättestort! Folk tycker nog inte att läggning spelar så stor roll längre. […]

Alltså: är det stort att en kändis kommer ut eller spelar det inte nån stor roll? Vad menar människan???  Säger hon emot sig själv i samma stycke eller är det nån som har redigerat bort nån text emellan meningarna eller vad?

Read Full Post »

Det är nog allmänt känt att jag inte gillar när folk skriver RIP om en kändis så snart denne har dött. RIP för mig är förknippat med en nära anhörig och min bekantskapskrets omfattas inte av några kändisar. Direkt. Men, jag har just nu läst att Sverker Åström har avlidit och då frångår jag min ”principer” och skriver RIP.

Sverker Åström i yngre version.


Sverker Åström föddes 1915 i Uppsala. 
Han var FN-ambassadör, diplomat och ambassadör. Han jobbade bland annat i metropoler som Washington, Paris, London och Moskva. Och så var han homosexuell. Han kom ut 2003 – som 87-åring och fick pris som Årets homo av QX året därpå. Att komma ut som 87-åring tycker jag är riktigt, riktigt tufft. Sen kan man tycka vad man vill om unga idrottsstjärnor som idag inte har behövt kämpa nån längre tid med sin sexuella läggning. En del människor är liksom lite andra sorters hjältar.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »