Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kamrater’

Jag vaknade lite tidigt idag. Ingen idé att somna om. Satte mig att fundera lite vid datorn. Funderade på åren som gått. Vad jag en gång ville med livet. Och vad det blev.

En morgon.


Jag växte upp som ensambarn,
men jag hade två föräldrar som älskade mig liksom ett par morföräldrar och ett par farföräldrar som gjorde detsamma. Dessutom var jag enda barnbarnet. Min tillvaro var väldigt skyddad, tror jag. De allra första åren minns jag inte så mycket. Visserligen minns jag åren i Tranås och jag minns att mamma var borta och inlagd på sjukhus några gånger under den tiden. Jag kommer ihåg att farmor var hos oss nån gång och mormor. De kom resande för att sköta om mig och pappa när mamma inte var där. Jag minns att pappa var särskilt rörd över att mormor strök hans skjortor…

Vi bodde i en ganska ljus lägenhet i Tranås. Det var en tjänstebostad och redaktionen där pappa jobbade låg vägg i vägg. Jag tror det var räddningen många gånger när det inte fanns nån passning till lilla Tofflan! Jag minns också att jag ett tag bodde hos min leksfröken…

Det fanns en fin innergård där vi bodde och där fanns många barn att leka med. Min bästis hette Lena Kling-Kling. Eller hon kallade sig själv så, kanske för att hon inte kunde säga sitt efternamn.

Det året jag skulle börja skolan flyttade vi tillbaka till Metropolen Byhålan. Jag började i första klass i Strandskolan, en skola som numera är riven. Jag hade en snäll fröken som hette Margareta och som jag tror lever och är vital än idag. Men det var lite svårt med kamrater. De flesta hade ju lärt känna varandra i lekskolan – och där hade ju inte jag gått. Ja alltså, inte i lekskolan i Metropolen Byhålan. Jag blev osäker. Jag var lite pojkflicka och en del tyckte nog att jag var konstig redan då. Men jag fick klasskompisar – bara för att skiljas åt från dem redan i andra klass. Då var jag en av några stycken som fick byta till en annan skola. Där gick jag två månader innan jag testades av en isländsk (!) skolpsykolog. Och raskt fick jag flytta till nästa skola och nästa klass – trean. Jag gick alltså två månader i andra klass.

Ungefär där den här bilden togs fast till höger låg Strandskolan.


I trean träffade jag
bland annat min före detta fru, men också en del personer som fortfarande finns kvar i mitt liv, FEM, till exempel. FEM och jag blev faktiskt kompisar bland annat för att vi samlade på frimärken… Och så läste vi böcker – och skrev böcker! Vi köpte skrivböcker med fina omslag och sen kunde vi sitta och

rattla

som FEM kallade det. Kanske drömde vi båda två om att bli författare när vi blev stora, men det blev ingen av oss. (Jag har skrivit, men inte publicerat. Än.)

Jag var inget lyckligt barn sen jag började skolan. Det finns få bilder på mig från den tiden när jag ler eller skrattar. De tidiga bilderna på mig är fulla av skratt och bus. När lilla mormor gick bort alltför tidigt var jag nyss fyllda nio år. Samma år bröt mammas sjukdom ut och hon höll på att stryka med innan hon fick rätt diagnos, Addisons sjukdom. Det blev åter många sjukhusvistelser, bland annat på Karolinska i Solna, hos den berömde professor Luft.

Tiden gick och tonåren var väl som alla andras tonår – en jobbig tid. Det enda som var positivt var att jag inte hade finnar – dem fick jag först i 25-årsåldern. Metropolen Byhålan kändes trång för mig. Jag passade inte in, jag ville bort. Och så blev det! Först ungefär ett år i Brighton, sen två terminer på Biskops-Arnö och slutligen Uppsala. Jag pluggade, förstås, och blev lika förstås kvar här som många andra studenter. Efter min examen fick jag jobb, ett jobb där jag var min arbetsgivare trogen till dess jag inte behövdes mer.

Uppsala är en hård stad. Jag saknar i mångt och mycket det nätverk man har naturligt när man stannar kvar på en mindre ort där man är född och så gott som uppväxt. Som vuxen blir det inte precis lättare att skaffa sig vänner, men det går. Släkt är det värre med. Mamma och pappa bodde 30 mil härifrån. Men på nåt sätt var det så jag ville ha det. Jag ville leva mitt eget liv. Men det blev ett väldigt ensamt liv som jag byggde upp mycket kring arbetet. Det visade sig vara bland det dummaste jag har gjort.

Inte vet jag varför, men kanske var det nån sorts kompensation eller längtan tillbaka som gjorde att jag förälskade mig i en Byhåleflicka som jag så småningom gifte mig med. Vi var nog väldigt förälskade – i början. En dag var jag inte älskad längre. Det tog ungefär ett år att komma över skilsmässan. Idag lever jag i en särborelation. Inte helt enligt mina önskemål, men så är läget. Jag vill inte gå in mer på det här och jag vill inte heller diskutera detta på bloggen.

Våra händer, Annas och min.


Jag är fortfarande inget lyckligt barn,
men jag är en något mer harmonisk vuxen. Det livet gör med en under resans gång är att det ger en erfarenheter som slipar av de vassa kanterna. Vi tror så många gånger att det som händer oss är övermäktigt, vi kommer inte att överleva. Men tro mig, nio av tio gånger lever vi vidare – även om det periodvis är i ett helvete. De svåra perioder jag har varit med om i livet – skilsmässan, ekonomiska problem, arbetslöshet – allt sånt som för med sig känslan av att inte duga – bär jag med mig för alltid. Ingen kan ta bort dem. De finns där för att påminna mig om att jag ska vara tacksam för att jag har kärlek i mitt liv i form av min älskade Anna och min mamma, som trots mina dumheter och felaktiga val älskar mig oreserverat. Och de svåra perioderna finns också där för att påminna mig om, för att låna Annika Östbergs ord när hon signerade min bok, att…

Livet är en gåva.

Dessa fyra ord bär jag med mig.

Read Full Post »

I min familj har vi TVÅ födelsedagar mitt i sommaren, i juli. Det har inte alltid varit lätt med kalasandet i dessa sammanhang och semestertider, men tack och lov har den ena parten nog vuxit ifrån födelsedagskalas (på nästa tårta står det 76) och den andra parten har inte varit särskilt intresserad (den blivande nioåringen). Det är jag glad för. I ett annat liv, med två andra små barn, skulle det kalasas. Med hela klassen. Hemma. Ja, jag behöver väl inte säga mer än att vi vuxna var som urvridna trasor efteråt???


En sån här tavla kanske vore en fin present? Jag vet inte vad den har med inlägget att göra, men jag skrattade så jag nästan kissade på mig när jag såg den på en marknad.

                                                                                                                                                                   Jag blir varm och glad och skrattar förtjust när jag läser Susanna Lans krönika om födelsedagskalas i dagens lokalblaska (tyvärr finns krönikan inte att läsa på hemsidan!). Här har vi en småbarnsförälder som inte ryggar för sanningen och som skriver med stor (själv)insikt: kalas är jobbiga och barn för ett j***a liv! Hon skriver:

[…] Jag är den första att erkänna att barnkalas är jobbigt! Ett barn kan låta väldigt mycket. Många barn låter inte, dom för ett j-a liv!
Sockerstinna femåringar i flock hemma i en trång lägenhet är inte ett drömscenario för speciellt många föräldrar, det är jag säker på. […]

Det krönikan handlar om är olika sorters kalas och hur man gör det bästa möjliga för barn som fyller år mitt i sommaren. Susanna Lans har full förståelse för de föräldrar som förlägger barnkalasen på bowlinghall, barnlekhus, bondgård och liknande ställen. Man betalar hellre tusenlappar och lever på makaroner en månad –  i stället för att

[…] ta ledigt från kobbet för att hinna baka, handla, pynta, städa och få migrän. Allt för att sedan tillbringa några timmar en ledig lördag i ett kaos som kan vara himlen för en nybliven femåring och som avslutas med sanering av det, för några timmar sedan, nystädade hemmet. […]

Susanna Lans tror inte att det handlar om status när man väljer att ”lägga ut” barnkalaset. Det handlar om bekvämlighet. Men för henne personligen är statusen trots allt högre på ett eget arrangemang hellre än ett köpt. Sen behöver det inte vara

[…] Hawaii-tema hemma i trädgården med paraplysaft och hembakade bullar […]

Det behöver inte ens vara att ta med grillen ut till skridskobanan eller en åktur i pappas brandbil. Det bästa kalaset är

[…] Där barnen får leka – alldeles av sig själva! […]

Och det var väl rätt klokt tänkt??! Jag minns ett fruktansvärt fyraårskalas på en altan nära mig klockan halv tio en söndagsmorgon. Kalaset var regisserat av föräldrarna och det var också födelsedagsbarnets och gästernas föräldrar som hördes  mest och verkade ha roligast. Fyraåringen och dess små kamrater ville inte alls sitt stilla vid barnmöblemanget och ha te-party…


Nästa gång jag fyller år behöver inte jag heller ha nåt kalas, men en tårta vore ju gott…

Read Full Post »

Att ligga på en filt på gräset en sommardag, under ett träd, i skuggan var det bästa han visste som barn. Han läste redan som tvååring – och sedan den tiden läste han alltid. Det var nämligen med näsan i en bok han hade tagit sig igenom alla timmar som ensambarn med föräldrar som omgivningen skulle ha benämnt ”icke närvarande”. Om den kände till familjen, vill säga.

Fadern arbetade så gott som alltid, vardag som helgdag. Modern var sjuklig och låg ofta till sängs med fördragna, tjocka gardiner som stängde ute allt ljus. Detta förstås enbart de dagar hon var hemma. En stor del av tiden tillbringade hon i en sjuksäng, på sjukhuset, på annan ort.

Han lärde sig tidigt att roa sig själv, men även konsten att vänta. Han var i sena tonåren när han en dag tycktes komma till insikt att hans liv gick ut på att vänta, att vara en väntande. Detta var förstås medan han hade tiden på sin sida. Vi vet ju alla att tiden krymper ju äldre vi blir och ju fler väsentliga uppdrag vi får i livet.

Som barn var han annars mycket nöjd och tillfreds och krävde inte mycket av sina föräldrar. De å sin sida, krävde att han skulle hålla sig tyst och stilla de dagar modern var på tillfälliga visiter i verkligheten från sjukhuset. Kamrater var inte heller tillåtna i hemmet vid dessa tillfällen. Förutom detta var hans barndom fri och lycklig och han hade mor- och farföräldrar som gav honom mycken kärlek och omtanke.

Några syskon kom aldrig, däremot en hund som han älskade över allt annat. Förutom det var han inget bortskämt barn. Han hade kläder på kroppen, dock inga av märkeskaraktär utan tämligen enkla. Det var alltid fullt i skafferi och kylskåp, men som litet barn kunde han ju inte konsten att tillaga maten. Därför lärde han sig snabbt att det var betydligt mera smakrikt att tugga i sig en tomat än en rå potatis. Och om somrarna och höstarna fanns bär och frukt att tillgå i trädgården.

På lördagarna inhandlades lördagsgodis efter det sedvanliga biblioteksbesöket och på söndagarna presenterade alltid mor- eller farföräldrarna någon påse gottis. (Det var på den tiden man turades om att inta söndagsmiddag hos den äldre generationen.)

Nej, han led verkligen ingen nöd under sin barndom. Tvärtom var han nog ett ganska lyckligt barn. Detta barnsliga, oförstörda tillstånd levde han i fram till den dagen han skulle inleda sina universitetsstudier. Då kände han sig för första gången ensammast i hela världen.

Read Full Post »

När jag inledde nedteckningen av E:s historia var han vid liv. Det är han tyvärr inte längre. Jag fortsätter emellertid min kamp för hans upprättelse oförtrutet och med oförminskad styrka. Detta eftersom jag VET att han är utan skuld och att skulden finns att hitta på annat håll. Och den skyldige ska straffas.

E berättade en gång om sitt första möte med D och om hur mannen hade kränkt honom med något lättvindigt påstående. E närde emellertid ett hopp om att D skulle kunna göra nytta, en insats, och efter en del vånda lät han saken bero. Ett annat skäl till att han inte drev frågan om vad hans privata preferenser hade med yrkeslivet att göra var att han gissade att D själv tillhörde ”de glada gossarnas gäng”. Och så var det skälet med doften kring D…

Enligt E var D mycket pojkaktig. Han hade en ljus röst, han var kort och lite rund. Han log ofta, men E slogs snart av kylan i D:s ögon. Leendet nådde nämligen aldrig dit.

D:s hustru H var en lång och mycket attraktiv kvinna. Hon hade ett vackert hår som krusade sig längs med ryggen och vars djupröda färg hon med åren förbättrade på konstgjord väg.

Dottern hade ärvt moderns vackra hår – utom till just färgen. För dotterns hår hade alltid varit råttfärgat och ögonen blekt blå. Dottern var tyst och stillsam och helt enkelt… blek. Sonen, däremot, var en knubbig och robust krabat som hade lika nära till skratt som till gråt.

Men inget av barnen hade några vänner och tänker man efter var det kanske logiskt. Vem vill umgås med en tonårsflicka som slukar statistik och tidtabeller och kan rabbla detta utantill, den enda gången hon riktigt lät sig höras? Och vem vill vara kamrat med en trind liten gris som tar till gråten så snart han inte får sin vilja igenom?

En annan märklig sak som E nämnde för mig vad gäller D var, som tidigare nämnts, hans doft. Runt personen D stod en doft av kanel. Och eftersom kanel var E:s favoritkrydda tog han det som ett gott tecken, att D var en genomgod människa. Dessvärre bedrog han sig…

Read Full Post »