Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Kalles randiga’

Varning! Läskig bild i slutet – på ett sår utan stygn!!!


Nej, det blir inga
spännande, uppkäftiga, irriterande, roliga, ironiska eller elaka blogginlägg från Tofflan nu för tiden. Bara en massa tjat om operation, sjukdom och återhämtning. Men passar det inte, så läs inte för fan!

Hela dan laddade jag för det här med att ta bort stygnen. Det handlade ju nämligen inte bara om det. Det handlade om huruvida jag behövde skotta framför garaget, om bilen ville starta, om jag pallade att köra. Jag kan säga att allt gick bra! Det var emellertid en Toffla på synnerligen skakiga ben som traskade iväg till garaget med lilla snöskyffeln i höger hand.

Det var ganska halt ute, men både att gå och köra bil gick galant! Sjukstugan i Backen bjuckar inte ens på p-avgifter på söndagar, det var det enda smolket i bägaren. Snåla, jävla ställe! Tänk om direktörerna som jobbar (?) där kunde betala sina reserverade parkeringsplatser så kunde vi andra, patienter och riktig personal, få lite lägre p-avgifter i stället?

På avdelningen mötte jag kloka och lugna Barbro. Pratade lite oro med henne, men blev lugnad. Syresättningen kollades och den var OK. Sprutan stacks i magen. Men först… stygnen. Eller agrafferna. De 23 klamrarna. De nöps bort på nåt sätt av en rejäl undersköterska – dock ingen härsig typ som den som slängde värmedynan på mitt operationssår! Varje agraff innebar att det nöp till, men undersköterskan som gjorde det var en riktig fena. Det tog bara ett par minuter!

Hemkommen igen var jag helt slut. Jag fick med mig gårdagens post upp i alla fall – den bestod av ett julkort. Tänk, den som kunde göra julmumma! Men jag har faktiskt två flaskor mumma från Systemet i kylen till i morgon!

Julmumma julkort

Julkort från vännen Mia.


Jag ringde förstås mamma,
men hon hade besök och bad att få ringa upp. Pratade i stället med Fästmön en liten stund. Jag var så lättad, men också så trött. Vi hade precis lagt på när det plingade på ytterdörren.

Mer blommor?

tänkte jag, men insåg att det inte hade ringt nån från nån blomsteraffär.

Utanför stod Annas snälla mamma och undrade varför jag inte hade ringt angående skjuts till sjukhuset! Men hon var inte arg på riktigt! Utan bara snäll. Jag fick en Janssons frestelse och en julklapp. Hon sa:

Ja, jag hörde att det var lite dåligt med aptiten!

Varken blomma eller klapp hade jag till henne, men ett par skumtomtar fick jag bjuda på i alla fall!

Ner i kökssoffan igen. En gammal bekanting ville spela Wordfeud och jag nappade efter en kort chatt.

Sen ringde mamma. Och pratade. Och pratade. Och pratade. Jag försökte säga att jag var väldigt trött, men fick till svar att jag inte behövde säga nåt, jag kunde ju lyssna… Vad säger man som svar på detta? Ja, min mamma kan vara rätt makalös ibland. Det är som att hon inte inser att nån annan har behov. Ibland är det bara hon som är numera Una och numera Una allena. Till sist fick jag i alla fall stopp på henne. Då hade hon berättat om ett telefonsamtal från en gammal jobbarkompis två gånger och lite annat. Julmat included. Jag höll på att somna. Jag har inga krafter. Och hon förstår inte. Jag tror att hon blev lite stött när jag äntligen kunde avbryta flödet. Men jag orkade inte höra mer.

Jag vilade lite och sen var jag faktiskt hungrig! Idag serverade New Village Kitchen ICA:s fiskgratäng med knäckemacka med Kalles randiga på.

Fiskgratäng o knäckemacka

Knäckemacka, ICAs fiskgratäng och röd mjölk i glaset!


Jag åt och fick i mig allt
– och mådde inte illa ett dugg. Om en liten stund ska jag värma på en halv mugg kaffe som är kvar sen förmiddagen. Här slänger vi inte bort nåt ät- eller drickbart i onödan, inte! Men först ska jag lägga mig på gästsängen och sträcka ut mig ordentligt – stygnlös…

Nu kan kackelmagade sluta läsa. De som gillar att frossa i kroppsliga äckligheter kan titta:

Stygnen är borta

Inte ett stygn kvar.


Vad händer hos dig i kväll? Griljerar du skinkan? Steker du revbensspjäll? Klär du granen? Skriv gärna en rad och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Dags för kvällens överraskning: jag lagar mat, trots att jag är ensam! Det trodde du inte, eller hur? Snacka om att slå på stort! Men se själv på bilden hur det puttrar i kastrullen:


När Tofflan lagar mat slår hon på stort! TVÅ ägg!

                                                                                                                                                                 För övrigt kom det sent omsider svar från Carl på ett sms jag skickade idag vid eftermiddagskaffet. Det är hans första arbetsdag på nya jobbet och jag ville förstås veta läget. Han svarade ungefär:

[…] Det är mycket information… […]

Och klart att det är det! Han ska ju jobba med… information! 😉 Glatt överraskad blev jag i alla fall att han svarade*. Nu hoppas jag att det går bra för honom.

Annars har jag varit ute med sju påsar sopor och duschat och tvättat håret. Överraskande effektiv, skulle jag vilja kategorisera mig själv i afton. (Jag är mycket ironisk.)

Nu ska jag fixa till min middag – det blir kokta, skivade ägg och Kalles randiga i tunnbröd som jag fick av snälla L i fredagens brödpåse!

                                                                                                                                                                  * Carl har själv sagt att han är urusel på att hålla kontakten.

Read Full Post »

Den här söndagen har varit en riktig snigeldag. Det känns som om jag bara går och väntar och väntar. På nåt. Jag har försökt förbereda mig inför den kommande veckans aktiviteter, men morgondagens möte hade jag helst velat flytta fram.

Har suttit vid pusslet en timma eller två. Idag var det emellertid även snigelljus, så jag har lagt ner.

Hämtade hem Fästmön för knappa tre timmar mitt på dagen. Serverade henne sparrissoppa och knäckebröd, men åt inte själv förrän nyss. Då räcker mättnaden längre och jag behöver inte äta nåt i kväll. Det var så dumt, för när jag hade skjutsat tillbaka Anna till jobbet svängde jag in på Tokerian för att handla och hämta ut min storvinst på 20 kronor på Lotto. Bara det att jag glömde köpa pålägg. Men det finns en torr ostbit, lemon curd och lite Kalles randiga. Det klarar jag mig på en vecka till. Jag äter ju frukost hemma hela veckan, även om jag sover í Himlen, troligen från onsdag till söndag.


Så här kul kan man ha med lite knäckebröd, ädelost och rädisor. Men idag blev det bara knäcke med vanlig ost på.

                                                                                                                                                             Jag har suttit med både Dagens Nyheters och lokalblaskans sudokun, de svåra, förstås. Idag kändes de tyvärr ganska lätta, så det blev inte tillräcklig intellektuell stimulans – eller ens den lilla lyckokänslan av att för en stund få känna sig lite smart…

Läser lite grann av och till. Spill är en märklig bok. Och jag vet inte om jag tycker om den eller inte. Men jag TROR att jag tycker om den. Jag har ungefär hundra sidor kvar.

Magvärken är inte lika intensiv som igår kväll, men den ligger där och molar i den nedre magen. Jag hatar verkligen att vara kvinna – ibland…

Anna stannar till i morgon. Jag räknar med att vara hemma från mötet senast klockan tolv. Gissar att vi åker och handlar då innan vi hämtar Elias från skolan och tjejernas väskor på Morgonen. Jag skjutsar älskling, barn och icke levande kollin till Himlen innan jag far hem till mitt. För att vara så där lagom nervös inför intervjun på tisdag klockan 15. Lagom nervös och laddad. Jag tror att det är därför jag tycker att dagen sniglar sig fram…

Read Full Post »

Det var så skönt att bli utskriven i eftermiddags, men jag tror att den som själv aldrig legat i en sjukhussäng inte riktigt förstår. Jag hade ett allvarligt samtal med doktorn före och jag har fått förhållningsorder och svar på ett antal frågor. De övervägde att hålla mig kvar för blodtransfusion, men jag är glad att jag slapp och vill testa att järntabletterna gör verkan. Däremot var hon tydlig med att jag måste utredas vidare för de superlåga värdena, men tromboflebitens roll i det hela är en gåta. Det verkar som om ingen av de läkare jag har träffat har sett nån sån låååååång tromboflebit…

Alla uppgifter om mig skulle hon skicka till doktor Anders, för några av de kommande undersökningarna kan göras polikliniskt. Operation är jag inte redo för än, varken kroppsligt eller mentalt. Det tar vi ”sen”.

Vännen Jerry och Clark* var så gulliga och kom och hämtade mig. Jerry bar mina väskor till parkeringen och vi gick så sakta han kunde. Vid ett tillfälle, just när vi mötte fru P från mitt förra jobb, en dam med besynnerlig klädstil och fula glasögonbågar (hon tycks ha en veritabel samling av såna…), vacklade jag till och blev tvungen att ta tag i Jerry. Naturligtvis bad jag om ursäkt, varpå han svarade rått men hjärtligt:

Äh det gör inget om nån ser, mitt rykte är ändå förstört!

Härligt med sån humor!

Jag skjutsade tillbaka Jerry till jobbet och så for jag till ett apotek på vägen hem. Linn messade på vägen och hade nog tänkt komma och hälsa på, men jag var ju på väg hem. Gulligt!

Mobilen ringde och det var doktor Anders sköterska som undrade vad som hade blivit av mig efter turen till akuten i fredags… Jag var ganska trött och lite vimsig, så vi kom överens om att jag ska ringa på måndag för att få en tid till dejt med doktor Anders. Vidare ska jag lämna prover de kommande fyra veckorna, men det kan jag göra hos sköterskan.

På apoteket hämtade jag ut medicin och fick en del förhållningsorder och tips, bland annat vad jag kan inta medicinen till och vad som är mindre bra. En del apotekare är väldigt kompetenta och hjälpsamma, har jag insett, Kloppan!

Så kom jag äntligen hem! Här var så tyst och skönt – ända tills sedvanligt gäng kom hem och började smälla i sin ytterdörr (ingen i familjen tycks kunna stänga den som vanligt folk). Jag packade upp, långsamt. Fick vila emellan varven. Skickade iväg ett antal sms till vänner som tänkt komma och hälsa på och förstås också till Anna. Anna ringde upp och vi pratade en stund, men sen var hon tvungen att utfodra sina ättelägg och jag blev så trött, så trött att jag måste vila en stund.

När orken återvänt ringde jag mamma. I dagsläget är det så att jag måste prioritera telefonprat med Anna och mamma. Jag orkar inte mycket mer. Knappt mejla heller – det blir så mycket till så många. Därför får ni tills vidare följa mina öden och äventyr främst via bloggen. När jag blir piggare vill jag gärna prata och träffas! Men ni ska veta att all er omtanke berör mig varmt och jag sparar allt i mitt hjärta!

Insåg sen att det var middagsdags, så jag lagade mat. Se bara!


Medicin och ProViva till den, en mugg java och två knäckemackor med Kalles randiga och grön paprika. Till sällskap: IKEA-katalogen. Återstår att läsa: Biltema-katalogen och en recension av Ann Heberleins lilla bok om ondska.

                                                                                                                                                      Aptiten är emellertid lite dålig, så jag har bara ätit upp medicinen och en macka samt druckit ProVivan och en mugg kaffe. Ska väl återvända till bords och avverka Biltema-katalogen, som står på tur samt den andra mackan. Jag mår inte illa än så länge, skönt!

I kväll blir det nog lite TV-tittande och slumrande i favoritfåtöljen. Jag har betalat en räkning och tittat lite på min ekonomi. Fick lön idag vilket jag hade glömt bort! 

Morgondagens huvudärende på agendan är att duscha och tvätta håret. Ska köra en maskin tvätt också och försöka ta mig till Tokerian. Det blir en prövning, men jag ska testa. Svårigheter är till för att övervinnas! Därför: åter till mackan!

                                                                                                                                                     *Clark = Clark Kent, min lille bil

Read Full Post »