Sånt som bara fortsätter: Effektivitet och firande

Ett effektivt och firande inlägg.

---

 

Jerkabubben med en blomsterkvast i handen. Pigg och studsig som en liten grabb, därför är bilden suddig. Eller också beror det på fotografen som är mycket äldre och har darriga händer och grumliga linser…

Till skillnad från Telia är jag effektiv. Härom dan skickade jag in en fråga till Telias support eller kundtjänst eller vaffandetnuheter. De skulle ha 72 (sjuttiotvå) timmar på sig för att svara. Svar kom igår. Naturligtvis var det ett goddag yxskaft-svar, varpå jag svarade med en följdfråga. Lär väl få vänta ytterligare 72 timmar. Det är en äkta fråga jag vill ha svar på, men samtidigt ett litet experiment som egentligen bara visar på vad jag redan visste: ineffektivitet.

Därför vill jag nu lyfta fram mig själv som ett exempel på motsatsen. Jag är till exempel så effektiv att jag hann besöka tre livsmedelsaffärer på under två timmar. Och mellan affär två och tre firade jag mannen här ovan. Tänk, Jerkabubben är vuxen nu… Hela 50 bast…

Vad ger en till nån som fyller 50 och som inte har nån kaffebryggare? Ja, svaret är givet och tokigt blev resultatet. Men det får vi lösa på nåt sätt utan att jag berättar om det här.

Fästmön och jag fick var sin bit hemgjord smörgåstårta. Han kan han, Jerka, när han sätter den sidan till. Jag var rätt hungrig när den sattes fram. Därför var det bra att kostcirkeln kunde fyllas på med pepparkakor från ICA Solens (tredje affären) gratisbjudning. När jag hade tryckt i mig två försvann Anna och äldsta bonusdottern för de skämdes nog…

Här är några bilder från den korta stunds firande Anna och jag var med på idag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och när jag kom till New Village lyste min balleslinga* så vackert. Jag hade lyckats med monteringen av både den och timern alltså. Friden sänker sig över området – jag har nyss ätit och tvättat färdigt en maskin tjockis-svart och spikade gjorde jag på eftermiddagen. (Till skillnad från andra i huset så tvättar och spikar sena kvällar och nätter.) Kan det få vara lite lugn och ro en stund nu? I morgon fortsätter nämligen familjens firande av Jerry med en himmelsk middag. To be continued, alltså…

Titta, den lyser i novembermörkret!

Nu går jag och hänger tvätt innan jag… rättar till ljusslingan… (Anna har lärt mig att saker ska rättas till.)

*balleslinga = ljusslinga på balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hushållsnära tjänster och oljud

Ett hushållsligt inlägg.

---

 

Hushållsnära oljud är hänsynslöst.

Den lediga fredagen försvann i ett nafs. Vi åt middag ganska sent. Vinflaskan i förra inlägget tömde vi helt. Maten var god. Ja, det hade varit en fin fredagskväll… om vi inte hade lidit av hushållsnära oljud.

Att det låter lite i ett flerfamiljshus en fredagskväll kan jag acceptera. Det är svårare att acceptera att det är oljud framåt småtimmarna. När vi kröp i säng vid ett på natten var det som mest livat. Vi lyckades somna, men Fästmön vaknade nån timme senare – av det hushållsnära oljudet.

Jag tycker att det är dålig stil. Ja, inte att vakna, utan att föra sånt oljud så att man väcker andra. Det är brist på hänsyn eller brist på god uppfostran. Oavsett, vi har en festlokal som ligger precis bredvid huset jag bor i. Den kan man hyra till ett otroligt lågt pris. Den är fullt utrustad med bord och stolar, porslin och köksredskap. Där finns spis, micro, kaffebryggare och diskmaskin sist jag tittade. På baksidan finns en stor, fin murad grill. Varför inte hålla till där om man ska ha många gäster sent? Det är hänsynslöst mot andra som bor i huset och som kanske ska upp och jobba dan därpå, trots att den dan är en lördag.

Och ja. Jag är fullt medveten om att min blogg läses av kreti och pleti, förutom såna som jag gillar. Men om man inte kan ta artiga tillsägelser och lyssnar på skvaller i stället får det bli så här. Förutom att jag har försökt prata med berörd vid tre (3) olika tillfällen har jag också kontaktat bostadsrättsföreningens styrelse. Jag har gjort det jag själv har kunnat alltså för att tala om att jag inte accepterar detta. Varför är det ändå jag som är skurken?

Den har blivit avnupen.

När det gäller det egna hushållet har jag hittills idag ägnat mig åt nära tjänster. Fast jag får så väldigt dåligt betalt av mig. Jag får liksom betala för att bo här. Hmpfff… Och så får jag arbeta. Idag har jag slitit lakanen ur sängen för att bädda rent. Nu tvättar min maskin. Vidare har jag tagit itu med en strykhög som bara har växt. Och nupit av ett och annat dött blomblad på pelargonen, så där som gamla tanter gör.

Vi har ätit frukost – jag fixade den, Anna tog disken. Den senare ska iväg och jobba i eftermiddag, men jag ska ordna lite mat innan dess. På dagens matsedel står det rotmos och kycklingkorv stekt i skivor samt kokta grönsaker. När Anna har kommit hem i kväll blir det var sitt glas vin, röda druvor, kex och goda ostar, Cambozola finesse (med vitlök), Baby Bel (cheddar) och Lucifero (gorgon-zolaost med chili). Eftersom jag vanligtvis handlar på Tokerian hade jag väldigt mycket orörda hushållspengar på ICA-kortet (jag har en automatisk överföring av en tusenlapp varje månad). Därför hade jag råd att köpa goda ostar igår så att vi kan lyxa lite i afton.

Nu ska jag bara PLOCKA UNDAN ett och annat som NÅGON har ”glömt” att lägga i tvättkorgen. Vem kan det vara, tro? Inte är det väl hon som alltid rättar till saker och ting..?

Smutsiga strumpor funna i kökssoffan. Dessvärre hittar de inte själva till tvättkorgen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den där första muggen kaffe…

Nyss uppstigen, eftersom det plogades utanför vid sjutiden, sitter jag och väntar på den där första muggen kaffe. Du vet den där dagens allra första som åtminstone inte jag kan vara utan. Perkolatorn snörvlar i köket och medan jag har fixat med diverse – disk och lite annat – hoppas jag att tiden går snabbt. Jag kan verkligen inte leva utan kaffe.

Det här är MIN kaffemugg. Bara MIN. Ingen annan får dricka ur den!

                                                                                                                                                           Jag blev förvånad igår kväll när Fästmön berättade att hon inte har druckit kaffe sen hon var här i nyår. Det har varit te som har gällt för hennes del. Och det är väl lite så jag tänker på te – te är nåt man dricker när man är sjuk. Med mjölk och honung. Och jag gillar verkligen INTE honung…

Trots året i England blev jag aldrig nån tedrickare av format. Jag inhandlade en kaffebryggare i en välsorterad elaffär vid Churchill square. Den var verkligen svindyr! Mitt kaffe köpte jag sen på en liten tvärgata. Nymalet Colombia… Den doften kan jag fortfarande drömma om…

Nåt som emellertid fick mig att ändra uppfattning och inse att te inte är nåt man dricker när man är sjuk var afternoon tea som jag och Inna intog  hos Lady Hamilton på valdagen förra året. Då fattade jag att te är nåt gott – och framför allt kan man äta en massa gott TILL teet. Anna och jag gjorde om tedrickningen hos Ladyn när vi firade tvåårig förlovning i början av november förra året. Och med lite tillbehör kan jag verkligen älska te, särskilt champagne-och-grädde-te – som jag också fick i ett av julklappspaketen från Anna!

Men på morgonen är det kaffe som gäller och NU har jag hällt upp de första dropparna i min gamla senapsmugg från Höganäs – funkar hur bra som helst för kaffe! Kaffet ska för övrigt drickas utan tillsatser av socker eller mjölk – det ska vara svart som natten så att hjärnan vaknar!

Read Full Post »

”Idag röd, i morgon… död..?”

Idag är uttrycket i rubriken extra kännbart. Jag vet inte varför, det bara ÄR såna dagar ibland. När känslan att vara på topp hastigt byts ut mot att vara nere på botten och kräla (i självömkan, BN, var det inte så du sa? Inte till mig förstås, men till andra.) Det här att en dag vara den lyckosamma favoriten som människor både dras till och är avundsjuka på (jorå, jag fick känna på både och, tack så mycket!) för att nästa dag förlora en del av grunden och bli en loser som man undviker. Egentligen gör det mindre och mindre ont med tiden, men såna här dagar, när känslan av vanmakt tar över, kommer alltid då och då. Och problemet är att jag känner mig för luttrad för att hoppas på ett mirakel… Djupaste förtvivlan är mitt mellannamn just i denna stund.

Idag är rosen röd, i morgon kan den lika gärna vara död…

                                                                                                                                                               Det är i dessa stunder, när jag heter just Djupaste förtvivlan, som jag upptäcker att jag har fått en kommentar här på bloggen som lyfter mig – HÖGT – på sina vingar. När jag strax innan övervägt att inte ens sparka igång datorn idag för att det känns totalt meningslöst… När jag har funderat på hur och när och en massa praktiskt runt omkring jag ska kunna avsluta det hela… TACK, Elisabeth Gräns, för att du lyfte mig!

↔↔↔↔↔↔↔↔

I morse var det inga problem för samtliga som skulle upp tidigt att komma ur sina sängar. Men Elias var så trött att han satt framför TV:ns barnprogram och såg ut som Kalle Anka när han är på husvagnssemester med Musse och Långben och just har blivit väckt. Anna var lite halvt panikslagen över att klockan gick så fort, men å andra sidan hade hon fixat ”allt” som den hundraarmade mamma hon är – utom vad hon själv skulle ha för kläder. Idag är hon på heldagskurs med sitt jobb nånstans ute på landet, så hon behövde bara vara på jobbet prick halv åtta och utan att klä om till jobbkläder. Frida verkade på bättre humör än igår kväll och det är vi alla glada för. Diskussionen den här morgonen handlade om Rolling Stones och deras varumärke…

Vems tunga är det här?

                                                                                                                                                         Vi hann med en stunds mys med tända ljus, men jag vill ta tillfället i akt att berätta att jag BLÅSTE UT de tre ljusen innan jag lämnade köket. (Dessutom stängde jag av kaffebryggaren och drog ur sladden till den!)

Mys på morgonen.

                                                                                                                                                               Så det var liksom ingen dålig start på dagen. Det var inte så att det hände nåt dåligt. Inte heller sov jag illa i natt. Jag sov bra och med nässprejens hjälp kunde jag andas genom näsan OK. Hostan var lite besvärlig när jag precis gått och lagt mig, men jag vaknade inte av att jag hostade i natt eller så…

Jag tror att det var när Anna bara vänligt frågade vad jag skulle göra idag som jag föll. Föll ner. För jag kom bara på en sak: jag har kommit överens med en vän om att vi ska telefonera. Och telefonera kan vi ju liksom inte göra ända till klockan 17 när jag ska hämta Anna på jobbet… Jag fick en insikt om hur tom min dag var. Den berikas enbart av ett telefonsamtal, men sen…

Jag borde gå ut. Gå ut och fota. Men mobilen är numera tejpad på ställen – det är ju dess kamera jag fotar med – och jag är hostig och snorig och har ingen lust.

Kanske blir det bättre i morgon… I vart fall kan jag se ett I morgon nu – tack vare EG:s kommentar.

Read Full Post »